Denna uppsats analyserar två tal av Sveriges statsminister Stefan Löfven; det ena från Socialdemokraternas partikongress 2015 och det andra från Almedalen samma år. Syftet är att ge en inblick i hur visioner för framtiden uttrycks av en samtida högt uppsatt politiker och att undersöka om det finns några skillnader i hur dessa visioner uttrycks beroende på om talaren i första hand vänder sig till sitt eget parti eller till en bredare opinion. Uppsatsen lyfter fram tre olika aspekter av politiska visioner (praktiska, utopiska och imaginära) och analyserar talen med fokus på dessa. Detta kombineras med en retorisk situationsanalys som syftar till att belysa och förklara skillnader i hur visionerna uttrycks i de två talen. Resultatet visar att de visioner som Löfven uttrycker i båda talen lägger ett större fokus på att lösa omedelbara praktiska problem än att bygga ett framtida samhälle. Det framkommer även att talet från partikongressen mer tydligt kopplar visionerna till socialdemokratin som ideologi än vad talet i Almedalen gör. / This thesis analyses two speeches by the Swedish prime minister Stefan Löfven; one from the Swedish Social Dmocratic Party's congress in 2015 and the other from Almedalen week the same year. The purpose is to provide insight into how visions for the future are expressed by a contemporary high-profile politician and to explore if there are any differences in how these visions are expressed depending on whether the speaker is primarily adressing his own party or a broader public. The thesis features three different aspects of political vision (practical, utopian and imaginary) and anyses the speeches focusing on these. This is combined with an analysis of the rhetorical situations, intended to highlight and explain differences in how the visions are expressed in the two speeches. The results show that the visions expressed by Löfven in both speeches tends to focus more on solving immediate problems than buildning a future society. The thesis also reveals that the speech from the congress connects the expressed visions to social democratic ideology more clearly than the speech from Almedalen Week does.

This paper will offer some arguments to demonstrate that the second type of linguistic relativity becomes a crucial element in all types of intercultural (comparative or merely descriptive) discourse analysis, because of the existence of what I have called elsewhere internationalized genres such as written literature, journalism, scientific discourse, and political discourse (see Blommaert 1990, 1991) This point will be illustrated by refening to Tanzanian Swahili political rhetoric

This thesis deals with the influence of the European Migration Crisis in 2015 on the number of uses of selected features of totalitarian language in the rhetoric of ANO movement chairman Andrej Babiš, SPD chairman Tomia Okamura and IvČRN initiative leader Martin Konvička. This work aims to use new quantitative methods to examine over time the frequency and structure of the characters used in totalitarian language based on the concept of politics of eternity of the American historian Timothy Snyder. The occurrence of signs of totalitarian language was monitored on the social network Facebook in the period 2013-2017. The results of the analysis show an increase in the use of features of the totalitarian language with the onset of the migration crisis. In the end, a comparison of the monitored political actors and a contextual interpretation of the findings is given.

Uppsatsen är en retorisk studie av Ebba Buschs och Nyamko Sabunis kommunikation på Instagram ur ett identifikationsperspektiv. Studiens material är Instagraminlägg från partiledarnas Instagramprofiler och undersökningen studerar vilka tekniker de använder för att skapa igenkänning och social gemenskap. Något som är viktigt på sociala medier är personlig närvaro och att ge intryck av sin privatperson. Uppsatsen undersöker även hur Busch och Sabuni skildrar sin individuella person i inläggen.  Studien är en komparativ studie av de två svenska partiledarna och syftet med studien är att studera vilka retoriska tekniker som används för att skapa identifikation och gemenskap. Det är intressant att studera eftersom sociala medier används som en källa till social kontakt och igenkänning. Huvudteorin är Burkes identifikationsteori och studien utgår även ifrån teorier om politisk kommunikation.  Studien visar att intrycket av transparens är viktigt för att skildra sin privatperson och att det finns skillnader mellan Buschs och Sabunis inlägg. Busch flöde ger intryck av henne som privatperson, vilket är en viktig strategi när det gäller att skapa band med väljarna. Medan Sabunis flöde ger intryck av henne som partiledare och hennes vision inom politiken. Studien visar att partiledarna använder olika retoriska och kommunikativa strategier för att skapa gemenskap och igenkänning.

My dissertation draws upon ancient political philosophy (Plato and Aristotle) and 20th century hermeneutic thought (Heidegger and Gadamer) to argue that our judgment and understanding is always “situated” within a world, or horizon, shaped by the projects, practices, and traditions in which we are engaged. This means that judgment never starts from scratch. The exercise of judgment, in evaluating competing arguments in politics or law, in trying to understand a philosophical text, in deliberating about how to act in this or that circumstance, is always informed by preconceptions and commitments that we have not justified in advance. In this sense, our judgment is always “prejudiced.” But contrary to a familiar way of thinking, the prejudicial aspect of judgment is not some regrettable limitation. Certain prejudices, I argue, can actually enable good judgment rather than hinder it. The primary goal of the dissertation is to clarify the concept of prejudice and to draw out its implications for politics, ethics, and philosophy. What does it mean to reason from within the world? What room does such reasoning allow for human agency and political reform? By drawing upon Heidegger’s notion of “Being-in-the-World” and Gadamer’s notion of “horizon,” I develop the idea that our life circumstance is an intelligible perspective that informs our deliberation and judgment. Moreover, our life perspective provides the basis for a kind of situated agency. After elaborating the situated conception of understanding, I show that it is implicit in Aristotle’s notion of practical wisdom (phronesis) and in Plato’s notion of dialectic. My goal is to bring out a link that is often overlooked between their philosophy and 20th century hermeneutic thought. By reading each in light of the other, we gain a deeper understanding of what it means to reason from within the perspective of our lives.

Introduktion: Under 2011 till året därpå var två politiker, Carl Bildt (moderat utrikesminister) och Håkan Juholt (Socialdemokraternas partiledare), utsatta för mediedrev: Etiopiensvenskar-na och bostadsaffären. Juholt var som en svamp som sög upp all kritik medan Bildt framstod som teflon i jämförelse. Hur kommer det sig att Bildt klarade sig och fick sitta kvar som mi-nister, medan Juholt avgick? Problem: Vad är det som skiljer Bildt från Juholts retorik under mediedreven 2011 enligt sta-tusläran? Hur ramar journalisterna in debatten för Bildt respektive Juholt? Teori: Med statusläran (stasis theory) kan en sakfråga analyseras retoriskt genom ett av fyra status (”ställning”): fakta, definition, kvalitet eller procedur. Exempelvis, ett dödande kan handla om huruvida det ägt rum (fakta), om det var mord eller självförsvar (definition), om det var rätt (kvalitet) samt om frågan ska avgöras i annat forum (procedur). Fakta och proce-dur är starkast försvar, definition och kvalitet svagast. Metod: Kvalitativ retorisk analys av Bildt och Juholts medieframträdanden i tv och radio, där medierna anklagar och aktörerna försvarar sig i en dialogsituation. Resultat: Bildt använder mer eller mindre uteslutande ett bevisande (fakta) och överförande status (procedur). När ny information är motstridig, hävdar han att den ska beskrivas an-norlunda (definition). Juholt använder huvudsakligen ett kvalitativt status, ofta för att bedyra sin goda karaktär, även när han kunde valt ett mer lämpligt status. Flera fall har också upp-täckts där journalisterna ställt frågor som varit inramade (presupponerad) på ett tveksamt sätt, ofta på ett kvalitativt status. Diskussion: Bildt använder starkare status vilket får till följd att skandalen inte tenderar att utvecklas i lika hög utsträckning då frågor om moral och värderingar utesluts. Juholt har valt det svagaste statuset. Slutsatsen är att man inte ska välja en försvarsstrategi och hålla fast vid den, utan anpassa försvaret varefter som ny information blir tillgänglig och anklagelsernas karaktär förändras. Slutsatsen gäller reaktiv kriskommunikation, inte nödvändigtvis proaktiv. Dessutom föreslås tre nya analyskriterier till statusläran. Studien begränsas huvudsakligen av medievalet (radio och tv) eftersom bara en del av den medierade politiken fångas, liksom ty-pen av kris (etiska normbrott). / Introduction: During 2011, two major Swedish politicians, Carl Bildt (right-wing foreign min-ister) and Håkan Juholt (leader of the Social Democrats), were set under siege during a so called ‘media hunt’: The Ethiopiaswedes and the residence affair. Juholt was like a sponge absorbing every bit of critique, whereas Bildt seemed like Teflon in comparison. How did Bildt manage to remain in power, while Juholt had to resign? Problem: What sets Bildt’s rhetoric apart from Juholt’s rhetoric during the media hunt under 2011 in relation to the stasis theory? How do the journalists frame the media discourse for Bildt and Juholt? Theory: A controversy can be analyzed rhetorically with one of four stases of the stasis theo-ry: fact, definition, quality or procedure. E.g., a killing has either occurred or not (fact), it may be defined as murder or self-defense (definition), there’s a question if it was the right thing to do (quality) and if the controversy should be judged in another forum (procedure). Fact and procedure is the strongest defense, definition and quality is the weakest. Method: Qualitative rhetorical analysis of Bildt’s and Juholt’s media appearances in TV and radio, where the media accuse and the politicians defend themselves in a dialogue situation. Results: Bildt uses more or less exclusively the stases of fact and procedure. When new in-formation is contradictory to fact, he claims that it should be described differently (stasis of definition). Juholt mostly uses a stasis of quality to assert his good moral character, even when he could’ve chosen a more appropriate stasis. A few cases where the journalists’ questions have been framed (presuppositioned) in a questionable manner have also been found, often in a qualitative stasis. Discussion: Bildt uses stronger stasis which prevents the scandal from evolving and therefore excludes questions about morals and values. Juholt uses a weaker stasis. The conclusion is that one shouldn’t select a rhetorical self-defense strategy and stick to it; rather, the defense should adapt to new information as well as changes in the type of accusation. This conclusion holds for reactive crisis communication, not necessarily proactive. Three new analytical criteria for the stasis theory are also offered. The study is primarily limited by the type of crisis (norm transgressions) and the choice of media (radio and TV) because only a part of the mediatized politics is captured.

Thesis (M.A.)--Indiana University, 2010. / Title from screen (viewed on July 19, 2010). Department of English, Indiana University-Purdue University Indianapolis (IUPUI). Advisor(s): Karen Kovacik, Peggy Zeglin Brand, Ronda C. Henry. Includes vitae. Includes bibliographical references (leaves 79-83).

No description available.

Indiana University-Purdue University Indianapolis (IUPUI) / My thesis examines the ways in which female performance poets deliver their messages and how those messages inspire, affirm, and encourage their audiences. From the traditions of outsider art—Beat poetry, feminist poetry, jazz, folk, punk, and rap—feminist performance poets choose the public sphere as a platform to witness to social injustices. In naming inequality, these poets challenge patriarchal foundations of gender roles, question academia’s criteria as to what constitutes “good” poetry, and expose social injustices. In this thesis, I examine the work of feminist performance poets Ani Difranco, Alix Olson, Andrea Gibson, Ursula Rucker, and Jessica Care Moore as examples of a new way of reading. Their work is significant in that they continue the tradition of feminist poetry by challenging the patriarchal status quo through a re-socializing and accessible style. Their work allows audiences to commune together in shared experience and promotes social change by demystifying cultural norms and gender codes in order to expose the exclusivity in patriarchal ideologies. These poets draw on a woman-centered spirituality, subvert misogynistic feminine archetypes, pay homage to ancestors and foremothers, and address issues of the body—naming oppression yet making room for pleasure.

No description available.