Vid graviditet sker flertalet kroppsliga förändringar som i kombination med förlegad och felaktig information om fysisk aktivitet kan utgöra barriärer för gravida kvinnor att utföra fysisk aktivitet. Fördelar med fysisk aktivitet avseende fysisk- och psykisk hälsa för befolkningen i allmänhet är väl dokumenterade. Studier visar att flertalet gravida kvinnor inte kommer upp i rekommenderad mängd fysisk aktivitet. I Sverige är det vanligen barnmorskan som vägleder och informerar gravida kvinnor gällande livsstil under graviditet och att stötta och ge individanpassad rådgivning är en central del i barnmorskans arbete. Forskning visar att barnmorskors kunskaper om fysisk aktivitet under graviditet är bristfälliga. Syftet var att belysa den medicinska påverkan av fysisk aktivitet under okomplicerad graviditet för kvinnor, foster och nyfödda barn. En litteraturöversikt har gjorts där sökning av artiklar genomförts i databaserna PubMed och CINAHL. Studiens resultatdel utgörs av femton kvantitativa artiklar publicerade mellan 2008 och 23 januari 2019, samt fyra kvantitativa artiklar funna med manuell sökning. Det sågs ingen negativ inverkan på barnets vitalparametrar efter en och fem minuters ålder, inte heller någon skillnad mellan andelen vaginala födslar jämfört med kejsarsnitt kunde ses då kvinnan utfört fysisk aktivitet under graviditeten. Fysisk aktivitet hade en positiv inverkan på viktökningen, vilken blev mindre samt att viktnedgången postpartum underlättades om kvinnan varit fysisk aktiv under graviditeten. Även kvinnans psykiska välmående ökade samt att durationen av förlossningen blev signifikant kortare om kvinnan varit fysisk aktiv under graviditeten. Det finns inte någon risk med att rekommendera fysisk aktivitet till friska kvinnor med en okomplicerad graviditet. Dock bör fysisk aktivitet över 90 procent av den gravida kvinnans maxpuls undvikas.

Purpose: The purpose of this study was to determine the prevalence of postpartum depression among Hispanic immigrant women seeking healthcare services at a community health clinic. Data Sources: Hispanic immigrant women were recruited. Out of 116 study participants, 96 women were in the final sample. Using the Beck PDSS-Spanish version, women were screened for symptoms of postpartum depression. Conclusions: The prevalence rate of significant symptoms of PPD was 54.2% for the entire sample of 96 women. Nearly 66% of women who screened positive for symptoms of PPD scored above the listed cutoff score for suicidal thoughts. Women were divided into four postpartum age groups from 2 to 48 weeks; prevalence rates of symptoms of PPD ranged from 50% to 60.9% among the different groups. There were no statistically significant demographic predictors for PPD. Implications for Practice: Given the high rates of symptoms of PPD in this population, it is strongly recommended healthcare providers implement universal screening for all Hispanic women in pregnancy and across the first postpartum year to ensure prompt diagnosis and culturally appropriate treatment. Further research is needed to assess the cultural components of postpartum depression and to determine if the prevalence is consistent in other community settings.

The purpose of this study was to compare strength and physical activity (PA) changes in postpartum women randomly assigned to either a four-month progressive resistance training (RT) program or a four month flexibility program. Sixty healthy women between six weeks and eight months postpartum initiated the study and 43 completed the entire study. The women tended to be overweight, were all non-smokers, and most were breastfeeding (97%) at the beginning of the study. Both groups (RT and flexibility) completed training exercises twice weekly. Both groups improved in all measures of strength (RT group: leg press, P < 0.001; bench press, P < 0.001; curl-ups, P < 0.001. Flexibility group: leg press, P = 0.009; bench press, P < 0.001; curl-ups, P = 0.005); however, the RT group had higher strength gains compared to the flexibility group over time (leg press, P < 0.005; bench press, P < 0.001; curl-ups, P < 0.007). In addition, both groups increased in low back flexibility but the group*period interaction did not reach significance (P = 0.096). Light-intensity PA increased in the RT group but not the flexibility group (P < 0.05). A group*period interaction was significant for light-intensity PA time (P = 0.031) and borderline significant for sedentary time (P = 0.054). However, controlling for the number of months postpartum and weight gain during the previous pregnancy resulted in a significant interaction for sedentary time (P < 0.05). No changes were found in moderate, vigorous, or moderate to vigorous PA within or between groups over time. In conclusion, twice-weekly RT increases strength and is associated with improvements in several PA outcomes in postpartum women; however, the mechanisms for this are unclear. The training sessions and/or increased spontaneous activity may have contributed.

This study examined pregnancy risk and protective factors for developing postpartum depression from a structural family theory lens. The purpose of this study was to (1) examine previously identified pregnancy stressors to learn which stressors put women more at risk for postpartum depression and (2) to identify possible buffers for women who are at risk for developing postpartum depression. In this paper, two analyses were proposed. Analysis I, uses a hierarchal regression analysis to examine the impact of couple related stress on postpartum depression. Analysis II uses moderated multiple regression to test factors during pregnancy which may protect at-risk women from postpartum depression symptoms. Three post-hoc exploratory analyses were conducted following the originally proposed analyses. Secondary data was used in this study. The data was collected in four large urban hospitals in Utah from 2005-2007 and included 1568 women. The results of these analyses illustrate the importance of conceptualizing postpartum depression from a family systems perceptive. Specifically, this study shows that a couple's relationship, depending on the stress level experienced in the relationship, can be both a risk and protective factor for pregnant women. / Ph. D.

Bakgrund: Ländryggs- och bäckensmärta är ett vanligt graviditetsrelaterat besvär som kan uppstå under graviditet och fortsatt orsaka besvär postpartum hos kvinnorna. Stabilitets- och bäckenbottenträning används av fysioterapeuter idag som en behandlingsmetod, men det saknas tillräcklig evidens för vilken träningsmetod som är mest effektiv för behandling av besvären. Syfte: Undersöka om stabilitets- och/eller bäckenbottenträning har någon effekt på självskattad smärta, självskattad- och fysisk funktion vid ländryggs- och bäckensmärta under graviditet och postpartum jämfört mot annan träning. Metod: En litteratursökning genomfördes i databaserna PubMed, SCOPUS, CINAHL, SportDiscus och Web of Science. Sökordskombinationerna bestod av MeSH-termer, subject headings och fritextord. PEDro scale användes för kvalitetsgranskning. Resultat: Totalt inkluderades sex studier i resultatet som uppnådde studiens inklusions- och exklusionskriterier. Samtliga studier såg att stabilitets- och bäckenbottenträning kan förbättra smärtintensitet och funktion vid ländryggs- och bäckensmärta under graviditet och postpartum. Två av sex studier såg en signifikant förbättring av smärtintensitet. Tre av sex studier såg en signifikant förbättring av fysisk funktion och tre av sex studier visade signifikant förbättring av självskattad funktion vid stabilitetsträning och bäckenbottenträning jämfört mot annan träning. Gällande bäckenbottenträning såg ingen studie en signifikant förbättring av smärtintensitet eller funktion jämfört mot annan träning. Konklusion: Stabilitets- och bäckenbottenträning kan förbättra smärtintensitet och funktion vid ländryggs- och bäckensmärta under graviditet och postpartum och kan anses minst lika effektiv som annan träning. Det krävs fortsatt fler studier som jämför interventionerna mot annan träning.

Sammanfattning: Introduktion: Otillräcklig fysisk aktivitet är ett av de främsta hälsoproblemen hos kvinnor postpartum, där risken för minskad fysisk aktivitet är hög. Kvinnor som tränat regelbundet under graviditeten är mer benägna att fortsätta vara fysiskt aktiva postpartum. Besvär som uppkommer till följd av en graviditet kan vara hindrande faktorer som gör det svårare för kvinnor att vara fysiskt aktiva.   Syfte:  Studera hur fysiskt aktiva kvinnor är postpartum och vilka hindrande faktorer de upplevt för att kunna vara fysiskt aktiva.  Metod: Undersökningen utfördes bland 35 kvinnor (22–39 år) som fött barn för 3–12 månader sedan. Enkäter lämnades ut till BVC-personal på fyra hälsocentraler och skickades även ut till mammor i en facebookgrupp samt några personliga kontakter. Deskriptiv analys och Chi2-test användes för att analysera och jämföra data. Resultat: 65,7% av kvinnorna upplevde att de inte var så fysiskt aktiva som de ville postpartum. Tidsbrist, trötthet och sömnbrist var de vanligaste rapporterade hindren för att kunna vara fysiskt aktiv. Totalt uppgav 45,7% att de fått förlossningsrelaterade besvär. Förlossningsskada var inget hinder för att kunna vara fysiskt aktiv. Flera kvinnor minskade sin fysiska träning men ökade sin vardagsmotion postpartum.   Konklusion: Resultatet visar att majoriteten av kvinnorna inte är så fysiskt aktiva som de vill efter förlossning. Fysioterapeuter kan ha en viktig roll för att öka kvinnors fysiska aktivitetsnivå genom att ge råd, behandling och verktyg. Även bättre stöd och information behövs för att kvinnorna ska kunna kringgå de upplevda hinder som finns för att kunna vara mer fysiskt aktiva postpartum.

Perinatal mood disorders such as postpartum depression and postpartum posttraumatic stress disorder are an area of growing concern. There have been few studies regarding ways to identify women at risk of developing these disorders in the antepartum period. During the antepartum period, women attend prenatal appointments with their provider to assess the health of their pregnancy. This period is ideal to administer emotional health questionnaires to identify if patients may be at risk of developing postpartum mood disorders. The aim of this study was to identify if there are differences on antepartum emotional health questionnaire scores between women who have postpartum mood disorders, and those who do not. The data come from 19 women undergoing scheduled cesarean deliveries at Boston Medical Center. The questionnaires collected information about stress, depression, anxiety, and symptoms of postpartum depression and posttraumatic stress disorder. We compared the scores of the women who had postpartum depression and postpartum posttraumatic stress disorder to the women who did not, to examine if the scores in the antepartum period correlated with postpartum mood disorders. We did not find any differences between the postpartum depression group, but did find a difference on one questionnaire between the postpartum posttraumatic stress disorder group. Within our cohort, we found similar incidences of postpartum depression, postpartum posttraumatic stress disorder, and self-harm/suicidal ideations compared to national incidences. Future studies should include more participants and a more heterogenous cohort as it pertains to cesarean delivery type, indication for cesarean delivery, intrapartum events, and histories of depression, anxiety, posttraumatic stress disorder, and other mood disorders. Although we only found a difference on one questionnaire for one of the postpartum mood disorders, future studies should prioritize the antepartum period as a time to identify and address concerns of postpartum mood disorders.

No description available.

No description available.

No description available.