En upphandlande myndighet har en skyldighet att följa upphandlingslagstiftningen när myndigheten upphandlar varor eller tjänster. Vid rena lagöverträdelser eller vid otillåtna direktupphandlingar kan myndigheten bli skadeståndsskyldig. Skadeståndet har både ett reparativt och ett preventivt syfte och rättsmedlet skadestånd syftar till att säkerställa en effektiv tillämpning av upphandlingsdirektiven så att EU-rätten får fullt genomslag i nationell rätt. En leverantör som har lidit skada vid en upphandling kan tillerkännas skadestånd, om leverantören i allmän domstol kan bevisa att den upphandlande myndigheten har överträtt upphandlingslagstiftningen. Dessutom måste leverantören visa att denne har lidit en skada samt att det föreligger ett kausalsamband mellan överträdelsen och skadan. Leverantören har en skyldighet att begränsa sin skada genom att begära överprövning av en upphandling om den upphandlande myndigheten har överträtt upphandlingslagstiftningen. Om leverantören försummar att göra detta riskerar leverantören att inte bli ersatt för sina skador. Ansvaret är alltid strikt när en överträdelse av LOU har konstaterats, men olika typfall av överträdelser innebär olika beviskrav och ersättningsbestämmande. För att leverantören ska få ersättning med positiva kontraktsintresset krävs det att den upphandlande myndigheten har tecknat ett kontrakt med en leverantör. Ett ogiltigt upphandlingskontrakt kan ogiltigförklaras av förvaltningsdomstol, vilket innebär att den leverantör som fått sitt avtal ogiltigförklarat kan tillerkännas skadestånd. Innan något upphandlingskontrakt är slutet kan de skador som uppstått ersättas i enlighet med det negativa kontraktsintresset för den eller de leverantörer som lidit skada. Praxis har även visat att överprövningskostnader kan ersättas inom ramen för skadeståndet. Den upphandlande myndigheten har dock ingen skyldighet att slutföra en påbörjad upphandling, och det står myndigheten tämligen fritt att avbryta en upphandling utan att riskera att bli skadeståndsskyldig. Utöver den EU-rättsliga upphandlingslagstiftningen kan en upphandlande myndighet bli skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens regler, om myndigheten har gett felaktig information till en leverantör under upphandlingen. Skadestånd är endast ett av många rättsmedel som kan nyttjas för att reparera den skada som uppstått.

I upphandlade kontrakt förekommer det många gånger att väsentliga förändringar sker. Generellt är sådana inte tillåtna eftersom de strider mot de grundläggande principerna som gäller för upphandling. Sker väsentliga förändringar anses beställaren ha tilldelat ett nytt kontrakt, vilket gör att det är fråga om en otillåten direktupphandling. Otillåten direktupphandling är en av de allvarligaste överträdelserna av upphandlingsreglerna och kan medföra att avtalet ogiltigförklaras. Det är därför av stor betydelse för beställare och leverantörer att veta vad som kan utgöra väsentliga förändringar. Bland annat är villkor som införts väsentliga om de skulle ha gjort det möjligt att anta andra leverantörer än de som antogs från början. En leverantör kan på grund av den väsentliga förändringen vilja kräva skadestånd eftersom denne kanske hade haft en möjlighet att vinna upphandlingen om den väsentliga ändringen hade funnits med i förfrågningsunderlaget. En förutsättning för att erhålla skadestånd är att den skadelidande begränsar sin skada genom att begära överprövning av tilldelningsbeslutet. Begränsning av skadan genom överprövning är dock inte möjligt vid väsentliga förändringar i upphandlade kontrakt eftersom ändringen görs efter att kontraktet har tecknats och tiden för överprövning av tilldelningsbeslutet har löpt ut. En begränsning av skadan kan således inte ske i alla fall och en leverantör kan därför ha rätt till skadestånd vid väsentliga förändringar i upphandlade kontrakt. Högsta domstolen (HD) har i en nyligen meddelad dom, Fideliamålet, utökat beställarens skadeståndsansvar enligt LOU till att även omfatta leverantörens rättegångskostnader från ett framgångsrikt överprövningsmål i förvaltningsrätten. Domen avviker från huvudregeln inom förvaltningsprocessen som anger att en part inte har rätt att få sina rättegångskostnader ersatta. Åsikterna huruvida rättegångskostnader från förvaltningsprocessen ska ersättas går isär. I Fideliamålet var två ledamöter skiljaktiga och ansåg att rättegångskostnaderna inte skulle ersättas. I sin bedömning tog HD bland annat hänsyn till syftet med skadeståndsreglerna och ansåg att beställaren är ersättningsskyldig för skador som uppstår på grund av fel i upphandlingen. HD tog ingen direkt hänsyn till vilka konsekvenser en utökad skadeståndsskyldighet medför. Domen för emellertid med sig både positiva och negativa konsekvenser. En positiv följd av en utökad skadeståndsskyldighet är att fler leverantörer vågar ansöka om överprövning. Det avskräcker även beställare från att bryta mot lagen eftersom de kan få betala leverantörens rättegångskostnader. En negativ följd är dock att målen i förvaltningsrätten och allmän domstol ökar, vilken även innebär en längre handläggningstid.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilka effekter det kommande direktivet kan komma att få för konsumenters och företags rätt till skadestånd vid konkurrensrättsliga överträdelser. Författarna har även till syfte att diskutera varför skadeståndsregeln i 3 kap. 25 § KL inte används i så stor utsträckning. Följaktligen blir uppsatsen ämnad för parter, så som näringslivsorganisationer, konsumentorganisationer, domstolsväsendet samt akademien som vill undersöka studiet av konkurrensrättsliga överträdelser och som vill veta vad det nya direktivet kan ha för konsekvenser avseende skadestånd. Läsare ska kunna urskilja vilka möjligheter konsumenter och företag har till upprättelse genom det nya direktivet. Läsare av denna uppsats blir i realiteten jurister vid byråer, domstolar samt myndigheter. Eftersom förslaget till direktivs effekter ska diskuteras blir uppsatsen även ämnad för lagstiftaren.

Skadeståndskrav är ingen främmande företeelse för näringsverksamheter. Dessa kan uppkomma antingen genom avtalsbrott eller grunda sig på utomobligatoriska omständigheter. Det senare innebär att det saknas en avtalsmässig relation mellan den skadelidande och skadevållande. Det finns ingen reglering i lagtext som redogör för hur skadestånd ska behandlas rent skattemässigt. Istället har rättsläget kommit att utformas genom fastställande av rättspraxis. Problematiken som uppstår när rättsläget utformas genom rättspraxis är att det inte finns några klara riktlinjer för hur skadestånd ska behandlas. Vid avgörandet av varje rättsfall tas stor hänsyn till omständigheterna i just det enskilda fallet. Det medför därför svårigheter att dra några generella slutsatser gällande om skadestånd är skattepliktiga respektive avdragsgilla. Domstolen har behandlat frågan om skatteplikt och avdragsrätt för skadestånd i ett flertal domar. Avgörande i bedömningen för erhållna skadestånd har varit huruvida skadeståndet utgör sådana inkomster som är skattepliktiga i näringsverksamheten. Gällande de erlagda skadestånden har bedömningen grundat sig på huruvida skadestånden utgör sådana kostnader som är avdragsgilla i en näringsverksamhet. Frågan som måste besvaras är om det finns ett tillräckligt starkt samband mellan skadeståndet och den bedrivna verksamheten för att skadeståndet ska kunna utgöra en skattepliktig inkomst respektive avdragsgill kostnad. En annan fråga som uppkommer är om bedömningen av huruvida skadeståndet är skattepliktigt skiljer sig från bedömningen av huruvida skadeståndet är avdragsgillt och i så fall på vilket sätt? Finns det behov av att klargöra rättsläget med hjälp av ett tydliggörande i lagtexten. Slutligen kan det även ifrågasättas om det finns ett krav på reciprocitet mellan skatteplikten och avdragsrätten för ett skadestånd och i så fall om det kravet uppfylls.

No description available.

Personer under 15 år kan inte straffrättsligt bli ansvariga för brott de begått i enlighet med 1 kap 6§ BrB. Däremot kan en civilrättslig process gällande skadeståndsrättsligt anspråk bli aktuell i princip oberoende av skadevållarens ålder. Huvudregeln är alltså att barn kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som en vuxen om de anses ha vållat skada. De större utmärkande skillnaderna mellan att hålla ett barn jämfört med en vuxen skadeståndsskyldig är att det görs en så kallad skälighetsbedömning när det gäller barn och även vid bedömning av barns culpa tar man mindre hänsyn till de subjektiva kriterierna. I denna uppsats utreds vårdnadshavarens ansvar enligt 3 kap. 5§ skadeståndslagen som infördes år 2010. Denna reglering innebär att föräldrar kan blir skadeståndsansvariga för skador som deras barn orsakar genom brott samt genom tillsynsansvaret som regleras i 6 kap. 2§ föräldrabalken. Denna paragraf reglerar att vårdnadshavaren skall ge barnet den tillsyn och uppsikt det behöver medhänsyn till ålder, utveckling och övriga omständigheter för att hindra skadevållande handlingar. Skillnaden mellan dessa respektive lagregler gällande att vårdnadshavaren skall anses vara skadeståndsansvarig är att den förra förutsätter att barnet begått ett brott och förutsätter heller ej culpa medan den senare inte gör det.

No description available.

No description available.

No description available.

Sammanfattning Denna framställning har till syfte att utreda den kontraktsrättsliga principen culpa in contrahendo, med utgångspunkt enligt följande frågeställningar; 1. Vilken innebörd har den rättsliga principen culpa in contrahendo? 2. Under vilka förutsättningar och med vilka kriterier utdömer rätten skadeståndsansvar med stöd i denna rättsprincip? 3. Vid en komparation av den kontraktuella betydelsen av culpa in contrahendo med specialreglering såsom köp av fast egendom och köprätten, kan det fastställas några likheter eller skillnader i dess lydelse eller fastställande? Culpa in contrahendo betyder vid en direkt översättning oaktsamhet vid avtalsförhandlingar och är en rättslig princip som reglerar ett prekontraktuellt skadeståndsansvar. Som framgår av det latinska namnet är det ett ansvar som inträder då part agerat oaktsamt innan slutligt avtal undertecknats. I praktiken innebär detta att part kan åläggas ansvar för kostnader som motparten haft vid förhandlingar om avtal. Denna princip är ett avsteg från huvudregeln inom avtalsrätten som gör gällande att förhandlingar sker på egen risk, dvs. vardera part står sina kostnader. Författaren kommer efter en analys fram till att förutsättningarna för att ett skadeståndsansvar enligt culpa in contrahendo skall bli aktuellt är att följande kriterier är uppfyllda; 1. culpöst agerande 2. att skadelidande haft tillit till motparten 3. att denna tillit kan påvisas genom ett konkret agerande 4. samt att tilliten kan anses vara befogad. Ett culpöst agerande enligt kontraktsrätten kunde efter en analys av praxis i vart fall konstateras vara 1) oskäligt dröjsmål samt 2) vilseledande information. Efter en analys av principen utifrån de två områdena köp av fast egendom och köprätten konstaterade författaren att culpa in contrahendo inte kan sägas ha en annan betydelse än den kontraktuella. Vad som är oaktsamt agerande i de två specialstuderade områdena kan i princip placeras direkt under något av de två kriterierna från kontraktsrätten. Författaren konstaterar vidare att kriterierna för att fastställa ansvaret inte uttryckligen enligt förarbeten eller praxis är de samma, men grunden är ändock att skadelidande haft tillit till motpartens kunskap och information.