No description available.

No description available.

Många främre korsbandsskadade idrottare upplever efter operation en nedsatt tillit till knäet och är rädda för nya skador. Detta kan resultera i försämrad rehabilitering. Det är därför viktigt att kunna identifiera dessa patienter. Syfte: Syftet med den här studien var att klargöra i vilken utsträckning trippelhoppet, cross over-hoppet och sidohoppet avspeglar vilken tillit till knäet den korsbandsopererade patienten upplever 6-12 månader efter operation i samband med återgång till idrott. Metod: Urvalet bestod av 9 kvinnor och 9 män patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion och som 6-12 månader efter det var på väg tillbaka till idrott. Deltagarna genomförde tre funktionella tester, trippelhoppet, cross over-hoppet och sidohoppet på sitt ickeopererat respektive på sitt opererade ben. Före varje hopptest skattades på en visuell analog skala ( VAS-skala) graden av tillit till knäet inför hoppet och graden av förmåga att ta i efter hoppet. Deltagarna fyllde även i självskattningsformuläret Knee Self-Efficacy Scale (K-SES). Resultat: Signifikanta skillnader mellan opererat och ickeopererat ben sågs framför allt i tilliten till knäet inför trippelhoppet och cross over-hoppet. Mindre, men dock signifikanta sidoskillnader sågs även i tilliten till knäet inför sidohoppet och i skattad förmåga att ta i efter alla tre hoppen. Signifikanta sidoskillnader i hoppresultat sågs endast i trippelhoppet och cross over-hoppet. De enda limb symmetri index ( LSI)-värden som var onormala (<90%), var dem vid skattad tillit till knäet i trippelhoppet och cross over-hoppet. Det fanns en korrelation mellan LSI för skattad tillit till knäet inför trippelhoppet och cross over-hoppet och K-SESPresent och K-SESFuture. I trippelhoppet fanns även en korrelation mellan LSI för hoppresultat och skattad förmåga att ta i och K-SESPresent. Slutsats: I trippelhoppet och cross over-hoppet är sidoskillnaden i skattad tillit till knäet betydligt större än vad sidoskillnaden i hoppresultat och skattad förmåga att ta i vid hoppen är. LSI vid skattad tillit i dessa hopp korrelerar väl med tilltron till sin förmåga i K-SES båda delskalor. Trippelhoppet och cross over-hoppet i kombination med VAS-skattning av tillit till knäet inför hoppet samt skattning av förmågan att ta i efter hoppet skulle kunna lämpa sig väl vid utvärdering av vilken tillit till det korsbandsopererade knäet patienten upplever under rehabiliteringstiden. / Abstract Many ACL-injured athletes experience after surgery a reduced reliance on the knee and are afraid of new lesions. It is therefore important to identify those patients. Aim: The aim with this study was was to establish whether the triple hop, the cross over hop and the side hop really shows the ACL reconstructed patient´s confidence in the knee 6-12 months post operatively when returning to sport. Method: 9 women and 9 men who had undergone ACL reconstruction 6-12 months previously and were about to return to sports, were included in this study. The participants conducted three functional single leg hop tests in both legs; the triple hop, the cross over hop and the side hop test. Before each specific hop test, the confidence in the knee was estimated and directly efter the hop test, the degree of ability to use their strength was estimated on a visual analog scale. The subjects were also asked to fill out the Knee Self- Efficacy Scale (K-SES) form. Results: Significant differences were found in the ACL reconstructed knee compared to the other knee, when estimating amount of confidence the patient had to his knee before performing the triple hop and the cross over hop. Some significance was also found regarding the reliance on the knee estimated before the side hop and also when estimating the ability use their strength in all three hop tests. Only the triple hop and cross over hop, showed significant result. The only abnormal limb symmetri index (LSI)-value found (<90%), was that of estimated confidence before the triple hop and the cross over hop. A correlation was found for LSI when estimated confidence in the knee before the triple hop and the cross over hop and the K-SESPresent and K-SESFuture. The triple hop also correlated with LSI hop result and estimated ability to use their strength and for the K-SESPresent. Conclusion: The triple hop and the cross over hop show a greater difference in estimated confidence in the knee than does the difference in hop results and estimated ability to use their strength when jumping. The LSI-value of estimated confidence in these two hop tests, correlates well with self efficacy for both the K-SES scales. The triple hop and the cross over hop, in combination with estimated confidence and ability to use their strength while jumping using a visual analog scale, could be well suited for evaluating the confidence in the ACL knee surgery patient experience during the rehabilitation period.

Bakgrund: Artros är ett samlingsnamn för ledsjukdomar med sämre ledstatus och sjukdomen drabbar vanligen knän. Vid knäledsartros syns ofta förslitningar i knäleden. Artros diagnosticeras med läkarundersökning, röntgenundersökning eller artroskopi. Konventionell röntgen är en vanlig röntgenundersökningsmetod. Svensk ortopedisk förening (SOF) har tagit fram rekommenderade riktlinjer för bildtagning vid knäledsartros. Bilder som skall tas enligt dessa är en stående belastad frontalbild, en belastad/obelastad sidobild samt en belastad patellaaxial.     Syfte: Syfte med denna studie var att undersöka hur en röntgenundersökning vid knäledsartrosfrågeställning genomförs samt se om röntgenavdelningarna följer de rekommenderade riktlinjerna som finns.   Metod: Denna studie gjordes som en empirisk studie där 30 intervjuer genomfördes samt insamling av metodböcker gjordes på sex röntgenavdelningar för att kunna svara på studiens syfte.   Resultat: Av resultatet framkom det att samtliga röntgenavdelningar tar en stående frontalbild, liggande/stående sidobild och en liggande/stående patellaaxial. Konventionell röntgen används på varje röntgenavdelning och genomlysning används på två röntgenavdelningar. Samtliga röntgensjuksköterskor följde metodboken och visste kriterierna för bildtagning av knäledsartros. Dock förekommer vissa avvikelser från metodboken. Vid frågor om exponeringsparametrarna visande det sig att röntgensjuksköterskorna inte hade kännedom om detta ämne när det gällde kilovolt (kV), milli-Ampere-sekund (mAs) och fokus-film/detektor-avstånd (FDA).     Konklusion: Av denna studie framgår det att endast en röntgenavdelning följer de rekommenderade riktlinjerna som finns för knäledsartros och att de andra röntgenavdelningarna är avvikande vid en eller flera av bilderna samt att röntgensjuksköterskorna till stor del följer metodboken som finns på respektive röntgenavdelning. Nyckelord: Artros, exponeringsparametrar, genomlysning, knä och konventionell röntgen.

Introduktion: Det är många som efter en främre korsbandsskada inte klarar av att återgå till sin idrott, trots godkända resultat i olika funktionstester som används. Nya och mer krävande tester med sidostress som utvärderar rörelsekvalité och knästabilitet är eftersökta och behöver utformas, för att vidare undersöka om den skadade har tillräckligt bra knäfunktion för återgång till idrott. Syfte: Undersöka test-återtest reliabilitet av tid till stabilisering (TTS) och knäkinematik under ett nyutvecklat standardiserat sidohopp på ett ben, och jämföra reliabiliteten samt rörelsemönster för knän mellan kvinnliga elitinnebandyspelare och kvinnliga kontroller. Deltagare: En grupp med kvinnliga elitinnebandyspelare (N=10) och en kontrollgrupp (N=7). Metod: Under två testtillfällen utförde deltagarna ett nyutvecklat, standardiserat sidohoppstest på ett ben. Som utfallsmått användes tid till stabilisering (TTS), knäkinematik och antal godkända hopp. Test-återtest reliabilitet analyserades genom ICC (2,k) och jämförelse utav grupper gjordes med oberoende t-test och Mann-Whitney U test. Resultat: Test-återtest reliabiliteten visade sig vara 0.50-0.66 för TTS, 0.47-0.95 för knävinklar och 0.10-0.56 för antal godkända hopp. I jämförelsen mellan atleter och kontrollgrupp sågs en signifikant skillnad i antal godkända hopp under testtillfälle 1 (9.60 vs 8.29, p-värde=0.01). Konklusion: Detta nya sidohopp verkar generellt ha bra till utmärkt test-återtest reliabilitet enligt ICC. Det konstateras också att hoppet ställer höga krav på stabilitet i sidled, vilket ses utifrån höga TTS-värden i M-L riktning och höga abduktionsvinklar. / Introduction: The number of people successfully returning to their pre-injury sport level after rehabilitation of an anterior cruciate ligament injury are low, despite the fact that they pass the different tests of function that are used. New and more demanding tests assessing the quality of movement and knee stability sideways are, to further investigate if the injured person has a good enough knee function to be able to return to sport. Aim: To examine the test-retest reliability of time to stabilization (TTS) and knee kinematics during a standardized single-legged side-jump test, and also to compare movement patterns between a group of female elite floorball players and female controls. Participants: A group of elite, female floorball players (N=10) and a control group (N=7). Method: On two test-occasions a single-legged side-jump test was performed by the participants. The outcomes were time to stabilization (TTS), knee kinematics and the number of successful jumps. The test-retest reliability was analysed by ICC (2,k) and the group comparison were made by independent t-test and Mann-Whitney U test. Results: The test-retest reliability were 0.50-0.66 for TTS, 0.47-0.95 for knee kinematics and 0.10-0.56 for number of successful jumps. The comparison of floorball players and control group showed a significant difference in the outcome number of successful jumps during test occasion 1 (9.60 vs 8.29, p-value=0.01). Conclusion: The new single-legged side-jump seems to have good to excellent reliability in general according to ICC. It is also concluded that this new jump is demanding regarding the stability sideways, which can be seen from large TTS-values in M-L direction and large angles for abduction.

Skillnaden i muskelstyrka mellan dominant och ickedominant ben hos fotbollspelare hartidigare studerats. Det finns inget enhälligt resultat om vilket ben som är starkast eller om detalls föreligger någon skillnad. Tidigare forskning har utfört mätningarna i sittandeutgångsposition vilket inte stämmer överens med fotbollspelares huvudsakliga aktivitet. Syftetmed uppsatsen var att, hos en grupp fotbollspelare i division ett och två, beskriva och jämföraden maximala muskelstyrkan mellan dominant och ickedominant ben. Datainsamlingenutfördes i en liggande utgångsposition då detta ger liknande muskellängdsförhållandet somvid stående. Mätinstrumentet var dragapparaten Genesis Single från Inmotion Intelligence.Studien är en beskrivande, jämförande tvärsnittsstudie. Urvalet bestod av en grupp manligafotbollspelare i svenska division ett och två.Resultatet i studien visade ingen signifikant skillnad i maximal muskelstyrka mellan dominantoch ickedominant ben. Vinkeln av knäflexion vid vilken knäflexorer respektive knäextensorerutvecklar maximal muskelstyrka, skiljer sig inte mellan dominant och ickedominant ben. Vadgäller den, ur maximal muskelstyrkesperspektiv, optimala vinkeln visar resultatet attknäflexorer inte utvecklar maximal styrka vid samma grad av flexion som knäextensorerna.Detta gäller både dominant och ickedominant ben. Fotboll är en sidodominant idrott menstudiens resultat tyder på att fotbollsutövande inte leder till muskulär obalans mellandominant och icke dominant ben. / The difference in muscle power between dominant and non-dominant leg in soccer has beenpreviously studied. There is no consensus on which leg is stronger or whether a differenceexists or not. Previous research conducted measurements in a seated starting position whichdoes not conform to the soccer player's main activity.The purpose of this study was, in a group of soccer players in Swedish first and seconddivision, to describe and compare the maximum muscle power between dominant and nondominantleg. Measurements were performed in a horizontal starting position as this givessimilar muscle length ratio as when standing. The machine used during the measurements wasGenesis Single from Inmotion Intelligence. The study was conducted with a descriptive andcomparative cross-sectional design. The sample consisted of a group of male soccer players inthe Swedish first and second division.The results of the study showed no significant difference in peak muscle power betweendominant and non-dominant leg. The angle of knee flexion in which knee flexors and kneeextensors develop maximum muscle power, did not differ between dominant and nondominantleg. The results showed that knee extensors did not produce maximum musclepower at the same degree of knee flexion as the knee flexors did. This applied to bothdominant and non-dominant leg. Football is a side dominant sport, but the study's resultssuggest that football practice will not lead to muscular imbalance between dominant and nondominantleg.

Introduktion: Artros är en folksjukdom. I Sverige har var fjärde person äldre än 45 år läkardiagnostiserad artros och förekomsten ökar med ökande antal överviktiga och äldre. Genom att upptäcka och behandla tidiga stadier av artros ger vi artros patienterna en bättre förutsättning gällande funktion och symtom.                                               Syfte: Syftet var att undersöka om Functional Moves® är en verkningsfull behandlingsmetod avseende Quadriceps styrka, balans, knästabilitet, gångförmåga samt självskattad upplevelse av symtom som smärta, funktion och livskvalitet jämfört med konventionell individuell styrke- och rörlighetsträning för patienter med höft- och knäsmärta i åldern 30-65 år.                                                                       Metod: Interventionsgruppen (n=21) testades med fysiska tester samt självskattningsformulär KOOS (Knee osteoarthritis outcome score) HOOS (Hip osteoarthritis outcome score) före åtta veckors träning med Functional Moves®. Referensgruppen (n=13) testades på samma sätt och tränade i åtta veckor, med konventionell rehab träning för höft- och knäartros. Båda grupperna utvärderades inom en vecka efter avslutad träning med samma tester. Artrosskolan ingick i både interventions- och referensgruppen.                                                                                            Resultat: Interventionsgruppen hade signifikant bättre resultat på alla fysiska tester förutom enbensuppresning höger. Referensgruppen hade signifikant förbättring på enbentlängdhopp bilateralt, SOLEC vänster samt sidledshopp höger. Alla testvärden förbättrades signifikant i självskattning av frågeformulären KOOS/HOOS i både interventions- och referensgruppen.                                                               Konklusion: I denna studie har Functional Moves® visat en signifikant förbättring avseende Quadriceps styrka vänster, balans, knästabilitet, gångförmåga samt mindre skattad smärta och ansträngning vid gångtest. Functional Moves® borde erbjudas patienter i primärvården framförallt för de som har en vardag som ställer större krav på höft- och knäled. / Introduction: Osteoarthritis is a common disease. In Sweden, every fourth person older than 45 physician-diagnosed arthritis, and the incidence increases with increasing number of obese and the elderly by preventing, detecting and treating early stages of osteoarthritis, we osteoarthritis patients a better condition. Objective: The objective was to investigate whether the Functional Moves® is an effective treatment method in respect Quadriceps strength, balance, knee stability, walking capability and self-rated experience symptoms such as pain, function and quality of life compared with conventional individual strength and flexibility training for patients with hip and knee pain in age of 30-65 years. Method: The intervention group (n = 21) were tested with physical tests and self-assessment forms KOOS (Knee osteoarthritis outcome score) HOOS (Hip osteoarthritis outcome score) HOOS before eight weeks of training, with Functional moves®. The control group (n = 13) tested the same way and trained for eight weeks, with conventional rehabilitation training of hip and knee osteoarthritis. Both groups were evaluated within one week after training with the same tests. Osteoarthritis School was included in both the intervention and control group. Results: The intervention group had significantly better results on all the physical tests except one leg uprising right. The control group had significant improvement in one leg jump on both legs. SOLEC left and right side jump. All test values ​​were significantly improved in the self-evaluation of the questionnaires KOOS / HOOS in both the intervention and control group. Conclusion: In this study, Functional moves® shown a significant improvement in  Quadriceps strength left, balance, knee stability, walking capability and lower-rated pain and effort during a walking test. Functional Moves® should be offered to patients in primary care especially for those who have a living that put´s great demands on the hip and knee.

Aim: To investigate if physical exercise in combination with coaching will reduce pain and improve knee function in patients with mild to moderate osteoarthritis in the knee compared to physical exercise alone. Method: The study consisted of 42 patients who were randomized to either an intervention group or a control group. Both groups followed a standardized training program at home, but the intervention group received additional support with regard to the aim of their training, as well as extra coaching during the training period of ten weeks. A Visual Analog Scale (VAS) was used to evaluate the patients’ pain. A 10 metre walking test, the Index of Muscle Function (IMF) and the Knee injury and Osteoarthritis Outcome Score (KOOS) were also used to evaluate knee function. Patients’ compliance with the training program was also assessed. Results: No significant difference was found between the two groups with regard to the pain scores, walking speed, muscle function in the lower extremities or the knee function. A significant difference was found within the experimental group for the pain, the muscle function in the lower extremities and the related function of the knee. A significant difference was also found within the control group for the muscle function in the lower extremities and the related function of the knee. The level of compliance to the physical training program was comparable in the both groups. Conclusion: Use of coaching in combination with physical training at home did not show better results in the pain reduction, walking speed, muscle strength or functional improvement compared to the use of physical training alone. No difference was found in the compliance to the training program between the two groups despite the additional coaching to the intervention group.

Bakgrund En handhållen dynamometer (HHD) är ett kliniskt användbart mätverktyg för att mäta muskelstyrka. På Akademiska sjukhuset i Uppsala finns en HHD av märket MicroFET2® (Hoggan Scientific). Det finns ett fåtal studier gjorda som undersöker intrabedömarreliabiliteten vid mätningar av isometrisk muskelstyrka av knäledens muskelgrupper med denna dynamometer. Syfte Syftet med studien var att undersöka den absoluta och relativa reliabiliteten vid mätningar av maximal muskelstyrka i knäledens muskelgrupper med en HHD. Metod Psykometrisk design med test-retest förfarande. Totalt undersöktes 24 friska vuxna vid två mättillfällen med 6–8 dagars mellanrum. Den relativa reliabiliteten presenterades med Intraclass correlation coefficient (ICC 2,1). Den absoluta reliabiliteten presenteras i standard error of measurement (SEM), SEM% samt smallest detectable change (SDC). Resultat Resultaten visade mycket hög relativ reliabilitet för knäledens extensioner (ICC = 0,950,96) och för knäledens flexorer (ICC = 0,94–0,96). SEM varierade mellan 33,58N-34,81N för knäledens extensorer och 14,16N-17,16N för knäledens flexorer. SDC varierade mellan 93,08N–96,49N för knäledens extensorer och 39,25N-47,57N för knäledens flexorer. Konklusion Resultaten indikerar att HHD har mycket hög relativ reliabilitet för bedömning av styrka i knäledens stora muskelgrupper hos ett bekvämlighetsurval med friska vuxna människor.  Den relativa och absoluta reliabiliteten bedömdes överlag vara i enlighet med tidigare studier. För implementering i klinik behöver framtida studier utvärdera absolut och relativ reliabilitet på specifika patientpopulationer. / Background Hand held dynamometry (HHD) is a practical device for testing muscle strength. There is currently a HHD (MicroFET2® - Hoggan Scientific) available at Uppsala University hospital. Few reliability studies excist where the objective is to examine the intra-rater reliability of isometric maximal knee-strength using this device. Objective To examine the absolute and relative reliability of isometric maximal knee-strength using a MicroFET2. Method Psychometric design through test-retest with 6–8 days between measures on 24 healthy adults. The relative reliability expressed as Intra-class correlation coefficient (ICC 2,1) and the absolute reliability as standard error of measurement (SEM), SEM%, and smallest detecatble change (SDC). Results The results of this study showed very good reliability for both knee extensors (ICC = 0,950,96) and knee flexors (ICC = 0,94–0,96). Regarding the absolute reliability SEM ranged from 33,58N-34,81N for knee extensors and 14,16N-17,16N for knee flexors. SDC ranged from 93,08N-96,49N for knee extensors and 39,25N-47,57N for knee flexors. Conclusion The results indicate that HHD has a very good relative reliability for assessing strength in the large muscle groups of the knee joint when examined on a group of healty adults. The relative and absolute reliability was generally in accordance when compared with previous studies. Before being implemented in praxis, future studies need to evaluate absolute and relative reliability on specific patient populations.

Abstract  Background One of the earliest signs of knee osteoarthritis (OA) is knee pain which correlates with inflammation and disease severity. Knee OA affects 260 million worldwide, and is in similarity with obesity, characterized by ongoing low-grade inflammation. The low grade-inflammation affects the knee-joint area and associations to cartilage degradation and bone remodelling have been shown. Most individuals, however, seek medical care for the first time when they experience knee pain. At this stage, the destruction of the knee is often irreversible. The inflammatory marker C-reactive can be found in both individuals who are obese and individuals with knee OA. It would be beneficial for the many individuals with knee pain at risk of developing knee OA, to be identified at an earlier stage and start treatment and hence slow down the progression of the disease.  Purpose  The purpose was to study associations between obesity, low-grade inflammation, self-reported knee symptoms and the outcome of radiographic knee OA in Swedish individuals with knee pain. Three research questions were formulated. Methods The design of this two-year longitudinal cohort study included Swedish individuals with present knee pain. Data was used to assess obesity and analyse inflammation to determine presence and/or severity of radiographic knee osteoarthritis and evaluate long- and short-term and symptoms and function of the knee. Original data were retrieved from the Cohort profile: the Halland osteoarthritis (HALLOA) cohort–from knee pain to osteoarthritis: a longitudinal observational study in Sweden. Individuals were recruited from healthcare clinics and newspaper advertisement. Age ranged from 32–63 and included data from 60 individuals after two years. Obesity was assessed where body composition was analysed with a bioelectrical impedance analysis. Level of C-reactive protein (CRP) was analysed with ELISA method. The outcome of radiographic knee OA was graded with Ahlbäck classification system in combination with physical examinations of the knees. Self-reported knee symptoms and function were measured with the questionnaire knee injury and osteoarthritis outcome score (KOOS). The data were analysed with the statistical computer software IBM SPSS Statistics.  Results No significant associations were found between the obesity, low-grade inflammation and the outcome of radiographic knee OA in Swedish individuals with knee pain. However, significant associations were found between the odds of developing radiographic knee OA assessed with KOOS for the subgroups pain (p = 0.032), symptom (p = 0.016), Sport/Rec (p = 0.02) and QOL (p = 0.038).  Conclusion KOOS questionnaire should be used for individuals with knee pain to identify individuals at risk of developing knee OA and ensue the disease progression, along with exercise and weight reduction if needed. CRP is not a good marker to measure inflammation in knee OA or use as a predictor tool.