The purpose of this paper was to investigate to what extent qualification or recognition of mahr can be done under the Swedish legal order, due to the new enacted EU Matrimonial Act. It has been found that mahr cannot be qualified in Swedish law because it does not mimic any branch of acceptable asset types in The Swedish Marriage Code. Thus, NJA 2017 s. 168 is still applicable regarding the qualification of mahr regardless of the new EU Matrimonial Act. The possibility for mahr to be qualified under Swedish law could only be made according to the reasoning the court pointed out, namely, if it can be ascertained that the purpose of the mahr was that it would serve as a one-time maintenance, provided such need exists. Another purpose with this paper, was to investigate whether the EU Matrimonial Act could enable recognition of mahr on any another ground, that is, when the foreign law was designated as the applicable law. Although the applicable law is now to be assessed according to the principle of invariability, in the absence of a law choice agreement, recognition of mahr has nevertheless proved to be impossible since Sweden in its supplementary rules, to the EU Matrimonial Act, adopted provisions restricting the applicability of foreign law in situations it would deviate from Swedish law. Even ordre public, especially negative ordre public, limits the possibility of recognition of mahr in Sweden. Thus, the conclusion is that mahr cannot be qualified under any branch of the Swedish family law system and it is also difficult to admit it on any other ground. The effect is that the gift-taking spouse risks losing a large part of his or her wealth that could have been effectual in his or her home country. / Syftet med denna framställning var att utreda i vilken utsträckning kvalifikation eller erkännande av mahr kan ske i den svenska rättsordningen, med anledning av den nyligen antagna förordningen som rör makars förmögenhetsförhållanden. Det har visat sig att mahr inte kan kvalificeras i svensk rätt eftersom det inte efterliknar någon förmögenhetsgren i äktenskapsbalken. Således är NJA 2017 s. 168 fortfarande relevant avseende kvalifikation av mahr oberoende av den nya makarförordningen. Möjligheten att kvalificera mahr under svensk rätt skulle enbart kunna ske i enlighet med det resonemang som domstolen lyfter fram, nämligen, om det kan utrönas att syftet var att det skulle fungera som ett engångsunderhåll till den gåvotagande makan, förutsatt att ett sådant behov föreligger. Ytterligare ett syfte med denna framställningen var att undersöka huruvida makarförordningen skulle kunna möjliggöra erkännande av mahr på annan grund – det vill säga när den utländska rätten pekats ut som tillämplig lag. Trots att tillämplig lag nu ska bedömas enligt oföränderlighetsprincipen, vilket innebär att makarnas förmögenheter vid avsaknad av lagvalsavtal, ska bedömas enligt det lands lag där makarna senast haft hemvist under längre tid, så har erkännande av mahr ändå visat sig vara ogörligt. Detta eftersom Sverige i sina kompletterande regler till förordningen antagit bestämmelser som begränsar tillämpandet av utländsk rätt i det avseendet det skulle avvika från svenska rättsregler. Även ordre public, särskilt negativ ordre public begränsar möjligheten att erkänna mahr i Sverige. Slutsatsen är således att mahr inte kan kvalificeras under någon förmögenhetsgren i den svenska familjerättsliga rättsordningen och det är också svårt att erkänna det på annan grund. Effekten är att den gåvotagande maken eller makan riskerar att förlora en stor del av sin förmögenhet som i hemlandet hade kunnat realiserats.

Sveriges ratificering av CEDAW, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, eller Kvinnokonventionen, är ett internationellt traktat framtaget av Förenta nationerna i syfte att stärka kvinnors mänskliga rättigheter. Som det första landet att ratificera konventionen har Sverige varken transformerat eller inkorporerat konventionen i svensk lagstiftning, då svensk rätt har ansetts redan vara i normharmoni med konventionen. Tvister som uppstår i en transnationell kontext kan emellertid orsaka att kvinnors rättigheter i skilda regelverk hamnar i kläm, och föranleder frågan hur detta förhåller sig till åtagandet av Kvinnokonventionen. Det internationellt privaträttsliga rättsområdet har utvecklats i syfte att underlätta för domstolar att hantera gränsöverskridande tvister. I en gränsöverskridande tvist är det emellertid risk för att rättigheter kan förgås när två regelverk ser olika ut och det ena regelverket blir tillämpligt framför det andra. Lagval som landat i svensk rätt och som exempelvis behandlat anspråk från kvinnor på typfrämmande rättsinstitut såsom mahr, och som inte har en motsvarighet i svensk rätt, har underkänts i Högsta domstolen. Kvinnan, som inrättat sig efter sitt i ursprungslandet ingångna äktenskapsavtal, står därmed plötsligt utan denna rättighet. Uppsatsen behandlar just denna komplexa relation som kan uppstå vid gränsöverskridande tvister mellan svenska rättsregler och förhållningssätt, och andra länders rättsregler, seder och bruk. Vidare testas om svensk rätt, när den inte erkänner ursprungslandets seder, uppfyller åtagandet som följer av Kvinnokonventionen i dessa avseenden. Tre rättsfall som behandlar det typfrämmande rättsinstitutet mahr, barnäktenskap respektive månggifte används för att illustrera den transnationella kontexten. Slutsatsen som kan dras är att Sverige i vissa avseenden inte uppfyller sitt åtagande och att den svenska rättspolitiken inte tillräckligt har beaktat de negativa konsekvenser som kan uppstå för kvinnor när deras ursprungliga rättigheter underkänns abrupt. Motargument mot denna slutsats som stödjer den svenska hållningen behandlas också för visa på det komplexa rättsläget som för närvarande råder. / Sweden’s ratification of CEDAW, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women, is an international treaty developed by the United Nations with the aim of strengthening women’s human rights. However, as the first country to ratify the convention, Sweden has neither transformed nor incorporated the convention into Swedish legislation, as already existing Swedish law is considered to be in harmony with the convention. Disputes that arise in a transnational context can, however, lead to women’s rights not being fully considered when dealing with different regulations and raises the question if the commitment to comply with the Convention is being upheld. Private international law has been developed with the aim of enabling courts to deal with cross-border disputes by means of rules on how to determine the choice of law, which court has jurisdiction in the case, and recognition and enforcement of foreign judgments. However, when deciding on these issues in a cross-border dispute, there is a risk that rights may be forfeited when two regulations are different and one of them becomes applicable over the other. Choice of law rules that has decided that Swedish law is applicable in cases that deal with claims from women regarding, for example, their right to mahr according to the law of their home country, and which has no equivalent in Swedish law, has been rejected by the Supreme Court in some instances. The woman has thus suddenly lost her right. This essay deals with the complex relationship that can arise in cross-border disputes between Swedish legal rules, and other countries’ legal rules and customs. Furthermore, it is tested whether Swedish law, when it does not recognize the customs of the foreign country, still meets the rules stipulated in the Convention in these respects. Three cases dealing with mahr, child marriage and polygamy are used to illustrate the transnational context. The conclusion drawn is that Sweden, in some respects, does not fulfill its commitment and that Swedish legal policy has not sufficiently considered the negative consequences that may arise for women when their rights, according to their home country, are abruptly rejected. Counterarguments against this conclusion, in line with the Swedish approach, are also dealt with to show the complexity of the legal situation that currently prevails.

Family is the basic unit of society, and is grounded upon social, legal, religious and economic constructs. Depending on cultures and societies, and the often differential treatment they apply to men and women, entering into marriage may deteriorate women’s economic situation. The gender-based division of labor within family, which disproportionally burden women, notably through childcare responsibilities, causes a substantial decline in women’s income and interrupts their education and employment. This makes it difficult for women to have a career for themselves after a separation or divorce. Therefore, there is a general belief that legal principles and laws governing the marital relationship and property rights should be structured to protect women’s economic interests. To establish an equitable economic framework between spouses, the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW) opts for an egalitarian regime which asks for equal rights and responsibilities for both men and women, during and after the marriage. It rules in favor of a partial community of property between spouses according to which all economic advantages and disadvantages arising from a marriage and its dissolution should be borne equally by both parties. However, legal regimes differ in outlining the method of contribution each spouse must commit to the household, financial maintenance, and the division of property after a separation or divorce. Some legal regimes, following the CEDAW, emphasize formal equality and grant similar rights and responsibilities to both parties, while establishing a partial community of property. Another group of legal regimes establish the separation of property as the guiding principle for marital economic relationships, wherein the expenses should be borne by men as the heads of the household, whereas women should be compensated for their unpaid contributions to the household. As a country with a Sharia-based Civil law system and a specific cultural background, Iran has its own special matrimonial regime and does not follow the CEDAW’s approach to women and men’s rights and responsibilities. Iran’s matrimonial regime bases itself on Sharia’s approach to men and women, and is anchored in Iranian culture. This accounts for a legal matrimonial system that is different from laws existing in Western countries. Under this system, the husband and wife have different economic responsibilities. This thesis examines Iran’s matrimonial regime and compares it to the Quebec matrimonial regime. While Quebec family law espouses a contributory approach for both spouses in marital life, all economic institutions under Iranian family law are designed to enforce a compensatory approach toward the spouses’ economic relation. The compensatory approach of Iranian law to the financial aspects of marital life causes some difficulty for the wife, which is exacerbated at the time of the termination of the marriage. Such a comparative study hopes to bring some novel suggestions aiming at correcting certain deficiencies in the current Iranian matrimonial regime. Besides assessing the issues with Iran’s marital regime, this research seeks to propose legal solutions for enhancing the economic rights of women. A holistic approach will therefore be adopted, which will lead us to take into consideration certain cultural and religious specificities which have become mandatory rights in Iran. The reform proposals put forward in this thesis will thus seek to respond to Iran’s current social context. This study will examine women’s economic situations in marriage, separation, divorce and upon the death of their spouse. It will argue that the cultural specificities of Iranian society and Islamic law must be examined and assessed. It will also analyze women’s economic situation in marital relationships in Iran and Quebec. The study of these two different civil law jurisdictions will focus on the principle of equality and examine related arguments and ideologies regarding women’s rights and responsibilities. / La famille est l'unité de base de la société et est fondée sur des constructions sociales, juridiques, religieuses et économiques. En fonction des cultures et des sociétés et du traitement souvent différencié qu’ils appliquent aux hommes et aux femmes, le mariage peut détériorer la situation économique des femmes. La division du travail fondée sur le sexe au sein de la famille, qui pèse de manière disproportionnée sur les femmes, notamment en raison de leurs responsabilités en matière de garde d'enfants, entraîne une baisse substantielle du revenu des femmes et interrompt leur éducation et leur emploi. Cela rend difficile pour les femmes d'avoir une carrière pour elles-mêmes après une séparation ou un divorce. Par conséquent, il est généralement admis que les principes juridiques et les lois régissant la relation conjugale et les droits de propriété devraient être structurés de manière à protéger les intérêts économiques des femmes. Pour établir un cadre économique équitable entre les époux, la Convention sur l'élimination de toutes les formes de discrimination à l'égard des femmes (CEDAW) opte pour un régime égalitaire qui exige l'égalité des droits et des responsabilités pour les hommes et les femmes, pendant et après le mariage. Elle se prononce en faveur d'une communauté partielle de biens entre époux selon laquelle tous les avantages et inconvénients économiques résultant d'un mariage et de sa dissolution devraient être assumés également par les deux parties. Cependant, les régimes juridiques diffèrent en définissant le mode de contribution que chaque conjoint doit engager pour le ménage, l'entretien financier et le partage des biens après une séparation ou un divorce. Certains régimes juridiques, à la suite de la CEDAW, mettent l'accent sur l'égalité formelle et accordent des droits et des responsabilités similaires aux deux parties, tout en établissant une communauté partielle de biens. Un autre groupe de régimes juridiques établit la séparation des biens comme principe directeur des relations économiques conjugales, où les dépenses devraient être supportées par les hommes en tant que chefs de famille, tandis que les femmes devraient être indemnisées pour leurs contributions impayées au ménage. En tant que pays doté d'un système de droit civil fondé sur la charia et ayant une culture particulière, l'Iran a son propre régime matrimonial spécial et ne suit pas l'approche de la CEDAW concernant les droits et les responsabilités des femmes et des hommes. Le régime matrimonial Iranien se fonde sur l'approche de la charia à l'égard des hommes et des femmes et est ancré dans la culture Iranienne. Cela explique un système matrimonial légal différent des lois existant dans les pays occidentaux. Dans ce système, le mari et la femme ont des responsabilités économiques différentes. Cette thèse examine le régime matrimonial de l’Iran et le compare au régime matrimonial du Québec. Alors que le droit de la famille du Québec adopte une approche contributive pour les deux conjoints dans la vie conjugale, toutes les institutions économiques en vertu du droit de la famille Iranien sont conçues pour appliquer une approche compensatoire à l'égard de la relation économique des conjoints. L'approche compensatoire de la loi Iranienne concernant les aspects financiers de la vie conjugale cause certaines difficultés à l'épouse, qui sont exacerbées au moment de la fin du mariage. Une telle étude comparative espère apporter de nouvelles suggestions visant à corriger certaines lacunes du régime matrimonial Iranien actuel. Outre l’évaluation des problèmes liés au régime matrimonial de l’Iran, cette recherche cherche à proposer des solutions juridiques pour améliorer les droits économiques des femmes. Une approche holistique sera donc adoptée, ce qui nous amènera à prendre en considération certaines spécificités culturelles et religieuses devenues des droits obligatoires en Iran. Les propositions de réforme présentées dans cette thèse chercheront donc à répondre au contexte social actuel de l’Iran. Cette étude examinera la situation économique des femmes dans le mariage, la séparation, le divorce et le décès de leur conjoint. Il soutiendra que les spécificités culturelles de la société Iranienne et du droit Islamique doivent être examinées et évaluées. Il analysera également la situation économique des femmes dans les relations conjugales en Iran et au Québec. L’étude de ces deux juridictions de droit civil se concentrera sur le principe de l’égalité et examinera les arguments et les idéologies connexes concernant les droits et les responsabilités des femmes.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.