Sammanfattning Koncernchefens rättsliga ställning är oklar vad avser hans rätt att företräda bolaget och hans skadeståndsansvar. Eftersom begreppet koncernchef inte förekommer i aktiebolagslagen så kan problem uppstå när man skall placera in koncernchefen i ett bolags organisation. En koncernchefs ställning riskerar att inkräkta på bolagets lag reglerade organ såsom VD och styrelse. Koncernchefen kan i vissa fall utföra uppgifter som enligt lag skall skötas av VD eller styrelse. Frågan är hur frågan om koncernchefens skadeståndsansvar skall hanteras i de fall koncernchefen får en ställning som inte är förenlig med aktiebolagslagen. Eftersom en koncernchef som inte är, VD eller styrelseledamot, inte ingår i personkategorin i skadeståndsregeln i 15:1 ABL så träffas han formellt sett inte av denna regel. Även om en direkt tillämpning av 15:1 inte är möjlig på en koncernchef finns det, enligt min mening, starka ändamålsskäl att överväga en analog tillämpning av 15:1 ABL. I uppsatsen redovisas och diskuteras ett antal olika lösningar på koncernchefens ansvar. Slutligen utvärderas nuvarande reglering och förslag till förändringar ges.

No description available.

Denna uppsats syftar till att utreda på vilket sätt införandet av ”Lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” påverkat de åtgärder som måste vidtas mot kränkningar i skolan samt vem som ansvarar för dessa. Uppsatsen syftar även till att utreda hur elevens möjlighet till skadestånd förändrats i och med införandet av den nya lagen. I uppsatsen utreds kränkningar elever emellan, som inte är brottsliga eller diskriminerande, i skolor som kommunen är huvudman för. Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I den första delen behandlas ansvar, åtgärder och myndighetskontakter, den andra delen behandlar skadeståndsbestämmelserna och i tredje delen behandlas det rättsfall som är av relevans för uppsatsen. Samtliga delar avslutas med en jämförande analys. Lagen har blivit lättare att tillämpa eftersom skadeståndsbestämmelserna och kommunens ansvar nu finns reglerade i samma lag. Detta underlättar både för skolorna och för de elever som blivit kränkta. Skolorna har ett tydligare regelverk att följa för att undgå skadeståndsskyldighet och eleverna har lättare att se vilka rättigheter de har. Ett barn- och elevombud för likabehandling har tillsatts på Skolverket, som bl.a. ska se till så att skolorna följer reglerna samt agera ombud för de elever som utsatts för kränkningar. Ett utredningsansvar har införts, vilket innebär att skolorna omedelbart måste utreda de kränkningar som de får kännedom om. Kränkningslagen har även inneburit att alla skolor måste ha en likabehandlingsplan. Allt detta syftar till att underlätta för den kränkta eleven att få skadestånd. Vi ser dock ett antal svårigheter med den nya lagen främst i form av gränsdragningsproblem. Hur olika begrepp i den nya lagen kommer att bedömas är upp till praxis att avgöra. Från förarbetena är det svårt att få vägledning i dessa frågor då de enbart berörts ytligt. Vi tror att det enda prejudicerande rättsfallet på området som prövats enligt de gamla skadeståndsregerna inte skulle ha fått ett annat utfall om den nya lagstiftningen varit gällande. Trots detta anser vi att den nya lagstiftningen är ett steg i rätt riktning och vi tror att förtydligandena i lagtexten, vad avser både elevers rättigheter och skolans ansvar, kommer att underlätta för kränkta elever att få skadestånd.

Denna uppsats behandlar fondkommissionärers skadeståndsansvar ur ett kontraktuellt perspektiv. Kommission innebär att ena parten i ett avtalsförhållande åtar sig att i eget namn men för annans räkning köpa eller sälja varor, värdepapper eller annan lös egendom. En kommissionär som handlar med aktier eller andra finansiella instrument kallas för fondkommissionär. Vilket ansvar har en fondkommissionär som exempelvis försummar att utföra ett uppdrag åt en kommittent i rätt tid? Denna och liknande frågor angående fondkommissionärers skadeståndsansvar kommer att beröras i uppsatsen. Författarna utreder dessa frågor med hjälp av en traditionell skadeståndsutredningsmetod. Den dominerande delen i utredningen är den oaktsamhetsbedömning som måste genomföras för att fastställa om fondkommissionären har skadeståndsansvar. Tonvikten läggs här på den rättskällestyrda oaktsamhetsbedömningen. Våra slutsatser i denna del kan sammanfattas enligt följande. Huruvida fondkommissionären varit oaktsam avgörs utifrån jämförelser med den standard som anses råda inom de olika områdena. Generellt kan sägas att om fondkommissionärens handlande avviker ifrån jämförelsenormen har denne gjort sig skyldig till oaktsamhet. I skrivande stund pågår en översyn av gällande regelverk. Denna process har i viss mån beaktas i uppsatsen.

De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit. Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut. En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.

Ett processbolag är ett bolag vars huvudsyfte är att driva en process åt sin huvudman. Enligt huvudregeln i rättegångsbalken skall den förlorande parten stå för den vinnande partens rättegångskostnader. Vid det fall att en person använder sig av ett underkapitaliserat processbolag för att driva processen kan denne person vid en eventuell förlust, försätta bolaget i konkurs och därmed undvika att betala det stora belopp som krav på rättegångskostnader oftast utgör. Huvudregeln i aktiebolagslagen är att vare sig aktieägare eller någon annan skall vara skyldig att svara för aktiebolagets åtaganden. Denna huvudregel stipuleras i aktiebolagslagens 3 kap 1 §. Det har dock utvecklats en princip i praxis för när undantag görs ifrån denna huvudprincip och man ålägger aktieägare eller annan med "bestämmande inflytande" över bolaget ett ansvar för bolagets skulder. Denna princip kallas för ansvarsgenombrott. I doktrin går åsikterna isär när det gäller denna princip. Vissa författare anser att någon praxis som ger stöd för ett ansvarsgenombrottsinstitut inte existerar eller att det åtminstone är omöjligt att dra några säkra slutsatser om en eventuell utformning. Andra författare kan se tydliga principer utvecklade och har även ställt upp kriterier för när ansvarsgenombrott kan anses vara för handen. När det gäller processbolag diskuteras frågan inte i någon vidare utsträckning i vare sig praxis eller doktrin. Med det nya rättsfallet T 3004-08 (Punctatorfallet) har dock frågan fått nytt liv. Det rör sig här om ett enormt utstuderat användande av aktiebolagsformen för att genom ett processbolag undgå ansvar för rättegångskostnaderna i målet. Jag sätter i denna uppsats existerande rättskällor i relation till detta nya rättsfall för att utröna huruvida användandet av ett processbolag är grund för att tillämpa principerna om ansvarsgenombrott eller ej.

<p>Styrelser i bostadsrättsföreningar har ett omfattande ansvar för beslut de tar rörande föreningens ledning och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Lider en part skada av styrelsens beslut kan styrelsen bli skadeståndsskyldig utifrån bestämmelserna i bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen har visat att denna skadeståndstalan kan avse sak- och personskador samt rena förmögenhetsskador. Ansvaret är således vidsträckt och kan komma som en överraskning då många bostadsrättsföreningsstyrelser kan bestå av lekmän.</p><p>För att skydda sig mot dessa skadeståndanspråk tecknar många bostadsrättsföreningar ansvarsförsäkringar för sina styrelseledamöter. Detta innebär att ansvarsförsäkringen tar på sig betalningsansvaret vid eventuell skadeståndsskyldighet. Uppsatsens syfte är att utifrån Länsförsäkringar Göteborgs styrelseansvarsförsäkring för bostadsrättsföreningar utreda i vilken omfattning ansvarsförsäkringen åtar sig att skydda styrelsen mot eventuella skadeståndsanspråk. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor tillsammans med försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkringen.</p><p>Komparationen mellan det lagstadgade styrelseansvaret och försäkringsvillkoren i ansvarsförsäkringen har frambringat en konkret slutsats i vilken omfattning styrelsen skyddas mot eventuella skadeståndsanspråk. Utanför tillämpningsområdet för ansvarsförsäkringen kvarstår många situationer där skadeståndsskyldighet kan uppkomma för styrelsen. Följden av detta blir att försäkringstagaren i realiteten kan bli utan skydd i många situationer även om det existerar en ansvarsförsäkring.</p>

<p>De rättsliga regler som skyddar företagsspecifik information finns i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. Lagen innehåller en definition av begreppet företagshemlighet. Definitionen uppställer ett antal rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att en information ska utgöra en företagshemlighet och därmed skyddas av lagen. En företagshemlighet omfattas av tystnadsplikt. Ett olovligt anskaffande, utnyttjande eller röjande av en företagshemlighet är i lagens mening ett angrepp på företagshemlighet som i vissa fall kan utlösa både straff- och skadeståndsansvar. I de allra flesta fall leder dock angrepp på företagshemligheter endast till skadeståndsansvar. Ansvarssubjekt kan enligt lagen vara affärspartners, arbetstagare, i vissa fall även f.d. arbetstagare samt andra som kommer i kontakt med en näringsidkares företagshemligheter. Den tystnadsplikt som åligger dessa kan vara avtalad eller underförstådd. Arbetstagares tystnadsplikt bygger ofta på den arbetsrättsliga lojalitetsplikten. I ett fåtal fall är tystnadsplikten reglerad i FHL. De gärningar som är kriminaliserade i lagen är företagsspioneri och olovlig befattning med företagshemlighet. I ett fåtal fall kan andra straffrättsliga regler bli aktuella. Straffansvar inträder oavsett om skada har uppkommit. Övrigt missbruk av företagshemligheter är skadeståndsgrundande i den mån skada har uppkommit.</p><p>Lagens skadeståndsregler utgör specialbestämmelser som ska tillämpas före bestämmelser i SkL och allmänna kontraktsrättsliga regler som endast har getts en kompletterande funktion. Ett undantag från denna principiella utgångspunkt är MBLs företräde framför FHL. Skadeståndsbestämmelserna i FHL har utformats efter förebild från dels immaterialrätten, dels arbetsrätten, särskilt MBL. Skadestånd enligt FHL kan således utgå både i form av ekonomiskt och allmänt skadestånd. Införandet av allmänt skadestånd har i förarbetena motiverats med de bevissvårigheter som kan uppstå när en näringsidkare ska styrka den ekonomiska skada som denne lidit. Tanken är att skadeståndet ska vara en verkligt effektiv sanktion. Genom att domstolarna utnyttjar möjligheten att utdöma allmänt skadestånd ska enligt förarbetena skadeståndet kunna sättas på en högre nivå än vad som skulle ha blivit fallet om endast ett ekonomiskt skadestånd kunnat dömas ut.</p><p>En studie av rättspraxis på området visar att domstolarna inte lever upp till de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i förarbetena. Genom att analysera ett flertal av de rättsfall som finns på området har jag kommit fram till att detta beror på avsaknaden av en uttrycklig minimiregel för bestämmandet av det ekonomiska skadeståndet. Förarbetena kan, enligt min mening, tolkas som att en sådan minimiregel varit lagstiftarens avsikt men att detta inte kommit att uttryckas tydligt. Min uppfattning är att denna brist på tydlig vägledning påverkar domstolarnas praxis på så sätt att utdömda skadestånd i vissa fall blir omotiverat låga. Problematiken är enligt min mening generell men den är särskilt påtaglig i de fall där en angripen näringsidkare misslyckas med att styrka att angrepp lett till ekonomisk skada. I de fallen har domstolarna endast dömt ut allmänt skadestånd. Bristen på klara hållpunkter för vad ett allmänt skadestånd är ersättning för och framför allt vilka belopp som kan utdömas skapar en rättsosäkerhet som borde vara lätt att åtgärda. Att införa en minimiregel efter mönster från immaterialrätten är mitt förslag på lämplig åtgärd inte minst med tanke på att detta rättsområde ligger närmast skyddet för företagshemligheter.</p>

Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och rådgivarens arbete är av ökad betydelse i samhället eftersom konsumenternas agerande på den finansiella marknaden har förändrats kraftigt. Vi ska i denna uppsats undersöka vilket verktyg lagstiftningen utgör för privatrådgivare. Vårt syfte är att identifiera hur Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter påverkar en rådgivare i dennes dagliga arbete. Uppsatsen lägger fokus vid situationen idag och inte hur framtiden ser ut. Vi fokuserar på södra Sverige och avgränsar oss till Swedbank och Handelsbanken. Metod: Uppsatsen är uppbyggd utifrån öppna intervjuer med representanter från Swedbank och Handelsbanken. Vi har använt en deduktiv ansats och en kvalitativ forskningsstrategi. Vi kan genom våra undersökningar konstatera att lagen om finansiell rådgivning är av stor betydelse för rådgivare i deras arbete. Det ger sig främst uttryck i att uttryck i olika regleringar beträffande hur en rådgivare skall utföra sitt arbete. Vi kan fastslå att dokumentations och kompetenskrav idag har störst påverkan på rådgivares arbete.

Styrelser i bostadsrättsföreningar har ett omfattande ansvar för beslut de tar rörande föreningens ledning och förvaltningen av föreningens angelägenheter. Lider en part skada av styrelsens beslut kan styrelsen bli skadeståndsskyldig utifrån bestämmelserna i bostadsrättslagen och lagen om ekonomiska föreningar. Utredningen har visat att denna skadeståndstalan kan avse sak- och personskador samt rena förmögenhetsskador. Ansvaret är således vidsträckt och kan komma som en överraskning då många bostadsrättsföreningsstyrelser kan bestå av lekmän. För att skydda sig mot dessa skadeståndanspråk tecknar många bostadsrättsföreningar ansvarsförsäkringar för sina styrelseledamöter. Detta innebär att ansvarsförsäkringen tar på sig betalningsansvaret vid eventuell skadeståndsskyldighet. Uppsatsens syfte är att utifrån Länsförsäkringar Göteborgs styrelseansvarsförsäkring för bostadsrättsföreningar utreda i vilken omfattning ansvarsförsäkringen åtar sig att skydda styrelsen mot eventuella skadeståndsanspråk. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor tillsammans med försäkringsvillkoren för ansvarsförsäkringen. Komparationen mellan det lagstadgade styrelseansvaret och försäkringsvillkoren i ansvarsförsäkringen har frambringat en konkret slutsats i vilken omfattning styrelsen skyddas mot eventuella skadeståndsanspråk. Utanför tillämpningsområdet för ansvarsförsäkringen kvarstår många situationer där skadeståndsskyldighet kan uppkomma för styrelsen. Följden av detta blir att försäkringstagaren i realiteten kan bli utan skydd i många situationer även om det existerar en ansvarsförsäkring.