<p>Musikbranschen står idag inför ett stort förändringstryck då den verksamhet den är baserad på, skivförsäljning, på bara några år har tappat en tredjedel av sin omsättning. Ett stort hot mot skivförsäljningen är den ökande nedladdningen av musik via Internet. Musik är en vara som konsumeras i många olika former; inte bara via skivor utan genom radio och TV, konserter, på diskotek, under träningspasset på gymmet och så vidare. Alla dessa former ger intäkter till upphovsmännen samt artisterna och har idag stor betydelse för dem. Denna uppsats ämnar anlägga ett brett perspektiv på musikmarkanden och redogöra för hur dessa olika former hänger samman och påverkar varandra.</p><p>Syftet med denna uppsats är att beskriva och analysera marknaden för musik ur ett ekono-miskt teoretiskt perspektiv, för att sedan analysera musiknedladdningens välfärdsekonomiska påverkan på denna. En del av detta syfte uppnås genom att utifrån ekonomisk teori beskriva hur människor väljer när de konsumerar musik. Vidare kommer konkurrenssituationen på skivmarknaden granskas samt dess påverkan på pris och mångfald av skivor. Uppsatsen har ett visst fokus på upphovsmannen så dennes möjligheter till ersättning kommer att undersökas mer ingående. Slutligen innehåller uppsatsen resonemang kring effekterna av nya sätt att distribuera musik med tonvikt vid distribution via Internet.</p><p>Uppsatsen har varken en ren objektivistisk-behavioristisk eller subjektivistisk-tolkande ansats utan hämtar element från båda. Majoriteten av den nationalekonomiska forskningen härrör ur den första av dessa ansatser och denna uppsats går således i viss mån utanför den national-ekonomiska huvudfåran. Uppsatsen har sin teoretiska bas i neoklassisk nationalekonomi och utöver detta sker en djupare genomgång inom området konsumentteori. Empirin till uppsatsen består främst av information från branschorganisationer, utredningar från statliga organisa-tioner och tidigare uppsatser inom området.</p><p>Undersökningen av musikmarknaden visar att det råder relativt låg konkurrens, med fem dominerande aktörer, i Sverige såväl som internationellt. Detta leder till högre priser och ett mindre utbud än vad som skulle råda vid mer välfungerande konkurrens. Den del av skivpriset som tillfaller upphovsmännen är endast drygt sex procent. Upphovsmännen får majoriteten av sin ersättning från andra källor, i Sverige främst från STIM för framförande i radio och TV.</p><p>Musik blir vid distribution via Internet en vara utan rivalitet och exkluderbarhet; en kollektiv vara. Ur välfärdssynpunkt vore det således önskvärt att konsumenter fick sprida fonogram fritt, dock uppstår då problemet med hur upphovsmän och artister ska få ersättning. Eftersom intäkter från skivförsäljning inte längre spelar lika stor roll för upphovsmän och artister behöver emellertid detta inte vara något stort problem. Vidare kan nedladdning av musik via Internet vara välfärdshöjande även vid dagens ersättningssystem, givet att nyttoökningen av att fler får konsumera skapade verk överstiger minskningen i nytta av färre nya verk.</p>

<p>Patent law has during time evolved from industrial inventions to also include intellectual inventions. Patentability has as well changed with time. For technology to be patentable it must be considered to be a technical solution to a problem, and today genetic inventions are considered to be such a technical solution. From the beginning plants and animals were not considered as inventions; however, technology progress urged modifications of existing legislation to meet development progress within technology. European as well as international harmonization have been carried out in this field to ensure uniformity.</p><p>The exclusion from patentability for plant and animal varieties can be found in several sources of law; this study focuses on the exclusions in Article 4 of Directive 98/44/EC on the legal protection of biotechnological inventions, as well as in Article 53b of the European Patent Convention. After two specific cases from the European Patent Office the scope of the exclusion from patentability for plant and animal varieties was questioned. The two cases ONCO-mouse and Plant Genetic Systems had different outcomes, patent was granted in one case and not in the other; and that raised confusion as to the definition of plant and animal varieties, as both cases concerned genetic modification.</p><p>Although there is no clear definition of plant and animal varieties, case law provides guidance to a certain extent, the reasoning in the case law also gives guidance as to where the judiciary is heading in its interpretation. There is more legislation concerning plant varieties, and the definition of this term might be considered to be clearer. The general opinion seems to be that what is said about plant varieties should be applied mutatis mutandis to animal varieties, and vice versa, however this may be questionable in some cases. The lack of a clear definition of the terms plant and animal varieties might result in a lack of legal certainty in this field, as demonstrated by the questioning of the two contradicting cases mentioned above.</p><p>Rapid developments in the field of biotechnology imply that the patentability of plants and animals will be assessed on other grounds in the future. As biotechnology is an expanding area, the acceptance of new controversial inventions may occur on a more regular basis. Time will tell if this is the case.</p>

<p>Syfte och frågeställningar </p><p>Syftet med denna uppsats var att granska skattelagstiftningen rörande sponsring, samt att jämföra de befintliga reglerna rörande sponsring med Stockholms Handelskammares förslag ny lagtext. Målet med Handelskammarens förslag är att det ska bli enklare för företag att dra utgifter för sponsring. Vi hade följande frågeställningar: Varför skall sponsring vara avdragsgill? Vilka följder kan Handelskammarens nya förslag ge? Skall avtal inom sponsring vara skriftliga? Varför anses motprestation som enbart höjer goodwill och image som gåva?</p><p> </p><p>Metod </p><p>Rättsdogmatisk metod, som går ut på att systematisera och tolka rättsregler med hjälp av lagtext, rättspraxis och juridiska arbeten. </p><p>Resultat </p><p>Enligt lag skall utgifter för att förvärva och bibehålla intäkter dras av som kostnad, en sponsringsutgift skall alltså därför dras av som kostnad och därmed vara avdragsgill. Stockholms Handelskammares nya lagtextförslag skulle innebära att utgifter som kan antas få betydelse för näringsverksamheten skall dras av, tanken är att motprestation i form av att stärka företagets goodwill och image skall vara avdragsgill. Detta skulle kunna utnyttjas för personligt intresse, alltså skulle det kunna vara möjligt att dra av rena gåvor som sponsring. Idag finns det inget krav på skriftligt avtal inom sponsring, vi anser att det vore bra ur bevisningssynpunkt för företag om det förelåg ett krav på skriftlig dokumentation. Orsaken till att motprestation som bara höjer goodwill och image anses som gåva är att om det skulle vara avdragsgill kan detta utnyttjas för personligt intresse. </p><p>Slutsats </p><p>Idag finns det enligt vår undersökning tre vägar att gå: antingen att behålla den befintliga lagen, att anamma Stockholms Handelskammares nya lagtextförslag eller att utveckla ett nytt förslag. Vi anser att den befintliga lagen är det bättre alternativet i nuläget, orsaken till detta är att Handelkammarens förslag enligt vår mening är väl liberalt då alla utgifter som antas ha betydelse för näringsverksamheten skall dras av som kostnad. Vår rekommendation är att avtal inom sponsring skall vara skriftliga. En lösning på värderingsproblematiken efterlyses. </p>

Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats var att granska skattelagstiftningen rörande sponsring, samt att jämföra de befintliga reglerna rörande sponsring med Stockholms Handelskammares förslag ny lagtext. Målet med Handelskammarens förslag är att det ska bli enklare för företag att dra utgifter för sponsring. Vi hade följande frågeställningar: Varför skall sponsring vara avdragsgill? Vilka följder kan Handelskammarens nya förslag ge? Skall avtal inom sponsring vara skriftliga? Varför anses motprestation som enbart höjer goodwill och image som gåva? Metod Rättsdogmatisk metod, som går ut på att systematisera och tolka rättsregler med hjälp av lagtext, rättspraxis och juridiska arbeten. Resultat Enligt lag skall utgifter för att förvärva och bibehålla intäkter dras av som kostnad, en sponsringsutgift skall alltså därför dras av som kostnad och därmed vara avdragsgill. Stockholms Handelskammares nya lagtextförslag skulle innebära att utgifter som kan antas få betydelse för näringsverksamheten skall dras av, tanken är att motprestation i form av att stärka företagets goodwill och image skall vara avdragsgill. Detta skulle kunna utnyttjas för personligt intresse, alltså skulle det kunna vara möjligt att dra av rena gåvor som sponsring. Idag finns det inget krav på skriftligt avtal inom sponsring, vi anser att det vore bra ur bevisningssynpunkt för företag om det förelåg ett krav på skriftlig dokumentation. Orsaken till att motprestation som bara höjer goodwill och image anses som gåva är att om det skulle vara avdragsgill kan detta utnyttjas för personligt intresse. Slutsats Idag finns det enligt vår undersökning tre vägar att gå: antingen att behålla den befintliga lagen, att anamma Stockholms Handelskammares nya lagtextförslag eller att utveckla ett nytt förslag. Vi anser att den befintliga lagen är det bättre alternativet i nuläget, orsaken till detta är att Handelkammarens förslag enligt vår mening är väl liberalt då alla utgifter som antas ha betydelse för näringsverksamheten skall dras av som kostnad. Vår rekommendation är att avtal inom sponsring skall vara skriftliga. En lösning på värderingsproblematiken efterlyses.

In recent times companies have been forced to become more and more digitalized in order to spread company information and facilitate communication with clients, con-sumers and their own employees. The knowledge to integrate software and launch the company into the digital world cannot always be found within the company itself. Therefore, companies often resort to employing consulting companies to enable this for them. Because of copyright, the software created does not solely belong to the employing company – the intellectual property rights automatically stay with the con-sulting company that made it. When the consulting company omits details concerning intellectual property rights in the employment contract, the standard rules in the Swedish Copyright Act and the international directives kick in and give the consulting company the full rights to the programmes that it has created – with a few exceptions. The employing company may only alter the software in order to ensure that it is fully compatible with the al-ready existing programmes it utilises and the operating system it uses. Even reverse engineering is permitted as long as the information gathered is only used for ensuring the compatibility. Information in databases is protected as it is creatively arranged in systematic or me-thodical way by the one that has made a substantial investment in obtaining, verifying or presenting the information. The substantial investment depends on the one that has taken the risk of investing in the particular database. As databases are rarely made by consulting companies on behalf of a client, and the rules are sufficiently clear as to whom the ownership of the database is, there are few questions concerning data-bases. Because of this, the assumption would be that the current legislation is work-ing properly. One of the more troubling issues in regards to copyright is that even though reverse engineering is illegal, proving infringement comes down to evidence and what parts that are quantitatively or qualitatively significant in the original programme. Cur-rently, there is no registry of copyrighted works in Sweden and so there is not telling who made the programme first if the work happens to spread. The creators of soft-ware have expressed concern and allegedly lobbied for a new directive giving more protection to the original creators. The culmination of the lobby work was the Soft-ware Patent Directive, which proposed that software should be seen as an invention and therefore eligible for patenting. However, there were many reasons as to why software should not be patented, most notably increased cost and the years of wait-ing for the patent grant, and the directive was rejected. Still, the concerns persisted and no greater protection has been given to the creators of software.

Patent law has during time evolved from industrial inventions to also include intellectual inventions. Patentability has as well changed with time. For technology to be patentable it must be considered to be a technical solution to a problem, and today genetic inventions are considered to be such a technical solution. From the beginning plants and animals were not considered as inventions; however, technology progress urged modifications of existing legislation to meet development progress within technology. European as well as international harmonization have been carried out in this field to ensure uniformity. The exclusion from patentability for plant and animal varieties can be found in several sources of law; this study focuses on the exclusions in Article 4 of Directive 98/44/EC on the legal protection of biotechnological inventions, as well as in Article 53b of the European Patent Convention. After two specific cases from the European Patent Office the scope of the exclusion from patentability for plant and animal varieties was questioned. The two cases ONCO-mouse and Plant Genetic Systems had different outcomes, patent was granted in one case and not in the other; and that raised confusion as to the definition of plant and animal varieties, as both cases concerned genetic modification. Although there is no clear definition of plant and animal varieties, case law provides guidance to a certain extent, the reasoning in the case law also gives guidance as to where the judiciary is heading in its interpretation. There is more legislation concerning plant varieties, and the definition of this term might be considered to be clearer. The general opinion seems to be that what is said about plant varieties should be applied mutatis mutandis to animal varieties, and vice versa, however this may be questionable in some cases. The lack of a clear definition of the terms plant and animal varieties might result in a lack of legal certainty in this field, as demonstrated by the questioning of the two contradicting cases mentioned above. Rapid developments in the field of biotechnology imply that the patentability of plants and animals will be assessed on other grounds in the future. As biotechnology is an expanding area, the acceptance of new controversial inventions may occur on a more regular basis. Time will tell if this is the case.

De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit. Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut. En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.

No description available.

Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att ta reda på vad gällande rätt är beträffande privatpersoners rätt att framställa exemplar av verk för privat bruk enligt URL 12 §. Upphovsmannens rättigheter till sitt verk har inte alltid varit självklara men har ökat i takt med den tekniska utvecklingen. Allmänheten har länge haft rätt att göra kopior av verk för sitt privata bruk då sådan kopiering inte ansetts skada upphovsmannens rätt. Den digitala utvecklingen möjliggör dock fler snabba och lätta sätt för allmänheten att kopiera verk i den privata sfären. För att skydda upphovsmannens rättigheter och möjligheter att få ersättning för sina verk har upphovsmannen fått allt fler rättigheter. Allmänhetens rätt att göra kopior för privat bruk finns dock kvar som en viktig inskränkning i upphovsmannens rätt.   Idag finns upphovsmannens ensamrättigheter i URL 2 §. Upphovsmannen har ensamrätt att göra exemplarframställningar av verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten. För att inte upphovsmannens rättigheter ska bli alltför rigorösa har en inskränkning i upphovsmannens ensamrätt införts i URL 12 §. Bestämmelsen i URL 12 § ger enskilda personer rätt att framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk för privat bruk utan upphovsmannens tillstånd. Privatpersoner har rätt att göra ett eller ett fåtal kopior för privat bruk av offentliggjorda verk. Kopiering för privat bruk innebär att det ska vara för ett personligt behov eller intresse och får inte vara kommersiellt. Privat bruk omfattar även den närmsta familje- och vänskapskretsen men inte kollegor på arbetsplatsen. Vad begreppet offentliggjort innebär stadgas i URL 8 §. Ett verk anses offentliggjort när det lovligen gjorts tillgängligt för allmänheten. Med det menas att upphovsmannen måste ha offentliggjort verket eller gett sitt samtycke till offentliggörandet. Det är inte tillåtet att göra kopior av ett verk om den egentliga förlagan framställts eller gjorts tillgänglig för allmänheten i strid med URL 2 §. Upphovsmannen måste således ha samtyckt till exemplarframställningen eller tillgängliggörandet av verket för allmänheten, för att det ska vara tillåtet att framställa exemplar av verket för privat bruk.   Den största skillnaden mellan den tidigare lydelsen och den nuvarande lydelsen i URL 12 § är att URL 12 § tillämpningsområde har inskränkts till förmån för upphovsmannens ensamrätt vad gäller kopiering till kollegor på arbetsplatsen samt antalet tillåtna exemplar att framställa för privat bruk.

Skydd för titlar på litterära och konstnärliga verk kan erhållas enligt olika lagar. I denna uppsats behandlas skyddet enligt upphovsrättslagen, varumärkeslagen och marknadsföringslagen. Varumärkeslagen ersattes den 1 juli 2011 av en ny, mer EU-anpassad, varumärkeslag. I och med detta försämrades skyddet för titlar ur ett upphovsmannaperspektiv. Det finns idag inget hinder för utomstående att, som varumärke, registrera en upphovsmans egenartade verkstitel. Det har alltså blivit viktigare, för den upphovsman som avser att använda sin titel som varumärke, att varumärkesregistrera den så fort som möjligt för att vara säker på att erhålla ensamrätt. Dessutom utgör registrering det mest fördelaktiga skyddet ur bevissynpunkt. De övriga skydden som en titel kan erhålla uppstår formlöst och kan således vara svårare att bevisa. I upphovsrättslagen erbjuds två olika typer av skydd för titlar: dels ett upphovsrättsligt för titlar som antingen utgör verk i sig själva eller är att anse som en litterär del av ett verk, dels ett förväxlingsskydd i 6 kap 50 §. Det förstnämnda ger ett skydd mot all slags efterbildning, medan det senare endast skyddar mot förväxling mellan verkstitlar, mellan upphovsmän samt mellan verkstitlar och upphovsmän. Förutom möjligheten för upphovsmannen att varumärkesregistrera en titel utgörs skyddet för titlar i varumärkeslagen numera dels av ett hinder mot att någon utomstående varumärkesregistrerar upphovsrättsligt skyddade titlar, dels av ett skydd för titlar som är inarbetade som varumärken. Registreringshindret avseende egenartade titlar har således avskaffats så att även utomstående har möjlighet att registrera denna typ av verkstitel. Marknadsföringslagen erbjuder i vissa fall ett kompletterande skydd för titlar. Lagens primära syfte är att ta tillvara konsumenternas och näringslivets intressen vid marknadsföring och att förhindra otillbörliga marknadsföringsåtgärder riktade mot konsumenter och näringsidkare. Syftet är alltså inte, till skillnad från varumärkeslagen och upphovsrättslagen, att skydda ensamrätten i och för sig. Bedömningen om en marknadsföringsåtgärd ska anses som otillbörlig ska göras utifrån en genomsnittskonsument. Avskaffandet av registreringshindret för egenartade titlar innebar alltså att skyddet för titlar försämrades ur ett upphovsmannaperspektiv. Detta kan uppfattas som otillfredsställande i och med att utvecklingen lett till att utnyttjandet av titlars kommersiella värden har fått en allt större betydelse. Den brist som uppstått i skyddet skulle kunna avhjälpas genom att komplettera det skydd som finns i 6 kap 50 § upphovsrättslagen, genom att i denna paragraf lägga till ett förbud mot att utomstående använder någons annans kända titel i näringsverksamhet. Skyddet skulle, genom ifrågavarande tillägg, även bli vidare och mer lättöverskådligt. I doktrin har fördelarna med ett sådant tillägg diskuteras men än så länge finns det dock inte något lagförslag med denna innebörd.