This paper, from Hallwylska museum collections to the exhibition ”Beneath the surface ... The Unmentionableat the turn of the 20th Century” is a survey of how the Hallwylska museum on the basis of its collections createsa temporary exhibition. The paper is focusing on how Wilhelmina von Hallwyl`s collections together with theexhibitor`s different intentions from the exhition. The final shape of the exhibition and the tools the Hallwylskamuseum has used to ensure that the cultural heritage connected with its collections is made available. / ”Under ytan … det onämnbara vid sekelskiftet” 1900 är en fallstudie av hur Hallwylska museet med utgångspunkt från museets samlingar gestaltar en tillfällig utställning. Denna studie är främst inriktad på hur Wilhelmina von Hallwyls samlingar och utställarnas olika intentioner tillsammans formar utställningen. Utställningens slutgiltiga gestaltningen sätts i relation till vilka perspektiv och verktyg museet har använt sig av för att tillgängligöra samlingarnas betydelse för vårt kulturarv.

Denna uppsats handlar hur samhällsströmningar i samhället under tidigt 1900-tal påverkade användningen av linoleum i hemmen och i arkitekturen i Sverige. Även utseendet på linoleummattor och tillverkningssätt undersöks. Undersökningen omfattar också den svenska linoleumtillverkaren Forshaga linoleum och andra typer av golvmattor som har tillverkats av dem.
 
 Linoleum uppfanns av Fredrick Walton på 1860-talet och hade sin storhetstid under de kommande 100 åren. Linoleum är tillverkat av oxiderad linolja, kork- eller trämjöl och pigment. Mönster skapas antingen genom att färga massan och sedan blanda ihop olika färger, stansa ut bitar i olika färger, så kallad inlaid, eller genom tryck. De tryckta mönstren har en fantastisk mönsterrikedom eftersom det var möjligt att trycka mycket detaljerade mönster och med många färger. De flesta av dessa mönster var imiterande, det vill säga att de skapades för att se ut som ett mer exklusivt golv, såsom parkett, textilmattor och klinkermosaik.
 Linoleum hade sitt genombrott i svenska hem i början av 1900-talet. Inledningsvis var det en exklusiv vara för medelklassen som placerades på hedersplats i finrummet för att markera status och ett modernt tankesätt. Några årtionden senare hade linoleumgolv blivit standard i de flesta hem och användes särskilt i rum som behövde vara lättstädade såsom kök och hall. Funktionalismen medförde att linoleumgolv lades in i moderna byggnader och i samlingslokaler och offentliga miljöer. Detta eftersom linoleum med sina många praktiska egenskaper tilltalade funktionalismens arkitekter. / This thesis explores the uses, appearance and making of Linoleum in Sweden in the twentieth century with focus on Linoleum as a part of the modernistic movement. 
 Linoleum was invented by Fredrick Walton in the eighteen-sixties and had one hundred years of popularity until its decline in the nineteen-sixties. It is composed of oxidised linseed oil mixed with cork or wooden flour and pigment. Patterns are made in several different ways. The most common method was to make prints on linoleum. This way it was possible to achieve complicated and detailed patterns using many different colours, and to an affordable price. Many of the patterns of the early twentieth century were made to imitate more exclusive materials such as carpets and parquet wooden flooring. Tile and stone imitations were also common. A more durable pattern could be created by mixing different coloured granulats and produce a streaked pattern such as granite, marble or jaspé. Inlaid linoleum is the third version of making patterns. It is made my puzzling different coloured pieces together by hand or in a mold. Sweden has only had one linoleum factory. This is Forshaga Linoleum, a company that was established in 1891. There was a lot of collaborations between Forshaga Linoleum and the manufacturers in the rest of Europe, as the knowledge and the machines were all imported from already existing factories. In 1928 there was a business treaty between Forshaga linoleum and thirteen other factories in Europe, among them Deutsche linoleum werke (DLW). DLW exited the organisation at the start of World War II. There were also other similar resilient flooring materials invented during this period. During World War II there was a shortage of linseed oil and there were experiments with other binders. For the Swedish factory this resulted in a material known as forbolin, a material based on cellulose nitrate that was produced 1942-44. Another material produced was the felt base flooring, a flooring that only has a thin printed protective surface and is made as a cheap and less lasting alternative. Vinyl flooring also began being produced in the nineteen-forties, and eventually came to dominate the market. In the very beginning of the twentieth century linoleum was a very novel and exclusive material. In Swedish middle class homes it was often bought as a smaller carpet and given a prominent place under the dining room table. A few decades later this had changed and linoleum had become an ordinary flooring often used in kitchens and hallways where easy cleaning was essential. Modernism in Sweden brought big changes regarding how linoleum was viewed and how it was used in homes and public spaces. It was the perfect material for the new architecture, since it was practical, affordable and very versatile as it came in various colours and patterns. Forshaga Linoleum wanted to be closely associated with the modernism movement and this is visible in their marketing strategies. Due to Sweden’s strong economic growth there was big increase in housing construction with the intention to improve living standards for the population, and linoleum was widely used in the new architecture.

Denna uppsats undersöker hur svenska museer för närvarande planlägger för undanförsel inklusive om och hur olika omständigheter påverkar museers förmåga att skapa och verkställa planerna. För att tillgodose uppsatsens syfte och besvara frågeställningarna genomfördes intervjuer med fyra museianställda vid tre museer som vid skrivandet av uppsatsen skapade undanförselplaner. Intervjuerna visar att museerna har kommit långt i sin planläggning och har byggt upp stor kunskap om undanförselplanering på kort varsel. Medverkande informanter har ett stort engagemang för beredskapsarbetet och en stor vilja att skapa undanförselplaner. Informanternas engagemang och vilja har varit drivande för det arbete som hittills har utförts. Det finns samtidigt flera omständigheter som påverkar museers förmåga att skapa och verkställa planerna. Omständigheterna kan museer inte på egen hand lösa. Omständigheterna berör information om hotbilder, dialog och samordning med beredskapsaktörer inklusive resurser. / This essay examines how Swedish museums plan for emergency evacuation of heritage collections in the event of war, including if and how different factors affect museums ability to create and implement said plans. To answer the research questions, interviews with four key informants employed in three museums were conducted. The interviews show that the museums have made great progress in their planning and have accumulated extensive expertise for emergency preparedness in a short period of time. The key informants have a great deal of dedication and enthusiasm for emergency preparedness and a strong commitment to creating emergency evacuation plans for heritage collections. The key informants’ enthusiasm have been a driving factor in the work that has been done so far. There are other factors that affect museums ability to create and implement plans that museums are unable to solve alone. The factors concern information regarding conflict threats and a dialog and coordination with the Swedish Civil Contingencies Agency and/or the armed forces including resources.

Kulturarvet och komforten: frågan om lämpligt inomhusklimat i kulturbyggnader under 1900-talet

Hur ett stabilt museiklimat ska kunna skapas blir en av de viktigaste frågorna i den kommande renoveringen av Nationalmuseum. När Nationalmuseum byggdes uppfattades det som mycket viktigt att museet kunde värmas men också att värmen inte fick skada byggnaden eller samlingarna. I själva verket har uppvärmningen av huset varit ett långvarigt bekymmer. / Kulturarvet och komforten. Frågan om lämpligt inomhusklimat i kulturhistoriska byggnader under 1900-talet

Gotland has a very long tradition of lime burning. Traces of lime burning on Gotland stretch back to the 12th century. An inventory of all the lime kilns in Gotland was made in 1942. Since then the market, the use and the tradition of lime burning have changed significantly. By the start of WW2 a shortage of black coal occurred. This meant that the large, traditional lime kilns could no longer be operated with the same capacity. The small, wood-burning kilns were the only furnaces that survived. With the cement's entry the demand for lime mortar got heavily reduced, which in turn meant the end for the last lime kilns. The cement quickly proved inadequate in many situations, especially in the field of monument care​​, and the demand for traditional lime mortar increased again already in the 1960s. Since then, three lime kilns were taken into use on Gotland; two smaller, traditional lime kilns and one large, industrial kiln. This thesis intends to follow up on the inventory that was made in 1942 in order to create a basis for further discussion of the historical values the lime kilns possesses and how these values can be cared for. In order to ensure the being of cultural heritage of the traditional lime industry, it requires popular demand, care and knowledge of the furnace, its use and production and its product. / Gotland har en mycket lång tradition av kalkbränning. Spår av kalkbränning sträcker sig på ön tillbaks till 1100-talet. En inventering av samtliga kalkugnar och kalkmilor på Gotland gjordes år 1942. Sedan dess har marknaden, användningen och traditionen av kalkbränning förändrats kraftigt. Vid andra världskrigets början uppstod en bristsituation på stenkol. Detta medförde att de stora, traditionella kalkugnarna inte längre kunde drivas med samma kapacitet. De mindre, vedeldade ugnarna var de enda ugnarna som överlevde. Med cementens intåg minskade även efterfrågan på kalkbruk, vilket i sin tur betydde slutet för de sista kalkugnarna. Cementen visade sig snabbt vara bristfällig i flera situationer, särskilt inom kulturvårdens praktik, och efterfrågan på traditionellt kalkbruk ökade igen redan på 1960-talet. Sedan dess har tre kalkugnar tagits i bruk på Gotland; två mindre, traditionella kalkugnar och en stor, industriell ugn. Uppsatsen ämnar följa upp inventeringen som gjordes 1942 för att skapa ett underlag för att vidare resonera kring de kulturhistoriska värden kalkugnarna besitter och hur dessa tas till vara. För att kunna vårda kulturarvet från den traditionella kalkindustrins dagar fordras efterfrågan på kalk, vård och kunskap om ugnarna, dess användning och produktion och dess produkt.

Belysning i kulturhistoriskt värdefulla miljöer är en komplicerad fråga, där generella riktlinjer och råd saknas. Kulturvården och belysningsbranschen sitter på stor kompetens inom sina respektive områden och här finns stor potential till värdefulla samarbeten över branschgränsen. När sådana samarbeten uteblir får det konse- kvenser för både de belysningsmässiga och antikvariska aspekterna. Ljus och belysning har stor inverkan på upplevelsen av rum och byggnader. När detta översätts till kulturhi- storiska värden, har ljuset inte minst en påverkan på upplevelsevärden och symbolvärden. Därför kan gestalt- ningen av belysning ha en inverkan på kulturhistoriska värden, som överskrider inverkan av den fysiska belys- ningsinstallationen. Det här beaktas sällan när beslut om ny belysning fattas. Ljus kan även betraktas som ett eget immateriellt kulturarv, vilket ytterligare komplicerar frågan om belys- ning i kulturhistoriska miljöer. I egenskap av kulturarv kan ljus, ljusupplevelser och ljusfenomen tillskrivas kul- turhistoriska värden som endast berör det immateriella. Om dessa också tas hänsyn till blir det inte bara en fråga om att vårda med ljus, utan även att vårda ljuset. / Lighting in historical environments is complicated question, lacking general guidelines and advice. The conser- vation sector and the lighting industry have good expertise in their respective areas and there is great potential for valuable collaborations. When such collaboration fails, it has consequences for aspects regarding both lighting and conservation. Lighting has a major impact on the experience of rooms and buildings. When it comes to conservation and questions of cultural significance this can be translated into experience values and symbolic values. Therefore, the lighting design can have an impact on the cultural significance, that exceeds the impact of the physical lighting installation. This is rarely taken into account when deciding on new lighting installations. Light can also be considered its own intangible cultural heritage, which further complicates the question of lighting in historical environments. It becomes not only a matter of lighting as a tool for preservation but also of preserving light.

Sami rights have, since the end of the 19th century, been debated. During this time, Sámi rights have been disregarded and areas within Sápmi has been exploited both by the government and businesses. The consequences of this still affect the Sámi culture. Laponia was named a world heritage site in 1996, with the foundation of this being the natural and cultural values. Laponia is locally managed, with a Sámi majority. Conceptions about the Laponia management will therefore be explored and problematized in relation to the sámi influence. The used methods are a media analysis and interviews, method for analysis is content analysis for both. With the media analysis being the foundation for the interviews. The main themes were detected through the analyses; management, mining, and tourism. The analysis is anchored in a theoretical framework using the concepts of development, productivity, and passivity. The results from this essay indicate big differences in how people imagine the goals for managing Laponia. This affects the decision making and work related to the world heritage site. Some interests are aiming towards development and financial growth, while others want passivity and conservation. The mine in Kallak has created an extensive debate with major consequences, if established it would greatly affect the reindeer herding. There is also a discussion surrounding tourism. Although all interests agree that there are economic advantages in expanding this, they emphasize the great importance of it being sustainable and locally anchored. Knowledge is viewed differently based on who possesses it. There’s a degrading view on the Sámi knowledge and an ignorance regarding how this ought to be handled.

Syftet för denna uppsats är att undersöka om och i så fall vilken plats mindre konstnärshem kan ha i en landsbygdskommun. Genom en fallstudie av Bengtsfors kommuns hantering av det donerade konstnärhemmet Birkfeldtska villan har deras förvaltningsarbete kartlagts. Vad kan ha påverkat förvaltningen samt varför har kommunen agerat som de gjort, är frågor som diskuteras. Arkivmaterial och intervjuer har legat till grund för undersökningen tillsammans med en mindre litteraturgenomgång. Resultatet visar att Birkfeldtska villan gick från att anses vara bevarandevärd till att bedömas inte fylla en funktion. Hanteringen av gåvan tycks påverkats av brist på intresse och kunskap samt ekonomiska resurser. Dessa tre faktorer kan vara en utmaning inom landsbygdskommunernas arbete med kulturarvet. / The purpose of this essay is to investigate whether, and if so, what place smaller artists' homes can have in a rural municipality. Through a case study of Bengtsfors municipality's handling of the donated artists' home Birkfeldtska villan, their management work has been mapped. What may have influenced the administration and why the municipality acted as they did, are questions that are being discussed. Archive material and interviews have formed the basis of the investigation together with a small literature review. The result shows that the Birkfeldtska villan went from being considered worth preserving to not being deemed to fulfill a function. The management of the gift seems to be affected by a lack of interest and knowledge as well as financial resources. These three factors can be a challenge within the rural municipalities' work with cultural heritage.

Denna uppsats i ämnet kulturvård undersöker den gotländska sticktraditionen, lokalt benämnd som gotländsk sticksöm. Stickning har varit betydelsefull för Gotland genom historien och framför allt under 1700-talet exporterades stora mängder stickat från ön. I och med industrialiseringen förlorade stickningen sin betydelse och småskolelärarinnan Hermanna Stengård (1861–1941) var rädd för att hantverkstraditionen skulle falla i glömska och började samla in rester av stickade föremål. Resultatet publicerade hon i sin bok Gotländsk sticksöm (1925). Det har dock visat sig att flera mönster och tekniker som Stengård pekar på som gotländska förkommer på andra platser. Syftet med undersökningen har varit att studera den gotländska sticksömmen i förhållande till Hermanna Stengård och hennes samling. Uppsatsen redogör för hur den gotländska sticksömmen har definierats och hur utvecklingen sett ut fram till idag samt om traditionen kan klassas som ett immateriellt kulturarv. En jämförande analys har gjorts mellan stickböckerna om gotländsk sticksöm som publicerats mellan 1981 och 2008 samt intervjuer och arkivstudier har utförts. Resultatet visar att det inte går att exakt definiera den gotländska sticksömmen. Trots att Stengård pekar på vissa karakteristiska drag i hennes bok, motsäger sig hennes samling till viss del detta, som består av fler exempel. För varje bok som publiceras på ämnet läggs nya tekniker och mönster till definitionen, vilket visar på traditionens utveckling. Trots att flera mönster och tekniker förekommer på andra platser är de fortfarande starkt förknippade med Gotland. Utifrån Unescos definiering över immateriella kulturarv går det att argumentera för att gotländsk sticksöm är ett men det är upp till utövarna, att nominera till en av Unescos listor över immateriella kulturarv. / This essay in conservation studies the knitting tradition on Gotland, locally named ‘sticksöm’. Knitting has been important for Gotland throughout the history and mainly during the 18th century the island exported loads of knitted product to the mainland. As a result of the industrialization the knitting lost its importance on the island and risked disappearing altogether. This was defined by the teacher Hermanna Stengård (1981–1941), who started to collect old pieces of knitted clothing. She published her result in the book ‘Gotländsk sticksöm’ (1925). It has shown that multiple patterns and techniques that Stengård points as Gotlandic has been found in other places. The aim has been to study how Gotlandic knitting is defined by Hermanna Stengård and see how the knitting tradition has developed after the ‘Gotländsk sticksöm’ was published in 1925 to today. At last, the knitting tradition has been discussed if it can be classified as an intangible heritage. By analyzing and comparing the knitting books about Gotlandic knitting tradition that has been published between 1981 to 2008, it has shown how the Gotlandic knitting has been depicted and how the distinction of the term Gotlandic knitting has changed. Interviews and archive studies is giving a background to the contemporary the books were published. The result shows that it is not a clear definition of the ‘sticksöm’. Stengårds collection is broad, more examples than she states. The patterns and techniques occur at other places but are still Gotlandic because they have been used on Gotland. The tradition can be defined as an intangible heritage but it is only the practitioners that can nominate the craft to one of UNESCOs lists and therefor officially be entitled as an intangible heritage.