<p>Då en större väg byggs försvinner möjligheten för många enskilda vägar att naturligt ansluta till denna större väg. Mitt arbete har varit att undersöka hur man kan lösa detta på bästa sätt för alla parter. Jag har därför undersökt och jämfört olika förvaltningstyper vid anläggande av ersättningsvägar och kommit fram till att de tre vanligaste sätten är enskild förvaltning, gemensamhetsanläggning med delägarförvaltning och gemensamhetsanläggning med föreningsförvaltning. I detta arbete har även ingått att sätta mig in i ett antal lagar och bestämmelser för att undersöka med vilken rätt en befintlig väg kan ändras eller en ny väg anläggas. Slutligen har jag ställt fördelarna mot nackdelarna med de olika förvaltningstyperna.</p>

Då en större väg byggs försvinner möjligheten för många enskilda vägar att naturligt ansluta till denna större väg. Mitt arbete har varit att undersöka hur man kan lösa detta på bästa sätt för alla parter. Jag har därför undersökt och jämfört olika förvaltningstyper vid anläggande av ersättningsvägar och kommit fram till att de tre vanligaste sätten är enskild förvaltning, gemensamhetsanläggning med delägarförvaltning och gemensamhetsanläggning med föreningsförvaltning. I detta arbete har även ingått att sätta mig in i ett antal lagar och bestämmelser för att undersöka med vilken rätt en befintlig väg kan ändras eller en ny väg anläggas. Slutligen har jag ställt fördelarna mot nackdelarna med de olika förvaltningstyperna.

Nationalparkerna utgör den högsta naturskyddsformen i Sverige och ska representera och bevara unika svenska landskapstyper för framtiden. Genom att ett område förklaras som nationalpark kan föreskrifter som begränsar användandet, brukandet och allemansrätten införas i syfte att skydda området och bevara dess naturvärden. I Sverige kan nationalparker, enligt bestämmelserna i miljöbalken, endast bildas på mark som tillhör staten. Detta krav ger att staten, via Naturvårdsverket, måste förvärva äganderätten över de områden som efter regeringsbeslut ska utgöra nationalparken. Syftet med uppsatsen är att redovisa de markåtkomstmetoder som används och i vilken omfattning de förekommer. Studien har genomförts som fallstudier av sex sentida nationalparksbildningar. Genom en arkivanalys hos Naturvårdsverket har de tillgängliga förvärvsdokumenten för nationalparkerna klassificerats efter följande kategorier. Mark som redan är i statlig ägo, Frivillig överenskommelse, Tvång, Överenskommelse under hot om tvång. I och med denna kategorisering kan sammanställning göras som visar hur Naturvårdsverkets markåtkomstarbete bedrivs. Resultatet av fallstudierna visar att kategorin frivilliga överenskommelser utgör 89 % av de totala arealförvärv som skett inom nationalparksbildningen. Näst största kategori är statliga överföringar som utgör 11 % av det totala. Endast 0,1 %, vilket utgör 2 av 160 förvärvstillfällen, har genomförts med tvång. Båda dessa fall kommer sig av situationer då små markområden tvångsvis överförts till annan fastighet via fastighetsreglering enligt fastighetsbildningslagens femte kapitel.

För att tillgodose allmänhetens behov av vägar, kraft- och vattenledningar med mera, får mark tas i anspråk. Expropriationsändamål och ersättningsbestämmelser för att tvångsvis ta mark i anspråk, finns stadgat i Expropriationslagen (SFS 1972:719). Genom århundraden har kritik framförts mot höga kostnader för att få åtkomst till mark vilket motiverat sänkningar av ersättning för mark. År 2010 genomfördes ändringar i ersättningsbestämmelserna som syftade till att höja markersättningen. Förhandlingar ska alltid föras vid markåtkomst för att eftersträva frivilliga uppgörelser. Syftet med denna studie var att undersöka hur ersättningshöjningar i lagen har påverkat ersättningsnivån för att träffa frivilliga avtal. Undersökningen skulle även påvisa vilka rättsekonomiska konsekvenser som följt av lagändringen. Kvalitativa intervjuer genomfördes med ett fåtal personer som besitter stor erfarenhet inom markförhandling och god kunskap om ersättningsregler. En enkätundersökning utfördes för att få ett större underlag till vissa frågor i studien. Resultatet visade att kostnader för att ta mark i anspråk har ökat. Förhandlingsutrymmet för att nå frivilliga uppgörelser har minskat en aning men möjligheten att träffa frivilliga avtal har emellertid inte blivit sämre. Slutligen konstaterades att det vid vissa markintrång fordras att extra ersättning, utöver lagstadgad ersättning, utgår för att nå en frivillig uppgörelse. Extra ersättningen utgör vanligen 5-10 procent vilket är en minskning sedan lagändringen 2010. / There is a possibility to compulsory acquire land and rights to land in order to meet the need for public interests, for example infrastructure projects. According to the Expropriation Act, property owner who is forced to surrender land should be compensated. For centuries the principles determining compensation have been questioned. This finally led to a development of new legislation in 2010. To conduct a negotiation, voluntary agreements are desired. The purpose of this thesis was to explore how the increased compensation has affected the level of compensation in voluntary agreements. The study was also made to investigate the legal economic consequences that followed by the amendment. Qualitative interviews were conducted with a few people who had experience in land access and good knowledge of voluntary agreements. A survey was conducted to gain a better knowledge for certain questions in the study. The results showed that the cost of land access has increased. The scope for voluntarily negotiations has decreased slightly, but the opportunity to meet voluntary agreements has not deteriorated. The conclusion of this thesis was that it required an extra negotiated compensation for land access, other statutory compensation payable to reach a voluntary agreement. Extra compensation usually represents 5-10 percent, which is a decrease since the legislation in 2010 was settled.

No description available.

Renskötselrätt innebär enligt rennäringslagen en rätt för samer att använda mark inom ett renskötselområde till underhåll för sig och sina renar. Renskötselrätten grundas på urminnes hävd och tillkommer den som är same och medlem i en sameby. Renskötselrätt innebär en särskild rätt till fast egendom vilken existerar parallellt med äganderätten och omfattas av egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen. Enskilda individer kan tvingas till rådighetsinskränkningar eller till att avstå mark till förmån för allmänna intressen som infrastruktur och bebyggelse. Detta ska ske enligt reglerna för markåtkomst som återfinns i ett tjugotal lagar. Enligt Europakonventionen och regeringsformen ska den som tvingas avstå mark eller rättigheter ersättas. En fastighetsbildningsförrättning handläggs av lantmäterimyndigheten enligt reglerna i fastighetsbildningslagen. Ett återkommande problem är att värdera vilken skada en sameby lider när ersättning enligt lag måste prövas i samband med ett intrång. Syftet med detta arbete är dels att bidra med ökad kunskap om renskötselrättens juridiska innebörd, och dels att synliggöra hur renskötselrätten i nutid beaktas vid markåtkomst inom en lantmäteriförrättning. Detta för att bidra till att skapa en samsyn och en enhetlig handläggning av åtgärder som påverkar renskötselrätten. För att svara på denna studies frågeställningar har studier av förrättningsakter och intervjuer med förrättningslantmätare och en representant från Länsstyrelsen genomförts. Resultatet av studien visar att det i dagsläget är oklart hur renskötselrätten ska beaktas inom en lantmäteriförrättning och att det saknas arbetsstöd för hur renskötselrätten ska värderas vid ett intrång. I slutsatserna i detta arbete framgår det att detta beror på att det finns luckor i rennäringslagen vilket gör att den inte integrerar väl med annan lag och att det många gånger är oklart vilken myndighet som äger vilken fråga rörande renskötselrätten. För en enhetlig handläggning av ärenden som berör renskötselrätten krävs utbildning, klarläggande av vissa begrepp och bättre samverkan mellan myndigheter. Men framförallt krävs en revidering av rennäringslagen och relationen mellan den och annan lag.

Chapter 1. 1 § jordabalken (1970:994) defines property as land that includes area, which is divided into properties. A three-dimensional property must be firm with a closed volume where top and bottom are specified. The property boundaries are described clearly according to Chapter 4. § 27 fastighetsbildningslagen. A three-dimensional property can undermine a traditional property, as well as a three-dimensional property. The benefits of an intrusion, done by property in form of three-dimensional property compared to an easement, is mainly the matter of justice. An easement is defined as usufruct, where proprietorship means having the right of use will be stronger and clearer by title by three-dimensional intrusion of the property. An intrusion can, with reference to Chapter 2. expropriationslagen, be done by authority including expropriation. A building or portion of property may be used for the benefit of the firm expropriating. For the implementation of such an intrusion an adjustment, regarding several factors between the individual and the public is taken into account. The benefits have to exceed the costs of the expropriation. Referring to the tunnel intrusion, City Line in Stockholm, the benefit will be time saved for a large number of passengers in public transport. Referring to Chapter 4. 1 § ExL, property owners who are affected by intrusion on their property are entitled to compensation for lost market value of their property. The compensation should cover damage in terms of loss in market value of the property. Additional factors that affect property can serve as a basis for reimbursement.

Sedan den 1 januari år 2004 är det möjligt att bilda tredimensionella fastigheter i Sverige. Ett av syftena med den nya lagstiftningen var att möjliggöra äganderätt för tunnlar. Tunnlar kan användas till många olika ändamål, bland annat för järnväg. Järnvägen i Sverige har på många sträckningar ett stort behov av kapacitetshöjande åtgärder. När järnvägen byggs ut och byggs om kan det i många fall vara lämpligt med tunnlar, bland annat då den ska passera en stad eller dras i ett kuperat landskap. Till skillnad från när järnvägen går i markplan, där järnvägshållaren äger marken i långsmala fastigheter, har markåtkomsten för tunnlarna traditionellt lösts genom servitut kopplade till järnvägsfastigheterna. I och med lagändringarna år 2004 är det nu möjligt att även äga utrymmena för tunnlarna, då de kan utgöra tredimensionella fastigheter. I detta examensarbete undersöker författarna om de aktuella aktörerna tagit till sig av den nya lagstiftningen, alltså när, hur och varför möjligheten att skapa tredimensionella fastigheter använts. I studien har samtliga järnvägstunnlar vars ansökan om lantmäteriförrättning inkommit mellan den 1 januari år 2004 och den 20 maj år 2018 eller vars järnvägsplan vunnit laga kraft senast den 20 maj år 2018 undersökts angående hur markåtkomsten lösts. Detta omfattar 27 järnvägstunnlar, belägna från Malmö i söder till Umeå i norr. Materialet delades in i två tidsspann för att se om någon förändring skett under perioden angående valet av markåtkomstlösning. Resultatet visar att så är fallet. I det första spannet var det klart dominerande tillvägagångssättet officialservitut, medan det i det andra var övervikt för tredimensionella fastigheter. Studien visar dock att rätten till tunnelutrymme fortfarande ibland säkras med servitut. I examensarbetet har fem intervjuer genomförts varav fyra angående två aktuella projekt, nya Strängnästunneln och Västlänken i Göteborg, för att finna olika motiv bakom valet av markåtkomst. I de två intervjuer som genomförts med förrättningslantmätare som tagit/kommer att ta beslut om markåtkomst för järnvägstunnlarna framkommer att både tredimensionell fastighetsbildning och officialservitut är goda lösningar och att valet dem emellan de facto ligger hos sökanden. De två intervjuade markförhandlarna på Trafikverket delade med sig av relevanta motiv som legat till grund för valen. Både officialservitut och tredimensionell fastighetsbildning har för- och nackdelar, vilket gör att frågan måste avgöras från tunnel till tunnel. / Since 1 January 2004 it is possible to form three-dimensional properties in Sweden. One of the purposes of the new legislation was to enable ownership of tunnels. Tunnels can be used for many different purposes, including railway. The Swedish railway needs improvement regarding the capacity. When the railway is expanded and rebuilt, it may sometimes be suitable to build a tunnel. This may be the case when the railway is passing a city or built in a hilly landscape. Unlike when the railway runs on the ground, where the rail holder owns the land in very long real estate, the land access for the tunnels has traditionally been solved with easements. The changes in the legislation in 2004 makes it possible to own the tunnels in the form of three-dimensional properties. In this bachelor thesis, the authors investigate if the actors concerned are using the new legislation and, if so, when, how and why. In the thesis, all railway tunnels whose cadastral application have been submitted between 1 January 2004 and 20 May 2018 or whose railway plan has become final before 20 May 2018 was investigated regarded the land access. This includes 27 railway tunnels, from Malmö in the south of Sweden to Umeå in the north. The data was divided into two periods to investigate if any change occurred regarding how the land access was solved during the period. The result displays that this is the case. In the first time span, easement was clearly the dominant choice, while three-dimensional properties was the main pick in the second. However, as the study shows, easement is still sometimes used as a choice. Five interviews have been carried out in the thesis, four of which are related to two current projects, the new railway tunnel in Strängnäs and Västlänken in Gothenburg. The purpose behind the interviews was to find different motives regarding the choice of land access. The two interviews with the cadastral surveyors reveals that both three-dimensional property formation and official easement are suitable solutions and that the choice in between de facto lays with the applicant. The two interviewed land negotiators at Trafikverket shared the motives on which the choices were based. Both official easements and three-dimensional property formation have pros and cons, meaning that the choice must be decided for each tunnel apart.

Sedan 2004 uppstod möjligheten att rättsligt avgränsa fastigheter vertikalt. Denna typ av avgränsning kallas tredimensionella fastigheter. Dock är inte tredimensionellt fastighetsutnyttjande något nytt då servitut m.m. förr uppläts för ändamålet. Syftet med upprättandet av lagen var bland annat för att möjliggöra äganderättsupplåtelser för tunnlar och bergrum.  Vägtrafiktunnlar är ett bra instrument för städer med hög exploateringsgrad. Dels för att omfattande markutnyttjande försvårar ytterligare byggnationer ovan jord, dels för utjämning av bergselevation, dalar, kan göra transportsträckorna kortare. Generellt upplåts vägtrafiktunnlar genom vägrätt men vid en speciell situation kan tredimensionella fastigheter upplåtas genom FBL. Det är när utrymmet är detaljplanelagt som allmän väg på allmän plats samtidigt som kommunen är huvudman. I detta examensarbete ska undersökning ske på området för att klargöra rättsläget för tre juridiska frågor. Dessa är förutsättningar för hur tredimensionella fastigheter kan ske. Därutöver hur lämplighetsvillkoret ska bedömas. Därtill kommer frågan om fastighetsbildningsservitut eller tredimensionell fastighet ger mest vederlag.   I studien har den rättsdogmatiska metoden använts främst genom analyser av lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och doktrin. Dessutom har en fallstudie för att framhäva myndighetens praxis inkluderats.   Diskussionen klargjorde tillvägagångssättet för hur tredimensionella fastigheter uppstår. Främst ska FBL 3 kap 1 – a §§ prövas. Dessa är det allmänna samt de speciella villkoren. Därefter i fråga om lämplighetsvillkoret ska lämpligheten prövas mot andra åtgärder som har företräde. Angående vägtrafiktunnlar torde generellt den lämpligaste upplåtelsen vara tredimensionell fastighet. Dels på grund av omfattningen, dels på grund av en lämpligare förvaltning. Däremot upplyses vikten av att det kan bero på situation och att servitut fortfarande upplåts. Slutligen klargjordes att ersättningsskillnaden är svårbedömd men att beroende på servitutets omfattning torde servitut i vissa fall berättiga lite mindre ersättning.  En av slutsatserna från studien är att Lantmäteriet är i behov av ett prejudikat från domstolen. Inte bara på grund av tolkningssvårigheter i förrättningar men också på grund av att mer vetenskapliga texter hade behövts på området.

Fungerande infrastruktur är viktigt för att samhället ska fungera. Det är därför också viktigt att Trafikverket och kommuner får tillgång till mark för utbyggnad av bland annat vägar och järnvägar. Samtidigt görs ett intrångi någons enskilda äganderätt. Markåtkomst för dessa ändamål kan ske med en frivillig överenskommelse mellan parterna men i vissa fall tvingas Trafikverket och kommuner att tvångsvis förvärva marken. Syftet med arbetet är att ta reda på om Trafikverket och kommuner har några särskilda principer för markåtkomst gällande utbyggnad av vägar och järnvägar, samt försöka ta reda på hur fastighetsägare behandlas i en sådan process. Målet är att kunna bidra med ett bättre underlag för både Trafikverket och kommuner vad gäller deras riktlinjer för markåtkomst. För att besvara frågeställningarna i studien har intervjuer med ett antal kommuner samt sakkunniga inom Trafikverket genomförts. Resultatet visade att det finns riktlinjer för hur själva markåtkomsten ska hanteras men ingen respondent ansåg att de hade några riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas i processen. Den största skillnaden mellan Trafikverket och kommunerna var att kommunerna nästan aldrig använder tillfälliga nyttjanderätter i detaljplanplanen utan förlitar sig på frivilliga överenskommelser ifall de behöver tillgång till mark, medan Trafikverket använder sig utav tillfälliga nyttjanderätter i väg- och järnvägsplan i större utsträckning. I slutsatsen framgår det att den främsta faktorn för att nå en överenskommelse är tidig kontakt med fastighetsägare där det är viktigt att visa förståelse för dennes situation. Många respondenter var också enade om att det är viktigt att hela tiden hålla fastighetsägare informerade om vad som ska ske och hur deras fastighet kommer att påverkas. Trots att det inte finns fastställda riktlinjer för hur en fastighetsägare ska behandlas verkar de flesta ändå utgå från liknande ”principer”.