Bakgrund: Knäskador är ett problem inom fotboll och en allvarlig knäskada som ofta drabbar unga kvinnor är en främre korsbandsskada. Denna skada sker oftast vid plötsliga inbromsningar, snabba riktningsförändringar eller vid landning efter ett hopp. Rehabiliteringen för främre korsbandsskador är lång och risken att drabbas av artros i det skadade knäet senare i livet ökar. Syfte: Syftet med studien är att se om det hos unga kvinnor som spelar fotboll går att förebygga främre korsbandsskador med hjälp av träningsprogram. Metod: Undersökningen är en litteraturstudie baserad på vetenskapliga artiklar. Resultat: Resultatet visar att de spelare som deltog i de olika träningsprogrammen hade 61 % (OR 0.59, Cl 0.46 – 0.75) mindre risk att drabbas av främre korsbandsskador jämfört med de spelare som inte deltog i något träningsprogram. Resultatet antydde även att ju längre träningsprogrammen pågått desto mindre är risken att drabbas av en främre korsbandsskada, detta var dock inte signifikant. Diskussion: Träningsprogram som används för att förebygga främre korsbandsskador bör inte enbart bestå av balansträning. Styrka och plyometrisk träning är viktiga komponenter för att kunna förebygga främre korbandsskador hos unga kvinnor som spelar fotboll.

Syftet med denna studie var att undersöka hur manliga idrottare på elitnivå påverkas psykologiskt av en idrottsrelaterad korsbandsskada samt hur de upplevt det psykologiska- och sociala stödet under rehabiliteringsperioden. Till denna studien intervjuades två fotbollsutövare och fyra innebandyutövare, dessa två idrotter har en hög skadefrekvens för korsbandsskador. Rehabiliteringstiden för en korsbanskasskada är lång och energikrävande, det är även  den skadan med högst procentuella skadepersoner med permanent invaliditet. En kvalitativ data användes där sex manliga elitidrottare inom idrotterna fotboll och innebandy intervjuades över telefon runt om i Sverige. Resultatet av den psykologiska hälsans påverkan drabbade deltagarna både positivt och negativt men samtliga upplevde att rehabiliteringsperioden var påfrestande och att det sociala stödet var betydelsefullt. Samtliga intervjudeltagare betonar även vikten av att uppleva samhörighet med laget under skadeperioden.

Sammanfattning Fotboll är världens mest utövad idrott och korsbandsskador är vanliga inom fotboll där kvinnor har en markant ökad risk jämfört med män att skada sig. Dessa skador medför ofta lång tids frånvaro från idrottande och är kostsamma för både individ och samhälle. Det är därför viktigt att undersöka hur dessa skador kan förhindras. Syfte och frågeställningar: Denna studie har utförts med syftet att kritiskt granska och jämföra träningsprogram för prevention av främre korsbandsskada för kvinnliga fotbollsspelare. Studien har två frågeställningar: Ger ett preventivt träningsprogram för kvinnliga fotbollsspelare en minskad incidens av främre korsbandsskador? Finns det evidens för vilket av träningsprogrammen är bäst? Studiens hypotes är att preventionsträning minskar incidensen av främre korsbandsskador hos kvinnliga fotbollsspelare. Metod: Det är en litteraturstudie. Litteratursökning genomfördes på PubMed februari-maj 2016. Nio original studier som kvalificerades utifrån inklusions- och exklusionskriterierna hittades. Information blev hämtad från varje enskild studie för att jämföra studierna, räkna fram den totala effekten av preventionsprogrammen samt riskreduction ration (RRR) och number needed to treat (NNT). Resultat: Resultatet stämmer överens med studiens hypotes. Den sammanlagda riskreduceringen av preventionsträningen mättes 69,3%. Tre av nio studier visade signifikant minskad incidens av främre korsbandsskador. Skillnaden i studiernas design, kvalitet och styrka gör det svårt att avgöra vilket av programmen är bäst. Slutsats: Det finns evidens för att preventiva träningsprogram kan ge minskad incidens av främre korsbandsskador. Fler studier av bra kvalitet behövs för att studera riskfaktorer samt vilka övningar som kan påverka dessa för att kunna skapa optimala träningsprogram. / <p>Kurs Idrott III vt 2016</p>

Aim: The aim of this study was to investigate how women who have incurred ACL injury for more than 10 years ago, feel that the injury affects them today. Method: A qualitative semi-structured interview survey with five women who 10- 28 years ago incurred the anterior cruciate ligament injuries when playing handball or soccer has been performed. The study has been inspired by a phenomenological concept of science, mainly by life-world concept. Data were analyzed using qualitative content analysis. Main result: Some informants have experienced severe loss of physical ability in both daily living situations and in training, while others did not appreciably felt impacted in daily living and experienced great opportunities for physical activity. Limitations which emerged were restrictions in movement, joint stiffness, pain, swelling, and crepitations that led to the loss of physical ability. One respondent had been diagnosed with advanced osteoarthritis. The reduced capacity affected both everyday situations, at work and in certain training situations. The view of their physical condition also showed to be impaired due to knee injury. The respondents also expressed that they were emotionally affected. Emotional states such as frustration, sadness, debilitating emotions and depression, but also joy and relief were described by the respondents. Participants in the survey reported that they feel strongly influenced by fear of new injury. This in turn has led them to develop fear of everyday situations where new damage could potentially occur, such as stepping in potholes, go on curbs, quick turns and stumbling. Some even feel socially inhibited due to knee injury. The injury has also caused mixed feelings about the future, where some have expressed concern, while others see the future with confidence. Conclusion: The results may indicate that the population studied is not sufficiently rehabilitated and recovered emotionally after injury. Variations in perceived impacts were seen. This was attributed to the informant’s life-world. Although some strains may appear to be of similar nature, the informants have been affected in differently in their ways of living.

Bakgrund: Unga, vilka utövar en sport med mycket hastiga riktningsförändringar, löper störst risk att drabbas av en främre korsbandsskada. Det råder en uppfattning om att “idrott är bra för dig”, men att en person som utövar en sport använder ett rörelsemönster som kan resultera i skador talas det inte lika mycket om. Beroende på patientens förmåga att hantera stress genom användandet av copingstrategier efter skadan, påverkas utvecklingen av rehabiliteringsprocessen olika. Den biopsykosociala modellen innehåller komponenter vilka samverkar, och påverkar konsekvensen av en skada. Detta är viktigt för specialister att ha kunskap inom för att ge patienten en god rehabilitering. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva personers erfarenheter kring hur en främre korsbandsskada påverkar en individ ur ett biopsykosocialt perspektiv. Metod: Kvalitativa intervjuer utfördes med fem deltagare som tidigare drabbats av en främre korsbandsskada. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: De analyserade intervjuerna resulterade i temat Livet efter skadan med fem kategorier: Att påverkas fysiskt av en korsbandsskada, När skadan begränsar, En erfarenhet som påverkar en individ psykiskt, Vikten av det sociala sammanhanget och En upplevelse som gjort mig till den jag är idag. Resultatet av denna studie visade på att deltagarna påverkades olika efter skadan, men att det även fanns många gemensamma faktorer. Deltagarna påverkades, psykiskt och fysiskt, såväl direkt efter skadan som idag. Konklusion: Beroende på var en individ befinner sig i livet, vilken stöttning som funnits, användandet av copingstrategier och personlighetsfaktorer är deltagarnas erfarenheter av en främre korsbandsskada varierande ur ett biopsykosocialt perspektiv.

Inledning: I Sverige opererar sig årligen ca 1500 fotbollsspelare för en korsbandsskada och benämns vara den patientgrupp som har störst risk för en andra ruptur. För att återgå till fotboll behöver patienten fokusera på att återfå bland annat styrka och kondition vilket görs genom en rehabiliteringsplan som utformas tillsammans med en fysioterapeut. Fysioterapeuten utför funktionsbedömningar såsom styrke- och stabilitetstester på patienten både innan, under och upp till 12 månader efter rekonstruktion och kräver därför en regelbunden kontakt med patienten. För att fullfölja rehabiliteringen krävs dock mer än de fysiska aspekterna eftersom psykosociala faktorer som attityd, tankar och motivation har en inverkan. Syfte: Syftet med studien är att ur fotbollsspelares perspektiv beskriva upplevelsen av den fysioterapeutiska rehabiliteringen och återgång till fotboll efter en främre korsbandsrekonstruktion. Metod: En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie valdes för att besvara studiens syfte eftersom denna design syftar till att beskriva och få en förståelse för andra människors erfarenheter och upplevelser. Totalt intervjuades fem deltagare för studien. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i sju huvudkategorier; att drabbas av en främre korsbandsskada, vikten av stöd, återgång till fotboll, riskbedömning, rehabiliteringsprocessen, fysioterapeutens roll samt påfrestningar under rehabiliteringen och 20 sub-kategorier. Konklusion: Fotbollsspelarnas upplevelse av den fysioterapeutiska rehabiliteringen och efterföljande återgång till fotboll efter en främre korsbandsrekonstruktion är mer komplex än enkel att beskriva, men kan i korthet förklaras med temat “en lång rehabilitering präglad av eget ansvar, stöd och en vilja av stål”.

Bakgrund: Främre korsbandsskador drabbar framförallt yngre, aktiva personer. Hälften opererar sitt knä, benämns rekonstruktion, med syfte att återgå till sin idrott. Ungefär 60% återgår till tidigare aktivitetsnivå.  Syfte: Att jämföra patientrapporterade utfallsmått på aktivitet, aktivitetsnivå samt nöjdhet med aktivitetsnivå och knäfunktion, mellan patienter som genomgått revision eller primär rekonstruktion.  Metod: Studiedesignen var kvantitativ, baserad på en enkät med frågor om aktivitet före och efter rekonstruktion, nuvarande samt nöjdhet med aktivitetsnivå och knäfunktion (skala 0–10), svaren insamlades per telefon.  Resultat: Studien inkluderade 70 deltagare med revision och 96 deltagare med primär rekonstruktion (mellan åren 2010–2015) i åldrarna 21–50. Revisionsgruppen var mer aktiva (p=0,008) på en högre nivå (p=0,001) innan den första främre korsbandsskadan jämfört med primärgruppen. Revisionsgruppen återgick tidigare efter primära rekonstruktionen (9,7 mån) till tidigare aktivitetsnivå jämfört med primärgruppen (12,3 mån p=0,007). Revisionsgruppen skattade sämre knäfunktion (7 vs 8 median, p=0,004) och nöjdhet med nuvarande knäfunktion i opererade knät (median 7 vs 8, p=0,028). Primärgruppen upplevde större begränsning i idrott (median 2 vs 6,25, p=0,001). Konklusion: Revisionsgruppen återgick tidigare till aktivitetsnivå efter primära rekonstruktionen, skattade sämre knäfunktion och nöjdhet med knäfunktion i opererade knät. Primärgruppen upplevde större begränsning i idrott.

Abstrakt Bakgrund Främre korsbandsskador är vanligt förekommande och kan leda till långvariga knäbesvär, som exempelvis posttraumatisk artros, vilket kan förebyggas med hjälp av knärelaterad träning. Till författarens bästa vetskap har användning av knärelaterad träning, 10–20 år efter en främre korsbandsskada, ej tidigare studerats vilket därmed anses högst aktuellt att utforska då det kan ge bättre vägledning för träning efter främre korsbandsskada. Syftet med studien var att undersöka knärelaterade träningsvanor samt graden av knäbesvär hos personer som skadat sitt främre korsband för 10–20 år sedan, samt att undersöka eventuella skillnader i graden av knäbesvär mellan de som utför knärelaterad träning och de som inte gör det.  Metod Studien genomfördes med en tvärsnittsdesign där urvalet bestod av kvinnor och män i åldrarna 25–55 år med främre korsbandsskada som uppstått för 10–20 år sedan. Deltagarna fick fylla i en webbaserad enkät bestående av totalt 54 frågor. Enkäten innehöll bakgrundsfrågor (ålder, kön, tidigare knäskada), frågor kring funktion och symptom utifrån frågeformuläret KOOS samt frågor rörande knärelaterad träning. För att jämföra deltagarnas resultat på KOOS, mellan de som utförde och inte utförde knärelaterad träning, användes Mann-Whitney U test. Ett p-värde av &lt; 0,05 betraktades som signifikant. Resultat Totalt inkluderades 29 deltagare, varav 22 kvinnor och 7 män, med en medelålder på 32,5 år. Majoriteten av deltagarna utförde knärelaterad träning varje vecka, och alla utom en person inkluderade styrketräning. Fem personer utförde inte knärelaterad träning, med motivationsbrist som främsta orsak. Mann-Whitney U test visade inga signifikanta skillnader på KOOS score mellan deltagarna som utfördeknärelaterad träning och deltagarna som inte gjorde det (p &gt; 0,084). Slutsats Personer som utförde knärelaterad träning 10–20 år efter främre korsbandsskada verkade inte ha mindre symptom, smärta, ADL, livskvalitet, eller fritids- och idrottsfunktion än personer som inte tränar. Då studien saknar powerberäkning behövs fler större studier för att bekräfta våra resultat.

No description available.

Sammanfattning Bakgrund: En skada på det främre korsbandet (ACL) är relativt vanligt och kan ha betydande fysiska och känslomässiga effekter på patienter. Ungefär hälften av patienter med en ACL-skada genomgår en rekonstruktion (ACLR). Att förstå patienternas perspektiv på vårdprocessen är avgörande för att förbättra vårdens kvalitet. Syfte: Att utforska samt beskriva upplevelser och erfarenheter av mottagande och bedömning, mellan skadetillfälle och operationstillfälle, med fokus på en säker och patientfokuserad hälso- och sjukvård, för patienter som genomgått ACLR maximalt ett år innan intervjutillfället, utan att ha fått en diagnos "främre korsbandsskada" vid första vårdbesöket. Metod: En kvalitativ ansats användes och data samlades in genom individuella intervjuer med patienter som genomgått ACLR senast ett år före intervjun. Intervjuerna transkriberades och analyserades tematiskt med en manifest innehållsanalys. Resultat: Patienterna uppskattade att bli hörda, känna sig respekterade och vara delaktiga i sina egna vårdprocesser. Tydlig och heltäckande kommunikation var viktig för att underlätta för patienten att förstå sin skada och behandlingsalternativ. Patienterna hade ofta höga förväntningar på sin återhämtning, vilket kunde leda till frustration och besvikelse när framstegen gick långsamt. Patienterna blev ofta förbisedda, vilket ledde till förvärrade skador, sena diagnoser och längre tid till korrekt hjälp. Konsekvenserna av den utdragna processen inkluderade förlust av arbete, ekonomiska påfrestningar och social isolering, vilket skulle kunna påverka self-efficacy negativt. Patienterna önskade även att vårdgivare inte bara skulle fokusera på fysisk rehabilitering utan också ta itu med de psykologiska och känslomässiga utmaningar som följer med en långvarig återhämtningsprocess. Slutsats: Studien belyser vikten av patientfokuserad vård, tydlig kommunikation och att ta itu med de multidimensionella behoven hos patienter med knäskador, som sedan genomgår ACLR. Fynden belyser vikten av utvecklingen av insatser som syftar till att förbättra patientupplevelsen under bedömningsprocessen för knäskador. Nyckelord: Främre korsbandsskada, främre korsbandsrekonstruktion, patientfokuserad vård, kommunikation, copingstrategier.