No description available.

<p>Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges.</p><p>Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt.</p><p>I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...</p>

Syftet med uppsatsen är att beskriva och utreda en säljares upplysningsplikt vid försäljning av fast egendom. Frågeställningen aktualiseras därför att i rättsfallet NJA 2007 s. 86 har en säljare ålagts en upplysningsplikt trots att huvudregeln enligt gällande rätt är att säljaren inte har någon upplysningsplikt. I uppsatsen utreds även om utgången i målet kan anses förenlig med lagstiftning och rättspraxis på området. I syftet ingår också att besvara hur omfattande säljarens upplysningsplikt anses vara samt vilket prejudikatvärde NJA 2007 s. 86 bör ges. Upplysningsplikt för en säljare finns inte upptagen i lagtext utan framgår av att denne enligt rättspraxis kan bli ansvarig för fel om säljaren vid köpet förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder enligt 30 § eller 33 § avtalslagen (1915:218). I proposition 1989/90:77 s. 41 påpekas att en säljare inte skall anses ha någon generell upplysningsplikt. I NJA 2007 s. 86 ålades en säljare av fastighet en upplysningsplikt. Fallet rörde frågan om en köpare haft rätt att häva köp av fastighet på grund av fel utgörandes av buller från en motocrossbana oavsett att köparen inte iakttagit sin undersökningsplikt. Trots att banan var belägen på ansenligt avstånd från fastigheten, kunde buller höras på fastigheten i sådan utsträckning att bullervallar tvingades uppföras vid banan. Säljaren hade upplevt bullret som påfrestande och domstolen konstaterade att säljaren bland annat borde ha insett att banans existens skulle kunna vara av väsentlig vetskap för köparen. Säljaren borde därför ha upplyst köparen om banan. Köpet hävdes. Sedan rättsfallets tillkomst har domen debatterats flitigt. Anledningen till den uppmärksamhet som domen har fått är att säljaren ålades en upplysningsplikt som inte grundades på de ovan nämnda paragraferna i avtalslagen. Domen motiverades istället med att säljaren borde kunna bli felansvarig för sitt handlande utan att agerandet inordnas under avtalslagens bestämmelser samt på lagstiftarens vilja att anpassa felreglerna i jordabalken till köplagens regler om fel...

Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod vid tvister om sjöförsäkringar. Dispaschören har att som första instans befatta sig med tvisten, och grundar sin behörighet på en tvingande forumregel i 17:9 sjölagen. I den här uppsatsen undersöks om förfarandet även måste iakttas vid tillämpningen av Bryssel I bis-förordningen. I NJA 2000 s. 3, ansågs försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan vid sitt hemvistforum, gå före det obligatoriska dispaschförfarandet. Detta eftersom det inte är möjligt att i en dispaschprocess utverka en exekutionstitel. HD:s avgörande har ifrågasatts. Anledning därtill är att Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörighet, vilket är ett begrepp som enligt vedertagen uppfattning ska tolkas autonomt, och som på goda grunder kan anses omfatta dispaschören. Förordningen reglerar vidare den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möjligheten att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, ankommer på medlemsstaterna. Art. 11 jämte art. 39 Bryssel I bis-förordningen sätter dock upp hinder mot det obligatoriska dispaschförfarandet. En tolkning av art. 11 Bryssel I bis-förordningen tar sin utgångspunkt i bestämmelsens syfte, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Jämte en systematisk tolkning, där särskilt art. 39 Bryssel I bis-förordningen måste beaktas, kan den slutsatsen dras, att art. 11 förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en verkställbar dom. Både en försäkringstagare och en försäkringsgivare måste därför kunna väcka talan vid allmän domstol. Samtidigt bör försäkringstagaren ha kvar möjligheten att väcka talan mot försäkringsgivaren hos dispaschören, vilket däremot inte torde vara möjligt för försäkringsgivaren, när den senare väcker talan med stöd av art. 14.1 Bryssel I bis-förordningen. Den ovanstående slutsatsen får även verkningar på möjligheterna till prorogation. Prorogation till dispaschören bör tillåtas, med det föreligger hinder mot att, i enlighet med behörighetsfördelningen, hänskjuta en tvist till dispaschören på grund av bristande saklig behörighet, vid fall av prorogation till allmän underrätt. Det måste således vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande vid allmän underrätt genom prorogation, i mål enligt 17:9 sjölagen. Vidare bör det vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande hos dispaschören genom tyst prorogation. Det torde dock åligga dispaschören att informera försäkringsgivaren om de risker ur verkställighetssynpunkt som är förenade med ett sådant samtycke.

No description available.

En grundläggande princip för olika avtal är att det föreligger avtalsfrihet mellan parterna. Då vissa avtal kräver att formkrav ska vara uppfyllda för att avtalet ska giltigförklaras inskränks sålunda avtalsfriheten för dessa avtal. Formkravet för fastighetsöverlåtelser stadgas i 4:1 JB och har sina rötter ungefär 300 år tillbaka. Formkravet för aktieteckning vid nyemissioner har även det rötter över 100 år tillbaka i tiden. Formkraven har under en lång tid inneburit att även utfästelser och optioner gällande dessa formavtal har setts som ogiltiga, då formkraven annars underminerats. I det nyligen avdömda målet NJA 2016 s. 107 konstaterade Högsta Domstolen emellertid att optioner gällande formavtal som huvudregel ska vara obligationsrättsligt bindande. Även gällande optioner för fastighetsöverlåtelser synes trenden hos Högsta Domstolen tyda på att sådana kan komma att bli giltiga i framtiden. Frågan som infinner sig är vilken reell verkan dessa formkrav då faktiskt har och kommer få, samt vilka intressen de skyddar. Med hänsyn till att avtalsfriheten får ett allt större utrymme ter det sig som att det framförallt är tredjeman som har nytta av dessa formkrav. I ett modernt samhälle är frågan om de nuvarande verkningarna av formkraven verkligen är rimliga och om det istället kan vara på sin plats med en revidering av dessa. / A fundamental principle in contract law is the principle of freedom of contract. Since some contracts require a formal requirement to be fulfilled in order for the contract to be enforceable this principle is in some regards restricted. The formal requirement regarding property transactions is stipulated in chapter 4 section 1 in the Swedish Land Code and it roots back almost 300 years. The formal requirement regarding applications of share during a rights issue is found in chapter 13 paragraph 13 in the Swedish Companies Act and it as well can be traced over 100 years backwards. These formal requirements have for a long time meant that pledges and options regarding said contracts has been seen as void, since the formal requirements would otherwise be undermined. In the recent Court decision NJA 2016 s. 107 the Supreme Court argued that options regarding contracts involving a formal requirement, other than those regarding property transactions, should as a principal rule be accepted in personam between the parties. The Supreme Court´s decisions as of late seems to show a trend that such options might be accepted regarding transactions of properties in the future. The question at hand is what meaning these formal requirements will have, and will get, and also which interests they protect. Considering the fact that the principle of freedom of contracts seems to be getting more space in the court’s decisions it seems that the party getting protected by the formal requirements is mostly the third party affected by the agreement. In a modern society, the question is if the effects of the formal requirements are reasonable, or if a revision of said requirements might be in order.

No description available.

No description available.

Länge har uppfattningen i svensk rätt varit att ett standardavtal måste inkorporeras i det enskilda avtalet för att bli gällande avtalsinnehåll mellan parter. I ett nytt avgörande från HD, slår HD fast att NSAB 2015 kan bli gällande avtalsinnehåll mellan parter inom speditionsbranschen på grund av att det utgör handelsbruk inom den ifrågavarande branschen. I målet redogjorde HD för generella kriterier som måste uppfyllas för att ett standardavtal ska utgöra handelsbruk inom en viss bransch. HD gick därmed från den tidigare gällande rättsuppfattningen om att ett standardavtal inte kan utgöra handelsbruk. Det nya rättslägetskapar en hel del frågetecken om vilka andra standardavtal som kan utgöra handelsbruk och därmed likställas med dispositiv rätt. I uppsatsen är fokus på om AB 04 kan utgöra handelsbruk inom byggsektorn. Likt spedition, finns ingen tydlig bakgrundsrätt som reglerar det inomkontraktuella förhållandet mellan parter i kommersiella entreprenader. Idag sker det därför till stor del analoga tolkningar av köplagen när inget annat avtalats vid händelse av uppkommen tvist, trots att entreprenader uttryckligen undantas från köplagens tillämpningsområde. För att kunna analysera om AB 04 i sin helhet eller till viss del kan utgöra handelsbruk inom byggsektorn utreds handelsbruksbegreppet i relation till användningen av AB 04 som standardavtal inom entreprenadrätten. Avslutningsvis analyseras uppsatsensfrågeställningar, där utgångspunkten är HD:s kriterier. Först sker en generell analys av kriterierna och hur en generell prövning av standardavtal kan ske. Därefter görs en analys om AB 04 uppfyller dessa kriterier. Eftersom kriterierna är väldigt översiktliga och generella sker analysen mot bakgrund av doktrin och tidigare rättsfall. Analysen visar att grunden för att ett standardavtal ska uppnå handelsbruk är att det rör sig om ett agreed document inom en bransch som saknar en specifik lagstiftning för det inomkontraktuella förhållandet. Det ska dessutom röra sig om ett standardavtal som i princip samtliga parter inom en avgränsad bransch känner till och tillämpar. Därutöver är det av betydelse om standardavtalet innehåller betungande villkor. Den slutliga bedömningen är att AB 04 som helhet förmodligen inte utgör handelsbruk. Dessutom ställer AB 04:s så kallade täckbestämmelser till det, eftersom dessa villkor hindrar standardavtalet som helhet att uppnå en fast stadga. Däremot torde AB 04:s standardvillkor till stora delar kunna utgöra handelsbruk inom byggbranschen.

No description available.