Ischaemic stroke is responsible for substantial death and disability and creates a huge financial burden for healthcare budgets worldwide. At present there are few effective treatments for acute stroke and these are urgently required. Increased understanding of the ischaemic cascade has generated interest in neuroprotection for focal cerebral ischaemia. However, treatment effects observed in of over 500 interventions in animal models have yet to be translated to the clinic. Systematic review and meta-analysis allows unbiased identification of all relevant data for a given intervention, gives a clearer view of its true efficacy and the limitations to its therapeutic potential. Understanding the reasons for this bench-to-bedside failure and providing quantitative explanations may help to address these discrepancies. Random effects weighted mean difference meta-analysis of six interventions (tirilazad, tPA, NXY-059, Hypothermia, Piracetam and IL1-RA) reported study quality to be consistently low. In some instances, potential sources of bias were associated with overestimations of efficacy. Likewise, clinical trials have tested interventions in conditions where efficacy was not observed in animals. Cumulative meta-analysis suggests that for tPA the estimate of efficacy is stable after the inclusion of data from 1500 animals; hypothermia and FK506 are the only other interventions to have been tested in at least 1500 animals. Meta-regression suggests biological rather methodical factors are better predictors of outcome; a major limitation of these data is the impact of publication bias, and this work suggests effect sizes from met-analyses are inflated by about 31% because 16% of studies remain unpublished. The systematic review and meta-analysis of hypothermia was used to plan experiments investigating the possible impact of pethidine, a drug used to prevent shivering. This in vivo experiment, in which potential sources of bias were minimised, suggests that pethidine does not influence the observed efficacy of hypothermia in an animal model of ischaemic stroke. This thesis reports that animal studies of ischaemic stroke are often not conducted with sufficient rigour. Both minimising potential sources of bias in individual experiments and using meta-analysis to summarise data from a number of experiments may be helpful in improving the translation of neuroprotective efficacy in ischaemic stroke.

Many blood markers have been associated with stroke. I set out to determine whether blood markers can be applied to: (i) improve the accuracy of the clinical diagnosis of stroke or TIA, and/or (ii) improve the prediction of poor outcome in patients who are still symptomatic at the time of admission with stroke or TIA. I systematically reviewed the existing literature on the diagnostic performance of a range of blood markers measured soon after stroke onset, to inform the choice of markers for my subsequent prospective studies in this thesis. Many studies had deficiencies in their design, which may have explained the apparently – and perhaps spuriously - impressive diagnostic performance of several markers. In the light of these data I was able to improve the design of my own studies and suggest how future studies of diagnostic markers could be improved. In order to define an appropriate comparator test for assessing the diagnostic accuracy of blood markers, I first examined the performance of emergency room nurses and doctors. I assessed the accuracy of their diagnosis of TIA or stroke (‘acute cerebrovascular disease’) in patients presenting with symptoms of suspected stroke, and compared them with a number of stroke diagnostic scales. In the 405 patients recruited to the study, the sensitivity of emergency department staff was 77% and specificity 58%. Each stroke diagnostic scale had a slightly better sensitivity, though worse specificity, than an emergency department clinician. I decided to use the diagnosis by an emergency department clinician of ‘probable or definite acute cerebrovascular disease’ as the best clinical performance reference standard. In blood taken from the same cohort of 405 patients, accredited research laboratories measured markers of inflammation, thrombosis, thrombolysis, cardiac strain and cerebral damage. Tissue plasminogen activator and loge N-terminal pro brain natriuretic peptide were associated positively with a diagnosis of acute cerebrovascular disease, though each marker did not add diagnostic value to the diagnosis of an emergency department doctor or nurse. I systematically reviewed the literature examining the association between the levels of blood markers with poor outcome (i.e. death or dependency) after stroke. I found that although almost all markers studied had a positive association with poor outcome, there were methodological problems with many studies, chiefly small sample size, publication bias or within study reporting biases, and lack of adjustment for important confounders such as age or stroke severity. With data from the Edinburgh Stroke Study, I examined the association between circulating markers of the inflammatory response (white cell count, interleukin-6, Creactive protein and fibrinogen) and poor outcome after stroke. After adjustment for age, whether the patient lived alone, was independent of activities of daily living, was orientated, able to lift both arms and able to walk, I found that higher levels of interleukin-6, white cell count and glucose were associated with poor outcome. The relevant test of a biological marker is not its predictive ability alone, but whether, when added to a validated predictive model based on clinical variables, it improves the prediction of outcome. No individual marker improved the prediction of poor outcome when added to a validated prognostic model based on clinical variables alone. From my cohort of 405 patients with suspected stroke 285 patients had a confirmed diagnosis. Follow up of these 285 patients with confirmed acute cerebrovascular disease showed that, after adjustment for neurological impairment and age, only interleukin-6 and N-terminal pro brain natriuretic peptide were significantly associated with death or disability at 3 months. Neither marker improved the predictions of a model to predict poor outcome based on clinical variables alone. To examine the relationship between circulating markers of the inflammatory response and recurrent stroke, myocardial infarction, and vascular death (‘recurrent vascular events’), again I used data from the Edinburgh Stroke Study. After adjustment for clinical predictors (age, prior MI, stroke, or TIA and AF) I found that higher levels of interleukin-6, C-reactive protein and fibrinogen remained significantly associated with an increased risk of recurrent vascular events. However, the relationship with deaths from all causes was somewhat stronger for each marker, perhaps suggesting that higher marker levels were associated with debility rather than vascular events per se. In conclusion, I found no marker measured could improve on the diagnostic accuracy of an emergency department clinician for acute cerebrovascular disease, nor improve the prediction of poor outcome by a prognostic model based upon clinical variables. The work of this thesis does not support the routine use of blood markers as an aid to the diagnosis of, or the prediction of outcome of, acute stroke.

Duplex ultraljud på carotiskärlen utförs på patienter exempelvis vid misstänkt stroke, Transitorisk Ischemisk Attack (TIA), Amaurosis fugax, preoperativt eller som uppföljning vid en sedan tidigare känd carotisstenos. Vid duplex carotisundersökning mäts flödeshastigheter i Arteria Carotis Communis (CCA), Arteria Carotis Interna (ICA) och Arteria Carotis Externa (ECA) och över eventuella plack samt i vissa fall mäts även diametern av kärllumen. Av störst kliniskt intresse är stenos i ICA, och när det refereras till stenos är det alltså stenos i carotis interna som avses. I denna studie ingick 160 patienter som under en 8 veckors period utfört undersökningen på Fysiologiska avdelningen vid Helsingborgs lasarett. Vid datainsamlingens start undersöktes patientjournalerna 4 veckor retrospektivt samt 4 veckor framåt i tiden vilket gav en prospektiv patientgrupp. Resultaten visade på att av totalt 320 undersökta kärl innehöll 23 kärl 40-69% stenos, 27 kärl innehöll 70-99% stenos och 4 kärl hade en total ocklusion, 38 patienter var även remitterade för ett Holter-EKG. Bland de retrospektiva patienterna hade 10 personer 70-99% stenos varav tre åtgärdades kirurgiskt och en medicinskt. 7 av dessa patienter var asymtomatiska, 2 patienter visade vänstersidiga stroke symtom och 1 patient visade andra symtom. 4 av dessa patienter hade en unilateral stenos varav 3 av dessa hade på höger ICA och 1 hade på vänster ICA. I studien ingick 81 kvinnor och 79 män, 8 av kvinnorna och 15 av männen hade en signifikant stenos, 4 av dessa män hade även 70-99% bilateral stenos. Det fanns en signifikant stenos i ett kärl tillhörande patientgrupp 50-59 år (=17), 7 st i grupp 60-69 år (n= 42), 12 st i grupp 70-79 år (n= 59) och 7 st i grupp 80-89 år (n=33). Grupp 0-49 år innehöll 6 patienter samt gruppen >90 år innehöll 3 patienter men i dessa två grupper hade inga patienter signifikant stenos. Diabetes, hypertoni och rökning är 3 välkända riskfaktorer för stroke, och i detta arbete utlästes dessa riskfaktorer från patientjournalerna. 3 patienter beskrevs som rökare, 41 hade hypertoni och 25 var diabetiker.

Purpose: The goal of this study was to develop a novel tool for connected speech analysis in aphasia, so that spoken output can be characterized in a data-driven and explanatory manner. Method: We designed a multidimensional rating scheme called the Auditory-Perceptual Rating of Connected Speech in Aphasia (APROCSA), in which 27 common features were each rated on a 5-point scale. Three researchers and twelve student clinicians rated 24 connected speech samples from the AphasiaBank database. Results: Ratings conducted by both researchers and student clinicians demonstrated good-to-excellent reliability and strong concurrent validity with AphasiaBank measures derived from transcriptions, clinical measures, and subscores from the Western Aphasia Battery (WAB). Factor analysis revealed that four underlying factors—Paraphasia, Logopenia, Agrammatism, and Motor speech—accounted for 79% of the variance in the connected speech profiles. Examination of individual patient scores showed considerable diversity of factor scores among patients of any given aphasia subtype. Conclusions: The APROCSA proved to be a reliable, valid, and efficient tool for research or clinical purposes. The preliminary findings of the factor analysis suggest a parcellation of non-fluency into three distinct profiles—Logopenia, Agrammatism, and Motor speech—which may occur in conjunction with other non-fluent profiles or with the fluent profile

Introduktion: I Sverige är det årligen närmare 30,000 personer som drabbas av en stroke och därför ses diagnosen som en av våra stora folksjukdomar. Efter att ha drabbats av en sjukdom är upplevelsen av hälsa något som påverkar en persons hela tillvaro. Den fysiska, psykiska och sociala upplevelsen av livskvalitet påverkas av sjukdomar och behandlingar som bedöms inom hälso- och sjukvården med livskvalitetsinstrument. Syfte: Litteraturstudiens syfte var att belysa patienters upplevelser av livskvalitet efter en stroke. Metod: Litteraturstudien följer Polit och Beck´s (2012) niostegsmodell. Källmaterialet inhämtades från databaserna CINAHL och PubMed. Källmaterialet för denna litteraturstudie utgörs av fem kvalitativa och sju kvantitativa artiklar som presenteras i bilaga 1. Resultatet: Resultatet redovisas både i figur och i text. De två huvudtemana: Begränsad och Beroende och Mental omställning visar tillsammans med de fyra temana på patienters upplevelser av livskvalitet efter en stroke. Slutsats: Kvinnor och män upplever sig ofta beroende och begränsade efter sin stroke relaterat till en sänkt personlig-ADL och brist på mental energi. Kvinnor har jämfört med män oftare ett försämrat utfall efter stroke. Detta begränsar deras dagliga liv och ger dem en sänkt livskvalitet.

Bakgrund: Stroke är en skada som sker i hjärnan i form av en blödning eller infarkt. Stroke medför oftast motoriska symtom i form av nedsatt balans, styrka, koordination och gångförmåga. Musikterapi har som syfte att använda musik och/eller annan auditorisk stimuli för att hjälpa patienten med kognitiva och motoriska nedsättningar som vid exempelvis Parkinson och MS. Syfte: Syftet med den här litteraturstudien var att kartlägga musikterapi som interventionsmetod vid stroke. Metod: Tre stycken frågeställningar låg som grund för den här litteratursammanställningen; Hur används musikterapi i interventionen? Vilken påverkan har musikterapi som intervention på gångförmågan vid strokerehabilitering? Vilken påverkan har musikterapi som intervention på funktionen av de övre extremiteterna vid strokerehabilitering Fem akademiska databaser användes för att hämta artiklarna; PubMed, PEDro, Scopus, Web of Science och CINAHL. Artiklarna kvalitetsgranskades med hjälp av Fribergs granskningsmall och en PICO-tabell användes för att klargöra syftet av studien. Resultat: 16 artiklar inkluderades i studien. Artiklarna visade att musikterapeutisk behandling gav övervägande goda resultat både på nedsatt gångförmåga och nedsatt funktion av övre extremitet. Framförallt gav Rhythmic Auditory Stimulation (RAS) och keyboard/piano spelande goda resultat. Konklusion: Det kan ses en positiv effekt av musikterapi som behandlingsmetod vid stroke. RAS visade på goda förbättringar vid nedsatt gångförmåga och keyboard/piano spelande goda resultat vid nedsatt funktion av övre extremitet. Mer forskning behövs dock gällande musikterapins effekter på övre extremitet vid strokerehabilitering.

Bakgrund: I Sverige drabbas årligen cirka 23 000 individer av stroke, vilket kan leda till flera funktionsnedsättningar till exempel försämrad balans- och gångförmåga samt fallrädsla. Fysioterapeuter har en betydande roll i rehabilitering, då interventioner bidrar till ökad självständighet och delaktighet. I dagsläget finns ingen överordnad fysioterapeutisk behandlingsstrategi. Rehabilitering kan bland annat bestå av stabilitetsträning, som visats minska posturalt svaj och ge en ökad neuromuskulär aktivering. Redcord® består av träning i slyngor på instabilt underlag, och kan anpassas till individens förutsättningar. Syfte: Syftet med denna studie var att utvärdera om fem veckors slingträning i Redcord® var en lämplig behandlingsmetod för att förändra gång- och balansförmåga samt minska fallrädsla hos en individ som insjuknat i stroke för minst tre månader sedan. Metod: Studien var en prospektiv Single Subject Experimental Design med A-B design. Deltagaren var en kvinna i medelåldern, som drabbats av stroke för ett år sedan. Hon tränade två gånger per vecka under fem veckors tid i Redcord®. Utvärderingsinstrument som användes var Kistler 9286BA, Rombergs Test, 10-meters gångtest samt Falls Efficacy Scale - Svensk version. Mätningar skedde vid varje träningstillfälle, förutom Falls Efficacy Scale som genomfördes före och efter interventionsperioden. Resultat: Vid användning av Kistler 9286BA observerades stor variation av data gällande posturalt svaj. Gånghastigheten under 10-meters gångtest minskade men en förändrad gångcykel observerades. Falls Efficacy Scale visade en minskad fallrädsla. Konklusion: En förändrad balans- och gångförmåga har observerats under studien, vilket haft en positiv effekt på fallrädsla, gångkvalitet och tyngdöverföring mot den affekterade sidan. En längre interventionsperiod hade varit önskvärd.

Deficits in phonology are among the most common and persistent impairments in aphasia after left hemisphere stroke, and can have significant functional consequences for spoken and written language. While many individuals make considerable gains through physiological restitution and in response to treatment, the neural substrates supporting phonological performance in the face of damage to critical language regions is poorly understood. To address this issue, we used BOLD fMRI to measure regional brain activation in a case series of individuals with aphasia after left MCA stroke during a phonological task. The results of this study support the idea that damage to even a portion of the phonological network results in impaired phonological processing. We found that individuals with left perisylvian damage tend to rely on the residual left-hemisphere language network, and typically recruit regions associated with domain-general cognitive processing which fall outside of the left-hemisphere language network. However, recruitment of these regions did not necessarily enhance phonological processing. Rather, more successful phonological processing outside the scanner was associated with recruitment of a language region in right posterior middle temporal gyrus and a region in left occipital pole. More successful phonological processing inside the scanner was associated with additional recruitment of the left supramarginal gyrus within the healthy control network, engagement of bilateral intraparietal sulcus from the multi-demand network, and up-regulation of the right-hemisphere network of regions homotopic to the left-hemisphere language network seen in the healthy control group. These findings emphasize the contributions of residual components of the left-hemisphere language network, engagement of a non-linguistic domain-general multi-demand network, and the participation of the non-dominant right-hemisphere language network in successful phonological processing in chronic aphasia after stroke.

No description available.

Bakgrund: I Sverige utgör patientgruppen som har haft stroke en stor del i den somatiska sjukvården. Stroke anses vara en av de främsta orsakerna till invalidisering ur ett internationellt perspektiv. Patienterna upplever fysiska och psykiska förändringar som oftast blir mer hanterbara genom de anhörigas stöd. Sjuksköterskor har ett stort ansvar över patienternas vård och är en viktig del i vårdteamet. Problem: Sjuksköterskor upplever svårigheter i att göra de anhöriga delaktiga i vården kring patienterna samt att utforma en hållbar vårdplan som kan fortsätta i hemmet. Syfte: Ur ett anhörigperspektiv beskriva upplevelser av att vårda en närstående som har haft stroke. Metod: En litteraturstudie med en beskrivande syntes. Resultat: De anhöriga upplevde en utmaning i att ge vård då ansvaret kom plötsligt och medförde stora livsförändringar. En ständig oro och rädsla var närvarande och familjerelationerna var förändrade. Allteftersom tiden fortlöpte upplevde de anhöriga att de kunde skapa kontroll över den förändrade livssituationen och finna mening. Slutsats: För att skapa en förhöjd delaktighet behöver vårdplanen tidigt utformas tillsammans med de anhöriga och ansvaret över vården behöver tilldelas dem utifrån deras förmåga och i en långsam takt. / Background: In Sweden, the patients who have suffered a stroke account for a significant amount of cases in the somatic care. Seen from an international perspective, stroke is considered to be one of the prime reasons for incapacitation. Patients can experience both physical and psychological changes which generally become more manageable with support from relatives. Nurses have a vital responsibility for the patients’ care and an important role in the healthcare team. Problem: Nurses are experiencing difficulties in making the relatives involved in the patient’s healthcare and to develop a sustainable care plan which can proceed at home. Aim: To describe the care experiences of the stroke patient’s relatives. Method: A literature review with a descriptive analysis. Results: The relatives experienced a challenge in providing care when the responsibility suddenly came and brought great changes. A constant worry and fear were present and family relationships were altered. As time progressed, the relatives felt that they could gain control of the changed life situation and find meaning. Conclusion: To create enhanced participation, the healthcare plan needs to be designed in an early stage together with the relatives. The responsibility of the care needs to be allocated to the relatives on the basis of their ability and in a slow pace.