Den snabba utvecklingen av autonomi och fjärrstyrning för obemannade enheter har lett till ett behov inom militären att utforska samspelet mellan användare och olika obemannade enheter, för att kartlägga behov för framtida gränssnitt. Det finns ett tydligt behov av alternativa gränssnitt till de handhållna styrdon som används i dagsläget, då dessa har visat sig ha begränsningar gällande situationsmedvetenhet och kognitiv förmåga hos operatören - något som är särskilt viktigt i högrisksituationer. Det finns vidare belägg för att ett armburet styrdon har potential att möta dessa behov hos framtida gränssnitt. Denna studie undersöker därför möjliga utformningar för ett armburet gränssnitt, och utreder hur väl konceptuella utformningar passar det specifika användningsområdet avsutten spaning i högrisksituation för markförband. Genomgående är fokus att genom en iterativt och användarcentrerad studie kartlägga och precisera behov samt generera konceptuella prototyper utifrån detta. Inledningsvis görs en litteraturstudie, vars resultat sammanställs i ett antal designprinciper för utformning av gränssnitt för obemannade fordon inom militära sammanhang. Principerna används vidare i idé- och konceptgenereringen samt vid framtagandet av lofi-prototyper. Lofi-prototyperna som visualiserar olika koncept för armburna gränssnitt utvärderas därefter i ett användartest med fokusdiskussioner. Detta är den första av två iterationer i användarstudien. Vidare utvecklas ett slutgiltigt helhetskoncept, vilket utvärderas i det andra användartestet. Fokus i studien har vid det här laget riktat in sig specifikt mot användningsområdet avsutten spaning i högrisksituationer för markförband, och utvärderar genom storytelling hur väl ett armburet gränssnitt passar användningsområdet. Resultaten från det första användartestet visar att ett armburet gränssnitt bör utformas som ett komplement till ett huvudstyrdon, samt att det är viktigt att det utformas utifrån soldatnas utrustning och miljö genom att vara litet, lätt och tåligt. Vidare visar resultatet att gränssnittet bör fokusera på mottagandet av information framför att skicka information, och att det bör utformas i syfte att ge användaren snabba, kortfattade notiser om viktig information som enkelt läses av på armen utan att soldaten behöver avbryta sina arbetsuppgifter eller lägga ned sitt vapen. Fysiska knappar, ljusdisciplin samt vibrationer som återkoppling är andra aspekter som resultatet visar är intressanta att undersöka vidare. Resultatet från första iterationen används för att utveckla ett slutgiltigt slutkoncept till det andra användartestet, vilken gestaltas i en prototyp i lera som visualiserar storleken på gränssnittet, likt en smartklocka, och ett antal fysiska knappar. Genom storytelling där deltagarna får ha på sig prototypen på armen och leva sig in i ett realistiskt scenario utvärderas hur väl denna typ av gränssnitt passar användaren och användningsområdet. Resultatet från det andra användartestet visar att ett litet, smidigt gränssnitt på armen som ger snabb, kortfattad information är fördelaktigt i högrisksituationer och spaningssituationer där man behöver gömma sig eller agera dolt. Gränssnittet behöver därmed inte kunna ge detaljerad information och ha avancerad interaktion, utan bör istället fungera i syfte att på ett tyst och snabbt sätt ge en varning genom exempelvis en vibration eller en symbol på skärmen. Således kan användaren få snabba, direkta alert-notiser som signalerar nivån av fara – vilket är efterfrågat i just högrisksituationer – innan man genom exempelvis radiokommunikation kan få mer detaljerad information om faran. Ett annat viktigt resultat från användarstudien är att gränssnittet inte enbart bör fokusera på information från och interaktion med obemannade enheter, utan även interaktion med människor. Det kan exempelvis vara genom att få information från en plutonchef, och kunna bekräfta mottagandet av informationen och eventuellt även kunna svara med korta, förutbestämda textmeddelanden. Detta tillsammans med resultatet om att gränssnittet bör fokusera på mottagande av information gör att studiens fokus ändras från det initiala: interaktion med obemannade enheter, till att istället fokusera på mottagande av information från andra soldater, chefer samt obemannade system. Slutsatser som dras är att gränssnittet bör vara utformat som ett litet, smidigt kompletterande gränssnitt på armen, som ger användaren snabba, direkta notiser med kortfattad information som exempelvis signalerar fara, för att det ska passa användningsområdet. Vidare dras slutsatsen att mängden funktioner som är autonoma i systemet påverkar både utformningen och situationsmedvetenhet, och att detta är ett komplext och till viss del motsägande område att undersöka vidare. Framtida studier anses således kunna beröra områden såsom hur mycket autonomi som är eftersträvansvärt samt hur haptisk återkoppling kan användas i högrisksituationer. / The rapid development of autonomy and remote control within unmanned vehicles has led to a need within the military to explore the interaction between users and various unmanned units, in order to map needs for future interfaces. There is a need for alternative interfaces to the hand-held control devices that are used today, as these have been shown to have limitations regarding situation awareness and cognitive workload of the operator – something that is particularly important in high-risk situations. There is further evidence that an arm mounted controller has the potential to meet these needs of future interfaces. This study therefore examines possible designs for an arm mounted interface and investigates how well conceptual designs fit the specific area of use; high-risk dismounted reconnaissance for ground units. Throughout, the focus is to map and specify needs through an iterative and user centered study and generate conceptual prototypes based on this. Initially, a literature study is carried out, the results of which are compiled into several design principles for the design of interfaces for unmanned vehicles in military contexts. The design principles are further used in idea and concept generation as well as in the development of lofi prototypes. The lofi prototypes that visualize different concepts for an arm mounted interface are then evaluated in a user test with focus discussions. This is the first of two iterations of the user study. Furthermore, a final overall concept is developed, which is evaluated in the second user test. At this point, the focus of the study has been directed specifically at the area of use for scouting in high risk situations for ground units and evaluates through storytelling how well an arm mounted interface fits the area of use. The results from the first user test show above all that an arm mounted interface should be designed as a complement to a main control unit, and that it is important that it is designed based on the soldiers' equipment and environment by being small, light and durable. Furthermore, the results show that the interface should focus on receiving rather than sending information, and that it should be designed to provide the user with quick, concise notices of important information that are easily read on the arm without the soldier having to interrupt his duties or put down his weapon. Physical buttons, light discipline and vibrations as feedback are other aspects that the results show is interesting to investigate further. The result from this first iteration is used to develop a final concept for the second user test, which is embodied in a prototype in clay that visualizes the size of the interface, like a smart watch, and several physical buttons. Through storytelling where the participants get to wear the prototype on their arm and experience a realistic scenario, it is evaluated how well this type of interface suits the user and the area of use. The results from the second user test show that a small, flexible interface on the arm that provides quick, concise information is beneficial in high-risk situations and reconnaissance situations where you need to hide or act covertly. The interface therefore does not need to be able to provide detailed information and have advanced interaction but should instead function with the aim of quietly and quickly giving a warning through, for example, a vibration or a symbol on the screen. Thus, the user can receive quick, direct alert notices that signal the level of danger – which is in demand in high-risk situations in particular – before, for example, radio communication can provide more detailed information about the danger. Another important result of the user study is that the interface should not only focus on information from and interaction with unmanned devices, but also interaction with people. This can be, for example, by receiving information from the command group or a platoon leader and being able to confirm receipt of the information and possibly also be able to respond with short, predetermined text messages. This together with the result that the interface should focus on receiving information causes the focus of the study to change from the initial: interaction with unmanned units, to instead focus on receiving information from other soldiers, managers, and unmanned systems. Conclusions drawn are that the interface should be designed as a small, flexible supplementary interface on the arm, which provides the user with quick, direct notifications with concise information such as signaling danger, in order for it to fit the area of use. Furthermore, it is concluded that the number of functions that are autonomous in the system affects both the design and situational awareness, and that this is a complex and somewhat contradictory area to investigate further. Future studies are thus considered to be able to touch on areas such as how much autonomy is desirable and how haptic feedback can be used in high-risk situations.

Trust is important for the adoption of autonomous vehicles. Providing voiced explanations explaining a vehicle’s behavior has been found to improve trust, but it is unclear how explanations should be presented. In this experimental study, it was investigated whether manipulating the temporal sequence of “How” explanations, that describe what the vehicle does, and “Why” explanations, that describe why the vehicle does something, influence users’ trust, mental workload, situational awareness, and preferences. The research questions are: 1. What is the optimal sequence of presenting explanations, measured by the least amount of mental workload, increased trust, and increased situational awareness? 2. Which explanation type do people prefer the most? 3. Does explanation type affect attentional task performance? These questions were assessed by using questionnaires and qualitative data in a within group design. The sample consisted of 42 participants between the ages of 21 and 37. The data was analyzed with a repeated measures analysis of variance (ANOVA) and a binomial test. The study found no effect of different explanation types on trust and mental workload. However, the scenarios had a significant effect on the results. Presenting the “How + Why” explanation before an event caused the best situational awareness. Although no significant difference in preferences was found, the “Why” explanation had the highest mean preference. This study shows that when evaluating different explanation types, it is important to consider situational factors that can affect measured variables such as vehicle’s behavior and surrounding environment. Future studies should focus on exploring situational factors further. / Förtroende är viktigt för införandet av autonoma fordon. Att ge auditiva förklaringar om bilens handlingar har setts förbättra förtroendet, men det är oklart hur förklaringar bör presenteras. I denna experimentella studie undersöktes det om manipulering av den tidsmässiga sekvensen av "Hur"-förklaringar, som beskriver vad fordonet gör, och "Varför"-förklaringar, som beskriver varför fordonet gör något, påverkade användarens förtroende, mentala arbetsbelastning, situationsmedvetenhet, och preferenser. Forskningsfrågorna var: 1. Vilken är den optimala sekvensen för att presentera förklaringar, mätt med minsta möjliga mentala arbetsbelastning, ökat förtroende och ökad situationsmedvetenhet? 2. Vilken typ av förklaring föredrar folk mest? 3. Påverkar typ av förklaring uppmärksamhetsuppgift? Dessa frågeställningar undersöktes med hjälp av frågeformulär och kvalitativa data i en inomgruppsdesign. Urvalet bestod av 42 deltagare mellan 21–37 år. Data analyserades med en variansanalys med upprepade mått (ANOVA) och ett binomialtest. Studien fann ingen effekt av olika förklaringstyper på förtroende och mental arbetsbelastning. Scenarierna hade dock signifikant effekt på resultaten. Att presentera "Hur + Varför"-förklaringen innan en händelse gav den bästa situationsmedvetenheten. Även om ingen signifikant skillnad i preferens hittades, hade "Varför"-förklaringen det högsta medelvärdet. Denna studie visade att när man utvärderar olika förklaringstyper är det viktigt att ta hänsyn till situationsfaktorer som kan påverka uppmätta variabler som fordonets beteende och omgivande miljö. Framtida studier bör fokusera på att utforska situationsfaktorer ytterligare.

Advanced home care (ASIH) enables the patient to stay at home rather than to stay hospitalized in connection with severe medical conditions, while simultaneously this Thesis demonstrates that this is in fact not completely unproblematic and without risk. This partly because ASIH proves to be a complex form of care with many different kind of collaterally ongoing care contacts and efforts of care and concern, partly since ASIH concurrently can assume an overview over the treatment process and collaboration or cooperation between several treatment agents from different kinds of organizations and/or operations during all hours. This composes a relatively new heterogenetic and multifaceted context of care which to the professional practice means both new and less known problems within patient safety, which substantially can obstruct and rule out both the completion and the implementation of a safe home care. The Thesis is based upon an exploratory case study of problems within patient safety in correlation with an advanced home care, and where the research study has had its starting position in the professional practice with an interactive and qualitative research approach. The case study houses two part studies which show that the patient safety problems can be related to an intermediary and multi-organizational form of care, rather than an single operation. A command and control view upon the problems of patient safety, which the professional practice faces, show that missions within the frame of the care form ASIH can be regarded as either a complicated and not rarely a complex operation consistent with Alberts &amp; Hayes (2007) and Brehmers (2008a; 2009c) terminology and where the assignments includes dynamic decision tasks. The case study reveals that the patient safety problems which concretely can obstruct and rule out the completion or implementation of the assignments in a safe way, can be considered related to the layout of the description of the assignments and also a lack of operative and tactical command and control level (of the handling and care of patients) in correlation with the different sorts of assignments that prevails – coincidentally as there is no suitable organization (forums of cooperation) and no appropriate IT-resources for the liaisons which effectively manages to promote and support the forms of cooperation that the character of the assignments also needs. The implicit system of conduct which comes forth through the analysis indicates that there is a need of improvement in order to enable effective command and control for a safer care, since the form of the system of conduct according to Brehmer´s (2006a,b; 2007a,b; 2008a,b; 2009c, 2010, 2011) model fails to satisfy the needs set by the function of command and control. The conclusion of the case study is that advanced home care should be regarded as an intermediary and multi-organizational care form which includes dynamic decision tasks and character wise complex operations contemplated per patient, thus demanding substantial command and control resources, a new point of view upon management and new auxiliary means of management in order to maintain a safe care during the implementation. The hypothesis which has been crystallized during the conclusions of the case study is that a more effective control and command and appropriate auxiliary means of command and control in real time, concerning primarily the handling of patients at the time of a change in care form, can improve the conditions of work in the professional practice and also result in more patient time, which consequently can be expected to contribute to concept of “Good care” i.g. cost effective, patient safe and dignified care. / <p>QC 20120525</p>