Regeringen överlämnade nyligen propositionen (prop. 2020/21:131) ”Privat initiativrätt – planintressentens medverkan vid detaljplaneläggning” till riksdagen med ambitionen att förenkla och förkorta planprocessen. Förslaget kommer från Januariöverenskommelsen där en av punkterna har detta som mål och förhoppning att bidra till snabbare och billigare byggande. Förslaget innebär att efter kommunen har lämnat ett positivt planbesked enligt plan- och bygglagen (SFS 2010:900) ska kommunen även redovisa vilket planeringsunderlag som sannolikt kan behövas vid detaljplaneläggningen, om planintressenten begär det. Effekterna av lagförslaget har undersökts genom metoderna multipel fallstudie samt dokument- och litteraturstudie. Projektutvecklare och kommuner har intervjuats för att höra marknadens åsikter och tankar om förslaget och hur de tror lagförslaget kommer påverka detaljplaneprocessen och arbetssättet. Som bakgrund till lagförslaget finns flera års arbete med utredningar där startpunkten handlade om översiktsplaner, som sedan vidareutvecklades till nya frågeställningar, bland annat om privat initiativrätt. Under utredningsarbetet valde utredaren att genomföra en omvärldsanalys för att se hur andra länder applicerar privat initiativrätt och utredaren kom fram till att Norges system var mest relevant för ett införande i svensk lagstiftning. Det slutliga lagförslaget från regeringen påminner lite om den norska modellen för privat initiativrätt, men det finns några väsentliga skillnader mellan ländernas lagstiftning. Det märktes att begreppet privat initiativrätt är vilseledande under intervjuerna då respondenterna hade olika uppfattning om vad begreppet betyder. Det syns också i utredningsarbeten att de haft svårt att sätta en exakt definition av begreppet. Det är många som tolkar begreppet ordagrant och då är det lätt att få uppfattningen att privat initiativrätt innebär en rätt för den enskilde att initiera ett planärende, men så är inte fallet med det lagförslag som regeringen lägger fram till riksdagen. Det handlar endast om att den enskilde har rätt att ta fram planeringsunderlag i form av utredningar till detaljplanen. Kommunen är fortfarande den som formellt initierar ett detaljplaneärende, driver processen framåt och har sista ordet om en detaljplan ska antas eller inte. Att de privata aktörerna bidrar med underlag kommer att underlätta arbetet för kommunen, däremot används detta arbetssätt hos de flesta kommuner och projektutvecklare redan idag, vilket innebär att lagförslaget blir ett förtydligande av gällande praxis. Resultatet av studien påvisar att lagförslaget om privat initiativrätt är ett förslag som inte räcker hela vägen - då det inte innebär någon direkt privat initiativrätt utan en möjlighet att bidra med planeringsunderlag och eventuellt snabba på processen en aning. I andra länder såsom Norge är privat initiativrätt betydligt mer långtgående då kommunerna är tvungna att ta ställning till ett framtaget material som förväntas antas om de uppfyller lagkraven. Någon garanti för en framtagen detaljplan med godkända utredningar finns inte, vilket kan anses få en hämmande effekt på lagförslaget. Lagförslaget är inte så ambitiöst, men är ett steg i rätt riktning. / The Government recently submitted the bill (prop. 2020/21:131) "Private initiative - the stakeholder's participation in detailed planning" to the riksdag with the ambition of simplifying and shortening the planning process. The proposal comes from the January agreement, where one of the points has this as a goal, and it is also hoped to make construction faster and cheaper. The proposal means that after the municipality has submitted a positive planning decision in accordance with the Planning and Building Act (SFS 2010: 900), the municipality must also report which planning documentation may probably be needed for the detailed planning, if the stakeholder so requests. The impact of the bill has been investigated through the methods of multiple case study and document and literature study. Project developers and municipalities have been interviewed to get the market's views and thoughts on the proposal and how they believe the proposal will affect the detailed planning process and working methods. As a background to the bill, there are several years of work with investigations where the starting point was about general plans, which then further developed into new issues, including private initiative. During the investigation, they chose to carry out an external analysis of the business environment to see how other countries apply private initiative and the investigator came to the conclusion that Norway's system was most relevant for its introduction into Swedish legislation. The final proposal from the government is somewhat reminiscent of the Norwegian model for private initiative, but there are some significant differences between the countries' legislation. It was noticed that the term private initiative is misleading during the interviews as the respondents had different views on what the term means. It can also be seen in investigative work that it has been difficult to set an exact definition of the term. There are many who interpret the term verbatim and then it is easy to get the impression that private initiative means a right for the individual to initiate a detailed plan, but this is not the case with the bill that the government submits to the riksdag. It is only a matter of the individual having the right to produce planning documentation in the form of investigations into the detailed plan. The municipality is still the one that formally initiates a detailed plan, drives the process forward and has the last word on whether a detailed plan should be adopted or not. The fact that the private actors contribute with data will facilitate the work for the municipality, however, this way of working is used by most municipalities and project developers already today, which means that the bill will be a clarification of current practice. The results of the study show that the bill on private initiative is a proposal that is not far enough - as it does not involve any direct private initiative but an opportunity to contribute with planning documents and possibly speed up the process a bit. In other countries such as Norway, private initiative is much more far-reaching as the municipalities are forced to take a position on a material produced that is expected to be adopted if they meet the legal requirements. There is no guarantee for a detailed plan with approved investigations, which can be considered to have an inhibiting effect on the bill. The bill is not so ambitious, but is a step in the right direction

Fram till år 2025 beräknas mellan 51 000 och 93 000 bostäder behöva byggas i Sverige varje år. Idag byggs inte ens i närheten av så många. Konjunktur är mycket betydande för bostadsbyggande men även detaljplaneprocessens effektivitet och hur fort detaljplaner kan tas fram påverkar hur mycket som byggs. Byggprocessutredningen och Plangenomförandeutredningen är två tidigare utredningar som försökt förbättra planprocessen. Utifrån dessa utredningar har frågan om privat initiativrätt aktualiserats. 2019 har en ny utredning gjorts för att se över behovet och förutsättningarna för detta. Samtidigt gäller kommunalt planmonopol som innebär att den fysiska planeringen av mark och vatten är en kommunal angelägenhet.Syftet med denna uppsats är därav att först jämföra planprocesserna i Sverige, Norge och England särskilt i fråga om den privat initiativrättens utformning. Därefter fokuserar frågorna på hur den svenska planprocessen kan utvecklas tillsammans med en utökad privat initiativrätt, vilka för- och nackdelar som kan finnas och hur intresset ser ut för ett införande från kommuner och byggaktörer. Delar i systemen i Norge och England som har en utmärkande del privata initiativ har studerats speciellt, rättare sagt planeringsunderlag och samråd. Uppsatsen omfattar en fallstudie för plansystemen i Norge och England med syfte att jämföras med den svenska planprocessen. Syftet med två jämförande länder var att kunna använda verkliga fungerande förslag på utvecklingsområden till den svenska processen. Både en dokument- och litteraturstudie har utförts. Detta för att sätta sig in ämnet och förstå grundläggande lagstiftning, bakgrunden till dessa och identifierade konsekvenser av detta idag. Den kvalitativa studien har inneburit 14 intervjuer med kommuner, byggaktörer och branschorganisationer.  Det svenska plansystemet på kommunal nivå innefattar en icke bindande översiktsplan och en bindande detaljplan utifrån vilken bygglov söks. Kommunen har planmonopol och bestämmer när ett planarbete ska påbörjas. För att försöka göra processen snabbare kan byggaktörer sedan 2011 begära planbesked och kommuner sedan 2017 begära planeringsbesked. I Norge har alla kommuner en kommuneplan som innefattar två delar, varav arealdelen är bindande. Områdesregulering och detaljregulering motsvarar den svenska detaljplanen, där detaljreguleringen får utformas av privata planintressenter. I England ansöks byggtillstånd utan detaljplan direkt på en icke bindande översiktlig plan.Intervjuer visade att samarbetet skiljer sig åt beroende på vilka kommuner eller byggaktörer som är inblandade. Utredningar, resurser, kompetens, finansiering och lagstiftning påverkar tidsåtgången. Utvecklingsmöjligheter anses finnas i detaljplanens detaljeringsgrad, samarbetet med bygglovsenheten, avvägningen av riksintressen och avtalsvillkor. Byggaktörerna anger att de vill ta mer ansvar i processen för att kunna påverka tidsåtgången. De delar i processen som utgör myndighetsutövning anses istället inte intressant att lägga på det enskilda. Transparensen, tydlighet och samverkan behöver bli bättre utifrån ett konkurrenssyfte. Hur privat initiativrätt ska fungera i praktiken, och om det är bra, finns det delade meningar om.Tidsfrister för hela planprocessen kan tillsammans med ytterligare utredningsansvar stärka byggaktörens kontroll över tiden. Resursbristen i kommunen bör underlättas när mer ansvar läggs på byggaktören. Mer betydande översiktsplaner anses öka transparensen och minska risken för förgävesplanering. En del av risken bör övergå till kommunen som utövar mest kontroll. Privat initiativrätt ställer högre krav på samarbete mellan kommun och byggaktör. Kunskaper och erfarenheter används bäst när de delas med varandra.Samarbetet och transparensen är viktiga faktorer som måste förbättras för att förbättra planprocessen. Det finns ett behov att privat initiativrätt om det bidrar till att processen går fortare. Det är dock svårt att se hur det ska fungera i praktiken, mycket pga. det kommunala planmonopolet. Fördelarna med privat initiativrätt är högre effektivitet, bättre samarbete, större rådighet över marken samt kontroll över risken för byggaktören. Nackdelarna är att konkurrensen blir sämre, visst merarbete uppstår för kommunen, risken ökar i tidigt skede för byggaktören och det görs intrång i planmonopolet. Privat initiativrätt kan framförallt utökas i utredningsskedet men även vad gäller utformandet av detaljplaner. / Between 51,000 and 93,000 homes need to be built in Sweden every year up until 2025. Today, we’re not even close to that. The business cycle is very important for housing construction, but so are also the efficiency of the detailed planning process and how quickly detailed plans can be developed, which then affect how much is being built. Byggprocessutredningen and Plangenomförandeutredningen are two previous investigations that previously attempted to improve the planning process. Based on these investigations, the issue of private initiative has been raised. In 2019, a new investigation has been carried out to review the need and conditions for this. At the same time, the municipal planning monopoly says that the physical planning of land and water is a municipal matter.The purpose of this thesis is therefore to first compare the planning processes in Sweden, Norway and England especially in terms of the right to private initiative in urban planning. The questions then focus on how the Swedish planning process can be developed through an expanded right of private initiative, what advantages and disadvantages it can lead to and if the municipalities and developers are interested in such an expansion. Parts of the systems in Norway and England, that have a distinctive part of private initiative, have been specifically studied, more precisely planning preparation and consultation. The thesis comprises a case study for the planning systems in Norway and the England with the aim of being compared with the Swedish planning process. The purpose of two comparative countries was to be able to use real, functional proposals on development areas for the Swedish process. Both a document and literature analysis have been performed. This is to get acquainted with the subject and understand basic legislation, the background to these and identified consequences of this today. The qualitative study has resulted in fourteen interviews with municipalities, developers and industry organizations.The Swedish planning system at municipal level includes a guiding overviewing plan and a legally binding detailed plan on which building permit is applied. The municipality has the planning  monopoly and decides when a planning work is to begin. In order to try to make the process more efficient, developers can, since 2011, request planbesked and municipalities can since 2017 request planeringsbesked. In Norway, all municipalities have an overviewing plan that includes two parts, of which one is legally binding. Områdesregulering and detaljregulering correspond to the Swedish detaljplan, where the second one may be designed by private plan stakeholders. In England, an application for planning permission are based directly on a guiding overviewing plan.Interviews showed that the cooperation differs depending on which municipalities and developers that are involved. Investigations, resources, competence, financing and legislation all affect the time schedule. Potentiality are considered to be found in the detailed plan's degree of detail, the cooperation with the building permit unit, the balance of national interests and contract terms. The developers state that they want to take more responsibility in the process simply in order to be able to influence the time spent. The parts of the process that constitute the exercise of authorities are not considered interesting to transfer to an individual party. Transparency, clarity and collaboration need to be improved on the basis of a competitive purpose. However, opinions are split on whether private right of initiative is a good thing, and how it will practically work.Time limits for the entire planning process, together with further investigation responsibility, can strengthen the developer’s control over the time schedule. The resource shortage in the municipality should be facilitated when more responsibility is placed on the developer More significant overviewing plans are considered to increase transparency and reduce the risk of planning in vain. Part of the risk should be transferred to the municipality that exercises the most control. Private right of initiative places greater demands on cooperation between the municipality and the developer. It is stated that knowledge and experience are best used when it is shared.Cooperation and transparency are important factors that must be improved to make the planning process more efficient. There is, in fact, a need for private initiative right if it contributes to efficiency in the planning process. However, it is difficult to see how it will work in practice, much because of the municipal planning monopoly. The advantages of private initiative law are higher efficiency, better cooperation, greater availability of land and control over the risk for the developer. The disadvantages are that competition gets worse, some additional work for the municipality arises, the risk increases at an early stage for the developer and there is an infringement of the planning monopoly. Private right of initiative can in particular be expanded in the investigation phase, but also regarding the design of detailed plans.