Sedan 1942 har Parkteatern haft gratis föreställningar under sommarmånaderna i Stockholm. Från att vara en verksamhet under olika tekniska nämnder inom Stockholms kommun är den idag en av sju enheter inom Kulturhuset Stadsteatern. På det kulturpolitiska området har det alltid funnits en motsättning mellan det ekonomiska och det kulturella. Men sedan New Public Management (NPM) idéer tagit sig in i den offentliga sektorn har det lett till att offentligt finansierad kulturell verksamhet effektiviserats. Syftet med uppsatsen är att belysa hur Parkteatern som en del inom Kulturhuset Stadsteatern påverkas av politiska krav som ställs i form av ägardirektiv. Undersökningen baseras främst på intervjuer med anställda på Parkteatern och styrelsemedlemmar samt skriftliga dokument. För att analysera empirin används nyinstitutionell teori med fokus på isomorfism, legitimitet och löskoppling samt översättning. Studien visar hur Parkteatern omsätter ägardirektiven i den dagliga verksamheten och hur detta upplevs av de anställda. Den belyser också förhållandet som Parkteatern har till Kulturhuset Stadsteatern som organisation och dess politiskt tillsatta styrelse. De effektiviseringskrav som ställs på Parkteatern har lett till att man outsourcar delar av verksamheten och att man strävar efter en mer flexibel planering genom rörliga resurser. Återrapportering av besökssiffror utgör en viktig del för att säkerställa Parkteaterns legitimitet. Konsekvensen blir att fokus hamnar på de delar som går att mäta istället för på det konstnärliga.

No description available.

Syftet med studien är att undersöka hur autenticitet konstrueras och uttrycks i och omkring ett byggt kulturarv. Studien är utförd i ett stadslandskap centrerat kring Sergels torg i Stockholm, och undersöker hur ett antal aspekter av autenticitet aktiveras i samband med förändring. Studien utgår från ett sammansatt teoretiskt perspektiv som omfattar begreppen plats, minne, och autenticitet. Plats och minne ses som samverkande och beroende av varandra: de är relationellt, socialt, och kulturellt formerade,medan autenticitet är en tillskriven egenskap. Det sammansatta perspektivet är riktat mot plats som föränderlig över tid och plats som konstruktion, vilket innebär en icke-essentiell syn på plats. I studien undersöks därför även autenticitet via icke-autenticitet. Studiens undersökning sker i två steg. En inledande analys identifierar aspekter av autenticitet som utgör utgångspunkter för en fördjupad analys. Den fördjupade analysen är undersökningens andra steg, och utgår från två paraplybegrepp: det rotlösa och det rotade, respektive kopia och original. Studiens resultat är en kartläggning av hur autenticitet konstrueras och aktiveras i stadslandskapet kring Sergels torg. Resultatet kan även ses ha relevans för diskussioner kring autenticitet i förhållande till plats, och till byggt kulturarv, generellt.

Den här uppsatsen syftar till att belysa hur utformning av lokaler och språkliga budskap kan relateras till inkludering av besökare i offentlig miljö. Uppsatsen utgör en fallstudie av Kulturhuset Stadsteaterns offentliga öppna lokaler i Stockholm. Den teoretiska ramen utgörs av en kombination av verksamhetsanalys och språkliga landskap. Eftersom denna kombination inte är särskilt etablerad inom svensk språkvetenskaplig forskning är ett delsyfte med uppsatsen att fortsätta utforska denna kombination.  Uppsatsen utgår från en målsättning som har definierats i Kulturhuset Stadsteaterns verksamhetsplan för 2021, som handlar om att arbeta för att öka inkludering av nya besökare genom att bland annat synliggöra fler språk. Uppsatsen grundar sig i intervjuer, observationer och fotografering som metod. Det samlade underlaget analyseras utifrån ett kontextuellt perspektiv, då både verksamhetsanalys och analys av språkliga landskap förutsätter att språk påverkas av och påverkar kontexten.  Resultaten visar att de verksamheter som förekommer är navigera i huset, köpa biljett, handla i butiken, köpa mat, besöka gratisutställningar, läsa böcker, serietidningar och lyssna på musik, studera och arbeta, samt gå på toaletten. Husets glasväggar kan ses som gränsobjekt som både kan bidra till inkludering, men kan också exkludera. Även personalens uniformer kan fungera som gränsobjekt. Avdelningsnamn inom organisationen präglas av byggnadens historia, vilket kan exkludera besökare som inte känner till den. Resultaten av det språkliga landskapet visar att de skyltar som finns är väggfasta skyltar, hängande skyltar från taket, digitala fasta skyltar, digitala interaktiva skyltar, tillfälliga pappersskyltar och golvdekaler. Utöver det kan personalens uniformer ses som en artefakt i det språkliga landskapet. De språk som förekommer inom organisationen är svenska, engelska och arabiska, men information förekommer även på piktogram och punktskrift. Svenska är det dominerande språket i byggnaden och skyltar med svenska och engelska har en informativ funktion, medan arabiska har en symbolisk funktion på ett fåtal skyltar. Det kan signalera att engelska är det språk som förväntas kommunicerar med de som inte talar svenska. / Inkludering av besökare genom utformning av lokaler och språkliga budskap

This dissertation traces the history of a diagram. The diagram shows four circles of gradually diminishing sizes, lodged one inside the other, like the layers of a circular or spherical body. For a group of artists, curators, architects, and activists centered around Moderna Museet in Stockholm between the mid-1960s and the mid-1970s, the diagram represented a new type of museum: a museological Information Center modeled on the computer, operating as a site for radically democratic social experiments. The four layers stood for different functions: information capture, processing, interface, storage; or, put differently: social spaces and media resources, workshop floors, exhibition facilities, collection. Through close readings of a series of exhibitions and institutional projects in Sweden, the US, and France, this dissertation follows the development of this diagram: its prehistory and formulation, its different implementations, and its direct and indirect effects. It studies Moderna Museet’s original, unrealized project for Kulturhuset in Stockholm, according to which the museum should project its dynamic energies across the city center, serving as a “catalyst for the active forces in society”. It discusses the museum’s confrontation with digital technologies in the late 1960s, through pioneering museological organizations such as the Museum Computer Network in New York. It analyzes the exhibition formats developed in correspondence with the notion of the museum as a “vast experimental laboratory” and a “broadcasting station”: the exhibition as critical information pattern, as tele-commune. And it studies the diagram’s afterlife as one of the models informing the Centre Pompidou in Paris, during that project’s early phases. The Exhibitionary Complex reads these endeavors and visions as attempts to devise a critical understanding of the exhibitionary apparatus in relation to new information environments and media systems. It sheds light on a largely forgotten aspect of the exhibitionary, museological, and cultural history of the late twentieth century, in Sweden and internationally. But it also seeks to establish new models for grasping the exhibition’s singularity and potentials as a cultural and media technological form, in relation to the emergence of new information networks, as they exert increasing control over social, cultural, and political existence. / Space, Power, Ideology

This master’s thesis is concerned with the portrayal of motherhood and mother-daughter relationships on stage. By conducting performance analyses of three separate contemporary performances, all focused on mother-daughter relationships, the thesis investigates the creation of mother and daughter on stage. Through the lens of Hans-Thies Lehmann’s theory on postdramatic theatre, the thesis dissects aspects of the performances moving beyond the dramatic action to gain further insight into the portrayal of mother and daughter on stage. The thesis aims to investigate the aspects contributing to the creation of mother and daughter on stage, as well as analyse the conveyed meaning of the relationship between them. Combined with a feminist approach, the role of mother and daughter on stage is placed in a larger context, analysing motherhood as an institution and concept, both on and off stage. By understanding the intimate and complex mother-daughter relationship as a product of patriarchal structure, it becomes necessary and relevant to investigate this relationship further. Since the performances portray private relationships in a public space, the analysis is also concerned with the interrelation between the stage and the outside world. The analysed performances are Und dann kam Mirna at the Maxim Gorki Theatre in Berlin, Kung Mor at Teater Galeasen in Stockholm and Mommy Issues at Kulturhuset Stadsteatern in Stockholm. The material for the thesis mainly consists of my experiences of the performances in the role of spectator and the theatre texts. By using Lehmann’s theory as a starting point, the analyses are centred around moving beyond the narrative to investigate other aspects on stage, such as objects, physicality, levels of reality, intertextuality, intermediality and the use of text on stage. The thesis dissects how these aspects contribute to the creation of mother and daughter on stage, as well as analyses the portrayed generational differences and their impact on the mother-daughter relationship in the performances. The analyses place the portrayed mothers and daughters into a larger context, by including concepts such as performativity and the male gaze. The thesis shows how the portrayal of motherhood and mother-daughter relationships on stage can be created by reaching beyond a narrative or a desired understandability. Together, the three performance analyses contribute with concluding insights into the internal logic and structures of the performances.

​​​​Studiens syfte är att belysa hur olika scener på en och samma teater samspelar och hur detta samspel kan bidra till såväl reproduktion som förändring av teaterns publik. Vår fallstudie är Kulturhuset Stadsteatern och deras försök att nå, för teatern, nya habitus till deras salonger. Detta besvaras via två frågeställningar: Hur arbetar Kulturhuset Stadsteatern för att inkludera ny publik? och Hur påverkas institutionen av förändringar på teaterfältet i Stockholm? Datan bygger på åtta intervjuer med anställda inom Kulturhuset Stadsteatern samt en intervju med en utomstående person som ingått i ett samarbete med en av deras ytterstadscener. De teoretiska utgångspunkterna är Pierre Bourdieus teorier om kulturella fält och habitus kompletterat med Howard Beckers Art Worlds där vi fokuserar på hans förståelse av hur konventioner påverkar handlingar i en konstvärld. Dessa teoretiska perspektiv bidrar till förståelsen för Kulturhuset Stadsteatern som institution samt deras inkluderingsarbete. Resultatet visar att inkluderingsarbetet som bedrivs av Kulturhuset Stadsteatern tar sin utgångspunkt i miljonprogramsområden samt Parkteaterns verksamhet. Inkluderingsarbetet fokuserar på skolteater och att producera scenkonst med ett “inifrånperspektiv”. Dock verkar en till synes närvarande paradox inom institutionen försvåra arbetet. Ekonomiska aspekter och trygghetsfaktorer baserat på konventioner gör förändringar på fältet svårt. Detta samtidigt som Kulturhuset Stadsteaterns habitus splittras, det vill säga att institutionens habitus skiljer sig beroende på var i Stockholm verksamheten befinner sig. Studiens bidrag till forskningsfältet består av en fallstudie som undersöker en teaterinstitution inifrån, med scener på olika platser och syfte att nå olika målgrupper. Detta kan bidra med förståelse kring hur en teaterinstitution arbetar för att bredda sin publik samtidigt som frågor om klass och etnicitet i Stockholm belyses.