The purpose of this essay is to find out what experiences three preschool teachers, two preschool directors and a social worker (BSc) from the social service have of reporting suspicion of child abuse done by preschools. What perceptions do these individuals have of each other, what experiences do they have regarding cooperation and how do they perceive their responsibilities regarding filing reports on suspicion of child abuse? This investigation is based on qualitative interviews with open ended questions on the basis of an interview guide. The theoretical approach of the essay lies in the phenomenology philosophy, which revolves around the individual’s experiences and perceptions of a phenomenon. Experience and perception are therefore key concepts of the essay. The conclusion of the results is that the preschool teachers and the preschool directors have positive experiences and views of the social service in general, however, there are some differentiations between the individuals’ perceptions. The social worker has a mixed but positive experience of the preschools. The respondents believe that the cooperation between the preschools and the social service can be improved but also on this point the opinions between individuals differs depending on earlier experiences. When it comes to responsibilities, the preschool teachers and directors are aware of their obligation to report and the social worker is aware of the social service’s obligation to protect and do what is best for the child. The social service cannot do this on their own; they need the general public and the professional groups with obligation to report to notify them on any suspicion or worry.

Sjuksköterskan på Barnhälsovården (BHV) har bland annat uppgiften att tidigt identifiera och påbörja åtgärder om och när hon upptäcker problem i barns hälsa, utveckling och/eller uppväxtmiljö. Vid minsta oro att ett barn far illa har hon skyldighet att anmäla detta till Socialtjänsten. Enligt aktuell forskning görs få anmälningar från BHV.  I föreliggande studie stod barnhälsovårdssjuksköterskans behov av stöd vid anmälningar om misstänkt barnmisshandel i fokus. Syftet var att beskriva det behovet samt undersöka om och på vilket sätt hon upplever sig ha det stöd hon behöver i sitt arbete när hon ska gå vidare med att göra en orosanmälan. En kvalitativ studie med induktiv ansats valdes. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio barnhälsovårdssjuksköterskor. Därefter analyserades intervjuerna med kvalitativ innehållsanalys. Enligt lagen skall anmälan göras vid ”minsta oro” men resultatet visar att barnhälsovårdssjuksköterskan upplever att det inte alltid är denna regel om ”minsta oro” som gäller.  Inför en anmälan upplevs den egna yrkeserfarenheten vara en trygghetsfaktor. Kollegor visar sig vara mycket viktiga inför en anmälan och det är ofta barnhälsovårdssjuksköterskorna söker stöd hos dem innan de söker Socialtjänsten för stöd och råd. Tvärprofessionellt arbete med Socialtjänsten visar sig vara värdefullt men här märks också känslor av frustration då Socialtjänsten ofta inte återkopplar efter en anmälan. Dålig samverkan med Socialtjänsten påverkar barnhälsovårdssjuksköterskan negativt i hennes arbete. Sammanfattningsvis visar resultatet att yrkeserfarenhet, stöd i lagen, stöd från kollegor, konsultation, stöd och återkoppling från Socialtjänsten samt uppföljande åtgärder av Socialtjänsten är mycket betydelsefulla faktorer för barnhälsovårdssjuksköterskor vid anmälningsärenden från BHV om misstänkt barnmisshandel.

Barn som far illa är ett begrepp med många betydelser. Barn kan fara illa såväl psykiskt som fysiskt på flera olika sätt, varav misshandel, försummelse och sexuella övergrepp bara är några. Det har förekommit i alla tider att barn far illa, men i takt med att det har uppmärksammats och ifrågasatts har det tillkommit lagar för att skydda barnen från att behandlas illa. En av dessa är anmälningsplikten i Socialtjänstlagen (14 kap. 1 § SoL), vilken bland annat innebär att alla som arbetar inom förskolan (oavsett befattning) är skyldiga att anmäla varje misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten. Det här arbetet syftar till att undersöka hur personal i förskolan förhåller sig till sin anmälningsplikt, hur de uppfattar begreppet ”barn som far illa” samt hur de agerar då misstanke väcks om att barn far illa. Genom semistrukturerade intervjuer med sex förskollärare har en bild vuxit fram av en anmälningsplikt som är självklar och obestridlig i lagtexten, men som i verkligheten inte alltid är okomplicerad. Trots att lagtexten är tydlig med att varje misstanke om att barn far illa ska anmälas, är det inte alltid detta sker. Orsakerna till detta varierar och i intervjuerna framkommer hur förskolepersonal resonerar kring frågan och vilka aspekter de själva anser påverkar beslutet om att göra, eller inte göra, en orosanmälan sedan misstanke väckts om att ett barn far illa.

Sjuksköterskeyrket är en av de professioner som enligt lag har skyldighet att anmäla vid misstanke om att barn far illa, trots detta görs inte alltid orosanmälan. Syftet med denna litteraturstudie var att identifiera faktorer som påverkar sjuksköterskor i deras beslut att anmäla eller inte anmäla vid misstanke om att ett barn far illa. Litteraturöversikten baseras på tjugoåtta artiklar, nio kvalitativa och arton kvantitativa samt en med mixad metod. Dessa analyserades med hjälp av integrerad analysmetod. Analysen resulterade i elva kategorier som visade att anledningar till att sjuksköterskor gör orosanmälan är att sjuksköterskan har identifierat tecken på misshandel, att andra i familjen är utsatta, sjuksköterskan följer sin intuition eller avvikande beteende hos föräldrar och barn. Främjande för beslutet att göra orosanmälan är sjuksköterskans attityd och erfarenheter, utbildning och kunskap, stöd i arbetsgruppen och utarbetade arbetssätt. Hindrande faktorer är rädsla för att negativt påverka relationen med barn och föräldrar, bristande samarbete med barnskyddsmyndigheter, osäkerhet kring anmälningsprocessen, tvivel till sin egen förmåga att göra rätt bedömning och organisatoriska faktorer. Den slutsats som kan dras utifrån litteraturstudiens resultat är att utbildning om barnmisshandel och stöd i organisationen inom hälso- och sjukvård är viktiga faktorer för att orosanmälan ska ske vid misstanke om att barn far illa.

Studien syftar till att undersöka och belysa samarbetet mellan förskola och socialtjänst när det gäller orosanmälan. Hur arbetet kring orosanmälan går till samt vilka tankar och erfarenheter respondenterna har kring det. Genom att använda en kvalitativ studie har vi intervjuat sju förskollärare, en förskolechef och en representant från socialtjänsten. I studien framkom det att trots att det finns kritik från båda parterna är tankarna kring samarbetet mellan förskola och socialtjänst överlag positiv. Resultatet visar att respondenterna hade mycket kunskap och erfarenheter kring ämnet men anser att orosanmälan har en påverkan på dem psykiskt.

Barnmisshandel är ett samhällsproblem i Sverige men även globalt.  Trots att det i flera länder är lagstadgat att vårdpersonal ska anmäla misstanke om att ett barn far illa finns det ett stort mörkertal som aldrig anmäls inom vården. Misshandel påverkar barnets utveckling negativt samt att det kan ge konsekvenser för barnet resten av livet, vilket i sin tur leder till stora kostnader för samhället. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om vilka barriärer vårdpersonal har att göra en orosanmälan i samband med misstanke om att barn far illa. En integrerad litteraturöversikt gjordes där 12 artiklar som svarade mot syftet analyserades enligt Whittemore och Knafls (2005) analysmetod. I resultatet framkom fem kategorier om barriärer. Dessa var barriärer som grundas i olika grader av acceptans, barriärer som grundas i brister i lagen, arbetsplatsen samt kunskapen, barriärer som grundas i individuella osäkerheter samt svåra känslomässigt laddade fall, barriärer som grundades i bristande samarbete och stöd och barriärer som grundades i en rädsla för eventuella konsekvenser. Vårdpersonal ansåg att bristande riktlinjer, bristande kunskap om lagen, identifierings- och anmälningsprocessen samt om ämnet barnmisshandel var en barriär. Vårdpersonalen upplevde även osäkerhet om sina egna bedömningar och bristande samarbete mellan vårdpersonalen socialtjänsten som barriärer mot att anmäla sin oro gällande barn. Genom att förtydliga och utveckla riktlinjer samt utveckla utbildningen för vårdpersonal inom ämnet barnmisshandel kan vårdpersonal känna sig tryggare med att göra orosanmälningar. Detta kan leda till att de utsatta barnen och familjerna får hjälp tidigare.

Abstrakt Bakgrund: Ambulanspersonal måste hantera patienter i alla åldrar och i alla tänkbara miljöer. Sverige var första land i världen med att förbjuda alla former av barnaga och all sjukvårdspersonal är anmälningsskyldiga när ett barn misstänkts fara illa. Barnmisshandel riskerar leda till lidande för barnet och vidare upp i vuxen ålder. Kunskapsbrist och rädsla att göra missbedömningar är vanliga orsaker att orosanmälan inte genomförs. Syfte: Att undersöka vilka omständigheter som påverkar ambulanspersonal att göra en orosanmälan till Socialtjänsten. Metod: En mixad metod användes för att svara på syftet. Enkäter uppdelade i en kvantitativ och en kvalitativ del. Sammanlagt 60 deltagare eller 58% besvarade enkäten. Resultat: Resultatet visar att kunskap eller okunskap är viktiga komponenter som underlättar respektive försvårar för deltagarna att utföra orosanmälan till Socialtjänsten, liksom kollegial samverkan och bristande tid. Kvinnor anmäler i högre utsträckning än män och majoriteten av deltagarna har underlåtit att göra orosanmälan trots att oro funnits. Slutsats: Det förekommer kunskapsbrist kring att tolka tecken på barnmisshandel. Barnet och samhället tar skada av att inte barnen blir upptäckta. Utbildning som leder till kunskap behövs, liksom bättre information från Socialtjänsten. / Abstract Bakground: Ambulance personnel must handle patients of all ages and in all types of environments. Sweden was the first country in the world to ban all forms of child abuse, and all healthcare professionals are required to report when a child is suspected of being in a dangerous envoirment. Child abuse risks leads to suffering for the child and further into adulthood. Lack of knowledge and fear of making misjudgments are common reasons for not reporting suspicion. Aim: To investigate the circumstances that affect ambulance personnel to report suspicions to the Social Services. Method: A mixed method was used to answer the purpose. Surveys divided into a quantitative and a qualitative part. A total of 60 participants or 58% answered the questionnaire. Result: The result shows that knowledge or ignorance are important components that facilitate and make it difficult for the participants to report concerns to the Social Services, as well as collegial collaboration and lack of time. Women report to a greater extent than men and the majority of participants have failed to report the concern even though there has been concern. Conclusion: There is a lack of knowledge about interpreting signs and symptoms of child abuse. The child and society become demaged due to the failure to raport the suspitions. Training that leads to knowledge is needed, as well as better information from the Social Services.

Syftet med studien var att studera hur förskollärare och socialsekreterare uppfattar förskolans anmälningsplikt. Studien utgick från systemteorin; hur olika system samarbetar för att uppnå bästa resultat. Studien genomfördes med semistrukturerad intervju som metod, där tre förskollärare och tre socialsekreterare intervjuades. Intervjuerna har utgått från vinjetter med fiktiva fall. Resultatet visar på att det finns bristande kunskap kring att socialtjänsten kan vara ett stöd vid en orosanmälan. De intervjuade personerna anger att de alla har kunskap kring ämnesområdet. Detta visar på att verksamheterna har kommit en bra bit på vägen, men det finns förbättringsmöjligheter för att alltid handla utifrån barnets bästa i fokus. I slutet av studien behandlas de pedagogiska implikationerna kring vilken påverkan rektorn har på om en orosanmälan görs eller inte.

Bakgrund Trots att personal inom hälso-och sjukvård enligt lag är skyldiga att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa görs relativt få anmälningar inom vuxenpsykiatrin. Essensen inom den psykiatriska vården är vårdrelationen mellan sjuksköterska och patient där kommunikation och patientens delaktighet är av stor betydelse. I sjuksköterskans professionella ansvar ingår att upprätta och behålla en god vårdrelation med sin patient samtidigt som barnperspektivet måste beaktas och skyldigheten att utföra en anmälan vid oro ska följas. Syfte Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor,inom vuxenpsykiatrisk öppenvård, erfar och upplever att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Metod En kvalitativ studie där åtta sjuksköterskor verksamma på psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Stockholms län intervjuades för att besvara studiens syfte. Insamlad data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat Resultatet presenteras utifrån kategorierna faktorer som påverkar orosanmälan och omvårdnadsperspektivet vid orosanmälan. Sjuksköterskorna i vår studie beskriver att en orosanmälan som leder till stöd för familjen hjälper patienten att fokusera på sin egen behandling. Barnperspektivet måste alltid vara i fokus samtidigt som sjuksköterskan ska sträva efter att med hjälp av kommunikation, tillit och patientens delaktighet behålla och stärka vårdrelationen. Tidigare erfarenhet och stöd från kollegor i teamet skapar trygghet i sjuksköterskans utförande av orosanmälan. Slutsats Resultatet i vår studie tyder på att en orosanmälan i de allra flesta fall bidragit till något positivt i den fortsatta vårdrelationen mellan patient och sjuksköterska. Genom kommunikation och patientens delaktighet kan sjuksköterskan inom den vuxenpsykiatriska öppenvården bidra till att en orosanmälan inte bara leder till att utsatta barn får stöd och skydd, utan också att patienten kan fokusera på sin egen behandling och att den essentiella vårdrelationen bevaras.

Bakgrund Oavsett samhällsklass, kultur och nationalitet utsätts barn dagligen för våld vilket skapar lidande som kan leda till livslånga konsekvenser, såväl psykiskt som fysiskt. Barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran är lagstadgad i Sverige, ändå anmäldes år 2014, 18 800 fall av misshandelsbrott mot barn i åldern noll till sjutton år. Till akutmottagningen kommer barn som har skador på grund av eller visar tecken på att de utsatts för misshandel. Det råder svårigheter för hälso- och sjukvårdspersonal att hantera misstänkt barnmisshandel. Problematiken innefattas av att upptäcka och tolka tecken, bemöta föräldrar samt att fatta beslut om när en orosanmälan ska utföras. Alla fall av misstänkt barnmisshandel lyder under lagstadgad anmälningsplikt, ändå är underrapporteringen inom vården omfattande vilket kan leda till förödande konsekvenser för barnet.  Syfte Syftet var att beskriva vilka upplevelser som sjuksköterskor på en barnakutmottagning har av att hantera misstänkt barnmisshandel.  Metod För att besvara studiens syfte valdes en kvalitativ semistrukturerad intervjumetod. Sex intervjuer genomfördes. Materialet analyserades med hjälp av en induktiv kvalitativ innehållsanalys. <img src="file:///page2image14728" />Resultat Resultatet visade att sjuksköterskornas misstankar om barnmisshandel väcktes av känslor som indikerade att något var fel, samt vid upptäckt av olika varningssignaler kopplade till barn och föräldrar. Hanteringsprocessen upplevdes berörande och känslomässigt betungande, samtidigt betonades vikten av att bemöta barn och föräldrar professionellt genom likvärdig behandling och ett icke dömande förhållningssätt. Vidare upplevdes svårigheter i att ta beslut huruvida en orosanmälan skulle utföras, på grund av osäkerhet i bedömningen och rädsla för att anmäla felaktigt. Sammanfattningsvis betonades det kollegiala stödet som betydelsefullt för att hantera påfrestande situationer och utgjorde säkerhet i hela hanteringsprocessen. Slutsats Det kollegiala stödet utgör en elementär del i hanteringen av misstänkt barnmisshandel. Erfarenhet och kontinuerlig utbildning kan medföra tillit till den egna kompetensen, vilket underlättar i att agera stöd till kollegor. Både tillit till den egna förmågan och att erhålla kollegialt stöd kan bidra till minskad osäkerhet i hanteringsprocessen och kan resultera i att den preventiva omvårdnaden av barn ökar genom att fler orosanmälningar utförs. <img src="file:///page2image15736" />