L'objectif général de ce travail doctoral était d'étudier la plasticité de la fonction posturale à travers l’étude des effets d’un programme d'entraînement unilatéral ou d’une expérience sportive et/ou motrice. Pour cela, les effets de différents types d'exercices chroniques (volontaire et électro-induit) et aigus (tâche posturale répétée, échauffement et fatigue) ont été testés sur le contrôle postural monopodal en condition statique et dynamique. Les principaux résultats montrent que le programme d'entraînement unilatéral constitué de contractions volontaires et de contractions électro-induites n'a pas amélioré le contrôle postural du membre ipsilatéral et du membre controlatéral en dépit de l'augmentation de la force musculaire pour les deux membres chez des jeunes adultes sains non actifs. L'absence de résultat relatif au contrôle postural pourrait, principalement, être liée aux modalités et conditions des programmes d'entraînement qui n’étaient pas suffisamment proches des conditions écologiques du contrôle postural. En revanche, l'exercice aigu non-fatiguant comme l'échauffement a amélioré le contrôle postural monopodal chez des jeunes étudiants sportifs quelle que soit la jambe sur laquelle ils étaient évalués. Cependant, cette amélioration n’apparait qu’au bout de 10-15 minutes selon la jambe considérée après l'arrêt de l'exercice. Par ailleurs, chez des athlètes pratiquant des sports symétriques et asymétriques, les exercices aigus non-fatiguant comme la répétition d’une tâche posturale et l'échauffement, ont engendré des effets bénéfiques sur le contrôle postural monopodal statique et ont permis de distinguer la jambe dominante de la jambe non-dominante. En revanche, l'exercice aigu fatiguant a perturbé le contrôle postural indépendamment de la nature du sport pratiqué et de la jambe évaluée. / The overall objective of this thesis was to study the plasticity of postural function by investigating the effects of a unilateral training program or a sport and/or motor experience. Hence, the effects of various types of chronic (voluntary and electro-induced) and acute exercises (repeated postural task, warm-up and fatigue) were tested on monopodal postural control in static and dynamic conditions. The main findings show that the unilateral training program of voluntary contractions and electro-induced contractions did not improve postural control of the ipsilateral and contralateral limbs despite the increase in muscle strength for both in healthy non-active young adults. The lack of postural control outcome may be primarily related to the conditions of training programs that were not sufficiently close to the ecological conditions of postural control. In contrast, non-fatiguing high-intensity exercise such as warm-up improved monopodal postural control in young sports students regardless of which leg they were assessed. However, this improvement does not appear until 10-15 minutes according to the considered leg after stopping the exercise. Moreover, in athletes practicing symmetrical and asymmetrical sports, the non-fatiguing, acute exercises such as the repetition of a postural task and the warm-up, generated beneficial effects on the static monopodal postural control and enabled to distinguish the dominant leg of the non-dominant leg. In contrast, the fatiguing acute exercise disrupted postural control regardless of the nature of sport practiced and the leg assessed.

Durch Umwandlung unterschiedlichster Formen von Energie in mechanische oder elektrische Energie wird die Menschheit seit Jahrhunderten bei der Umsetzung von Arbeitsprozessen im Alltag und bei der industriellen Nutzung unterstützt. Strömende Medien wie Wasser oder Wind gelten dabei als die ältesten Energielieferanten. Im Rahmen der Dissertation wird das Konzept einer zugspannungsverankerten Plattform für Offshore Windenergieanlagen (WEA) vorgestellt, wobei neben den, für diesen Plattformtyp typischen, vertikalen auch geneigte Verankerungselemente Verwendung finden. Diese Art der Verspannung einer zugspannungsverankerten Plattform, respektive ’Tension Leg Platfrom’ (TLP) ist bisher von keiner Quelle bekannt und stellt ein Alleinstellungsmerkmal dar. Folglich sollen Untersuchungen zum dynamischen Verhalten schwimmender Gründungen für Offshore WEA, im Speziellen zu einer TLP mit vertikalen und geneigten Ankerelementen, im Rahmen dieser Arbeit erstmalig vorgestellt werden. Die Plattform ist ein modular gestaltetes Tragwerk bestehend aus großen Rohren und mit integrierten zylindrischen Auftriebskörpern. Diese erzeugen im Transportzustand der Plattform vom Hafen zum Einsatzort und im Betriebszustand innerhalb eines Windparks den nötigen Auftrieb. Infolge der speziellen Art der Verspannung werden die Bewegungen der TLP durch die, aus den Belastungen resultierenden, Seildehnungen dominiert. Damit stellte die TLP im Vergleich zu anderen schwimmenden Gründungen ein bewegungsarmes System dar. Inhalt der hier vorgelegten Arbeit sind Untersuchungen zum dynamischen Verhalten schwimmender Offshoregründungen, im speziellen einer TLP für Windenergieanlagen. Es wurden unterschiedliche Tragstrukturen für TLP-Systeme entwickelt und im Rahmen von Modellversuchen getestet. Den Kern der Arbeit bildet der Vergleich des dynamischen Tragverhaltens der unterschiedlichen Plattformen unter Berücksichtigung der geometrischen und strukturellen Randbedingungen.

No description available.

Bakgrund: Svårläkta sår är ett växande problem då vi lever allt längre och de är vanligare hos äldre personer. Ett svårläkt sår är ett sår som inte läkt inom en sex veckors period. Det finns flera bakomliggande orsaker till uppkomsten av denna typ av sår, malignitet och venös insufficiens är två exempel. Sjuksköterskan bör ha evidensbaserad kunskap för att kunna ge en god omvårdnad till de patienter som lider av ett svårläkt sår. Syfte: Syftet med litteraturöversikten är att beskriva patienters upplevelser av att leva med maligna tumörsår eller venösa bensår. Metod: En litteraturöversikt har genomförts med hjälp av Fribergs metod. Samtliga tio vetenskapliga artiklar som använts i litteraturöversikten har använt sig av kvalitativ metod. Databaserna som använts vid datainsamlingen är Academic Search Complete, Cinahl Complete och PubMed. Resultat: Resultatet sammanfattas i fyra huvudteman: Upplevelsen av symtom, En förändrad identitet, Social isolering och Att leva med ett svårläkt sår. Det var vanligt bland deltagarna att såren hade en negativ inverkan på deras liv och orsakade dem en förändrad kroppsuppfattning. Symtomen upplevdes besvärande och orsakade dem oro, ångest och skam över den egna kroppen, som ledde till att de isolerade sig från omgivningen. Deltagarna använde sig av olika coping-strategier för att hantera sin situation och klara av det dagliga livet. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån Jocalyn Lawlers somologiska teori som beskriver hur en patient kan uppleva en omvårdnadssituation och hur sjuksköterskan kan främja ett vårdande möte genom att se hela patienten. / Background: Chronic wounds are an increasing problem in society because we live longer, and the problem is more common when we get older. The criteria of a chronic wound are that it has not healed within six weeks. There are several underlying reasons for this type of wounds; malignancy and venous insufficiency are two examples. A nurse should have evidence based knowledge to be able to provide good care for patients suffering from this type of wounds. Aim: The aim of the study was to describe the patients’ experience of living with malignant wounds or venous leg ulcers. Method: A literature study has been carried out using Friberg’s method. Ten scientific articles used in the literature study were qualitative. The databases that were used in data collection were Academic Search Complete, Cinahl Complete and PubMed. Results: The results are summarized into four main themes: Perception of symptoms, A changed identity, Social isolation and Live with a chronic wound. The study showed that the wounds had a negative impact on the patients’ lives and caused them an altered body image. The symptoms were experienced as bothersome and caused anxiety, fear and shame. That led to social isolation. Participants used a variety of coping strategies to manage their situation to manage with their daily life. Discussion: The results were analyzed on the basis of Jocalyn Lawler’s somology theory that describes how a patient may experience a nursing situation and how the nurse can promote a caring encounter when seeing the whole patient.

Every year, about 1 million patients worldwide and 16000 patients in Sweden undergo total hip arthroplasty (THA). This surgical intervention is considered a successful, safe and cost-effective procedure to regain pain-free mobility and restore hip joint function in patients suffering from severe hip joint disease or trauma. Besides relieving the pain, restoration of biomechanical forces around the hip with appropriate femoral offset (FO), leg length and proper component position and orientation are important goals. The radiographic preoperative planning and postoperative evaluation of these parameters require good validity, interobserver reliability and intraobserver reproducibility. It remains controversial as to how much postoperative leg length discrepancy (LLD) and FO change are acceptable. Generally, lengthening of the operated leg ≥ 10mm and FO reduction of the operated hip > 5mm should be avoided by using preoperative radiological templating and intraoperative measurement methods. There is no consensus on the association between LLD and FO and outcome after THA. The aims of this thesis were to: 1. To determine the influence of non-corrected LLD after THA on patients’ reported hip function and quality of life (QoL). 2. To study the association of global FO changes after THA with patients’ reported hip function, QoL and abductor muscle strength. 3. To evaluate the concurrent validity of the Sundsvall method of measuring postoperative global FO by comparing it to a standard method and to evaluate the interobserver reliability and intraobserver reproducibility of measurement of postoperative global FO, LLD and acetabular cup inclination and anteversion. 4. To analyse the postoperative radiographs of THA patients with leg lengthening and FO reduction to determine whether the problem is located in the stem, cup or both. Study I: A prospective cohort study of 174 patients with unilateral osteoarthritis (OA), comparing patients with lengthening ≥ 10mm, restoration (between 9 mm lengthening and 5 mm shortening) or shortening > 5 mm of the operated leg after THA. Follow up was 12–15 months. We found that a LLD of up to 20 mm did not influence the functional outcome (WOMAC) or QoL (EQ-5D). However, the lengthening group showed less improvement in WOMAC and more use of a shoe lift. Study II: A prospective cohort study of 222 patients with unilateral hip OA, comparing patients with decreased global FO (> 5 mm reduction), restored FO (within 5 mm restoration), and increased FO (> 5 mm increment) after THA. Follow up was was 12–15 months. The unadjusted results showed that the decreased FO group had a worse WOMAC index, less abductor muscle strength, and more use of walking aids. When these results were adjusted for possible confounding factors, only global FO reduction was statistically significantly associated with reduced abductor muscle strength. The incidence of residual hip pain and analgesics use was similar in the 3 groups. Study III: A prospective cohort study of 90 patients with primary unilateral OA treated with THA. Global FO using the Sundsvall method, global FO (standard method), LLD, acetabular cup inclination and anteversion were measured on postoperative radiographs. The interobserver reliability and intraobserver reproducibility were tested using three independent observers. We found that the Sundsvall method is as reliable as the standard method and the evaluated radiographic measurement methods have the required validity and reliability to be used in clinical practice. Study IV: A prospective cohort study of 174 patients with unilateral primary OA treated with THA. LLD and global FO were measured on postoperative radiographs. Patients with lengthening of the operated leg ≥ 10mm (n=41) and patients with reduction of global FO > 5mm (n=58) were further studied to investigate the amount of lengthening and global FO reduction that took place in the stem and in the cup compared with the contralateral side. The interobserver reliability and intraobserver reproducibility were tested using two independent observers. We found that post-THA lengthening of the operated leg ≥ 10mm was mainly caused by improper placement of the femoral stem, whereas a decrease of global FO > 5 was caused by improper placement of both acetabular and femoral components. The radiological measurement methods used showed substantial to excellent interobserver reliability and intraobserver reproducibility and are therefore clinically useful. The main conclusions of this thesis are: LLD up to 20 mm and reduced global FO more than 5 mm did not influence the functional outcome or quality of life at 12–15 months postoperatively. Lengthening ≥ 10mm was associated with increased use of a shoe lift. A reduction of global FO more than 5 mm compared to the contralateral hip was associated with weaker hip abductor muscles and more use of walking aids. Therefore both should be avoided. The radiographic measurement methods of LLD, global FO, cup inclination and anteversion have the required validity and reliability to be used in clinical practice. Lengthening of the operated leg is mainly caused by improper femoral stem positioning while global FO reduction results from improper positioning of both acetabular and femoral components. Surgeons should be aware of these operative pitfalls in order to minimize component malpositioning. / Varje år opereras ungefär 1 miljon patienter runt om i världen och 16000 patienter i Sverige med en total höftledsprotes (THA). Operation med höftledsprotes anses vara enav de mest framgångsrika, säkra och kostnadseffektiva kirurgiska åtgärderna med syfte att för att återställa livskvalité. Målet är att smärtlindra och återställa rörligheten i dendestruerade höftleden vid artros, reumatisk destruktion eller men efter exempelvis Perthes sjukdom. Vid operation med THA är det viktigt att återställa de biomekaniskakrafterna runt höftleden med en adekvat så kallad femoral offset (FO), postoperativ benlängdsskillnad (BLS) och ett tillfredsställande komponentläge. Den preoperativaplaneringen och den postoperativa bedömning av dessa parametrar kräver god tillförlitlighet, det vill säga validitet och reproducerbarhet både mellan olika bedömareoch vid upprepade mätningar av samma bedömare. Det är fortfarande inte klarlagt hur mycket postoperativ förändring i FO och BLS som är acceptabla. I dagsläget är detacceptabelt om den postoperativa benförlängningen understiger 1 cm och förändringen i FO är under 5 mm. Det finns ingen konsensus huruvida det föreligger ett sambandmellan BLS, FO och den patientrapporterade höftfunktionen och livskvalitén efter THA. Syftet med denna avhandling var: 1. Att studera effekten av icke-korrigerad BLS efter THA på den patientrapporterade höftfunktionen och livskvalitén. 2. Att studera effekten av förändringen i FO efter THA på den patientrapporterade höftfunktion, livskvalitén och muskelstyrka i abduktion. 3. Att utvärdera validitet och reliabilitet av en så kallad global FO genom att jämföra den med den gällande standard metoden samt studera tillförlitlighet av de radiologiskamätningar av postoperativa BLS, FO, cup inklination och anteversion efter THA. 4. Att radiologiskt undersöka i vilken av komponenterna (stam eller cup) somförändringen i FO och BLS verkar vara förlagd. Studie I: En prospektiv kohortstudie med 174 patienter som behandlats med THA för en primär unilateral koxartros. Patienterna delades in i tre grupper; de som fått en BLSförlängning över 10mm, återställning (mellan 9mm förlängning och 5mm förkortning) eller förkortning >5mm av det opererande benet efter THA. Uppföljning gjordes 12-15månader postoperativt. Vi fann att BLS upp till 20mm påverkade inte höftfunktion (WOMAC) och livskvalité (EQ-5D), men den förlängda gruppen visade en mindreförbättring i WOMAC och rapporterade en mer frekvent användning av skoinlägg. Studie II: En prospektiv kohortstudie med 222 patienter som behandlats med THA för en primär unilateral koxartros. Patienterna delades in i tre grupper; de patienter medförminskad FO (> 5mm minskning), återställd FO (inom 5mm) eller ökad FO (>5mm ökning). Uppföljning genomfördes efter 1 år med WOMAC, styrkemätning av höftensabduktorer och en frågeformulär. En minskad FO var associerade med en minskad styrka i höftens abduktorer. Det var ingen skillnad mellan grupperna gällandekvarstående höftsmärta och användning av analgetika. Studie III: En prospektiv kohortstudie med 90 patienter som behandlats med THA på grund av primär unilateral koxartros. På de postoperativa röntgenbilderna uppmättesglobala FO (Sundsvalls metodologi), globala FO (standard metod), BLS, cup inklination och anteversion. Reliabilitet och reproducerbarhet bedömdes mellan treoberoende observatörer. Vi fann att global FO (enligt Sundsvalls metodologi) är lika tillförlitlig som den nuvarande standardmetoden och de utvärderade radiologiskamätmetoderna har hög validitet och reliabilitet och kan således användas i klinisk praxis. Studie IV: En prospektiv kohortstudie med 174 patienter som behandlats med en THA för en primär unilateral koxartros. På de postoperativa röntgenbilderna uppmättes BLSoch globala FO. Patienter med förlängning ≥ 10mm (n=41) och patienter med minskning av globala FO >5mm (n=58) studerades for att mäta förlängning ochglobala FO minskning som sitter i stammen eller i cup jämfört med kontralaterala sidan. Reliabilitet och reproducerbarhet bedömdes av två oberoende observatörer. Vifann att en BLS över 10mm sitter framför allt i stamkomponenten i lårbenet medan en minskning i FO över 5 mm sitter i båda stam och cup. De radiologiska mätmetodernahar hög reliabilitet och reproducerbarhet och kan således användas i klinisk praxis. De viktigaste slutsatserna i denna avhandling är: 1. BLS med en förlängning upp till 20 mm och en minskning av globala FO mer än 5 mm påverkar inte patientrapporterad höftfunktion eller livskvalitet 1 år postoperativt. 2. BLS med en förlängning mer än 9 mm var associerad med mer användning av skoinlägg. En minskad FO med mer än 5 mm jämfört med den icke opererade höftenvar associerad med en sämre muskelstyrka i abduktion och ökat användning av gånghjälpmedel. 3. De radiologiska mätmetoderna av BLS, FO, acetabulära komponentens inklination och anteversion har hög validitet och reliabilitet, vilket kan användas i klinisk praxis. 4. En förlängning av det opererade benet orsakas främst av en positioneringen av stamkomponenten i lårbenet medan förlust av FO beror på otillfredsställande placeringav både stam och den acetabulära komponenten. Kirurger bör vara medveten om dessa operativa fallgropar för att optimera det kirurgiska resultatet.

Majoriteten av idrottsskador inklusive skada på främre korsbandet (Anterior Cruciate Ligament, ACL) uppstår i slutet av träning/tävling när personen tenderar att vara trött. Nuvarande funktionstest inför återgång till idrott efter skada utvärderar ofta individens hoppförmåga i ett icke-uttröttat tillstånd. Syfte: Syftet med följande studie var att se huruvida prestationen i två olika enbenshopp kunde skilja sig mellan före och efter 25 minuters löpning, varav 15 minuter på hög-intensiv nivå och om hopprestationen skiljer sig mellan oskadade och ACL-opererade kvinnor. Metod: Totalt deltog 8 friska kvinnor, utan pågående besvär från nedre extremitet samt 6 färdigrehabiliterade ACL-opererade kvinnor som återgått till sin tidigare aktivitetsnivå. Deltagarna genomförde tester vid två olika tillfällen. Ett Pre-test-tillfälle då inträning av distans- och cross-overhopp samt ett max-pulstest (HRmax) på löpband utfördes. Ett Test-tillfälle där respektive hopp utfördes före och efter cirka 25 minuters löpning varav 15 minuter var på hög-intensiv nivå (>RPE 15 eller >85 % av HRmax). Total distans mättes, registrerades och analyserades för två godkända hopp per ben, tillstånd och hopptyp. Antal hopp-försök per ben och hopp registrerades. Ett symmetri index (LSI) beräknades för att bedöma om det förelåg en normal eller onormal sidoskillnad. Resultat: Cross-overhoppet var signifikant kortare efter löpning jämfört med före. Samma resultat syntes inte för distanshoppet. Ingen skillnad fanns mellan grupperna i hopplängd eller LSI-värden, före eller efter löpning. Ingen onormal sidoskillnad syntes före eller efter löpning i något utav hoppen. ACL-skadade behövde signifikant fler hoppförsök på det opererade benet i uttröttat tillstånd jämfört med det icke-opererade och jämfört med oskadade för att uppnå två godkända hopp. Slutsats: Cross-overhoppet försämrades av löpningen och kan därför sägas vara känsligt nog att kunna skilja uttröttat från icke-uttröttat tillstånd hos båda grupperna. Samma resultat syntes inte för distanshoppet. Det uttröttningsprotokoll och de hopptester som utfördes kunde inte frambringa några större förändringar eller olika sidoskillnader mellan färdigrehabiliterade ACL-opererade kvinnor som återgått till sin tidigare aktivitetsnivå och oskadade, generellt fysisk aktiva kvinnor. Viss osäkerhet kan ha funnits kvar hos det tidigare skadade benet eftersom fler hoppförsök krävdes i uttröttat tillstånd på det opererade benet jämfört med det icke-opererade benet eller jämfört med oskadade deltagare för båda hopptyperna. / Most sport injuries including anterior cruciate ligament-injury (ACL) occur at the end of sport events when the person tends to be fatigued. Despite this, the tests commonly used today to assess whether the individual should return to sports are performed in a non-fatigued state. Aim: The aim of this study was to compare effects of 25 minutes treadmill running, including 15 minutes at a level of high-intenisty on the performance of two different single-leg hop tests between un-injured women and women who underwent an ACL-reconstruction. Method: Eight un-injured women without any ongoing symptoms from either leg, and 6 women who had undergone an ACL-reconstruction, finished the rehabilitation program and returned to their pre-injury level of activity performed tests at two different occasions. The first occasion included technique training for each single-leg hop and a maximal heart rate test (HRmax) on a treadmill. On the second occasion subjects performed the single-leg hop for distance and the cross-over hop before and directly after 25 minutes running, including 15 minutes on a high-intensity level (>RPE 15 and/or >85 % HRmax). Total jump-distance was measured, registered and analysed for 2 approved trials per leg, condition and hop. A leg symmetry index (LSI) was calculated to assess side-to-side-differences. Results: The cross-over hop was significantly shorter after running in both groups, whereas no such effect was seen for the single-leg hop for distance. No difference was shown between groups in performed distance, side-to-side difference or LSI-values, before or after running any of the single-leg hops. Subjects in the ACL-group needed significantly more hop-trials on the operated leg compared to the non-operated leg and compared to un-injured subjects to achieve two qualified hops. Conclusions: Subjects jumped shorter in the cross-over hop after running. This hop can therefore be regarded as sensitive enough to tell fatigued state from a non-fatigued state in both groups. The fatigue protocol did not induce any side-to-side differences in subjects who had undergone ACL-reconstruction, finished their rehabilitation and returned to their pre-injury activity level. Some insecurity may still have been present in the previously injured leg since ACL-operated subjects needed more hop-trials for the operated leg compared to the non-operated leg or compared to un-injured subjects when fatigue.

Low trauma hip fractures, due to bone fragility, are a major healthcare burden with serious consequences for individuals in terms of long-term morbidity and mortality; and also for society due to the high medical and care costs associated with these injuries. Because of the association with low bone mass, these fractures are particularly prevalent in elderly populations and are likely to become more common as longevity increases globally. Avoidance of these fractures is therefore an extremely important goal. Low bone mass, manifested in the conditions of osteopenia and osteoporosis, is the primary cause of bone fragility, and reductions in bone mass are the inevitable corollary of aging and menopause. Bone loss may be exacerbated by immobilisation and reduced weight-bearing activity, giving rise to the condition of disuse osteopenia. Immobilisation may itself be the result of low trauma leg fragility fractures that potentially causes further bone density loss. If this loss occurs at the hip, there is an increased risk for hip fracture as a sequela to the original injury. Osteoarthritis is also a condition strongly associated with aging that may necessitate knee arthroplasty as a last stage treatment, potentially causing a period of reduced mobility and weight-bearing activity following surgery. Leg fracture and knee replacement both present additional risk factors for hip fracture due to changes in muscle mass, gait and postural stability that may increase the risk of falls. This study aims primarily to investigate the effects of immobilisation on leg fracture and knee replacement patients, immediately following injury or surgery, in order to quantify bone and muscle loss and to monitor recovery over a one year period. A postmenopausal population were studied as they are already losing bone density systemically and may be at greater risk of further bone loss following immobilisation. Factors of activity, function, weight-bearing, pain, treatments, therapies, health perceptions and mental wellbeing, that potentially contribute to bone loss and recovery, were also investigated. Results from the study may provide information relating to increased future hip fracture risk and lead to treatment options to alleviate bone loss in these groups.

Bakgrund: Svårläkta bensår anses idag som ett växande folkhälsoproblem. Det drabbar framför allt personer över 65 år och medför ofta smärta och försämrad livskvalitet eftersom de ofta tar lång tid att läka. Prevention och behandling av dessa sår kräver stora sjukvårdsresurser. Distriktssköterskan/sjuksköterskan inom primärvården behandlar en betydande del av svårläkta bensår. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskan/sjuksköterskans erfarenheter att bedöma svårläkta bensår. Metod: Studien har en kvalitativ induktiv ansats. Fjorton distriktssköterskor/sjuksköterskor i sydöstra Skåne har intervjuats individuellt. Under intervjun har en semistrukturerad intervjuguide använts. Intervjuerna har analyserats med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Distriktssköterskorna/sjuksköterskorna erfor att de hade tillräcklig kunskap att bedöma svårläkta bensår, och att de hade förmågan att omsätta kunskaperna praktiskt. De använde sig inte av några riktlinjer vid bedömningen utan menade att deras erfarenhet styrde bedömningen och vilka åtgärder som skulle vidtas. De menade att det var betydelsefullt att försöka se patienten ur ett holistiskt perspektiv och att det var en fördel om man hade ett engagemang för bensår då det ofta vara frågan om långvariga tålamodsprövande behandlingar. Distriktssköterskan/sjuksköterskan använde sig i olika omfattning av andras kompetens. Det var en självklarhet att man tillfrågade andra när man var i behov av råd eller hjälp. Slutsats: Bensårssjukdomar utgör en betydande volym inom primärvården och distriktssköterskan behöver rätt förutsättningar för att kunna bedöma dessa. Implementering av riktlinjer och bedömningsmallar skulle vara ett sätt att tillmötesgå detta behov. Det finns även ett behov av att utveckla samarbetet mellan berörda professioner som behandlar patienter med svårläkta bensår. Att ge distriktssköterskan de rätta förutsättningarna att omhänderta svårläkta bensår skulle innebära att hon kan arbeta efter evidensbaserade riktlinjer och dessutom få möjlighet till utveckling inom området. / Background: Chronic leg ulcers are today considered as a growing public health problem. This affects mainly people over 65 years and often results in pain and impaired quality of life because they often take a long time to heal. Prevention and treatment of these wounds require large health-care resources. The district nurse/nurse in primary health care addresses a significant portion of chronic leg ulcers. Aim: The aim of the study was to describe the district nurse/nurse's experiences to assess chronic leg ulcers. Method: A qualitative inductive approach was used. Fourteen district nurses/nurses in Southeast Skåne were interviewed individually. During the interview a semi-structured interview-guide was used. The interviews was analyzed using qualitative content analysis. Results: District nurses/nurses felt that they had sufficient knowledge to assess chronic leg ulcers, and that they had the ability to translate knowledge into practice. They used no guidelines in the assessment but felt that their experience ruled the assessment and  measures to be taken. They said it was important to see the patient from a holistic perspective and that it was an advantage to have a commitment for leg ulcers because treatments are often demaning and extended over a long time. The district nurse used in varying degrees other people's skills. For them it was obvious necessity for them to consult others when they were in need of advice or help. Conclusion: Chronic leg ulcers represent a significant volume of primary care, and the district nurse needs the right conditions to be able to assess these. Implementation of the guidelines and scoring protocols would be a way to go to meet this need. There is also a need to develop cooperation between the concerned professions who treat patients with chronic leg ulcers. To give the district nurse the right conditions to dispose of chronic leg ulcers mean that she can work on guidelines and opportunities for development and training on evidence-based level.

Quel que soit le type d'exosquelettes de jambes, la question d’équilibre du système est très importante, puisqu'il s'agit de robots physiquement attachés à l'utilisateur. Dans le but de respecter au maximum la volonté de l'utilisateur ainsi que ses mouvements, cette thèse a pour objectif de développer des stratégies de commande de gestion d'équilibre pour un exosquelette d’assistance. Il s'agit alors d'assister l'équilibre du système couplé (utilisateur valide + exosquelette), en gérant l'équilibre de l'exosquelette soumis à l'action de l'utilisateur. La commande de gestion d'équilibre proposée s'inspire des commandes développées par le CEA-LIST sur les exosquelettes Hercule et des stratégies de récupération d'équilibre observées chez l'humain. Elle est essentiellement basée sur le concept du point de capture instantané. En effet,le point de capture instantané est un bon outil qui englobe aussi bien le cas statique que le cas dynamique et surtout, qui contient une information sur la direction de mouvement, ce qui nous permet d'anticiper certaines actions comme l'action de faire un pas. Les contributions de cette thèse sont alors :• l'application d'une commande du point de capture à un exosquelette d'assistance ;• la proposition d'une nouvelle répartition des efforts sur les deux jambes de l'exosquelette permettant d'anticiper les perturbations et le pas ;• la gestion du sous-actionnement (toutes les articulations ne sont pas motorisées) en phase de double support via un calcul d'optimisation qui a pour objectif de suivre la répartition des efforts désirée et de maîtriser les forces d'interaction entre l'utilisateur et l'exosquelette. / The postural stability of leg exoskeletons, no matter their purposes (medical, military or civil), is a real issue since the user is fastened to them. Indeed, in order to respect the will of the user and his movements to the maximum, we have to study the system balance. Therefore, the purpose of this thesis is to develop balance strategies for a leg exoskeleton designed for industrial applications such as static work. It is about assisting the balance of the coupled system (user +exoskeleton) by dealing with the exoskeleton’s balance subjected to the user’s action. We present a balance control which is inspired by control methods developed by CEA-LIST for the Hercule exoskeleton, as well as by human balance strategies. It is mainly based on the instantaneous capture point concept. The first contribution of this thesis is the application of a classical instantaneous capture point control to a leg exoskeleton that assists a user. The user’s intention is first detected through the position of the instantaneous capture point and the assistance provided by the exoskeleton differs. The second contribution focuses on how we candistribute the effort to the legs. The experience of the «Master-Slave » control of CEA-LIST showed that the main difficulty, for a user, is to handle the weight transfer in order to take the swing leg off and make a step. We suggest a newleg distribution, that is able to anticipate a step. The last contribution is related to the underactuation of the exoskeleton in the double support phase. We propose an optimization algorithm that aims at following the leg distribution, and at managing the interaction forces between the user and the exoskeleton.

Introdução: As úlceras crônicas de perna (UCP) são um sério problema de saúde que atinge diversas faixas etárias, etnias, sexos, com reflexos nos gastos públicos e interferência na qualidade de vida das pessoas acometidas e de seus familiares. O presente estudo parte da concepção de que há necessidade de uma atenção integral que possa ser estabelecida por meio da utilização e construção de uma Linha de Cuidado. Objetivo: Elaborar coletivamente uma Linha de Cuidado (LC) do indivíduo com UCP em um município do Vale do Paraíba Paulista. Objetivos específicos: discutir os elementos constitutivos do fluxograma da LC e analisar suas dificuldades e potencialidades a partir deste. Metodologia: Pesquisa qualitativa, utilizando-se de 4 oficinas de trabalho realizadas nos meses de novembro de 2015 à março de 2016. Contou com a participação da Coordenação da Atenção Básica, enfermeiros e médicos de Unidades de Saúde da Família, enfermeira responsável pela assistência de indivíduos com úlceras crônicas de perna do ambulatório do município, e enfermeira responsável pela Atenção Domiciliar da Equipe Multiprofissional de Atenção Domiciliar (EMAD). Adotou-se a Integralidade como base conceitual da produção da LC e para a análise dos resultados, o fluxograma analisador. Resultado e Análise: Como resultado principal teve-se a produção coletiva de uma LC do indivíduo com UCP. Foram elementos essenciais na LC: recepção pró-ativa, acolhimento, ações de enfermagem desde a avaliação até os cuidados do indivíduo com UCP, presença de recursos materiais - em especial, na Atenção Primária à Saúde (APS), trabalho multidisciplinar no desenvolvimento do plano terapêutico e contrarreferência. Foram dificuldades e potencialidades: necessidade de programas de educação permanente, fortalecimento da APS para o cuidado, necessidade de articulação entre os serviços para garantir complementariedade e integralidade por meio de instrumentos pactuados, recursos materiais e efetivação do trabalho interdisciplinar. Conclusão: Evidenciou-se que há necessidade de se fortalecer a APS como centro de uma rede, ampliar as atribuições do enfermeiro acerca dos cuidados do indivíduo com UCP, fomentar espaços de diálogo entre os pontos da rede, ou seja, entre aqueles que estariam envolvidos na LC e, ainda, apoio e investimento dos gestores na produção do cuidado presente na LC. É necessário valorizar o potencial de mudança que a LC pode possuir quando existe comprometimento do profissional envolvido no processo do cuidar e a necessária garantia do itinerário terapêutico na rede de atenção em saúde à lógica dos serviços locais. / Introduction: Chronic leg ulcers (CLU) is a serious health problem that affects different age groups, ethnicities, genders, reflected in public spending and interference in quality of life of the affected people and their relatives. This study comes from the conception that there is need of an integral attention, which can be established through the use and building of a Line of Care. Objective: To elaborate collectively a Line of Care (LC) of the individual with CLU in a city of the Metropolitan Region of Paulista Paraíba Valley. Specific objectives: To discuss the components of the LC flow chart and analyze the difficulties and potentialities from this. Method: Qualitative research, using 4 workshops held from November of 2015 to March of 2016. They had the participation of the Coordination of Primary Care, nurses and doctors from Family Health Units, the nurse responsible for the care of individuals with chronic leg ulcers of the municipal clinic, and the nurse responsible for the Attention Homecare of the Multiprofessional Team of Attention Homecare (MTAH). This study adopted the Integrality as a conceptual basis for the production of the LC and for the analysis of the results, the analyzer flow chart. Results and Discussion: As a main result it was the collective production of a LC of the individual with CLU. The essential elements in the LC were: proactive reception, user embracement, nursing actions from evaluation to the care of the individual with CLU, presence of material resources - especially in Primary Health Attention (PHA), multidisciplinary work in developing the therapeutic plan and counter reference. The difficulties and potentiality were: the need for continuing education programs, strengthening PHA for care, the need of articulation between the services for ensuring complementarity and integrality through agreed instruments, material resources and realization of the interdisciplinary work. Conclusion: It was evident that there is need to strengthen PHA as the center of a network, expand nurse assignments about the care of the individual with CLU, foster dialogue among network points, that is, among those who would be involved in the LC and also support and investment by managers in the production of the care in the LC. It is necessary to valorize the potential of change that the LC can have when there is impairment of the professional involved in the care process and the necessary guarantee of the therapeutic route in the network of health attention to the logic of the local services.