<p>Sammanfattning</p><p>Koncernchefens rättsliga ställning är oklar vad avser hans rätt att företräda bolaget och hans skadeståndsansvar. Eftersom begreppet koncernchef inte förekommer i aktiebolagslagen så kan problem uppstå när man skall placera in koncernchefen i ett bolags organisation. En koncernchefs ställning riskerar att inkräkta på bolagets lag reglerade organ såsom VD och styrelse. Koncernchefen kan i vissa fall utföra uppgifter som enligt lag skall skötas av VD eller styrelse. Frågan är hur frågan om koncernchefens skadeståndsansvar skall hanteras i de fall koncernchefen får en ställning som inte är förenlig med aktiebolagslagen. Eftersom en koncernchef som inte är, VD eller styrelseledamot, inte ingår i personkategorin i skadeståndsregeln i 15:1 ABL så träffas han formellt sett inte av denna regel. Även om en direkt tillämpning av 15:1 inte är möjlig på en koncernchef finns det, enligt min mening, starka ändamålsskäl att överväga en analog tillämpning av 15:1 ABL. I uppsatsen redovisas och diskuteras ett antal olika lösningar på koncernchefens ansvar. Slutligen utvärderas nuvarande reglering och förslag till förändringar ges.</p>

<p>An investigation of the remedies in the Swedish Public Procurement Law. The result of this investigation shows that the remedies are not satisfactory in upkeeping the Procurement Law. The swedish legislator has not fulfilled the demands of the European Councils Regulations in this area. This results in ineffective use of public funding as well as discriminating actions against private suppliers. I have found that some changes must take place in the legislation and that an electronic procurement procedure makes the legislation easier for both the public and the private parties to understand.</p>

<p>Denna uppsats behandlar fondkommissionärers skadeståndsansvar ur ett kontraktuellt perspektiv. Kommission innebär att ena parten i ett avtalsförhållande åtar sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper eller annan lös egendom. En kommissionär som handlar med aktier eller andra finansiella instrument kallas för fondkommissionär. Vilket ansvar har en fondkommissionär som exempelvis försummar att utföra ett uppdrag åt en kommittent i rätt tid? Denna och liknande frågor angående fondkommissionärers skadeståndsansvar kommer att beröras i uppsatsen. Författarna utreder dessa frågor med hjälp av en traditionell skadeståndsutredningsmetod. Den dominerande delen i utredningen är den oaktsamhetsbedömning som måste genomföras för att fastställa om fondkommissionären har skadeståndsansvar. Tonvikten läggs här på den rättskällestyrda oaktsamhetsbedömningen. Våra slutsatser i denna del kan sammanfattas enligt följande. Huruvida fondkommissionären varit oaktsam avgörs utifrån jämförelser med den standard som anses råda inom de olika områdena. Generellt kan sägas att om fondkommissionärens handlande avviker ifrån jämförelsenormen har denne gjort sig skyldig till oaktsamhet. I skrivande stund pågår en översyn av gällande regelverk. Denna process har i viss mån beaktas i uppsatsen.</p>

<p>Sammanfattning</p><p>Ett frihetsberövande i form av häktning torde vara en av de mest ingripande åtgärder den svenska staten kan företa gentemot en enskild individ. Olyckligtvis händer det ibland att den frihetsberövade av olika anledningar väljer att ta sitt liv. Rättsläget rörande det allmännas ansvar vid liknande skadesituationer och de närstående och anhörigas möjligheter till ersättning är mycket osäkert. I ett fall som i skrivande stund är på väg upp i Högsta domstolen hade en man begått självmord med hjälp av en livrem som han enligt rådande bestämmelser inte borde ha fått inneha. Tingsrätten tilldömde den avlidnes söner skadestånd något som senare ändrades av hovrätten.</p><p>Kan då det allmänna göras skadeståndansvarigt vid liknande situationer och om så är fallet vilka möjligheter till ersättning har den avlidnes närstående och anhöriga?</p><p>Ända fram till 1900-talet saknades ett skadeståndsansvar för det allmänna. När skadeståndslagen kom 1972 förändrades dock rättsläget. Det allmännas ansvar vid myndighetsutövning regleras nu i SkL 3:2 och innebär att stat och kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.</p><p>För att det allmänna skall kunna göras skadeståndsansvarigt krävs att både de objektiva och de subjektiva förutsättningarna är uppfyllda. De objektiva förutsättningarna innefattar att en skada måste ha uppkommit till följd av en aktiv handling eller skadeståndsgrundande passivitet, samt att det i förhållande till den skadegörande handlingen och den inträffade skadan föreligger kausalitet och adekvans. De subjektiva förutsättningarna innebär vid personskada att skadan skall ha orsakats genom oaktsamhet.</p><p>Den för skadeståndsbedömningen största problematiken vid liknande skadesituationer handlar om kravet på kausalitet och adekvans som återfinns i svensk rätt. Ett självmord kan sägas vara en sådan aktiv handling från den skadelidande själv som kan anses bryta orsakssambandet mellan den oaktsamma handlingen och den uppkomna skadan.</p><p>För det fall staten kan göras ansvarigt torde de närstående och anhöriga kunna tilldömas skadestånd för sveda och värk med anledning av dödsfallet till ett belopp av 50000 kronor.</p>

<p>År 2002 ägde ett reformarbete rum i Skadeståndslagen (SkL) som medgav en lagstadgad rätt till ersättning för en närstående som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig tillfogats en allvarlig personskada. Bakgrunden till lagändringen var att det i praxis skett en gradvis utvidgning av rätten till skadestånd i de särskilda situationer som bedömts vara av så pass allvarlig art att skadegöraren inte kunnat undgå att utge ersättning till den närstående. Problematiken kring denna typ av skada skiljer sig en del åt sett till tiden före respektive efter lagändringen.</p><p>För att ersättning skall utgå måste de psykiska besvären vara medicinskt påvisbara, något som tidigare innebar att det låg på de närstående att bevisa att besvären uppkommit. Detta är dock inte längre nödvändigt då besvären i stor utsträckning numera presumeras.</p><p>Konkret så gällde före lagändringen att det fordrades att ett dödligt våld varit för handen så till vida att det rört sig om en uppsåtlig handling med dödlig utgång som huvudregel. I och med lagändringen är den närståendes rätt till ersättning utsträckt till att även omfatta fall där en livshotande skada inte fört med sig en dödlig utgång, en utvidgning som lagstiftaren får tillskrivas då denne i förarbetena till SkL förklarat att det aktuella lagrummet inte skall tolkas e contrario som annars vore naturligt att utgå ifrån.</p><p>Det finns inte längre något krav, då personskadan medfört den anhöriges död, att den skadegörande handlingen skall ha varit uppsåtlig utan oaktsamhet oavsett graden av densamma ger upphov till ersättningsrätt för den närstående. Vid livshotande skador utan den därpå följande dödliga utgången så fordras alltjämt att skadorna åsamkats den anhörige genom en uppsåtlig handling för att skadeståndsansvar skall åläggas skadegöraren. Möjligt är dock att vi i ett senare skede av rättsutvecklingen kan komma att få se en utvidgning även i dessa fall till att omfatta oaktsamt orsakade [livshotande] skador men detta är å andra sidan orimligt att med bibehållen säkerhet kunna fastslå i nuläget, detta blir istället något för rättstillämpningen att framledes pröva. Det torde räcka med att den närstående erhållit underrättelse om det inträffade för att ersättning skall utgå. Detta gäller såväl när utgången är dödlig som vid livshotande skador.</p><p>När det gäller personkretsen så är angående den klarlagt att någon uttömmande uppräkning av ersättningsberättigade i lagen vare sig finns eller är önskvärt, denna bedömning får istället vidtas av domstolarna i den specifika situationen som är dem för handen.</p>

<p>Denna uppsats syftar till att utreda på vilket sätt införandet av ”Lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” påverkat de åtgärder som måste vidtas mot kränkningar i skolan samt vem som ansvarar för dessa. Uppsatsen syftar även till att utreda hur elevens möjlighet till skadestånd förändrats i och med införandet av den nya lagen. I uppsatsen utreds kränkningar elever emellan, som inte är brottsliga eller diskriminerande, i skolor som kommunen är huvudman för.</p><p>Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I den första delen behandlas ansvar, åtgärder och myndighetskontakter, den andra delen behandlar skadeståndsbestämmelserna och i tredje delen behandlas det rättsfall som är av relevans för uppsatsen. Samtliga delar avslutas med en jämförande analys.</p><p>Lagen har blivit lättare att tillämpa eftersom skadeståndsbestämmelserna och kommunens ansvar nu finns reglerade i samma lag. Detta underlättar både för skolorna och för de elever som blivit kränkta. Skolorna har ett tydligare regelverk att följa för att undgå skadeståndsskyldighet och eleverna har lättare att se vilka rättigheter de har. Ett barn- och elevombud för likabehandling har tillsatts på Skolverket, som bl.a. ska se till så att skolorna följer reglerna samt agera ombud för de elever som utsatts för kränkningar. Ett utredningsansvar har införts, vilket innebär att skolorna omedelbart måste utreda de kränkningar som de får kännedom om. Kränkningslagen har även inneburit att alla skolor måste ha en likabehandlingsplan. Allt detta syftar till att underlätta för den kränkta eleven att få skadestånd.</p><p>Vi ser dock ett antal svårigheter med den nya lagen främst i form av gränsdragningsproblem. Hur olika begrepp i den nya lagen kommer att bedömas är upp till praxis att avgöra. Från förarbetena är det svårt att få vägledning i dessa frågor då de enbart berörts ytligt. Vi tror att det enda prejudicerande rättsfallet på området som prövats enligt de gamla skadeståndsregerna inte skulle ha fått ett annat utfall om den nya lagstiftningen varit gällande. Trots detta anser vi att den nya lagstiftningen är ett steg i rätt riktning och vi tror att förtydligandena i lagtexten, vad avser både elevers rättigheter och skolans ansvar, kommer att underlätta för kränkta elever att få skadestånd.</p>

An investigation of the remedies in the Swedish Public Procurement Law. The result of this investigation shows that the remedies are not satisfactory in upkeeping the Procurement Law. The swedish legislator has not fulfilled the demands of the European Councils Regulations in this area. This results in ineffective use of public funding as well as discriminating actions against private suppliers. I have found that some changes must take place in the legislation and that an electronic procurement procedure makes the legislation easier for both the public and the private parties to understand.

Rules for damages that are effective are important to create legal security and a public procurement that fulfil economic effectivity. Those rules are effectivly created for example when the demand of evidence is possible for the damaged supplier to fulfil. Yet the rules cannot be too low without leading to an uncertain procurement for the public purchaser. Thus one have to balance the interests of a public purchaser against the interests of a damaged supplier. This balance leads to a public procurement involving rules of damages where the public purchaser cannot escape duty of damages just because the demand of evidence is too hard to fulfil. / Effektiva skadeståndsregler är ett viktigt verktyg för att skapa en rättssäker och ekonomsikt effektiv upphandling. Effektiva skadeståndsregler skapas bland annat genom att de beviskrav som uppställs på den skadelidande leverantören är möjliga att uppfylla. Detta utan att beviskraven för den skull är allt för lågt ställda eftersom något sådant skulle innebära att en osäker upphandlingsprocess för den upphandlande enheten. En avvägning måste således ske mellan den upphandlande enhetens intresse och den skadelidande leverantörens intresse, då en skadeståndssituation inom upphandlingsrätten uppkommer. En avvägning måste vidare ske ifråga om den kategoriseringen av inom- och utomobligatoriskt skadestånd vilken förkommer inom juridiken. Resultatet av detta är att den juridiska kategoriseringen till viss del måste frångås för att täcka de situationer som kan aktualiseras inom upphandlingsrätten. Vidare når uppsatsens författare resultatet att ett användande av överviktsprincipen är en lämplig metod för att undvika att upphandlande enheter som inte efterlevt upphandlingsreglerna undgår skadestånd på grund av de skadelidande leverantörernas bevissvårigheter.

Sammanfattning Ett frihetsberövande i form av häktning torde vara en av de mest ingripande åtgärder den svenska staten kan företa gentemot en enskild individ. Olyckligtvis händer det ibland att den frihetsberövade av olika anledningar väljer att ta sitt liv. Rättsläget rörande det allmännas ansvar vid liknande skadesituationer och de närstående och anhörigas möjligheter till ersättning är mycket osäkert. I ett fall som i skrivande stund är på väg upp i Högsta domstolen hade en man begått självmord med hjälp av en livrem som han enligt rådande bestämmelser inte borde ha fått inneha. Tingsrätten tilldömde den avlidnes söner skadestånd något som senare ändrades av hovrätten. Kan då det allmänna göras skadeståndansvarigt vid liknande situationer och om så är fallet vilka möjligheter till ersättning har den avlidnes närstående och anhöriga? Ända fram till 1900-talet saknades ett skadeståndsansvar för det allmänna. När skadeståndslagen kom 1972 förändrades dock rättsläget. Det allmännas ansvar vid myndighetsutövning regleras nu i SkL 3:2 och innebär att stat och kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. För att det allmänna skall kunna göras skadeståndsansvarigt krävs att både de objektiva och de subjektiva förutsättningarna är uppfyllda. De objektiva förutsättningarna innefattar att en skada måste ha uppkommit till följd av en aktiv handling eller skadeståndsgrundande passivitet, samt att det i förhållande till den skadegörande handlingen och den inträffade skadan föreligger kausalitet och adekvans. De subjektiva förutsättningarna innebär vid personskada att skadan skall ha orsakats genom oaktsamhet. Den för skadeståndsbedömningen största problematiken vid liknande skadesituationer handlar om kravet på kausalitet och adekvans som återfinns i svensk rätt. Ett självmord kan sägas vara en sådan aktiv handling från den skadelidande själv som kan anses bryta orsakssambandet mellan den oaktsamma handlingen och den uppkomna skadan. För det fall staten kan göras ansvarigt torde de närstående och anhöriga kunna tilldömas skadestånd för sveda och värk med anledning av dödsfallet till ett belopp av 50000 kronor.

År 2002 ägde ett reformarbete rum i Skadeståndslagen (SkL) som medgav en lagstadgad rätt till ersättning för en närstående som drabbats av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig tillfogats en allvarlig personskada. Bakgrunden till lagändringen var att det i praxis skett en gradvis utvidgning av rätten till skadestånd i de särskilda situationer som bedömts vara av så pass allvarlig art att skadegöraren inte kunnat undgå att utge ersättning till den närstående. Problematiken kring denna typ av skada skiljer sig en del åt sett till tiden före respektive efter lagändringen. För att ersättning skall utgå måste de psykiska besvären vara medicinskt påvisbara, något som tidigare innebar att det låg på de närstående att bevisa att besvären uppkommit. Detta är dock inte längre nödvändigt då besvären i stor utsträckning numera presumeras. Konkret så gällde före lagändringen att det fordrades att ett dödligt våld varit för handen så till vida att det rört sig om en uppsåtlig handling med dödlig utgång som huvudregel. I och med lagändringen är den närståendes rätt till ersättning utsträckt till att även omfatta fall där en livshotande skada inte fört med sig en dödlig utgång, en utvidgning som lagstiftaren får tillskrivas då denne i förarbetena till SkL förklarat att det aktuella lagrummet inte skall tolkas e contrario som annars vore naturligt att utgå ifrån. Det finns inte längre något krav, då personskadan medfört den anhöriges död, att den skadegörande handlingen skall ha varit uppsåtlig utan oaktsamhet oavsett graden av densamma ger upphov till ersättningsrätt för den närstående. Vid livshotande skador utan den därpå följande dödliga utgången så fordras alltjämt att skadorna åsamkats den anhörige genom en uppsåtlig handling för att skadeståndsansvar skall åläggas skadegöraren. Möjligt är dock att vi i ett senare skede av rättsutvecklingen kan komma att få se en utvidgning även i dessa fall till att omfatta oaktsamt orsakade [livshotande] skador men detta är å andra sidan orimligt att med bibehållen säkerhet kunna fastslå i nuläget, detta blir istället något för rättstillämpningen att framledes pröva. Det torde räcka med att den närstående erhållit underrättelse om det inträffade för att ersättning skall utgå. Detta gäller såväl när utgången är dödlig som vid livshotande skador. När det gäller personkretsen så är angående den klarlagt att någon uttömmande uppräkning av ersättningsberättigade i lagen vare sig finns eller är önskvärt, denna bedömning får istället vidtas av domstolarna i den specifika situationen som är dem för handen.