Introduktion: Ätstörning är ett samlingsnamn för flertalet psykiatriska diagnoser som är kopplade till mat, vikt och uppfattningen av sin kropp. Kvinnor är dem som drabbas främst, då de anses utgöra 90% av fallen. Behandlingen består av en teambaserad insats av b.la läkare, psykologer, dietister och fysioterapeuter. Fysioterapeutens roll och behandling utgår från att främja individens självkänsla, hantering av ångest och återskapa en normaliserad kroppsbild med hjälp av fysioterapeutiska behandlingsmetoder. Syfte: Syftet med studien var att undersöka fysioterapeutens upplevelse av sitt arbete inom ätstörningsvården, samt eventuella behov av framtida forskning. Metod: En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie utformades för att besvara studiens syfte. Tre fysioterapeuter med minst ett år inom ätstörningsvården intervjuades. Författarna tolkade sedan materialet systematiskt utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Utifrån analysen bildades två huvudkategorier: Upplevelser av frustration i arbetet som fysioterapeut, och Samspelet mellan kropp och själ, det fysioterapeutiska perspektivet som bestod av två stycken underkategorier: Fysisk aktivitet i rätt händer samt Balans mellan förbud och uppmuntran till fysisk träning. Ytterligare forskning gällande ätstörningens verkningsmekanismer och fysioterapeutiska behandlingsmetoder var något som önskades av deltagarna. Konklusion: Fysioterapeuterna upplevde frustration i sitt arbete inom ätstörningsvården. De upplevde att fysioterapi kunde ha inverkan på patienter med ätstörning men önskade mer forskning, samt tydligare roll inom ätstörningsvården. Detta för att stärka professionen samt för att kunna erbjuda en så evidensbaserad och god vård som möjligt. Fysioterapeuterna ville belysa det fysioterapeutiska perspektivet och arbetssätt som de ansåg innefattade att återskapa en normaliserad kroppsbild genom individanpassad vård med fokus på samspelet mellan kropp och själ.

Bakgrund Det har utförts studier som belyser problemet med ökningen av antalet ungdomar som upplever psykisk ohälsa. Trots detta finns det få studier som undersöker om ungdomarna själva har kunskap om de vanligaste mentala sjukdomarna samt ett begränsat antal studier som belyser var de får sin kunskap ifrån. Det finns studier som tyder på att kunskap om psykisk ohälsa kan minska stigma samt agera preventivt. Syfte Syftet med denna studie var att undersöka förstaårs gymnasieelevers upplevda kunskap om depression och ångest samt hur mycket av denna kunskap de upplever att de har lärt sig i grundskolan. Syftet var även att undersöka om dessa elever upplevde sig ha kunskap om vilka behandlingsåtgärder som finns för depression och ångest. Design och metod En kvalitativ explorativ design användes. Data samlades in med sju semistrukturerade intervjuer och en induktiv manifest innehållsanalys användes för att analysera den insamlade datan. Resultat Dataanalysen resulterade i åtta kategorier och 34 subkategorier.  Deltagarna beskrev sjukdomssymtom, behandling, preventiva åtgärder, professionellt stöd vid depression och ångest, samt att de fått denna kunskap från sociala medier.  Konklusion Resultatet tyder på att deltagarna hade viss kunskap om depression och ångest, men de visade ingen kunskap angående vad en fysioterapeut kan göra för en person som lider av psykisk ohälsa eller att fysisk aktivitet kan agera preventivt samt vara en behandlingsåtgärd. Vidare forskning om preventiva åtgärder för psykisk ohälsa behövs.

Introduktion: Stabilitet i knäleden bedöms ofta genom funktionella hopptester tillsammans med teknisk utrustning. Ett problem med de funktionella tester som används är brist på standardisering. Syfte: Syftet med denna studie var att med hjälp av rörelsesensorer utvärdera reliabilitet och validitet av Norells ACL jumptest för att mäta dynamisk stabilitet i knäleden hos unga friska personer. Metod: Sju unga friska män fick uföra Norells ACL jumptest, Drop jump och One-leg hop for distance vid två testtillfällen. Rörelsedata från första kontakt med marken analyserades. Reliabiliteten utvärderades genom test-återtest och samtidig validitet genom att procentuell differens mellan resultaten från Norells ACL jumptest och Drop jump respektive One-leg hop for distance räknades ut. Deltagarna fick även fylla i självuppskattningsformulären KOOS och IPAQ. Resultat: Det fanns en stor spridning i deltagarnas medianvärde gällande både bakåt-framåt- och sidledsacceleration vid test-återtest. Även stor spridning uppmättes i jämförelsen av de tre testerna. Det fanns inget samband mellan ökad stabilitet och dominant ben. Inget samband mellan resultatet på hopptesterna och självskattning av KOOS och IPAQ kunde påvisas. Slutsats:Reliabilitet och samtidig validitet av Norells ACL jumptest värderas som låg i denna studie. Inget samband mellan självupplevd knästabilitet och den stabilitet som uppmätts med RS kunde påvisas. Det kunde heller inte påvisas ett samband mellan dominant ben och en ökad knästabilitet. Norells ACL jumptest verkar dock vara ett likvärdigt funktionellt test jämfört med Drop jump och One-leg hop for distance gällande mätning av dynamisk stabilitet i knä enligt denna studie.

Bakgrund: Stress är en naturlig del av livet för de allra flesta människor. Att utsättas för små doser av stress är oftast ofarligt och det kan även vara en nödvändig reaktion som kroppen och hjärnan behöver för att kunna hantera olika utmanande eller hotfulla situationer. Många studier i dagsläget visar på att studenter är en grupp som generellt lider utav mycket stress. Att ha höga stressnivåer över en lång period kan ha en negativ påverkan på både den fysiska och psykiska hälsan. En framträdande grupp individer som ofta är utsatt för stress är universitetsstudenter. En grupp studenter vars stress är lite forskat om är fysioterapeutstudenter. Till författarna av denna studies kännedom finns inga tidigare uppföljningsstudier på stressupplevelse gjord.  Syfte:Syftet med studien var att undersöka den upplevda stressen under studietiden och tryggheten inför kommande yrkesliv hos fysioterapeutstudenter på Luleå tekniska universitet.. Metod: Samtliga studenter på fysioterapiprogrammet på Luleå tekniska universitet blev erbjudna att delta i en webbenkät som de fick tillgång till på mailen. 184 studenter fick tillgång till enkäten, av dem svarade 86 vilket ger en svarsfrekvens på 46.7%. Resultat: Av de 86 respondenterna svarade 72 stycken (83,3%), att de upplever stress. Av de 72 studenterna som upplevde stress var majoriteten kvinnor. 66.2% av studenterna var oroade över att inte kunna tillgodogöra sig kunskapen de lärt sig i framtida yrke. En majoritet av studenterna upplevde att inlärningen blev påverkad av en hög studiebelastning. Termin fem och sex var de mest osäkra inför kommande arbete. Konklusion: Fysioterapeutstudenter i majoritet upplevde stress. Det var en tydlig könsskillnad, kvinnliga studenter upplevde mer stress än de manliga. Den mest framträdande orsaken till stress var att inte kunna tillgodogöra sig kunskapen de har lärt sig inför kommande yrke och att många studenter inte kände sig trygga inför kommande arbete. En stor mängd kvinnliga studenter upplevde att deras inlärningsförmåga påverkades negativt av en hög studiebelastning.

<p>Validerat; 20101217 (root)</p>

Background: Stroke affects 15 million people worldwide each year. The rehabilitation should be equal everywhere but that is not the case. Most evidence comes from research in high income countries and those circumstances may not be applied everywhere in the world.  Aim: The aim of this study was to investigate the views of important elements of rehabilitation after stroke in clinical working physiotherapist and in lecturers in physiotherapy education in Thailand. Design: This study had a qualitative exploratory research design due to collection of data through six individual semi-structured in-person interviews. The data analysis was preceded by a content analysis and had an inductive approach.  Result: The analysis terminated in eight categories and 30 subcategories that reflected what the interviewees considered important. Examples on these categories were physiotherapeutic modalities, education, cooperation and patients’ characteristics. It was of high importance the care was individualized and planned together with the patient. Education throughout the carrier were crucial to be able to give the patients the best care possible.   Conclusion: This study showed that physiotherapists in Thailand perceived many different important elements in stroke rehabilitation in Thailand. The outcome was not just depending on the treatment itself, but on several factors that surrounded the patient and the rehabilitation. These studies need to be done to be able to see the variations in treatment and the approach the health-care have on stroke rehabilitation in different countries. / Bakgrund: Stroke drabbar ungefär 15 miljoner människor världen över varje år. Alla ska ha samma chans till rehabilitering och lika vård vart man än bor i världen, detta är dock inte fallet. Mycket utav den evidens som finns idag är framtagen i höginkomstländer och situationen där kan inte appliceras globalt.  Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka åsikter hos thailändska kliniskt arbetande fysioterapeuter och lärare inom fysioterapeutisk utbildning angående viktiga element vid rehabilitering efter stroke.  Design: Studien bestod av sex individuella semistrukturerade intervjuer och hade en kvalitativ explorativ forskningsdesign. Insamlad data analyserades genom innehållsanalys med en induktiv inriktning.  Resultat: I databearbetningen framtogs åtta kategorier och 30 subkategorier som speglade de intervjuobjekten ansåg var viktigt. Exempel på kategorier var fysioterapeutiska modaliteter, utbildning, samarbete samt patientens tillgångar. Det var av yttersta vikt att behandlingen var individualiserad och planerad tillsammans med patienten. Utbildning genom det yrkessamma livet var viktigt för att ge den bästa möjliga vården för patienten.  Konklusion: Studien visade att fysioterapeuter i Thailand anser att det finns många viktiga element inom strokerehabilitering. Utfallet på rehabiliteringen berodde inte endast på själva behandlingen utan även på en mängd andra faktorer som fanns i patientens omgivning samt inom rehabiliteringen. Fler studier inom ämnet behövs för att se hur synen på rehabilitering och vården samt hur själva rehabiliteringen skiljer sig mellan olika länder.

<p>Sammanfattning: Bassängträning är en vanlig träningsmetod som många patienter efterfrågar. Fördelar med att träna i varmt vatten är bland annat vattnets tyngdavlastande effekt samt värmens smärtlindrande och muskelavslappnande effekt. Efterfrågan på bassängträning är ibland större än tillgången, vilket kan innebära att sjukgymnasten behöver prioritera vilka patienter som ska få tillgång till bassäng. Tydliga och jämlika rutiner och riktlinjer vid bassängträning behöver finnas. I samband med arbete för att ta fram riktlinjer vid bassängträning är det också viktigt att ha kunskap om patienternas egna upplevelser och behov för att kunna förbättra rehabiliteringen. En enkätundersökning genomfördes med syfte att beskriva hur patienterna upplever bassängträningen, vilka mål de har och hur målet med träningen bestäms samt uppnås. Syftet var också att undersöka vilka faktorer patienterna anser som viktiga för bassängträningens kvalitet. Resultaten visar att de vanligaste målen vid bassängträning är ökad rörlighet och minskad smärta. Nästan alla patienter har varit delaktiga att sätta målen och en övervägande del av patienterna anser att de till stor del uppnår målen. Positiva effekter som upplevs med bassängträningen är fysiska förbättringar och psykiskt välbefinnande. Patienterna anser att det som är viktigast för bassängträningens kvalitet är att ha bra och utbildad personal samt att få gå kontinuerligt på bassängträning.</p>

Sammanfattning: Bassängträning är en vanlig träningsmetod som många patienter efterfrågar. Fördelar med att träna i varmt vatten är bland annat vattnets tyngdavlastande effekt samt värmens smärtlindrande och muskelavslappnande effekt. Efterfrågan på bassängträning är ibland större än tillgången, vilket kan innebära att sjukgymnasten behöver prioritera vilka patienter som ska få tillgång till bassäng. Tydliga och jämlika rutiner och riktlinjer vid bassängträning behöver finnas. I samband med arbete för att ta fram riktlinjer vid bassängträning är det också viktigt att ha kunskap om patienternas egna upplevelser och behov för att kunna förbättra rehabiliteringen. En enkätundersökning genomfördes med syfte att beskriva hur patienterna upplever bassängträningen, vilka mål de har och hur målet med träningen bestäms samt uppnås. Syftet var också att undersöka vilka faktorer patienterna anser som viktiga för bassängträningens kvalitet. Resultaten visar att de vanligaste målen vid bassängträning är ökad rörlighet och minskad smärta. Nästan alla patienter har varit delaktiga att sätta målen och en övervägande del av patienterna anser att de till stor del uppnår målen. Positiva effekter som upplevs med bassängträningen är fysiska förbättringar och psykiskt välbefinnande. Patienterna anser att det som är viktigast för bassängträningens kvalitet är att ha bra och utbildad personal samt att få gå kontinuerligt på bassängträning.

The parallel bars is used in physical therapy and is mainly used for patients who have to train walking and balance after a stroke or an operation. It consists of two long handrails with two legs on each handrail. These legs go down into two ground-plates and are locked at the wanted height with a pin. The parallel bars is an appreciated device and is used on a daily basis in many care units. The main issue with the manual parallel bars is that it is very difficult and heavy for a single person to adjust the height of it. If a larger adjustment of the height has to be done, the legs have to be adjusted one at a time otherwise the they will be locked. Often the height isn’t adjusted after every single patient because it’s so difficult and therefore the training doesn’t get optimal for patient. The purpose with this project has been to find a solution that makes the height easier to adjust, so that the parallel bars will be adjusted after each patient. Our goal was to develop and produce a functional prototype of the solution. The result was Levo which is a lifting device that complements the parallel bars. Levo is a simple product to handle and has wheels which makes it easy to move around. To adjust the height of the parallel bars with Levo, place Levo in the middle of the handrail and press the button. The handrail will go up and the button can be released when the right height is reached. To lower the handrail, press the button and push the handrail down. Release the button when it has reached the wanted height. Levo has a construction which makes it possible to use as a complement to almost every manual parallel bars on the market. For a product to be used in care units it has to meet special demands. To know which demands and what properties Levo had to fulfill to be a product that physiotherapists could use and wanted in their work, we contacted several physiotherapists. For example the product could not have any sharp edges and had to be easy to clean. The product also had to be easy and fast to use when the height of the parallel bars should be adjusted. The physiotherapists point of view was in consideration during the developing process of Levo and many different solutions was compared to find an optimal solution that fulfilled all the demands. / Den manuella gåbarren är ett hjälpmedel inom sjukgymnastiken för att träna patienter i gång och balans. Barren är uppbyggd av två långa ledstänger med två ben på vardera ledstång. Dessa ben sitter fast i varsin bottenplatta som håller ihop barren på bredden och hindrar den från att välta. Gåbarren är ett uppskattat hjälpmedel och används på de flesta sjukgymnastikenheter inom sjukvården i Sverige. För att kunna reglera höjden på ledstängerna efter patientens behov behöver vårdpersonalen lösgöra benen i bottenplattan samt lyfta ledstången till önskat läge för att sedan låsa benet i det läget. När barren behöver justeras flera höjdlägen behöver arbetet göras stegvis på alla ben då benen annars låser sig för varandra. Eftersom arbetet med att justera höjden på barren är tungt och tidskrävande slarvas det ofta med att anpassa höjden efter varje patient. Detta i sin tur kan bli ett problem för patienten som inte får en optimal träning i barren. Syftet med projektet är att hitta en lösning till problemet med höjdjusteringen som gör det enkelt för vårdpersonalen att justera höjden för varje patient. Målet är att ta fram en fungerande prototyp på lösningsförslaget. Resultatet blev produkten Levo som är en separat lyftanordning till gåbarren. Levo är en smidig och lättanvänd produkt som är enkel att flytta till barren då den har hjul. Levo används genom att den placeras under barrens ena ledstång och höjden på Levo justeras med hjälp av en knapp. Önskas ledstången att höjas hålls knappen inne tills rätt höjdnivå uppnås. Skall ledstången sänkas hålls knappen inne tills rätt höjd har nåtts samtidigt som personen trycker ner ledstången. Fördelen med Levo är att den utför det tunga arbetet med att lyfta barren, samtidigt som den inte är i vägen för patienten eftersom den enkelt kan flyttas undan efter användning. Den har inget behov av eluttag eller liknande eftersom lyftmekanismen i är en gasfjäder som inte kräver någon skötsel. Under arbetet med att ta fram Levo intervjuades sjukgymnaster för att få en uppfattning om vilka egenskaper och krav som produkten behöver uppfylla för att den ska få användas inom sjukvården, samt vara tilltalande för personalen. Den får till exempel inte ha vassa kanter och måste vara lätt att rengöra. En annan viktig del är att den måste vara lätt att använda och det skall gå snabbt att justera höjden på barren med den, annars är risken stor att den inte användas. Detta togs hänsyn till under framtagningen av Levo där flera olika typer av lyftmekanismer jämfördes för att hitta en optimal lösning som uppfyllde sjukgymnasternas krav.

Sjustegsmodellen är väl känd inom beteendemedicinsk sjukgymnastik och kännetecknas av ett samarbete mellan sjukgymnast och patient för att uppnå högt prioriterade mål. Att dosera efter patientens förutsättningar är av stor vikt för att uppnå god behandlingsföljsamhet. Tilltro till den egna förmågan, Self-Efficacy (SE), är då en betydelsefull faktor att ta hänsyn till. Bedömningen av en annan individs hälsa antas vara komplex, då studier har visat att sjukgymnastens uppfattning om problematiken ofta skiljer sig från patientens. En studie visade att sjukgymnasten tenderade att överskatta patientens smärta, medan en annan visade att hon underskattade de interpersonella problemen. Patientens SE är en stark prediktor för om beteendeförändringen kommer att lyckas samt påverkar dessutom smärtupplevelse, hälsostatus, livskvalitet och träningsregelbundenhet. Denna enkätstudie utfördes på ett sjukhus i Spanien, för att kartlägga hur sjukgymnastens skattning av patientens SE till behandlingen förhåller sig till patientens egen skattning. Sjukgymnast och patient fyllde i samma enkät för att möjliggöra analys av eventuella skillnader. Resultatet visade att majoriteten sjukgymnaster hade en uppfattning som skiljde sig från patientens oavsett om SE skattades med hänsyn till hinder på kroppsfunktionsnivå, aktivitet/delaktighetsnivå, omgivningsnivå eller personnivå. Detsamma gällde då inga hinder förelåg. Slutsatsen blev att det var lättare för sjukgymnasten att bedöma generell än mer specifik SE.