Utgångspunkten vid konkurs och utmätning i svensk rätt är att alla borgenärer ska behandlas lika och drabbas av gäldenärens betalningsoförmåga proportionellt i relation till storleken på sin fordran. Olika omständigheter, som exempelvis förmånsrättsordningen och borgenärernas inbördes olika förutsättningar att riskbedöma sina krediter gör dock att det i realiteten föreligger stora skillnader mellan olika borgenärsgruppers möjligheter att få betalt för sina fordringar när gäldenären hamnat på obestånd. Leverantörer av varor har flera gånger lyfts fram som en av de borgenärsgrupper som har sämst utsikter att få utdelning för sina fordringar i en obeståndssituation. I början av 2015 kom SOU 2015:18, i vilken Lösöreköpskommittén föreslår en övergång från traditionsprincipen till avtalsprincipen för borgenärsskydd vid köp av lösöre, samt ett införande av en möjlighet att registrera panträtt i sådant lösöre som ska finnas kvar hos gäldenären under pantsättningstiden. I denna uppsats analyseras leverantörers ställning vid konkurs före och efter ett eventuellt införande av Lösöreköpskommitténs förslag och föreslås åtgärder för att förbättra för leverantörerna. Inledningsvis analyseras leverantörernas position utifrån dagens rättsläge, där det konstateras att leverantörer i jämförelse med andra borgenärsgrupper har svårt att säkerställa sina anspråk, och i regel får begränsad utdelning vid konkurs. Det visas också att en dålig ställning för leverantörer vid konkurs har negativa effekter på samhällsekonomin. Detta följs av en analys av Lösöreköpskommitténs förslag och de effekter detta skulle få för leverantörerna om det genomförs. Därefter diskuteras möjliga åtgärder som skulle kunna förbättra leverantörernas ställning, nämligen en förändring av återtagandeförbehållen, ett avskaffande av företagshypoteket, och ett införande av en allmän förmånsrätt för leverantörsfordringar. I den avslutande diskussionen konstateras att leverantörernas dåliga ställning vid konkurs får sådana konsekvenser att något måste göras för att stärka denna redan i det rättsläge som råder idag. Införs Lösöreköpskommitténs förslag blir behovet än mer trängande. Det konstateras att det bästa medlet för att stärka leverantörernas position vore att begränsa befintliga separations- och förmånsrätter, och därigenom öka viljan hos borgenärskollektivet att bidra till rekonstruktioner utom konkurs. Utöver detta efterfrågas också en översyn av återtagandeförbehållen – inte bara för att förbättra för leverantörerna, utan också för att anpassa svensk rätt till rådande internationella trender och därigenom stärka svenska företags konkurrenskraft.

Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

No description available.