Bakgrund: I Sverige drabbas årligen cirka 23 000 individer av stroke, vilket kan leda till flera funktionsnedsättningar till exempel försämrad balans- och gångförmåga samt fallrädsla. Fysioterapeuter har en betydande roll i rehabilitering, då interventioner bidrar till ökad självständighet och delaktighet. I dagsläget finns ingen överordnad fysioterapeutisk behandlingsstrategi. Rehabilitering kan bland annat bestå av stabilitetsträning, som visats minska posturalt svaj och ge en ökad neuromuskulär aktivering. Redcord® består av träning i slyngor på instabilt underlag, och kan anpassas till individens förutsättningar. Syfte: Syftet med denna studie var att utvärdera om fem veckors slingträning i Redcord® var en lämplig behandlingsmetod för att förändra gång- och balansförmåga samt minska fallrädsla hos en individ som insjuknat i stroke för minst tre månader sedan. Metod: Studien var en prospektiv Single Subject Experimental Design med A-B design. Deltagaren var en kvinna i medelåldern, som drabbats av stroke för ett år sedan. Hon tränade två gånger per vecka under fem veckors tid i Redcord®. Utvärderingsinstrument som användes var Kistler 9286BA, Rombergs Test, 10-meters gångtest samt Falls Efficacy Scale - Svensk version. Mätningar skedde vid varje träningstillfälle, förutom Falls Efficacy Scale som genomfördes före och efter interventionsperioden. Resultat: Vid användning av Kistler 9286BA observerades stor variation av data gällande posturalt svaj. Gånghastigheten under 10-meters gångtest minskade men en förändrad gångcykel observerades. Falls Efficacy Scale visade en minskad fallrädsla. Konklusion: En förändrad balans- och gångförmåga har observerats under studien, vilket haft en positiv effekt på fallrädsla, gångkvalitet och tyngdöverföring mot den affekterade sidan. En längre interventionsperiod hade varit önskvärd.

Introduktion: Den äldre befolkningen ökar stadigt globalt och samtidigt ökar incidensen av höftfrakturer. Vanliga funktionsnedsättningar efter höftfraktur är nedsatt funktion i att gå och röra sig omkring (mobilitet) och vardagliga aktiviteter. Nationella kliniska riktlinjer rekommenderar generellt balans- och styrketräning men oklarheter finns om träningens mängd, viktiga komponenter och interventionens tid. Flera systematiska översikter har undersökt effekterna av specifika träningskomponenter på mobilitet och ADL där resultaten är tvetydiga. Vilka effekter styrketräning har på specifikt mobilitet och vardaglig aktivitet är fortfarande oklart. Syftet med denna litteraturöversikt är att sammanställa styrketräningens effekter på mobilitet och vardaglig aktivitet hos äldre personer med höftfraktur.  Metod: Artikelsökning med systematisk metod i databaserna PubMed och Cinahl. Artikelsökningen gav 145 artiklar och elva artiklar var lämpliga utifrån inklusions- och exklusionskriterierna och ingick i en narrativ syntes. Majoriteten av deltagare i alla studier var kvinnor.  Resultat: Styrketräning verkar ha positiva effekter på mobilitet i steghöjd och gångdistans men är otydliga för gånghastighet och Timed Up and Go. Styrketräning verkar även ha positiv effekt på de flesta utfallsmått av vardaglig aktivitet. Övningarna benpress, step up och knäextension inkluderades i majoriteten av studier med positivt signifikanta resultat för dessa utfallsmått.  Slutsats: Styrketräning för äldre personer med höftfraktur verkar ha effekt på mobilitet och vardaglig aktivitet. Studierna med signifikanta resultat för dessa utfall inkluderade uppgiftspecifik styrketräning. Vidare forskning bör fokusera på att inkludera fler män och att undersöka om en intervention, liknande till studierna med signifikanta resultat för mobilitet och vardaglig aktivitet, även har effekt på gånghastighet och Timed Up and Go.

Patienter med idiopatisk normaltryckshydrocefalus (iNPH) som utreds och opereras med shunt på Karolinska Universitetssjukhuset, kan få en bättre gångförmåga och livskvalité efter operation. Begränsad kunskap finns avseende den utredning som leder till shuntoperation på Karolinska universitetssjukhuset, samt hur operationen påverkar gångförmåga och hälsorelaterad livskvalité hos patienter med iNPH.Studien undersökte skillnader avseende gångförmåga och även hälsorelaterad livskvalité preoperativt och tre månader postoperativt hos patienter med iNPH. Urvalet bestod av 118 patienter med iNPH som genomgått shuntoperation. De fick utföra gångtester samt skatta sin hälsorelaterade livskvalité pre- och tre månader postoperativt. Patienterna hade signifikant bättre gångförmåga och funktionell gångförmåga postoperativt. Ingen klinisk signifikant skillnad sågs avseende skattad hälsorelaterad livskvalité postoperativt. Patienter med iNPH som utreds och opereras med shunt på Karolinska universitetssjukhuset hade en bättre gångförmåga och en högre skattad hälsorelaterad livskvalité postoperativt. Idiopatisk normaltryckshydrocefalus, gångförmåga, hälsorelaterad livskvalité, shuntoperation. / Patients with idopatic normal pressure hydrocephalus (iNPH) that are investigated och treated with shunt surgery may improve their walking ability and health related quality of life after surgery. There is limited knowledge regarding the investigation that leads to shunt surgery at Karolinska University Hospital, and how the surgery affects walk ability and health related quality of life, in patients with iNPH. The study investigated the differences regarding gait ability as well as health related quality of life, among patients with iNPH, before and three months after surgery. The study included 118 patients with iNPH, that underwent shunt surgery. The patients performed walking tests and estimated their health related quality of life, before and three months after surgery. The patients had a significant better walking ability after surgery. No clinical significant difference was seen regarding health related quality of life. Patients with suspected iNPH who were investigated and treated with shunt surgery at Karolinska University Hospital, had a better walking ability and a higher health related quality of life after surgery. Idopatic normal pressure hydrocephalus, gait, gait ability, health related quality of life, shunt surgery.

<p>Fall orsakar de allra flesta höftfrakturerna och en tredjedel av alla över 65 år i Sverige faller varje år. En persons self-efficacy kan påverka hur aktiv personen vågar vara efter en höftfraktur vilket torde påverka den postoperativa rehabiliteringen. <strong>Syfte:</strong> Syftet var att vid hemgång från ortopedavdelning efter operation för höftfraktur undersöka om fallrelaterade self-efficacy skiljer sig i olika äldre åldersgrupper samt samband mellan fallrelaterad self-efficacy, gångförmågan och antalet vårddagar. <strong>Metod:</strong> Medelåldern i studien var 78 år. 14 personer ingick i studien. 6 av personerna tillhörde gruppen äldre/äldre (≥80 år) och resterande tillhörde gruppen yngre/äldre (65-79 år). Personerna som ingick hade ingen till mild kognitiv nedsättning. Frågeformuläret Falls-efficacy scale svenska versionen (FES(S)) även gångtestet Timed Up and Go användes. <strong>Resultat:</strong> Studien kunde inte påvisa några statistiskt signifikanta skillnader i fallrelaterad self-efficacy mellan yngre/äldre och äldre/äldre på FES(S) och dess delskalor. De äldre/äldre skattade dock sin fallrelaterade self-efficacy högre än yngre/äldre. Sambandet mellan FES(S) delskala för personliga aktiviteter i dagliga livet (PADL) och TUG i gruppen äldre/äldre var statistiskt signifikant. Sambanden mellan antalet vårddagar och resultaten på FES(S) var lågt till måttligt. <strong>Konklusion:</strong> Att äldre/äldre skattar högre på FES(S) och har ett starkt samband med resultaten på TUG är något som avdelningar skulle kunna ta hänsyn till i sin rehabilitering genom att träna vardagsaktiviteter för att tillägna sig ökad förståelse av vad de möts av vid hemgång.</p>

Fall orsakar de allra flesta höftfrakturerna och en tredjedel av alla över 65 år i Sverige faller varje år. En persons self-efficacy kan påverka hur aktiv personen vågar vara efter en höftfraktur vilket torde påverka den postoperativa rehabiliteringen. Syfte: Syftet var att vid hemgång från ortopedavdelning efter operation för höftfraktur undersöka om fallrelaterade self-efficacy skiljer sig i olika äldre åldersgrupper samt samband mellan fallrelaterad self-efficacy, gångförmågan och antalet vårddagar. Metod: Medelåldern i studien var 78 år. 14 personer ingick i studien. 6 av personerna tillhörde gruppen äldre/äldre (≥80 år) och resterande tillhörde gruppen yngre/äldre (65-79 år). Personerna som ingick hade ingen till mild kognitiv nedsättning. Frågeformuläret Falls-efficacy scale svenska versionen (FES(S)) även gångtestet Timed Up and Go användes. Resultat: Studien kunde inte påvisa några statistiskt signifikanta skillnader i fallrelaterad self-efficacy mellan yngre/äldre och äldre/äldre på FES(S) och dess delskalor. De äldre/äldre skattade dock sin fallrelaterade self-efficacy högre än yngre/äldre. Sambandet mellan FES(S) delskala för personliga aktiviteter i dagliga livet (PADL) och TUG i gruppen äldre/äldre var statistiskt signifikant. Sambanden mellan antalet vårddagar och resultaten på FES(S) var lågt till måttligt. Konklusion: Att äldre/äldre skattar högre på FES(S) och har ett starkt samband med resultaten på TUG är något som avdelningar skulle kunna ta hänsyn till i sin rehabilitering genom att träna vardagsaktiviteter för att tillägna sig ökad förståelse av vad de möts av vid hemgång.

Bakgrund: Att råka ut för en osteoporosrelaterad höftfraktur medför ofta att personernas funktionsnivå försämras mer än vad som kan förklaras av åldrandet i sig. Syfte: Att hos personer som blir inlagda på sjukhus på grund av höftfraktur, dels beskriva könsskillnader och dels identifiera riskfaktorer för nedsatt gångförmåga och smärta i den opererade höften fyra månader postoperativt. Metod: En registerstudie där 1000 personer, 50 år och äldre, med icke patologisk höftfraktur ingick. Registermaterialet analyserades dels deskriptivt och dels med multivariata regressionsmodeller för att undersöka riskfaktorer för nedsatt gångförmåga och smärta. Resultat: Kvinnorna var äldre, friskare enligt ASA, använde mer gånghjälpmedel och bodde oftare ensamma innan frakturen jämfört med männen. Riskfaktorer för nedsatt gångförmåga var högre ålder (OR = 1,07; 95% CI, 1,05-1,10), att vara svårare sjuk enligt ASA (OR = 2,04; 95% CI, 1,50-2,77) och att inte använda gånghjälpmedel (OR = 0,36; 95% CI, 0,25-0,53). Riskfaktorer för smärta i den opererade höften var lägre ålder (OR = 0,95; 95% CI, 0,92-0,97) och att inte använda gånghjälpmedel före fraktur (OR = 0,68; 95% CI, 0,47-0,99). Slutsats: Det är viktigt att utveckla rehabiliteringsprocessen för att minska risken för nedsatt gångförmåga speciellt för äldre personer och att optimera smärtbehandlingen framför allt till de yngre. / Background: To incur a hip fracture often means that people's level of function deteriorates more than can be explained by the aging process itself. Objective: To describe gender differences and also identify risk factors for impaired walking ability and pain in the operated hip four months postoperatively. Method: A register study in which 1,000 people, aged 50 and older, with non-pathological hip fracture were included. Index was analyzed partly descriptive and partly by multivariate regression models to examine risk factors for impaired walking ability and pain. Results: The women were older, healthier according to ASA, using more walking aids and more often lived alone before the fracture compared with men. Risk factors for impaired walking ability were older age (OR = 1.07, 95% CI, 1.05-1.10), to be affected with severe illness according to ASA (OR = 2.04, 95% CI, 1.50-2.77) and not using walking aids (OR = 0.36, 95% CI, 0.25-0.53). Risk factors for pain in the operated hip were younger age (OR = 0.95, 95% CI, 0.92-0.97) and not using walking aids before fracture (OR = 0.68, 95% CI, 0.47-0.99). Conclusion: It is important to develop the rehabilitation process to reduce the risk of impaired walking ability especially for older people and to optimize pain management particular to the young.

Bakgrund: Parkinsons sjukdom är en kronisk degenerativ neurologisk sjukdom som leder till motoriska funktionsnedsättningar. De tre vanligaste motoriska symtomen som uppkommer genom sjukdomen är bradykinesi, muskulär rigiditet och vilotremor vilket påverkar gångförmågan negativt då det kan resultera i postural instabilitet och korta stapplande steg. Tidigare studier har visat att degenerationen i basala ganglierna har en koppling till bearbetning av takt, där gångförmågan kan förbättras tack vare auditivt stimuli som musik, eftersom detta förenklar rörelse genom att möjliggöra valet av tidpunkt för muskelaktivering. Därmed är det intressant att ta reda på och fånga individernas upplevelser av att gå till musik. Syfte: Syftet är att beskriva upplevelserna av musik vid gång och musikens påverkan på gångförmågan hos personer med Parkinsons sjukdom. Metod: Fyra stycken deltagare valdes ändamålsenligt ut för att gå en bana på totalt 22 meter. Varje deltagare gick enskilt banan två gånger, den första gången utan musik och den andra gången med musik. Därefter gjordes en kvalitativ intervju med hjälp av en semistrukturerad intervjuguide för att ta reda på individens tankar, känslor och upplevelser av utförandet. Det inspelade materialet från intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen efter intervjuerna ledde till en huvudkategori ”Musikens betydelse på gångförmågan”, med innehåll av två kategorier ”Glädje av musik” och ”Underlättar rörelser”, som i sin tur innehöll en underkategori vardera, ”Taktens påverkan” och ”Kroppen väcks till liv”. Konklusion: Deltagarna hade en positiv inställning till musik och en förbättring av gångförmågan kunde upplevas när deltagarna fick gå till musik, jämfört med utan.

Lumbal spinal stenos är ett av de vanligaste patologiska tillstånden i ryggen. Primärt mål för de flesta av interventionerna vid lumbal spinal stenos är en förbättring av gångförmågan. I det Svenska ryggregistret för uppföljning av kirurgi saknas utvärdering av objektivt uppmätt gångförmåga. Syfte: Att undersöka hur objektivt uppmätt gångförmåga påverkas efter en operation av lumbal spinal stenos samt hur den korrelerar mot subjektivt skattad gångförmåga och mot skattad rygghälsa samt livskvalitet. Metod: Etthundrasjuttiotre patienter i ålder 50-81 år utförde pre och 24 månader postoperativt ett standardiserat six minutes walk test (6 MWT) samt besvarade enkäter om självskattad gångförmåga, livskvalitet (EQ5D) och rygghälsa (ODI). Signifikans på förändring av medelvärdet av gångförmågan beräknades med ett parat t-test och 95 % konfidensintervall. Korrelation mellan uppmätt gångförmåga och självskattad gångförmåga samt mot EQ5D och ODI beräknades med Spearmans rangkorrelation. Resultat: Gångförmågan mätt med 6MWT förbättrades från 314 meter preoperativt till 396 meter 24 månader postoperativt. Korrelationen mellan uppmätt gångförmåga och självskattad gångförmåga var 0,68 postoperativt. Korrelationen mellan 6 MWT och EQ5D var 0,60 och mot ODI 0,65, 2 år postoperativt. Konklusion: Resultatet i denna studie visade på en signifikant förbättring av objektivt uppmätt gångförmåga två år efter en operation av lumbal spinal stenos. Korrelationen mellan självskattad gångförmåga och 6 MWT var moderat. Korrelationen mellan 6 MWT och EQ5D var moderat och moderat till stark mot ODI. / Lumbar spinal stenosis is one of the most common pathological conditions in the lower back. A primary goal for most of the interventions for lumbar spinal stenosis is an improvement of walking ability. In the Swedish back registry for follow-up surgery objectively measured gait is missing. Objective: To examine how objectively measured walking capacity is affected by an operation of lumbar spinal stenosis and how it correlates with subjective estimated walking capacity, back health (ODI) and quality of life (EQ5D). Method: Onehundredseventythree patients in age 50-81 years performed pre and 24 months postoperatively a standardized six minutes walk test (6 MWT) and responded to questionnaires about self-rated gait, EQ5D and ODI. Significance of the change in mean walking ability was calculated by using a paired t-test and 95% confidence intervals. Correlation between the measured gait and self-rated gait as well as against EQ5D and ODI were calculated with Spearman rank correlation. Result: Walking capacity measured by the 6MWT improved from 314 to 396 meters, 24 months postoperatively. The correlation between the measured and self-rated gait were 0,68 postoperatively. Correlation between 6MWT and EQ5D were 0,60 and against ODI 0.65, 2 years postoperatively. Conclusion: The results of this study showed a significant improvement in objectively measured walking capacity, two years after an operation of lumbar spinal stenosis. Correlation between self-rated gait and 6 MWT were moderate. Correlation between 6MWT and EQ5D were moderate and against ODI moderately strong.