Cette thèse a comme objectif général d’enrichir la compréhension du phénomène de mise en œuvre des services cliniques intégrés en contexte organisationnel. Elle s’inscrit dans la perspective théorique du sensemaking organisationnel (Weick, 1995). Dans un premier temps, nous avons étudié comment des acteurs ont construit le sens du projet d’intégration qu’ils devaient mettre en œuvre, et les répercussions de cette construction de sens sur des enjeux cliniques et organisationnels. Le contexte étudié est une nouvelle organisation de santé créée afin d’offrir des services surspécialisés à des personnes aux prises avec un trouble concomitant de santé mentale et de dépendance. Une stratégie de recherche de type qualitatif a été utilisée. L’analyse a reposé sur des données longitudinales (8 ans) provenant de trois sources : des entrevues semi-dirigées, des observations et de l’analyse de documents. Deux articles en découlent. Alors que l’article 1 met l’accent sur la transformation des pratiques professionnelles, l’article 2 aborde le phénomène sous l’angle de l’identité organisationnelle. Dans un deuxième temps, nous avons réalisé une analyse critique des écrits. Celle-ci a porté sur les tendances actuelles dans la façon d’étudier la mise en œuvre des services intégrés pour les troubles concomitants. Les résultats obtenus sont présentés dans l’article 3. Quatre grands constats se dégagent de l’ensemble de ce travail. Le premier est que la mise en œuvre de services cliniques intégrés est un phénomène dynamique, mais sous contrainte. Autrement dit, il s’agit d’un phénomène évolutif qui se définit et se redéfinit au gré des événements, mais avec une tendance lourde à maintenir la direction dans laquelle il s’est déployé initialement. L’énaction et l’engagement des professionnels sont apparus des mécanismes explicatifs centraux à cet égard. Le second constat est que la mise en œuvre s’actualise à travers des niveaux d’intégration interdépendants, ce qui signifie que le contexte et l’objet qui est mis en œuvre coévoluent et se transforment mutuellement. Nos résultats ont montré que la notion de "pratiques de couplage" était utile pour capter cette dynamique. Notre troisième constat est que la mise en œuvre demeure profondément ancrée dans le sens que les membres organisationnels construisent collectivement du projet d’intégration à travers leurs actions et interactions quotidiennes. Cette construction de sens permet de comprendre comment le contenu et la forme du projet d’intégration se façonnent au gré des circonstances, tant dans ses aspects cliniques qu’organisationnels. Enfin, le quatrième constat est que ces dynamiques demeurent relativement peu explorées à ce jour dans les écrits sur l’implantation des services intégrés pour les troubles concomitants. Nous faisons l’hypothèse que ce manque de reconnaissance pourrait expliquer une partie des difficultés de mise en œuvre actuelles. Globalement, ces constats permettent d’enrichir considérablement la compréhension du phénomène en révélant les dynamiques qui le constituent et les enjeux qu’il soulève. Aussi, leur prise en compte par les décideurs et les chercheurs a-t-elle le potentiel de faire progresser les pratiques vers une intégration accrue. / The main objective of this thesis is to further our understanding of the implementation process of integrated care in an organizational context. It is structured on the sensemaking perspective (Weick, 1995). At first, we studied how actors construct the meaning of the integration project they had to implement, and the impact of this sensemaking on clinical and organizational issues. The context studied is a new organization created to provide ultra-specialized services to patients suffering from co-occurring mental health and addiction disorders. We used a qualitative research strategy and based our analysis on longitudinal data (8 years) collected from three sources: semi-structured interviews, observations and document analysis. This analysis has resulted in two articles. While the first article focuses on the transformation of professional practices, the second article examined the phenomenon in terms of organizational identity. Secondly, we conducted a critical analysis of the literature,focused on current trends in the way implementation studies of integrated services are carried out. The results are presented in the third article. Four main findings emerge from this work. The first finding is that the implementation of integrated care is a dynamic phenomenon, not without strain or tensions. In other words, this is an evolutive phenomenon that is defined and redefined depending on events, but never completely renewed. The enaction and commitment of professionals appeared to be key explanatory mechanisms of this phenomenon. The second finding is that implementation is actualized through interrelated levels of integration, which means that the context of implementation and the object that is implemented co-evolve and become mutually transformed. Our results showed that the concept of "coupling practices" was useful to capture this dynamic. The third finding is that implementation remains deeply rooted in the meaning that organizational members collectively construct of the integration project, through their everyday actions and interactions. This sensemaking leads to understanding how the content and form of the integration project are shaped according to circumstances, both from clinical and organizational aspects. The fourth finding is that these dynamics remain relatively unexplored to date in the scientific literature on the implementation of integrated care for co-occurring disorders. We hypothesize that this lack of recognition may explain some of the actual difficulties in implementing these services. Overall, these findings considerably enrich general understanding of the phenomenon by revealing the dynamics that constitute it and the issues it raises. Also decision makers and researchers consideration of these dynamics has the potential to promote and improve integrated practices.

Decades of research have shown that there are significant advantages to maintaining close communicative and collaborative relationships between primary care and behavioral health providers. Fiscal, structural, and systemic barriers, however, often restrict the degree to which such interprofessional collaboration can occur. In the present study the authors examined relationships between primary care clinics in the Appalachian region’s characteristics (i.e., clinic type, rurality, and clinic size), barriers (i.e., fiscal, structural, and systemic) reported to using increased collaboration, and the level of collaboration used at a particular clinic. For the present study 136 surveys were completed by providers working in primary care practices across the Appalachian region of Tennessee. The results showed that only about one fifth of the primary care clinics in Appalachian Tennessee reported engaging in moderate to high levels of primary care behavioral health (PCBH) collaboration (e.g., colocated or integrated models of care). Among community health clinics, however, nearly half reported moderate or high levels of collaboration. The findings of this study underscore the importance policy change (e.g., changes in reimbursement patterns, increases in incentives, introduction of PCBH models in training programs) in facilitating the uptake of high levels of PCBH collaboration in Appalachian Tennessee (especially in regards to nonpublicly funded clinics). Further, the methodology used in this study could provide policymakers and researchers in other regions of the U.S. with a means for obtaining baseline data regarding local trends in PCBH collaboration and could serve as first step in developing a standardized methodology for comparing the overall uptake of PCBH collaboration models across regions.

<p>Standardvårdplaner är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvård och är under ständig utveckling. Standardvårdplaner är i olika grad evidensbaserade och framtagna med skiftande kvalitet. Standardvårdplaner används som ett hjälpmedel för effektivisering och kvalitetshöjning av vården för en specifik patientgrupp och är en på förhand formulerad vårdplan. Behov av ytterligare forskning efterfrågas om standardvårdplaner faktiskt minskar mängden dubbeldokumentation, leder till ökad tidsvinst och ökad vårdkvalitet. Syftet med föreliggande litteraturstudie var att göra en beskrivning av de effekter som användande av standardvårdplaner leder till. I litteraturstudien bearbetades 10 vetenskapliga artiklar som grund för resultatredovisningen. Resultatet visar att standardvårdplaner kan höja vårdkvaliteten, minska mängden dubbeldokumentation och leda till att tid frigörs till patientnära arbete. Det finns emellertid studier som visar på det motsatta. Standardvårdplanen kan ses som ett verktyg som underlättar en jämlik, högkvalitativ vård till alla patienter oavsett vem som vårdar. Utveckling av standardvårdplaner i vården bör ske på ett strukturerat och vetenskapligt sätt och tid till detta bör prioriteras. Litteraturstudien redovisar motstridiga resultat vilket indikerar behovet av fortsatt forskning av vilka effekter standardvårdplaner har för vården, både sett ur patientperspektiv, personalperspektiv samt ur ett organisatoriskt perspektiv.</p> / <p>Standardized care plans are commonly used in health care and are under constant development. Standardized care plans are to varying degrees evidence-based and designed with varying quality. Standardized care plans are used as a tool for improving the quality of care and are seen as a pre-formulated treatment plan. Research is needed into whether standardized care plans reduce the amount of redundant documentation, save time and increase quality of care. The aim of this literature study was to describe the situation regarding effects of using standardized care plans. In this study 10 scientific articles were analyzed. Results show that standardized care plans can improve quality of care, reduce redundant documentation and decrease time spent on documentation. However, there are studies that demonstrate the opposite.<strong> </strong>Standardized care plans can be seen as a tool for providing high-quality basic care for all patients. Scientific evidence should be used for development of standardized care plans and therefore priority should be given to making resources for this work available. There is a need for further research to validate the effects of standardized care plans as the results from this literature study are ambiguous. It would also be interesting to compare the views from patients, staff and management on the effects of using standardized care plans.</p>

Standardvårdplaner är vanligt förekommande inom hälso- och sjukvård och är under ständig utveckling. Standardvårdplaner är i olika grad evidensbaserade och framtagna med skiftande kvalitet. Standardvårdplaner används som ett hjälpmedel för effektivisering och kvalitetshöjning av vården för en specifik patientgrupp och är en på förhand formulerad vårdplan. Behov av ytterligare forskning efterfrågas om standardvårdplaner faktiskt minskar mängden dubbeldokumentation, leder till ökad tidsvinst och ökad vårdkvalitet. Syftet med föreliggande litteraturstudie var att göra en beskrivning av de effekter som användande av standardvårdplaner leder till. I litteraturstudien bearbetades 10 vetenskapliga artiklar som grund för resultatredovisningen. Resultatet visar att standardvårdplaner kan höja vårdkvaliteten, minska mängden dubbeldokumentation och leda till att tid frigörs till patientnära arbete. Det finns emellertid studier som visar på det motsatta. Standardvårdplanen kan ses som ett verktyg som underlättar en jämlik, högkvalitativ vård till alla patienter oavsett vem som vårdar. Utveckling av standardvårdplaner i vården bör ske på ett strukturerat och vetenskapligt sätt och tid till detta bör prioriteras. Litteraturstudien redovisar motstridiga resultat vilket indikerar behovet av fortsatt forskning av vilka effekter standardvårdplaner har för vården, både sett ur patientperspektiv, personalperspektiv samt ur ett organisatoriskt perspektiv. / Standardized care plans are commonly used in health care and are under constant development. Standardized care plans are to varying degrees evidence-based and designed with varying quality. Standardized care plans are used as a tool for improving the quality of care and are seen as a pre-formulated treatment plan. Research is needed into whether standardized care plans reduce the amount of redundant documentation, save time and increase quality of care. The aim of this literature study was to describe the situation regarding effects of using standardized care plans. In this study 10 scientific articles were analyzed. Results show that standardized care plans can improve quality of care, reduce redundant documentation and decrease time spent on documentation. However, there are studies that demonstrate the opposite. Standardized care plans can be seen as a tool for providing high-quality basic care for all patients. Scientific evidence should be used for development of standardized care plans and therefore priority should be given to making resources for this work available. There is a need for further research to validate the effects of standardized care plans as the results from this literature study are ambiguous. It would also be interesting to compare the views from patients, staff and management on the effects of using standardized care plans.

Ricerca sperimentale sulla valutazione della performance nei servizi pubblici. Il lavoro è articolato in due parti: nella prima, dopo una ricognizione internazionale della letteratura e delle principali esperienze della misurazione, gestione e valutazione della performance, viene costruito e argomentato un framework sperimentale per la valutazione della performance dei network pubblici. La seconda sezione presenta uno studio di caso sperimentale per validare il framework. Lo studio di caso ha in oggetto il policy network per la gestione del PTDAR dei pazienti con lesione midollare. Viene considerato come network il territorio regionale e unità di analisi è collocata a livello micro in un unità dipartimentale: Unità Spinale Unipolare. Il framework risulta consistente e promettente per la valutazione dei policy network per le cure integrate. / Experimental case study design for the performance evaluation of health care public services. The thesis is broken down into two main parts: the first part deals with the performance framework construction wherein the international theoretical literature and experiences realized are retrieved and discussed. The second part deliveries an experimental case study design to validate the framework proposed. The case studies focuses on the integrated care pathway for persons whit spinal cord injury/dysfunction. The policy network sets out the Regional policy making and the unity of analysis is a Spinal Unit specialized centre. The framework proved to be consistent and adapted for evaluating policy network for integrated care.

Darbo tikslas – ištirti senyvo amžiaus asmenų, gyvenančių namuose, integruotų sveikatos priežiūros ir socialinių paslaugų poreikį bei teikimo organizavimą. Tyrimo klausimai: Koks yra integruotų sveikatos priežiūros ir socialinių paslaugų poreikis senyvo amžiaus asmenims namuose? Kaip organizuojamos integruotos sveikatos priežiūros ir socialinės paslaugos senyvo amžiaus asmenims namuose? Su kokiais iššūkiais susiduriama teikiant integruotos sveikatos priežiūros ir socialines paslaugas senyvo amžiaus asmenims namuose? Tyrimo metodika: Tyrimo tikslui pasiekti buvo atliktas kokybinis atvejo analizės tyrimas. Tyrime duomenys rinkti vadovaujantis metodų trianguliacija: duomenų rinkimo, giluminio pusiau struktūruoto interviu, stebėjimo ir dokumentų analizės. Apklausti 12 trijų komandų skirtingus lygmenis ir sritis atstovaujantys specialistai: socialinė darbuotoja – projekto administratorė, kineziterapeutė, 4 socialinio darbuotojo padėjėjos, 4 slaugytojo padėjėjos, 2 bendrosios praktikos slaugytojos. Tyrimo objektas: integruotų sveikatos priežiūros ir socialinių paslaugų poreikis bei teikimo organizavimas senyvo amžiaus asmenų namuose. Rezultatai: Integruotų paslaugų poreikis bei teikimo organizavimas senyvo amžiaus asmenims, gyvenantiems namuose, atsiskleidė per apklaustųjų patirtis ir požiūrį, per socialinių aplinkybių, kuriose gyvena senyvi asmenys, analizę, pastebima su kokiais sunkumais ir iššūkiais susiduria paslaugų gavėjai ir teikėjai. Pažymima, kaip yra identifikuojami ir... [toliau žr. visą tekstą] / Aim of the study – to explore the need and provision of integrated health and social home care services for elderly. Research questions. What is the need for integrated social and health home care services for elderly? How is organised provision of integrated social and health home care services for elderly? What kind of challenges face the provision of integrated social and health home care services for elderly? Methods. Conducted qualitative case study. For validity of findings used data triangulation, semi structured in depth interviews, observation and document analyses. Interviewed 12 mobile team members: project administrator - social worker, direct service providers professionals from all three mobile teams of integrated care: 2 nurses, 4 assistant nurses, physiotherapist, 4 assistant social workers. Research object: the need and organization of integrated social and health home care services for elderly provision. Results: The need for integrated services organization of the provision of elderly people living at home, revealed through the experiences and attitudes of the respondents, through the social circumstances in which they live in elderly subjects, analysis, noted the difficulties and challenges faced by users and providers. It is noted, as is the identification and assessment of the needs of elderly persons and who does it. During the course of the study, an integral - mobile teams, as innovations in the creation process, the way in which communication... [to full text]

Cette thèse a comme objectif général d’enrichir la compréhension du phénomène de mise en œuvre des services cliniques intégrés en contexte organisationnel. Elle s’inscrit dans la perspective théorique du sensemaking organisationnel (Weick, 1995). Dans un premier temps, nous avons étudié comment des acteurs ont construit le sens du projet d’intégration qu’ils devaient mettre en œuvre, et les répercussions de cette construction de sens sur des enjeux cliniques et organisationnels. Le contexte étudié est une nouvelle organisation de santé créée afin d’offrir des services surspécialisés à des personnes aux prises avec un trouble concomitant de santé mentale et de dépendance. Une stratégie de recherche de type qualitatif a été utilisée. L’analyse a reposé sur des données longitudinales (8 ans) provenant de trois sources : des entrevues semi-dirigées, des observations et de l’analyse de documents. Deux articles en découlent. Alors que l’article 1 met l’accent sur la transformation des pratiques professionnelles, l’article 2 aborde le phénomène sous l’angle de l’identité organisationnelle. Dans un deuxième temps, nous avons réalisé une analyse critique des écrits. Celle-ci a porté sur les tendances actuelles dans la façon d’étudier la mise en œuvre des services intégrés pour les troubles concomitants. Les résultats obtenus sont présentés dans l’article 3. Quatre grands constats se dégagent de l’ensemble de ce travail. Le premier est que la mise en œuvre de services cliniques intégrés est un phénomène dynamique, mais sous contrainte. Autrement dit, il s’agit d’un phénomène évolutif qui se définit et se redéfinit au gré des événements, mais avec une tendance lourde à maintenir la direction dans laquelle il s’est déployé initialement. L’énaction et l’engagement des professionnels sont apparus des mécanismes explicatifs centraux à cet égard. Le second constat est que la mise en œuvre s’actualise à travers des niveaux d’intégration interdépendants, ce qui signifie que le contexte et l’objet qui est mis en œuvre coévoluent et se transforment mutuellement. Nos résultats ont montré que la notion de "pratiques de couplage" était utile pour capter cette dynamique. Notre troisième constat est que la mise en œuvre demeure profondément ancrée dans le sens que les membres organisationnels construisent collectivement du projet d’intégration à travers leurs actions et interactions quotidiennes. Cette construction de sens permet de comprendre comment le contenu et la forme du projet d’intégration se façonnent au gré des circonstances, tant dans ses aspects cliniques qu’organisationnels. Enfin, le quatrième constat est que ces dynamiques demeurent relativement peu explorées à ce jour dans les écrits sur l’implantation des services intégrés pour les troubles concomitants. Nous faisons l’hypothèse que ce manque de reconnaissance pourrait expliquer une partie des difficultés de mise en œuvre actuelles. Globalement, ces constats permettent d’enrichir considérablement la compréhension du phénomène en révélant les dynamiques qui le constituent et les enjeux qu’il soulève. Aussi, leur prise en compte par les décideurs et les chercheurs a-t-elle le potentiel de faire progresser les pratiques vers une intégration accrue. / The main objective of this thesis is to further our understanding of the implementation process of integrated care in an organizational context. It is structured on the sensemaking perspective (Weick, 1995). At first, we studied how actors construct the meaning of the integration project they had to implement, and the impact of this sensemaking on clinical and organizational issues. The context studied is a new organization created to provide ultra-specialized services to patients suffering from co-occurring mental health and addiction disorders. We used a qualitative research strategy and based our analysis on longitudinal data (8 years) collected from three sources: semi-structured interviews, observations and document analysis. This analysis has resulted in two articles. While the first article focuses on the transformation of professional practices, the second article examined the phenomenon in terms of organizational identity. Secondly, we conducted a critical analysis of the literature,focused on current trends in the way implementation studies of integrated services are carried out. The results are presented in the third article. Four main findings emerge from this work. The first finding is that the implementation of integrated care is a dynamic phenomenon, not without strain or tensions. In other words, this is an evolutive phenomenon that is defined and redefined depending on events, but never completely renewed. The enaction and commitment of professionals appeared to be key explanatory mechanisms of this phenomenon. The second finding is that implementation is actualized through interrelated levels of integration, which means that the context of implementation and the object that is implemented co-evolve and become mutually transformed. Our results showed that the concept of "coupling practices" was useful to capture this dynamic. The third finding is that implementation remains deeply rooted in the meaning that organizational members collectively construct of the integration project, through their everyday actions and interactions. This sensemaking leads to understanding how the content and form of the integration project are shaped according to circumstances, both from clinical and organizational aspects. The fourth finding is that these dynamics remain relatively unexplored to date in the scientific literature on the implementation of integrated care for co-occurring disorders. We hypothesize that this lack of recognition may explain some of the actual difficulties in implementing these services. Overall, these findings considerably enrich general understanding of the phenomenon by revealing the dynamics that constitute it and the issues it raises. Also decision makers and researchers consideration of these dynamics has the potential to promote and improve integrated practices.

Background: Modern health systems are increasingly faced with the challenge to provide effective, affordable and accessible health care for people with chronic conditions. As evidence on the specific unmet needs and their impact on health outcomes is limited, practical research is needed to tailor chronic care to individual needs of patients with diabetes. Qualitative approaches to describe professional and informal caregiving will support understanding the complexity of chronic care. Results are intended to provide practical recommendations to be used for systematic implementation of sustainable chronic care models. Method: A mixed method study was conducted. A standardised survey (n = 92) of experts in chronic care using mail responses to open-ended questions was conducted to analyse existing chronic care programs focusing on effective, problematic and missing components. An expert workshop (n = 22) of professionals and scientists of a European funded research project MANAGE CARE was used to define a limited number of unmet needs and priorities of elderly patients with type 2 diabetes mellitus and comorbidities. This list was validated and ranked using a multilingual online survey (n = 650). Participants of the online survey included patients, health care professionals and other stakeholders from 56 countries. Results: The survey indicated that current care models need to be improved in terms of financial support, case management and the consideration of social care. The expert workshop identified 150 patient needs which were summarised in 13 needs dimensions. The online survey of these pre-defined dimensions revealed that financial issues, education of both patients and professionals, availability of services as well as health promotion are the most important unmet needs for both patients and professionals. Conclusion: The study uncovered competing demands which are not limited to medical conditions. The findings emphasise that future care models need to focus stronger on individual patient needs and promote their active involvement in co-design and implementation. Future research is needed to develop new chronic care models providing evidence-based and practical implications for the regional care setting.

Inledning Alltsedan psykiatrins avinstitutionalisering tog fart under 1980- och 1990-talen har en utveckling av samhällsbaserade psykosociala insatser förespråkats för att erbjuda vård och stöd till personer med psykisk funktionsnedsättning. Insatserna förväntas bidra till att brukarna får tillgång till effektiv vård och stöd, samtidigt som de inkluderas i samhället. Vidare förutsätts insatserna baseras på kunskap och evidens, samt bygga på brukarens delaktighet och stödja dennes återhämtning. En annan målsättning är att vissa insatser ges i form av integrerade modeller, så att personer ur målgruppen får tillgång till sammanhållet stöd från inblandade myndigheter. Även om Sverige räknas som ett resursstarkt land som har kommit långt på området, så förekommer kritik mot utvecklingen. Kritiken har berört både planering och styrning på politisk nivå, men även utförandet av de insatser som erbjuds till brukarna. Kritiken har bland annat handlat om bristande samverkan mellan landsting och kommuner, och om stora lokala variationer i den erbjudna servicens kvalitet. I den här avhandlingen studeras dels utformningen av policy på området, dels implementering av specifika insatser. Syftet med avhandlingen är att undersöka hur svenska policymakare på nationell nivå har hanterat utvecklingen av psykosociala insatser för personer med psykisk funktionsnedsättning, samt att analysera möjligheter och svårigheter för organisationer och personal när det gäller att implementera de insatser som förespråkas av beslutsfattare. De frågeställningar som avhandlingen söker besvara är följande: Hur formuleras policy som syftar till att införa samhällsbaserade psykosociala insatser, och vad kan policyns egenskaper innebära för genomförandet av den? Vilka styrstrategier uttrycks i statliga policydokument? Vad hämmar respektive underlättar implementeringen av föreslagna integrerade psykosociala insatser? Hur kan vi förstå vad som påverkar möjligheten att erbjuda integrerade psykosociala insatser, i termer av lokala förutsättningar och strategier för implementering? Metod Policy på området studerades genom en studie av tre av de övergripande dokument som beslutats på regeringsnivå de senaste 20 åren. Riktade kvalitativa innehållsanalyser baserade på relevant litteratur genomfördes. Implementering av insatser studerades genom att 15 program följdes under 3 års tid. 14 av dessa arbetade med att implementera arbetsrehabiliteringsprogram utifrån modellen Individual Placement and Support (IPS). Under samma tidsperiod följdes ett team som implementerade den intensiva samordnings-, vård- och stödmodellen Assertive Community Treatment (ACT). För att bedöma verksamheternas följsamhet till modellerna genomfördes programtrohetsskattningar av samtliga program. Data avseende programmens målgrupp samlades också in. Tre IPS-program deltog i en fördjupningsstudie där kvalitativa intervjuer genomfördes med ledare, personal och samverkanspartners. Implementeringen av dessa program analyserades utifrån implementeringsramverket the Consolidated Framework for Implementation Research. Implementeringen av samtliga 14 IPS-program studerades med hjälp av skattningsskalan the Sustainable Implementation Scale (SIS). När det gäller ACT-teamet genomfördes dels kvalitativa innehållsanalyser av djupintervjuer, och dels skattningar av implementeringskomponenter med hjälp av SIS. Resultat Policy på området har innehållit stora mått av otydlighet och konflikt, både gällande de mål och medel som har formulerats. Regeringen har främst förespråkat så kallade mjuka styrstrategier, vanligen i form av statliga stimulansbidrag. Vissa förtydliganden och konkretioner har skett under tid, vilka ibland går i linje med de internationella rörelserna New Public Management och evidensbaserad praktik. Exempel på försök att strama upp styrningen är målformuleringar som förespråkar riktade och prestationsbaserade stimulansbidrag, samt nationella riktlinjer för att styra utvecklingen mot utvalda specificerade insatser. Trots detta är det fortfarande de berörda myndigheterna som är ansvariga för att välja ut, utforma och implementera psykosociala insatser. På verksamhetsnivå leder detta till att många otydligheter består, vilka ibland är relaterade till svårigheter att avgränsa ansvarsområden och att förändra hindrande regelverk och traditioner. Dessutom förekommer konflikter, exempelvis i form av konkurrerande målsättningar och ojämn resurstilldelning. Studierna av de integrerade modellerna IPS och ACT visar att implementering av dessa är möjlig, även i en sektoriserad välfärdskontext som den svenska. Det finns dock en rad faktorer på såväl organisationsnivå som teamnivå, som försvårar implementeringen. Exempel på dessa är de involverade organisationernas varierande målsättningar och traditioner, regelverkens utformning, samt svårigheter att erhålla långsiktig finansiering. I en del fall beskrivs de arbetssätt som modellerna förespråkar som försvårande, då de upplevs som annorlunda och utmanande för existerande rutiner och uppfattningar om stöd till målgruppen. Ett stort hinder för effektiv implementering är svårigheter att samverka, främst mellan, men även inom inblandade organisationer. De flesta program som lyckades genomföra en hållbar implementering hade personal som var duktiga på att navigera förbi de hinder som orsakades av ogynnsamma regler, och de lyckades även hitta vägar för att etablera samverkan, både horisontellt (med samarbetspartners på samma hierarkiska nivå) och vertikalt (mellan ledning och personal). En verksamhetsledare som har möjlighet att påverka samverkansrelationer i både horisontell och vertikal riktning är gynnande för implementeringen. Andra betydelsefulla komponenter som underlättar implementering är en noggrann planering innan ett program startas, medveten rekrytering av personal, formering av ändamålsenliga styrgrupper, samt att tidigt i processen arbeta strategiskt för att lösa finansieringsfrågan. Även programtrohetsskattningar var betydelsefulla, då de både fungerade som instrument för att identifiera förbättringsområden för programmen, men också hade en legitimerande funktion vid återkoppling till ledningen. Slutsatser Det råder en samstämmighet i övergripande målsättningar som syftar till att utveckla området integrerade psykosociala insatser. På en mer konkret nivå är läget betydligt oklarare, både gällande målsättningar i policy och av vem och hur insatserna ska implementeras. Även om vissa förändringar skett, står regeringen fortsatt för en mjuk styrning vilken lämnar ett stort ansvar till de myndigheter som ska implementera valda insatser. Detta innebär en rad svårigheter för frontlinjepersonalen, vilket leder till att de ofta behöver lägga mycket tid och energi på att hitta vägar för att överkomma dessa svårigheter. I många fall har ledare och personal goda möjligheter att uppnå en hög programtrohet på teamnivå, men för en hållbar implementering krävs det att ett program är väl förankrat både vertikalt och horisontellt. Därför finns ett behov av att forskare och beslutsfattare tar ett tydligare helhetsgrepp, både på området policy och implementering av specifika insatser. Skattningar av programtrohet och implementering kan vara ett stöd i att identifiera vad som fungerar samt vad som behöver förändras i och mellan organisationer. Men för att programmen ska lyckas med en effektiv implementering på organisationsnivå behöver deras legitimitet stärkas vertikalt, och planering för långsiktig lokal finansiering behöver göras i ett tidigt skede. / Introduction Since the deinstitutionalization of psychiatry started in the 1980’s, the field of psychiatry has moved in the direction of community-based psychosocial interventions for people with mental illnesses. The interventions selected should be based on knowledge and evidence, and support the users’ empowerment and recovery. In addition, some of the services should be provided in forms of integrated models, meaning that all agencies involved should provide cohesive care and support. Two examples of such interventions are the occupational rehabilitation program Individual Placement and Support (IPS) and the intensive case management model Assertive Community Treatment (ACT). Although Sweden is considered a high-resource country, the availability of psychosocial services has been criticized. This criticism has been related to policymaking as well as the quality of the services provided. Examples of areas considered problematic include collaboration deficiencies among disparate human service organizations and substantial local variations in available types of services. This thesis aims to examine how national-level policymakers in Sweden have handled the development of psychosocial support and to analyze facilitators and barriers experienced by these organizations in their implementation of community-based and integrated models. The research questions are as follows: -       How have policies concerning community-based psychosocial interventions been formulated and how do the characteristics of these policies affect the implementation of its goals? -       How do different types of steering strategies influence national-level policy implementation proposals? -       Which facilitators and barriers to effective implementation of proposed integrated interventions can be identified? -       How can the ability to provide integrated psychosocial interventions be explained in terms of local conditions and strategies used for implementation? Methods A study of community mental health policy covering three of the major documents published at the national level from the last 20 years was performed. Directed content analysis based on literature relevant for the research area was used. In order to study the implementation of the selected interventions, 15 programs were followed for a three-year period. 14 of these programs were implementing IPS and the other one implemented ACT. In order to monitor the programs’ adherence to the selected models, program fidelity assessments were performed. Data on the programs’ target groups were collected. Three of the IPS-programs participated in an in-depth study where qualitative interviews with leaders, staff, and collaboration partners were performed. The implementation of the three programs were analyzed utilizing the Consolidated Framework for Implementation Research. All of the 14 IPS programs were included in an implementation study where the Sustainable Implementation Scale (SIS) was used to identify facilitators and barriers to implementation. In the study of the ACT team, qualitative directed content analysis of in-depth interviews and SIS-assessments were performed. After three years, the sustainability of all programs was assessed. Results Mental health policies have involved high levels of ambiguity and conflict in relation to both the goals and the means. The government has prioritized soft steering strategies, usually in the form of financial stimulus grants. Over time, these policies have (at least to some degree) been clearer when psychosocial interventions are being described. In addition, the development of policy has led to harder steering strategies, illustrated by targeted and performance-based grants and the advocacy of national guidelines to steer agencies towards preferred interventions. Despite these changes, independent agencies are still responsible for selection, framing, and implementation of the interventions. Implementation of the integrated models IPS and ACT is possible, even in the context of a sectored welfare system such as Sweden.  However, there are a number of implementation barriers at the organizational and team levels. Obstructive factions include involved agencies disparate traditions and regulations, as well as the programs’ difficulties in securing long-term funding. Some of the staff interviewed considered the characteristics of the interventions as problematic since they challenged existing routines and views about support of the target group. Another critical component was the ability to establish collaboration, both horizontally (with partners at the same hierarchical level), and vertically (between management and staff). A team leader with the mandate to influence interactions horizontally and vertically is therefore a facilitating factor. In most of the programs that managed to perform a sustainable implementation of the models, a critical success factor was found to be staffs’ ability to navigate around a variety of barriers. Additional facilitators to successful implementation was careful planning before the start-up of a program, effective staff recruitment, the formation of a dedicated steering group, and a plan for local funding early in the implementation process. Regularly-performed program fidelity assessments were also noted as an important means to identify improvement opportunities for the programs. Collectively, these components served as tools to increase the programs’ legitimacy since the team leaders used them to provide feedback to the local decision makers. Conclusions At an abstract level, there is general agreement of the overarching needs in the area of integrated psychosocial interventions, but there are discrepancies when it comes to how to best convert this shared definition of need into concrete psychosocial interventions. The majority of steering strategies used are still considered ‘soft’, which leaves much of the responsibility to the implementing agencies.  At a grass-root level this leads to several difficulties, including unclear responsibility definitions and collaboration challenges between agencies. Instead of prioritizing the work with their clients, the staff are forced to put a lot of time and energy into solving these problems. In most cases, team leaders and staff are able to reach high program fidelity at a team level. However, a sustainable implementation demands that a program has been anchored both vertically and horizontally. There is a need for a holistic approach by researchers and decision makers, both in the area of policymaking and implementation of selected psychosocial interventions. Assessments of program fidelity and implementation have the potential to help agencies identify strengths and opportunities for growth both within each entity and between involved organizations. In order to implement the selected models successfully at an organizational level, the programs´ vertical legitimacy has to increase, and plans for long-term local funding strategies have to be initiated early in the implementation process.

Bakgrund: Antalet äldre personer med multisjuklighet ökar i samhället och allt fler vårdas i hemmet. Att utifrån detta tillämpa personcentrerad vård skapar nya utmaningar. Lagen om samverkan vid utskrivning från slutenvård (SVU) och upprättande av samordnad individuell plan (SIP) innan utskrivning är interventioner som kan främja personcentrerad och integrerad vård i hemmet. Samordning genom SIP sker många gånger mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Distriktssköterskan utses ofta till fast vårdkontakt för patienten och därmed ansvarig för SIP.  Motiv: Hälsocentral och kommunal hemsjukvård är viktiga samarbetspartner för integrerad vård på primärvårdsnivå och distriktssköterskan är ofta ansvarig för SIP. För att identifiera vad som hindrade och främjade tillämpning av SIP undersöktes distriktssköterskans erfarenheter av det. Resultat av studien kan öka förståelsen av SIP som arbetssätt. Syfte: Syftet med denna studie var att belysa distriktssköterskors erfarenheter av att arbeta med SIP på primärvårdsnivå. Metod: Under år 2021 genomfördes individuella semistrukturerade intervjuer med distriktssköterskor (n=8). Kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. Resultat: Utifrån intervjuerna framkom varierande erfarenheter av att arbeta med SIP. Arbetssättet upplevdes främja personcentrerad och patientsäker vård men det framkom även svårigheter att använda det. Erfarenheterna beskrevs som fyra kategorier: förutsättningar för ökad delaktighet, behov av ansvarsförtydligande, säkerhet för alla inblandade, och otillräckligt inarbetat arbetssätt.  Konklusion: Sammanfattningsvis visade studien att SIP kan ha betydelse för tillämpning av patientsäker och personcentrerad vård. SIP kan genom hembesök och digitala möten förbättra patientens delaktighet samt bidra till en sammanhållen, integrerad vård i hemmet. Bättre struktur för att tillämpa arbetssättet efterfrågades, utan att riskera att SIP blir en standardiserad arbetsrutin. / Background: The number of people with multimorbidity is increasing, hence healthcare is often provided at their home. Furthermore, striving to apply person-centred care creates new challenges. Interventions to promote person-centered and integrated care are based on the law for coordination of care at discharge from hospital and demands establishment of a coordinated individual plan (CIP) before discharge. Coordinating care through CIP often occurs between healthcare and social services. The district nurse is often appointed to be the permanent contact concerning care for the patient and thus responsible for CIP.  Motive: Primary care centres and municipal units for home care are important partners in integrated care at primary care level and district nurses are often responsible for CIP. To identify the barriers and facilitators for the using of CIP, we explored the district nurses' experiences about it. The results of the study may contribute to better understanding of CIP as a working method. Aim: The purpose of this study was to highlight the district nurses' experiences of working with the CIP at primary care level. Methods: In 2021, individual semi-structured interviews with district nurses were conducted (n=8). Qualitative content analysis was used to analyse the data. Result: From the interviews, various experiences emerged regarding the experiences of using CIP. Using CIP was experienced as facilitating person-centred care and patient safety, but several obstacle and difficulties to adopt it were identified. The experience resulted in four categories: prerequisites for increased participation, need for accountability, safety for all involved, and insufficiently established working method.  Conclusion: In summary, the study showed that CIP is important for the application of patient-safe and person-centered care. Through home visits and digital meetings, CIP can improve patient participation and contribute to a cohesive, integrated care at home. Better structure for using the CIP as working method was requested, in order to avoid that CIP  becomes only a standardized work routine.