Syfte: Syftet var att beskriva upplevelser av gruppbaserad patientutbildning bland patienter med nydebuterad typ 2-diabetes.Metod: Studien genomfördes med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Data bearbetades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys.Resultat: Tre huvudteman kunde urskiljas; (1) ett sammanhang med andra skapar möjlighet till utveckling av egenvård, (2) hinder som komplicerar framsteg i egenvård och (3) svårigheter med gruppbaserad patientutbildning. Många vittnade om att förändringsprocessen startade redan vid diagnostillfället, men att den gruppbaserade patientutbildningen gav ytterligare möjlighet till kunskapsinhämtning och tillämpning av kunskap. Gruppdeltagarna delgav varandra värdefull kunskap och stärkte och gav stöd åt varandra, vilket ledde till personliga vinster. Det fanns hinder som försvårade framsteg i egenvård exempelvis bristande insikt och personliga egenskaper. Deltagarna uttryckte negativa synpunkter såsom att inte uppskatta deltagande i grupp och om svårigheter i delar av undervisningen. Slutsats: Deltagarna upplevde den gruppbaserade patientutbildningen positiv och berikande och som en betydelsefull del av förändringsprocessen. Kunskapsutbytet och gemenskapen i gruppen ansågs vara de viktigaste beståndsdelarna. Samtliga deltagare hade gjort positiva förändringar i levnadsvanor och framsteg i egenvård tack vare den gruppbaserade patientutbildningen. Det fanns dock hinder som försvårade förändringsprocessen.

Bakgrund: Diabetes är sjukdom som kan leda till sänkt livskvalitet och lidande för personen som drabbats men även till höga kostnader för samhället. Behandlingen kan bestå av en kombination av läkemedel och livsstilsförändringar, där sjuksköterskan stödjer vårdtagarna genom att undervisa och främja deras empowerment. Forskning visar att det är vanligt förekommande att personer med diabetes har låg följsamhet till sin behandling vilket kan leda till sämre blodsockerkontroll samt ökad risk för diabetesrelaterade komplikationer. Syfte: Syftet var att beskriva faktorer som påverkar följsamheten till behandling vid diabetes typ 2. Metod: En litteraturöversikt där tolv kvantitativa artiklar sammanställdes. Resultat: Högre ålder verkar vara en faktor som främjar följsamheten medan lägre ålder innebär lägre följsamhet. Vårdtagarens uppfattning om sjukdomen och behandlingen visade sig också påverka följsamheten. Personens förmåga att ta läkemedel påverkade följsamheten, där minnesproblematik framstår som ledande orsak till låg följsamhet. Socialt stöd och delaktighet i behandlingen samt patientundervisning är andra faktorer som främjar följsamheten. Slutsats: Litteraturstudien visar på faktorer som sjuksköterskan kan uppmärksamma för att identifiera personer som har risk för låg följsamhet och tidigt sätta in åtgärder. Undervisning och stöd är omvårdnadsåtgärder som skulle kunna påverka vårdtagarnas följsamhet positivt. / Background: Diabetes means lower quality of life amongst the ones that suffer from the disease and it also means high costs for society. The treatment consists of a combination of drugs and lifestyle changes where the nurse supports the patient by providing patient education and promoting empowerment. Research has shown that diabetes patients have a low adherence to treatment which may lead to poorer glucose control and an increased risk of diabetesrelated complications. Purpose: The purpose was to describe factors that contributes to non-adherence in persons that are treated for diabetes type 2. Method: A literature review where twelve quantitative articles where analyzed. Results: Older age seems to be a factor that contributes to adherence while younger age seems to predict non-adherence. The persons view and understanding of the disease and treatment seems to influence the adherence. The ability to take medication seems to be important, with memory problems as a leading cause for non-adherence. Social support, patient participation and patient education are other factors that promotes adherence. Conclusion: This literature review shows factors that can be used by the nurse to identify persons in risk of non-compliance and thereby take action early. The nurse’s measures, such as education and support, may have a positive impact on adherence to treatment.

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 ökar globalt, den klassas som nästa epidemi. Orsakerna till epidemin beror på flera komplexa faktorer, vilket kräver insatser från varje nivå i samhället. Tillvägagångssätt för egenvård av diabetes mellitus typ 2 är i form av kost- och motionsrekommendationer med stöd av sjuksköterska, vilket rekommenderas av nationella riktlinjer. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva erfarenheter av stöd vid egenvård hos personer med diabetes mellitus typ 2. Metod: En induktiv ansats användes med tio stycken kvalitativa artiklar och dessa analyserades genom Fribergs analysmodell. Resultat: Två huvudrubriker hittades; “Socialt stöd” samt “Hinder för stöd” och det urskildes även fem underrubriker. Sjukdomens påverkan på livsbild och livsmiljö medförde att deltagare främst upplevde hinder för sin egenvård. Efterfrågan av adekvat stöd var framträdande. Slutsats: Krav på personcentrerad vård och omformning av nuvarande omvårdnadssystem för bättre uppmuntran och möjlighet till egenvård är primärt. Flera hinder för stöd identifierades och vidareutveckling av dessa anses vara högst relevanta.

Syfte: Jämföra självskattad smärta och hälsorelaterad livskvalitet före och efter artrosskola. Finns det någon skillnad mellan deltagare med och utan handbesvär, uppdelat på kön respektive under och över 65 år? Metod: En registerstudie med data från det Nationella Kvalitetsregistret, BOA-registret för höft-och knäartros. Studien jämför självskattad smärta enligt VAS och hälsorelaterad livskvalitet enligt EQ-5D före och efter artrosskola hos 16 039 deltagare med och utan handbesvär. Resultat: 33 % av deltagarna angav handbesvär, 84 % kvinnor. Gruppen med handbesvär skattade något mer smärta och något sämre hälsorelaterad livskvalitet före och efter artrosskolan. Före artrosskolan angav kvinnor något sämre resultat gällande smärta och hälsorelaterad livskvalitet än män, oavsett om de hade handbesvär eller ej. Deltagare under 65 år angav något mer smärta och något sämre hälsorelaterad livskvalitet än de som är 65 år och äldre före och efter artrosskolan. Resultatet visade statistiskt signifikanta förbättringar (p<0.001) efter artrosskolan i samtliga grupper. Förbättringar och skillnader var små och ej kliniskt relevanta. Konklusion: Deltagandet i artrosskolan gav en förbättring både av smärta och hälsorelaterad livskvalitet. Samtliga förbättringar var statistiskt signifikanta, men uppnådde inte det som med säkerhet anses vara kliniskt relevant. Skillnaderna mellan grupperna var små och uppnådde inte klinisk relevans.

No description available.

Hjärtsvikt är den vanligaste sjukdomen idag, 2-3% av befolkningen lider av sjukdomen. Sjukvården för patientgruppen är den mest kostsamma i dagens samhälle. Sjuksköterskeledd patientundervisning om sjukdomen och egenvård är en del av behandlingen för att minska försämring och återinsjuknande. Trots detta ses en dålig förståelse hos patienten för egenvård och hjärtsviktspatienten återkommer ofta till akutsjukvården på grund av försämring. Kan sjuksköterskan med hjälp av patientundervisning på rätt sätt, anpassad på individens nivå påverka antalet återinläggningar på grund av hjärtsvikt på akutsjukhus? Studiens syfte är att undersöka och sammanställa forskning som finns när det gäller betydelsen av sjuksköterskeledd utbildning för att förhindra återinsjuknande vid hjärtsvikt. Metoden som valts är litteraturstudie, för att utröna den forskning som finns i området. Flera olika studier, med olika metoder för patientundervisning, analyserades vilket resulterade i tre kategorier; Kunskap, Livskvalitet/ Tillfredsställelse och Kostnad. Patientens kunskapsnivå förbättras med utbildning vilket ger en högre livskvalitet och att patienten söker tidigare vid försämring. Gemensamt för studierna med kort uppföljningstid, oavsett undervisningsmetod, var minskad återinläggning. De studier som sträckte sig över ett längre tidsintervall gav inte samma positiva resultat, utan påvisade en återgång av antalet återinläggningar på sjukhus. Sjuksköterskans utbildningsnivå har stor betydelse för hur väl patienterna informeras och utbildas i sin sjukdom. Det framkommer också att tätare kontakt med sjukvården ger minskade återinläggningar. Kontinuerlig kontakt med multidisciplinärt team och tidig identifiering av riskpatienter är viktiga faktorer men endast utbildning har inte visat sig ge resultat för att minska återinläggning på lång sikt. Patientens egenansvar för behandling och egenvård är viktig för att uppnå optimal hjärtsviktsbehandling.

Bakgrund Andelen personer som drabbas av typ 2-diabetes växer och förväntas fortsätta göra så. Sjukdomen och dess sjukdomrelaterade följdsjukdomar inskränker på människors liv och vardag. Utbildning i sjukdomskunskap och egenvård ger patienten verktyg att bättre klara av det dagliga livet. Syfte Syftet var att undersöka om patientutbildning påverkar hälsorelaterad livskvalitet hos perosner med diabetes typ II. Metod En litterturöversikt där 12 vetenskapliga artiklar inkluderas. Sökning efter artiklar gjordes i PubMed och Cinahl med lämpliga sökord och urvalskriterier. Artiklarna granskades, analyserades och presenteras i en matris. Resultat I tio av tolv fall hade den hälsorelaterade livskvaliteten hos patienter med typ 2-diabetes ökat efter fullföljd patientutbildning. Förändring av de metabola kontrollen gav en högre livskvalitet. Förbättrade biomedicinska värden där bland annat vikt, blodtryck, HbA1c tittades på gav bättre livskvalitet i vissa fall men inte alla. Bristande sjukdomskunskap och diabetesrelaterade komplikationer påverkade livskvaliteten. Förändringar i medicinering tillsammans med utbildning gav en ökning av livskvaliteten. Aktiviteter som rör kosten och motion är av vikt. Slutsats Patientutbildning som ger patienten en ökad kunskap om sin sjukdom tillsammans med insatt medicinsk behandling gav en högre livskvalitet.

En förutsättning för att uppleva god vård är att erhålla adekvat information. Patienter inom den preoperativa vårdkedjan upplever sig inte alltid vara tillräckligt informerade, vilket är ett problem. Detta arbete avser att undersöka den preoperativa informationens inverkan på patienternas välbefinnande inför operation. För att besvara frågeställningen genomfördes en integrativ systematisk litteraturöversikt. Det framkom att patienterna saknar information och emotionellt stöd inför operation. För att ytterligare skapa kunskap hos patienterna kunde film användas som ett komplement till verbal och skriftlig information. Som Anestesisjuksköterska är det av vikt att individualisera mötet inför operation, inte endast använda sig av standardiserade frågor. För att kunna reducera oro hos den aktuella patientgruppen bör detta uppmärksammas i klinisk praxis. Information enligt en standardiserad mall medför att inga viktiga frågor glöms av inför anestesi. Däremot kan patientens emotionella behov glömmas bort.

Bakgrund: Diabetes typ I är en autoimmun sjukdom som innebär att bukspottkörtelns insulinproducerande celler är skadade. Det medför att insulinproduktionen upphör, vilket leder till en kronisk hyperglykemi. En hög eller låg glukoshalt i blodet kan resultera i akuta och/eller framtida komplikationer vilket medför en strävan efter god metabol kontroll. Vid diabetes utgör egenvård den största delen av behandlingen. Att ha kunskap om sin sjukdom och dess medicinska behandling, om kost, motion samt att kunna utföra egenkontroller av blodglukos och administrering av insulin är grunden i egenvården och för att uppnå denna kunskap krävs patientutbildning. Under ungdomsåren uppkommer ofta tankar om vad sjukdomen kommer att innebära för ens framtid och frigörelseprocessen från föräldrar kan försvåras då föräldrarna tidigare haft ett stort ansvar för hantering av sjukdomen. Kunskapsbrist om sjukdomen påverkar ungdomars förmåga att helt ta ansvar för sin egenvårdsbehandling. Flera patientutbildningsmodeller för ungdomar har tagits fram, men inget särskilt program förespråkas. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patientutbildningar och stöd för ungdomar med diabetes typ I samt att redogöra för dess effekter beträffande egenvård, metabol kontroll och psykosociala faktorer. Metod: Då författarna ville skapa en översikt av forskningsresultatet inom det beskriva området valdes en litteraturstudie. Genom sökning i databaser med vedertagna sökord inkluderades slutligen 15 artiklar i resultatet. Resultat: Vid läsning av inkluderade artiklar delades utbildningsformerna in i följande kategorier: motivationshöjande samtal, gruppträffar, diabetesläger och telemedicin. Motivationshöjande samtal gav förbättring på både metabol kontroll och psykosociala faktorer. Gruppträffar gav framför allt god effekt på psykosociala faktorer. Diabetesläger tycks vara en bra metod för att förbättra egenvården. Telemedicin visade sig förbättra både psykosociala faktorer och den metabola kontrollen. De förbättringar som identifierats gick dock i många fall tillbaka med tiden. Slutsats: Utbildning och stöd till ungdomar med diabetes typ I ger effekt på metabol kontroll, egenvård och psykosociala faktorer där äldre ungdomar tycks gynnas i större grad än yngre ungdomar.. Dock kan inget enskilt program rekommenderas då de ger effekt inom olika områden. För att förbättringar ska kvarstå krävs att deltagande i olika program sker med kontinuitet. Flera studiers resultat tyder på att det är positivt att ha föräldrar som är delaktiga i sjukdomshanteringen.

Bakgrund Tonåringar befinner sig i en kritisk period i livet då många förändringar sker både fysiskt och psykiskt. Perioden kan innefatta stress kring skolan men även att testa bland annat alkohol, vilka båda är faktorer som påverkar glukosnivån i blodet. Att vara tonåring med diabetes innebär dagliga överväganden och beslut samt ett ansvarstagande för att kunna hantera sin sjukdom. Sjuksköterskans roll är att stödja, utbilda samt informera patienten om betydelsen av levnadsvanor och riskfaktorer. Patientutbildningen syftar till att individen själv ska kunna påverka behandlingen och bli mer delaktig i sin egenvård.   Syfte Syftet var att beskriva diabetessjuksköterskans erfarenheter av att stödja tonåringar med typ 1 diabetes i att hantera sin sjukdom.   Metod Studiens metod var en kvalitativ intervjustudie. Semistrukturerad intervjumetod användes och totalt genomfördes sex intervjuer. Inklusionskriterierna var att deltagarna hade en specialistutbildning inom diabetes och arbetar eller har arbetat i behandlingen av tonåringar med typ 1 diabetes. För analys av datamaterial genomfördes en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat Sjuksköterskorna poängterade att stödet i behandlingen av tonåringar med typ 1 diabetes är högst varierande vilket de menade ställer krav på en individanpassad vård. Sjuksköterskorna betonade vikten av att ta hänsyn till tonåringens liv vilket inkluderar familjesituation, intressen, skola och socialt nätverk. Problem vilka identifierades kunde utgöras av bristande blodsockerkontroller och insulininjektioner på grund av bland annat glömska. Sjuksköterskorna menade då att stödet bestod i att försöka lösa problemet utifrån dess kärna och anpassa åtgärder därefter. Vidare framkom olika svårigheter i behandlingen, bland annat brister i familjestödet vilket visade sig vara en påverkande faktor för hur tonåringen hanterar sin sjukdom. Sjuksköterskorna menade att vid sådana situationer behöver familjen samlas och tillsammans få det stöd de behöver.   Slutsats Sjuksköterskor erfar att tonåringar med typ 1 diabetes är i behov av sjuksköterskors stöd för att hantera sin sjukdom på bästa sätt. Personcentrerad vård är sjuksköterskans nyckel för att ge det stöd den enskilda tonåringen behöver vilket inkluderar familj, skola, intressen och socialt nätverk.