Diss. Linköping : Linköpings Universitet, 2005.

<p>Att möta konst kan ske på många olika sätt och skapa många olika känslor. Upplevelsen är ett centralt begrepp i konsten och det är det som jag i den här uppsatsen har fokuserat på. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur olika perspektiv och erfarenheter påverkar ens konstupplevelse. Jag vill även undersöka hur förkunskaper om verken påverkar den.</p><p> Som utgångspunkt för mina undersökningar har jag använt mig av teorier om perception presenterade av Sven Sandström och om konstpedagogik, presenterade av Anna Lena Lindberg. Detta tar jag upp i uppsatsens andra del där jag presenterar och förklarar de begrepp och teorier som jag använder mig av i uppsatsens tredje del.</p><p> Fallstudierna är uppsatsens tredje del där jag gör analyser av tre olika verk, A House for Edwin Denby, (2000), av den amerikanske konstnären Robert Wilson. Verket är en träbyggnad placerad i skogen i Wanås skulpturpark och en hyllning till den amerikanske poeten Edwin Denby. Det andra verket jag har analyserat är Uppbrottet (1935) av Göteborgskoloristen Carl Kylberg och föreställer Jesus arrestering i Getsemane. Det tredje verket är, Hur skulle det gå om alla gjorde så? (2003) av Elin Wikström och innebar att Wikström låg under täcket i en säng uppställd på Ica Malmborgs i Malmö i tre veckor. Analyserna utgår från mina egna upplevelser av verken och genom dem undersöker jag varför upplevelsen blev som den blev. </p><p> Upplevelsen av ett konstverk är ett mycket subjektivt begrepp och den varierar från person till person. Detta beroende på vilka erfarenheter denna person har med sig sedan tidigare. Det finns dock verk, anser jag, där en större mängd individer kan tolka dem likadant. Ett exempel är Wikströms verk som behandlar ett samhällsfenomen som alla har en relation till i och med att vi är medborgare samhället. </p><p> Jag tycker också att det finns några ”nycklar” eller ingångar till de verk som jag har tittat på. Titeln på Wikströms verk är en tydlig ingång till vad det handlar om. Det är ganska lätt att förstå verket och att få en bakgrundsinformation känns inte relevant. Angående Kylbergs verk, anser jag, att det förstås bättre genom att man vet lite om hans liv, d.v.s. att han hade religiösa och andliga teman i sina verk. Wilsons verk är ett ganska öppet verk, anser jag. Jag kan läsa in mycket i det och den stämning kring verket gör, tycker jag, att det blir en meditationsplats där man kan låta tankarna vandra i olika riktningar. Guidningen är annars en bra ingång till verket. </p><p> Konsten ska inspirera till egna reflexioner. Hur den gör det varierar, men det är i mina ögon alltid värt att ta sig tid till att undersöka de vägar den leder oss in på.</p>

Att möta konst kan ske på många olika sätt och skapa många olika känslor. Upplevelsen är ett centralt begrepp i konsten och det är det som jag i den här uppsatsen har fokuserat på. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur olika perspektiv och erfarenheter påverkar ens konstupplevelse. Jag vill även undersöka hur förkunskaper om verken påverkar den. Som utgångspunkt för mina undersökningar har jag använt mig av teorier om perception presenterade av Sven Sandström och om konstpedagogik, presenterade av Anna Lena Lindberg. Detta tar jag upp i uppsatsens andra del där jag presenterar och förklarar de begrepp och teorier som jag använder mig av i uppsatsens tredje del. Fallstudierna är uppsatsens tredje del där jag gör analyser av tre olika verk, A House for Edwin Denby, (2000), av den amerikanske konstnären Robert Wilson. Verket är en träbyggnad placerad i skogen i Wanås skulpturpark och en hyllning till den amerikanske poeten Edwin Denby. Det andra verket jag har analyserat är Uppbrottet (1935) av Göteborgskoloristen Carl Kylberg och föreställer Jesus arrestering i Getsemane. Det tredje verket är, Hur skulle det gå om alla gjorde så? (2003) av Elin Wikström och innebar att Wikström låg under täcket i en säng uppställd på Ica Malmborgs i Malmö i tre veckor. Analyserna utgår från mina egna upplevelser av verken och genom dem undersöker jag varför upplevelsen blev som den blev. Upplevelsen av ett konstverk är ett mycket subjektivt begrepp och den varierar från person till person. Detta beroende på vilka erfarenheter denna person har med sig sedan tidigare. Det finns dock verk, anser jag, där en större mängd individer kan tolka dem likadant. Ett exempel är Wikströms verk som behandlar ett samhällsfenomen som alla har en relation till i och med att vi är medborgare samhället. Jag tycker också att det finns några ”nycklar” eller ingångar till de verk som jag har tittat på. Titeln på Wikströms verk är en tydlig ingång till vad det handlar om. Det är ganska lätt att förstå verket och att få en bakgrundsinformation känns inte relevant. Angående Kylbergs verk, anser jag, att det förstås bättre genom att man vet lite om hans liv, d.v.s. att han hade religiösa och andliga teman i sina verk. Wilsons verk är ett ganska öppet verk, anser jag. Jag kan läsa in mycket i det och den stämning kring verket gör, tycker jag, att det blir en meditationsplats där man kan låta tankarna vandra i olika riktningar. Guidningen är annars en bra ingång till verket. Konsten ska inspirera till egna reflexioner. Hur den gör det varierar, men det är i mina ögon alltid värt att ta sig tid till att undersöka de vägar den leder oss in på.

Under de senaste årtiondena har det kommit att riktas kritik mot de sätt som museer ställer utoch arbeta med föremål. Ofta har kritiken riktats mot hur museer gett uttryck för etnocentrismoch nationalism men också mot att museer har ett maskulint och evolutionsinriktat framställningssätt.I den nya museiologin som växt fram vill man istället belysa hur den kunskap sommuseet skapar är kontextuell och situerad i sin samtid. Många museer har kommit att arbetamed besökaren och betraktaren på nya sätt och bjuder in denne till utforskande och deltagande. Med den nya museiologin som bakgrund vill denna studie undersöka hur Nationalmuseum iStockholm har valt att utforma sin pedagogiska verksamhet. I uppsatsen undersöks museetsverksamhet som riktar sig till grundskolan åk 4-9 samt gymnasiet. Eftersom museet framföralltställer ut och arbetar med äldre konst tänker jag mig att detta också innebär att det finnstraditioner av hur sådan konst visas upp och lärs ut, men att verksamheten också måste förhållasig till den kritik som den nya museiologin innebär. Undersökningen efterfrågar såledeshur museets pedagogiska verksamhet ser ut och varför den ser ut på detta sätt. Men också vadverksamheten får för konsekvenser för positioneringen av betraktare såväl som konstverk. Jagundersöker detta genom att delta i undervisningssammanhang på museet samt genom intervjuermed pedagoger på museet. Verksamheten analyseras med hjälp av Helene Illeris beskrivningav dominerande konstpedagogiska diskurser och hur dessa positionerar olika personerpå museet. Trots att Nationalmuseum många gånger ställer ut sina samlingar ganska traditionellthar man i den pedagogiska verksamheten valt olika grepp för att ge eleven andra ingångartill konsten. Museet arbetar med tematiserade visningar och program där man knytersamlingarna till en nutida bildkultur. I verksamheten arbetar man med bildtolkning samt försökerbjuda in eleverna till diskussion och även till viss del överlämna den kulturella auktoritetentill eleverna. I examensarbetets gestaltande del undersöker jag hur man kan arbeta medäldre konst utan att sätta in det i konsthistorisk epok eller diskutera konstnärens intentionermed verket. Jag skapar en berättelse om Myrons diskuskastare med hjälp av film som också belyser positionering och seende på ett konstmuseum. To experience old art in new ways- a study of art education at the Nationalmuseum inStockholm

Pedagogiken tar allt mer plats på museer och konsthallar i Sverige. Vad en konstpedagog gör och varför är däremot inte lika självklart. Utvecklingen tycks gå mot en mer publikcentrerad pedagogik där det talas om att besökare ska aktiveras och delta. I praktiken färgas däremot den konstpedagogiska yrkesrollen av den traditionstyngda funktionen som förmedlare mellan det som ställs ut och besökarna. I min undersökning inom ramen för examensarbetet på Konstfacks institution för bildpedagogik studerar jag närmare hur det går att utmana en sådan förmedlingstradition i praktiken och behandlar frågeställningen: Hur kan konstpedagogens traditionella roll som förmedlare utmanas och utvecklas? Hur påverkar en sådan utmaning relationen mellan pedagog och utställning? Undersökningen är en jämförande studie mellan tre fall (Africa Remix på Moderna Museet 2006, Jihani Kalapour på Tensta konsthall 2006  och Tumult på Gustavsbergs konsthall 2009) där den förmedlande traditionen angripits. I ett  av dessa fall har jag tillsammans med ett antal besökare utvecklat ett pedagogiskt material som erbjuder andra ingångar och nycklar till utställningen än de som en utställningsproducent eller förmedlingspedagog ger. Genom att analysera de tre fallen utifrån den danska forskaren Helen Illeris tankar kring den konstpedagogiska visningen som en performativ ritual, synliggör jag med de tre exemplifierande utställningarna hur tolkningsföreträden, maktstrukturer och cementerande roller kan omförhandlas i praktiken. Undersökningen redovisas i uppsatsform och även genom utställningen på Konstfack där dokumentation och material från undersökningen presenteras visuellt. Bildpedagogik som fält täcker främst in skolan och därför ser jag det som viktigt att med denna undersökning uppmärksamma andra arenor där lärande sker, här i mötet mellan pedagog, besökare och utställning. Något som blivit tydligt under mitt arbete är den diskrepans som råder mellan å ena sidan en framåtskridande diskussion kring pedagogiska teorier och utmanande strategier där besökaren står i centrum och å andra sidan en reell yrkespraktik präglad av kulturpolitiska mål i form av kvantitativa besökarsiffror. Gemensamt för de exempel jag studerat är att pedagogen trotsar förmedlarrollen genom att avsäga sig ensamrätten på en performativ roll. På så sätt möjliggör hon en omformulering av andra positioner i det konstpedagogiska mötet. Med en annan pedagogroll följer även en annan syn på utställningen. I ett performativt konstpedagogiskt möte uppträder den snarare som en samling frågor än som en fysiskt konstant samling objekt.

Jag gör den här undersökningen med fokus på samtidskonst som jag upplever är ett svårgripbart fenomen. Så vad är samtidskonst och går den att definiera? Generellt är samtidskonst konst skapad efter 1945 och består samtidigt av ”historiska” och ”banbrytande” konstyttringar. Den uttrycker sig i nya medier som installation, video och fotografi och utgör ett fält som är i ständig förändring. I huvudsak tematiserar samtidskonsten vardagslivet och individens livsbetingelser samtidigt som den är upptagen med att undersöka fältets möjligheter och upplåter ett rum för reflektion. Eftersom samtidskonst kan upplevas svårgripbar använder jag tre estetiker för att komma närmare en förståelse. Relationell estetik där det konstnärliga uttrycket ses som ett kommunikativt system. Situationell estetik där man arbetar med betraktarens upplevelse av rummet. Och ad hoc estetik som handlar om den konstnärliga intentionen. Med bakgrund av samtidskonst och den förändrade synen på kunskap, som den nya museologin fört med sig, undersöker jag hur Moderna Museet arbetar med samtidskonst i sin pedagogiska verksamhet. Undersökningen är begränsad till museets verksamhet som riktar sig till ungdomar i gymnasieåldern. Eftersom museet har i uppdrag att visa och förmedla samtidskonst till allmänheten gör detta Moderna Museet särskilt intressant att undersöka. Den pedagogiska verksamheten på Moderna Museet har en lång tradition, därför tänker jag att museets pedagoger har strategier för hur man arbetar med och lär ut om samtidskonst, både med utgångspunkt från de tre estetikerna och utifrån konstpedagogiska diskurser. Undersökningen efterfrågar hur museets pedagogiska verksamhet arbetar med samtidskonst och vad denna verksamhet får för konsekvenser för positioneringen av deltagarna i en lärsituation på museet. Jag undersöker detta genom att delta i undervisningssammanhang på museet samt genom intervjuer med pedagoger på museet. Verksamheten analyseras med hjälp av Helen Illeris beskrivningar av dominerande konstpedagogiska diskurser och hur dessa positionerar deltagarna i en lärsituation på museet. Även om Moderna Museets verksamhet kretsar kring samlingarna och aktuella utställningar lägger man stora resurser på att möta skolelever och ungdomar. Museet arbetar aktivt med tematiserade visningar och workshop som ska ge besökaren andra ingångar till konsten där man relaterar till samtida frågeställningar. I verksamheten Museum Museum bjuder man in ungdomar till diskussion där de ges möjlighet att få ta plats inom museets väggar och på så sätt överlämnas den kulturella auktoriteten till dessa. I was going to make a contemporary work of art but I fucked it up är titeln på mitt gestaltande arbete. I det har jag undersökt vad samtidskonst är, vilken plats samtidskonst har i dagens samhälle och vad konstpedagogiken ska syfta till? Arbetet har bedrivits textuellt genom att jag fört in mina tankar och resonemang i en tankekarta över tiden. I min undersökning har det hela tiden funnits en politisk vilja att förändra något i skolvärlden, så jag har skickat frågor till makthavare som kan påverka situationen i dagens skola. Dessa har jag ramat in och hängt upp tillsammans med titeln på gestaltningen. Genom att delar av texten skrivits på olika platser i utställningsrummet tillsammans med breven har jag försökt undersöka samtidskonstens tre estetiker.

Uppsatsen handlar om hur det konstpedagogiska dilemmat har ändrats från att förr ha handlat om svårigheten att få den inom konst outbildade ”folkmassan” att besöka konstmuseerna till att idag hitta en fungerande hållning till besökare som kommer till museerna med nyfikenhet, men inte alltid med konstkunskap. Dagens teoretiker inom konstpedagogik menar att förhållningssättet bör vara att besökare ska få sina behov tillgodosedda genom att pedagogen för samtal som utgår ifrån besökarens egna erfarenheter och kunskaper. Detta skapar en situation, menar författaren, där konstverken ställs i bakgrunden. Svårigheter ligger också i att utställare inte alltid ser den ”vanliga” besökaren när utställningar planeras och utformas vilket i sin tur gör att konstpedagogens rollblir att fylla den klyfta som kan skapas mellan konstverk och besökare. Detta trots att pedagogen sällan är med och arbetar fram en utställningsidé, utan ställs inför en färdig utställning som sedan ska ”förklaras” för besökare. Författaren trycker på vikten av att hitta en balans mellan det förhållningssätt som skapar distans till besökaren genom att utestänga icke konstkunniga besökare och det förhållningssätt som riskerar att förringa konstverket genom att alltid sätta besökarnas behov i centrum.

Detta arbete är en studie av konstpedagogikens funktion på svenska länsmuseer. Bakgrunden till frågeställningen är dels min egen erfarenhet och nyfikenhet kring konstpedagogikens verksamheter, samt vetskapen om att konstpedagogiken i Sverige är ett relativt outforskat område. Syftet med denna studie har varit att undersöka konstpedagogiken med fokus på dess vidare begrepp, och på så sätt därigenom spegla dess kulturella kontexter, och anställdas attityder på länsmuseerna. Undersökningens huvudsakliga material är insamlat genom intervjuer med anställda på länsmuseer, samt från platsobservationer. Intervjuer och platsobservationer har gjorts på Stockholms, Örebro, samt Jönköpings läns museum. Resultatet belyser konstpedagogikens funktion på länsmuseerna i förhållande till länet, utställningsrummen, publiken och anställda. Resultatet pekar på många likheter i konstpedagogikens funktioner på länsmuseerna, men också på många olikheter. Vad som förorsakar dessa likheter och olikheter har däremot inte kunnat fastställas i denna studie. Emellertid har synliggörandet gett upphov till nya funderingar och uppslag för vidare studier kring konstpedagogiken och dess utformning. / BI

Mina frågeställningar i denna undersökning har varit Vad kan arbete med digitalt berättande i några olika pedagogiska sammanhang innebära? Vad krävs för att digitala berättelser ska skapa förutsättningar för lärande i skolan? Bakgrunden till mitt intresse för digitalt berättande grundar sig i min egen erfarenhet från en workshop i digitalt berättande som Kulturskolan Stockholm genomförde 2006 i projektet 1000 unga berättar. Jag upplevde väldigt starkt att denna metod kunde vara mycket användbar i skolan. Mitt arbete har en pedagogiskt didaktisk inriktning och syftar till att förstå vad digitala berättelser faktiskt kan tillföra arbetet i skolan och framförallt till allt att kartlägga möjligheter och begränsningar i förhållande till läroprocessen. I mitt intresse har också varit att fördjupa min förståelse av vad begrepp som det vidgade textbegreppet och digital kompetens kan innebära i skolans praktik genom att sätta dem i relation till digitala berättelser. Undersökningen har haft sin bas i Paul Ricoeurs kritiska hermeneutik, som bygger på hur vi genom narrativ aktivitet och kommunikation konstruerar förståelsen av oss själva och vår omvärld, och som också betonar reflexionens betydelse för utveckling. Jag har tittat på hur det ursprungliga digital storytelling-konceptet är konstruerat och hur denna struktur modifierats till digitalt berättande i svenska pedagogiska sammanhang. Syftet har varit att se på vilket sätt det har förändrats och vad det ger för effekt. Min empiri har jag avgränsat till intervjuer med personer som både arbetar med, och utbildar i, digitalt berättande, samt intervjuer med lärare som använder detta i skolan. Jag har även tittat på digitala berättelser från workshops och på nätet. Sammanfattningsvis ser jag en stor potential med denna arbetsform för ”ett ovanligt lärande” i skolan. Metoden kan bland annat användas till; personligt berättande i ett identitetsarbete, alternativ redovisningsform, en kunskapstest eller initialt i ett projekt, för att ta reda på vilken förförståelse som finns. Den är inte minst viktig som en möjlighet till ”lustfyllt” lärande. Om digitalt berättande ska kunna bidra till lärprocesser i skolan förutsätter det att både lärare och elever har ett språk för, både skapandet av och reflektionen kring, visuella berättelser. Det är också en förutsättning att tillräckligt med tid avsätts för reflektion. Den gestaltande delen av arbetet består av tre egna digitala berättelser och en från den egna ”workshop” jag haft med en femteklass. Genom min gestaltning har jag velat visa hur digitala berättelser kan kommunicera narrativt utanför den personliga berättelsen. Genom att delvis frigöra mig från ”grundkonceptet”, vill jag visa på några av dess möjligheter. / BI/Media

Klassrummet är den självklara arenan för inlärning i skolan. Men vilka motiv finns det till att kliva ut ur det traditionella sammanhanget och istället använda skolans utemiljö som lärandemiljö? I min undersökning fokuserar jag på skolträdgården som en plats för lärande, men också på vilken social betydelse den kan ha. En skolträdgård som anläggs och bedrivs av lärare och elever tillsammans kan betraktas som ett pedagogiskt verktyg. Hur ser kunskapsinhämtningen ut där? Förändras relationer mellan lärare och elever när man förflyttar sig från den konventionella lärandemiljön? Förs praktiska och teoretiska kunskaper närmare varandra? Idag är det ovanligt att skolor har en skolträdgård men i folkskolans Sverige var det ett vanligt fenomen. Då var syftet att lära allmogen att odla frukt och grönsaker för att trygga landets försörjning. Trädgårdsundervisningen skulle också ha en fostrande inverkan på eleverna. Skolor som idag bedriver skolträdgård har andra motiv än de man hade under folkskolans tid. Om motivet då i första hand var nyttobetonat, har motivet idag kommit att handla mer om att skapa lust och upplevelser för eleverna. Förespråkare för kolträdgårdsverksamhet och tomhuspedagogik anser att ett utomhusbaserat lärande kan ha etydelse både för barns självuppfattning och deras förmåga att lära sig. Idag verksamma pedagoger som använder skolträdgården som ett verktyg är överens om att arbetet där kan ha positiv effekt på elevers sociala relationer till både varandra och till läraren. Frågor som undersökningen leder till är i hur stor utsträckning undervisningen är beroende av klassrummet? Betraktas ett skolarbete som sker utanför skolbyggnaden som mindre seriöst av eleverna? I ett pedagogiskt projekt på Enskedeskola har jag undersökt och dokumenterat hur elever uppfattar ett arbete som sker utomhus. Skolträdgårdsverksamheten på Enskedeskola har inte varit aktiv sedan ett par år tillbaka, men en dag i oktober 2007 genomförde jag och en lärare på skolan en arbetsdag tillsammans med elever på platsen som de kallar ”dammen”. Som blivande bildlärare ville jag undersöka utomhusmiljöns möjligheter inom bildämnet.