Uppsatsens syfte är att analysera de rättsliga förutsättningarna för ett envarsgripande och deras förenlighet med gällande rättighetsskydd. Mot bakgrund av att våld inte sällan gör ett gripande praktiskt möjligt, klargörs även den våldsbefogenhet som enskilda ges rätt till vid ett envarsgripande. Uppsatsen behandlar främst förhållandet till Europakonventionen med anledning av statens positiva förpliktelser att skydda enskilda från otillåtna ingrepp i de rättigheter som stadgas och skyddas i konventionen. Uppsatsen är avgränsad till att endast behandla skyddet mot ingrepp i enskildas rörelsefrihet och fysiska integritet. Fokus ligger på den legalitetsprincip som gäller vid rättighetsinskränkningar och som också är särskilt långtgående vid fråga om frihetsberövanden. För att kunna utreda envarsgripandens förenlighet med Europakonventionens laglighetskrav är det nödvändigt att ta ställning till om lagstöden uppfyller konventionens krav på kvalité, närmare bestämt måste lagen uppnå en viss rättssäkerhet. Lagen ska vara tillgänglig för allmänheten och utformad med viss precision för att vara tillräckligt förutsebar. För att avgöra om artikel 5 är tillämplig måste ställning tas till om envarsgripande avser ett frihetsberövande i konventionens mening eller en annan inskränkning i rörelsefriheten. Artikeln ger ett väsentligt starkare skydd mot ingrepp än t.ex. vad gäller andra rörelseinskränkningar eller den fysiska integriteten och artikeln innehåller även en uttömmande punktlista för när ett frihetsberövande är tillåtet. Rättsläget är oklart. Min slutsats är att regleringen inte i stort verkar vålla några större problem i förhållande till Europakonventionens laglighetskrav. Däremot framkommer att lagregleringen är bekymmersam utifrån ett offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv och detta kan enligt min mening indirekt resultera i ett brott mot Europakonventionen. Min uppfattning är att gränserna för vad som är tillåtet inte framkommer tillräckligt tydligt i lagtexten. Ett felaktigt envarsgripande är objektivt sett brottsligt och kan föranleda straffansvar. Däremot kan den enskilde undkomma ansvar för brott av det skälet att uppsåt till brott saknas. Oaktsamt olaga frihetsberövande är inte kriminaliserat. I dessa fall utgör åtgärden sålunda inget brott och möjligheten till skadestånd utesluts därmed. Emellertid har det fortfarande skett en otillåten rättighetskränkning. Det kan starkt ifrågasättas om den bristande lagstiftningen och avsaknaden av rättsmedel är förenligt med Europakonventionen. Av den anledningen måste lagstiftningen gällande envarsgripanden kompletteras enligt min mening.

Under Swedish tax law; the general clause in the Tax Avoidance Act is a method to prevent tax evasion. The purpose of the general clause is to prevent any tax avoidance procedures that the legislator has not been able to foresee. For the general clause to be applicable, four prerequisites need to be met. This thesis analyses the fourth prerequisite based on the principle of legality. The prerequisite concludes that a determination of the tax base, based on the procedure in question, is in conflict with the purpose of the legislation. The prerequisite has been criticized for being difficult to apply. As tax laws are applied beyond the scope of the legislation, it has also been considered that taxation is made without statutory basis, which is conflicting with the principle of legality. The principle of legality requires the application of law to be predictable and without arbitrary. Therefore, in order to collect taxes there is a requirement of legal authority. Of this requirement, it has been deduced a prohibition on application by analogy of tax laws. Of relevance to the relation between the fourth prerequisite and the principle of legality is what legal value the principle is considered to have. It has been discussed whether the principle of legality can be codified in the constitution. It has been found that the principle of legality is expressed in the Instrument of Government. It is not considered to be any controversies between the fourth prerequisite and the principle of legality, as there is a legal authority for the taxation that occurs under the general clause. It is also not considered to be any illicit delegations, as the courts only rule on whether the practice is in contrast to tax legislation purposes, and not legislate. The taxpayer therefore has to take the purpose of the legislation into consideration when measures are taken for tax avoidance purposes.

No description available.

<p>Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel. Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna. Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver ha särskilt stöd i lag.</p><p>Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade straffbestämmelser.</p><p>Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas.</p><p>Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras rättssystem.</p>

<p>Sveriges inträdelse i EU år 1995 har påverkat skatterätten. Särskilt inom de delar som styrs av EG-direktiv, som till exempel sjätte mervärdesskattedirektivet. EG-rätten är direkt tillämplig i medlemsländerna och den har företräde framför nationella lagar. När en nationell lag strider mot en EG-rättslig bestämmelse, skall den nationella lagen inte tillämpas. EG-domstolen står för den yttersta tolkningen av direktiven och förordningarna.</p><p>Transaktioner är ett led av handlingar som ingår i ett stort sammanhang. Det finns olika typer av transaktioner som kan delas upp i förutsedda - och icke förutsedda skattetransaktioner. Den godtagbara typen av skatteplanering är en förutsedd skatteanpassad transaktion. Det är de icke förutsedda transaktionerna som utgör problem för lagstiftaren. Det är när dessa transaktioner utnyttjas till bristningsgränsen som det talas om skatteundanvikande förfarande.</p><p>När en skattskyldig har flera olika alternativ att välja mellan som var och ett leder till olika skattekonsekvenser, kommer den skattskyldige att välja det alternativ som ger den lägsta skattebördan. Detta riskerar dock att ge upphov till olika typer av skatteplanering. I Sverige har vi lagen mot skatteflykt som har till syfte att motverka att icke förutsedda skatteanpassade transaktioner genomförs. Denna lag tillkom år 1981 och har tillämpats sedan dess, med undantag för åren 1992-1995 på grund av regeringsskifte. Lagen har under åren varit omdiskuterad, främst på grund av politiska skäl.</p><p>Utöver skatteflyktslagen finns ytterligare ett sätt att motverka icke förutsedda skatteanpassade transaktioner, detta kan ske med tillämpning av genomsynsprincipen. Principen går ut på att handlingars verkliga innebörd, istället för dess formella, läggs till grund för taxering. Tillämpningen av denna princip har aktualiserats i ett antal avgöranden i Regeringsrätten.</p><p>Syftet med denna uppsats var att undersöka om den svenska skatteflyktsklausulen respektive genomsynsprincipen är förenlig med de senaste årens domar från EG-domstolen gällande skatteflykt och förfarandemissbruk. Enligt vår tolkning är svaret på denna fråga ja. EG-domstolen har i ett antal domar från senare år redogjort för öppningar gällande lagstiftning i syfte att förhindra förfarandemissbruk och transaktioner som enbart har till syfte att undkomma skatt.</p>

Omläggningen av statlig fastighetsskatt till kommunal fastighetsavgift innebar att Riksdagen var tvungen att finansiera det skattebortfall detta innebar. Kapitalvinstskatten vid avyttring av fastigheter höjdes, uppskovsbeloppet begränsades och på uppskovsbeloppet påfördes en ränta om 0,5 procent. Räntan på uppskovsbeloppet tas ut genom att den som har ett uppskovsbelopp ska ta upp en schablonintäkt som beräknas till 1,67 procent av uppskovsbeloppets storlek vid beskattningsårets ingång enligt 47 kap. 11b § IL. Att räntebelägga uppskovsbeloppen motiverades förutom av finansieringsskäl av att uppskovsbeloppen ökat i och med att de blivit möjliga för bostadsbyten inom EES-området. Även de som fått ett uppskovsbelopp beviljat innan uppskovsräntan infördes den 1 januari 2008 måste betala denna ränta. Enligt svensk grundlag, 2 kap. 10 § 2 st. RF får skatt eller statlig avgift inte tas ut i vidare mån om inte skatt- eller avgiftsskyldigheten följer av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Detta skatterättsliga retroaktivitetsförbud har gjort att frågan om huruvida uppskovsräntan är retroaktiv lagstiftning och således något som retroaktivitetsförbudet avser att förhindra. Frågan har ännu inte avgjorts av Regeringsrätten och rättsläget är därför oklart. Syftet med uppsatsen är att utreda och analysera uppskovsräntan och retroaktivitetsförbudet för att undersöka huruvida räntan strider mot förbudet. Uppsatsen bygger på traditionell juridisk metod. Lagrådet yttrade sig i samband med att bestämmelsen kom till men deras yttrande är bristfälligt och kan enligt min mening inte ligga till grund för vidare vägledning. Kammarrätten i Göteborg har funnit att uppskovsräntan inte strider mot retroaktivitetsförbudet medan Förvaltningsrätten i Stockholm har funnit att principen strider mot förbudet. Det som prövas när retroaktivitetsförbudets tillämplighet ska avgöras är ifall omständigheten som utlöser beskattning inträffat före eller efter lagens ikraftträdande. Slutsatsen är att uppskovsräntan strider mot retroaktivitetsförbudet.

Sveriges inträdelse i EU år 1995 har påverkat skatterätten. Särskilt inom de delar som styrs av EG-direktiv, som till exempel sjätte mervärdesskattedirektivet. EG-rätten är direkt tillämplig i medlemsländerna och den har företräde framför nationella lagar. När en nationell lag strider mot en EG-rättslig bestämmelse, skall den nationella lagen inte tillämpas. EG-domstolen står för den yttersta tolkningen av direktiven och förordningarna. Transaktioner är ett led av handlingar som ingår i ett stort sammanhang. Det finns olika typer av transaktioner som kan delas upp i förutsedda - och icke förutsedda skattetransaktioner. Den godtagbara typen av skatteplanering är en förutsedd skatteanpassad transaktion. Det är de icke förutsedda transaktionerna som utgör problem för lagstiftaren. Det är när dessa transaktioner utnyttjas till bristningsgränsen som det talas om skatteundanvikande förfarande. När en skattskyldig har flera olika alternativ att välja mellan som var och ett leder till olika skattekonsekvenser, kommer den skattskyldige att välja det alternativ som ger den lägsta skattebördan. Detta riskerar dock att ge upphov till olika typer av skatteplanering. I Sverige har vi lagen mot skatteflykt som har till syfte att motverka att icke förutsedda skatteanpassade transaktioner genomförs. Denna lag tillkom år 1981 och har tillämpats sedan dess, med undantag för åren 1992-1995 på grund av regeringsskifte. Lagen har under åren varit omdiskuterad, främst på grund av politiska skäl. Utöver skatteflyktslagen finns ytterligare ett sätt att motverka icke förutsedda skatteanpassade transaktioner, detta kan ske med tillämpning av genomsynsprincipen. Principen går ut på att handlingars verkliga innebörd, istället för dess formella, läggs till grund för taxering. Tillämpningen av denna princip har aktualiserats i ett antal avgöranden i Regeringsrätten. Syftet med denna uppsats var att undersöka om den svenska skatteflyktsklausulen respektive genomsynsprincipen är förenlig med de senaste årens domar från EG-domstolen gällande skatteflykt och förfarandemissbruk. Enligt vår tolkning är svaret på denna fråga ja. EG-domstolen har i ett antal domar från senare år redogjort för öppningar gällande lagstiftning i syfte att förhindra förfarandemissbruk och transaktioner som enbart har till syfte att undkomma skatt.

Regler är befallningar från normgivningsmakten som uttrycker hur den/de som regeln riktar sig mot skall och får handla. Regler kan därför sägas vara handlingsmönster. Principer är däremot regler med ”bör-sats”, d.v.s. hur rättstillämparen bör handla i ett specifikt mål. När en princip anses viktig kan den helt eller delvis bli lagfäst. Legalitetsprincipen är ett exempel. Den tillkännagavs skriftligt som princip år 1789 i Frankrike i och med revolutionen. Den förvaltningsrättsliga legalitetsprincipen i Sverige blev inte lagstadgad förrän i 1974 års regeringsform och innebär krav på lagstöd; all offentlig makt skall utövas under lagarna. Beslut tagna av myndigheter skall ha författningsstöd och betungande beslut skall därutöver ha särskilt stöd i lag. Den straffrättsliga legalitetsprincipen lagstadgades år 1964 i brottsbalken. Principen inom straffrätten har fyra förbud som tillsammans utgör legalitetsprincipen. Dessa är praeter legem-, analogi-, retroaktivitets- och obestämdhetsförbudet. De tre förstnämnda är lagstadgade och innebär krav på lagstöd, förbud till analogitolkning av bestämmelser samt förbud att låta lag ge en tillbakaverkande kraft. Obestämdhetsförbudet är fortfarande en princip i egentlig mening och innebär att lagstiftaren bör stifta begripliga och preciserade straffbestämmelser. Inom förvaltningsrätten är analogi- och retroaktivitetsförbudet inte lagfästa vilket kan innebära att den enskildes rättsgaranti försvagas; förutsebarheten av hur och när den enskilde kan bli ansvarig för sitt förfaringssätt enligt lag begränsas. Legalitetsprincipen finns också uttryckt i Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter där bestämmelser och rättspraxis stödjer detta. De europeiska stater som ingått i konventionen har förbundit sig till legalitetsprincipen och innefattas därmed i deras rättssystem.

En metod för att angripa skatteflykt är genom tillämpning av skatteflyktsklausulen som stadgas i 2 § lagen mot skatteflykt. Skatteflyktsklausulen har kritiserats för bristen på förutsägbarhet ur ett rättssäkerhetsperspektiv med särskild hänsyn till legalitetsprincipen. Den 26 mars 2012 meddelade Högsta Förvaltningsdomstolen sin dom där svensk intern rätt tillämpades framför skatteavtalet mellan Sverige och Peru på ett skatteupplägg med ett utländskt holdingbolag. Om ett skatteavtal missbrukas i syfte att uppnå skattemässiga fördelar finns det i kommentarerna till OECD:s modellavtal vägledning som öppnar för internrättsliga angreppssätt mot skatteflykt. Däremot finns det en gräns för hur generellt utformade sådana motverkansregler får vara för motivera ett sådant åsidosättande om skatteavtalets fördelningsregler. Risken med att åsidosätta en skatteavtalsbestämmelse är att det kan resultera i att staten ifråga gör sig skyldig till avtalsbrott, s.k. tax treaty override. Rättspraxis har gett upphov till kritik ur ett rättssäkerhetsperspektiv avseende tillämpligheten av skatteavtal i relation till svensk intern lagstiftning. Högsta förvaltningsdomstolen har öppnat upp för att reglerna om obegränsad skattskyldighet i 3 kapitlet inkomstskattelagen tillämpas och inte skattflyktsklausulen vid skatteupplägg med utländska holdingbolag som ägs av svenska ägare, förutsatt att den skattskyldige ifråga är bosatt i Sverige utifrån kriterierna om obegränsad skattskyldighet i 3 kap. 8 § IL. Det är dock viktigt att värna om Sveriges relationer med andra stater och därför inte bryta mot ingångna skatteavtal genom att tillämpa svensk intern rätt i strid mot gällande skatteavtals bestämmelser. När det däremot gäller EU-rätten har det i rättspraxis uttryckts att tillämpning av en intern regel kan motiveras om syftet är att motverka skatteflykt.

I en demokratiskt rättsstat som Sverige ska inte myndigheterna ges godtyckliga befogenheter utan detta ska klart och tydligt framgå av lag. Legalitetsprincipen och föreskriftskravet sätter gränser för detta då de måste ha lagstöd i sin myndighetsutövning. Då myndigheter fattar integritetskränkande beslut mot enskild måste det föregås av en noggrann proportionalitetsavvägning mellan myndighetens kontrollintresse och den enskildes skyddsintresse. Åtgärden måste således stå i proportion till ändamålet. Skatteförfarandet avseende tredjemansrevision är ett omdiskuterat förfarande. Själva beslutet om revision utförs av Skatteverket och kan inte överklagas. Detta är intressant ur en rättssäkerhetssynpunkt då ändamålet beskrivs i revisionsbeslutet. Är ändamålet vagt eller otydligt beskrivet kan detta leda till att Skatteverket får obegränsade befogenheter då inga föreskrifter om vad som är tillåtet finns beskriva i lag. Här sätts legalitetsprincipen på sin spets då myndigheter, så som Skatteverket, i sin myndighetsutövning måste ha stöd i lag, det så kallade föreskriftskravet enligt 1 kap 1 §  RF. Skatteverket får utelämna uppgift om vem revisionen avser och vilka handlingar som eftersöks om det handlar om en generell tredjemansrevision. Ett revisionsbeslut som är vagt utformat och ej kan överklagas leder således till att stora befogenheter ges Skatteverket. Rekvisitet särskilda skäl ges ingen närmare definition i lagtext. Vanligen ges ett rekvisit viss ledning av dess innebörd genom utvecklad praxis. En väl utvecklad rättspraxis på området finns inte och det är således ett faktum att en närmare definition av rekvisitets innebörd bör finnas i lagtext för att göra det mer förutsebart. Detta skulle också innebära att legalitetsprincipen upprätthålls då det får stöd i lag.