Bakgrund: Teamarbete vid akut omhändertagande mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan inom primärvården avser en kort tid och snabba och korrekta beslut om vård och behandling är viktigt, för att inte mista värdefull tid eller information som kan spela roll för patientens vidare vård och hälsotillstånd. Brister i teamarbete kan leda till medicinska fel, skada kommunikationen och samarbetet mellan teammedlemmarna. Det kan leda till att patienten inte får den professionella vård patienten har rätt till. Syfte: Syftet med studien var att undersöka teamarbete mellan distriktssköterskan och ambulanssjuksköterskan vid akut omhändertagande inom primärvården. Metod: Webbaserad enkätstudie genomfördes i Södra Sverige med kvantitativ ansats där 168 distriktssköterskor och ambulanssjuksköterskor ingick. Resultat: Resultatet visade att det fanns signifikanta skillnader mellan professionerna avseende teamarbete. Distriktssköterskor var mer nöjda med kommunikationen och överrapporteringen jämfört med ambulanssjuksköterskor. Ambulanssjuksköterskor var mer nöjda med samarbetet i teamet jämfört med distriktssköterskor. Slutsats: För att kunna möta patientens omvårdnadsbehov, stärka patientsäkerheten och förbättra resultaten för patienten behöver samarbetet och kommunikationen mellan teammedlemmarna fungera. Ett bra teamarbete innebär att medlemmarna används mer effektivt för att skapa en helhetssyn kring patienten.

Bakgrund: Sjuksköterskans huvudområde är omvårdnad, som bör utgå från de sex kärnkompetenserna. Partnerskap ska byggas på en personcentrerad omvårdnad som inkluderar patientens värderingar, resurser och engagemang. Detta behövs för att skapa kommunikation och delaktighet. Arbetsbelastning innebär den tiden och den vård som en sjuksköterska ägnar, både indirekt och direkt åt patienter, arbetsplats och professionell utveckling. KASAM är studiens referensram. Syfte: Syftet var att beskriva hur nivån av arbetsbelastning påverkar sjuksköterskan och utförandet av omvårdnad. Metod: Studiens valda metod utgick från en integrerad metod. Studiens resultat baseras på åtta vetenskapliga artiklar, varav sex artiklar har kvantitativ ansats och två artiklar har kvalitativ ansats. Dataanalysen gjordes enligt Friberg (2017) beskrivning av de fyra analysstegen vid en litteraturöversikt. Resultat: Resultatet utgick från studiens framtagna teman: risk för psykiska påfrestningar, begränsningar i utförandet av omvårdnad och rollen som arbetsledare. Resultatet visade att arbetsbelastning påverkar sjuksköterskans mående, i form av utmattning, utbrändhet, sämre arbetstillfredsställelse och negativ prestation på arbetet. Arbetsbelastning begränsar sjuksköterskans arbete, genom sämre vårdrelation, missad omvårdnad och bortprioriterad omvårdnad. Omvårdnaden påverkas negativt. Det finns inte tid för sjuksköterskan att upprätthålla en god ledarroll. Detta påverkar teamarbetet och ger sämre vårdstandard. Slutsats: Ur studien framkom det att låg arbetsbelastning hade en god påverkan på sjuksköterskans mående, ledarroll och utförande av arbete. Det framkom även att hög arbetsbelastning har en negativ påverkan på sjuksköterskans utförande av omvårdnad, sjuksköterskans psykiska mående och ledarroll. Sjuksköterskan påverkas inte endast av arbetsbelastningen i sig, utan sker oftast i kombination med andra bidragande faktorer. Hälso- och sjukvården är ständigt belastad och i obalans mellan resurser och krav. Därför blir det ännu mer ohanterbart för vårdpersonalen vid exempelvis pandemier, såsom nuvarande Covid-19 pandemin som belastar sjukvården ännu mer.

Bakgrund: Att arbeta i interprofessionella team inom akutsjukvården förbättrar patientsäkerheten och trivseln på arbetsplatsen. Teamarbete är en av de sex kärnkompetenserna. Ett bra teamarbete innehåller faktorer som ledarskap, kommunikation, tydliga roller, gemensamma mål, kunskap, övning och reflektion.Det interprofessionella teamarbetet inkluderar samtliga professioner, patient och anhöriga. Fungerande teamarbete leder till minskad morbiditet och mortalitet hos patienterna samt minskad risk för sjukdom hos personalen och mindre risk att personalen lämnar organisationen.Motiv: Studien utfördes på en enhet inom akutsjukvården. Neddragningar av vårdplatser och brist på ordinarie personal har lett till oro och försämrad arbetsmiljö. Författaren hoppas kunna öka kunskap och förståelse för förbättring av teamarbetet för professionerna och organisationen. Syfte: Att belysa erfarenheter av det interprofessionella teamarbetet på en akutmottagning med akutsjukvårdsplatser. Metod: Semistrukturerade intervjuer utfördes bland tre professioner för att kunna belysa upplevelsen av teamarbete. En kvalitativ innehållsanalys användes. Resultat: Deltagarna upplevde att teamarbetet fungerade bra. Tre kategorier framkom; att känna trygghet, att ha utvecklings möjligheter och organisationens betydelse. Att ha en tydlig ledare, kunna förbereda sig och att känna samhörighet var viktiga faktorer. Övningar och reflektioner var önskvärt för att utveckla teamarbetet. Organisationens betydelse är viktig när det gäller att ta vara på kompetensen och att rollerna är tydligt beskrivna. Konklusion: Det fanns samstämmighet bland deltagarna över vad ett bra teamarbete är och hur det hade kunnat förbättras på berörd enhet genom mer övningar och reflektioner. Ett förslag är att inkludera överläkarna i övningarna, då det framkom att det riskerar att bli ett otydligt ledarskap när fler läkare involveras vid den akut sjuke patienten.

SAMMANFATTNING Personer med demenssjukdom är en växande patientgrupp som kommer att ställa höga krav på den framtida demensvården. Demens är ett tillstånd som försämrar de kognitiva funktionerna. Inom vården av personer med demenssjukdom är smärta ett vanligt och vanligtvis ett obehandlat symtom. Smärta är en subjektiv upplevelse som endast kan värderas av den som har ont. Eftersom många personer med en demenssjukdom har en nedsatt kommunikationsförmåga är det en stor utmaning för sjuksköterskor att identifiera och lindra smärta hos dessa personer.  Syftet var att belysa sjuksköterskors attityder till och kunskap om smärta hos personer med demenssjukdom.  En litteraturöversikt genomfördes för att besvara studiens syfte. Sökningar utfördes i databaserna PubMed, CINAHL och Psycinfo. Femton vetenskapliga artiklar inkluderades i studien efter noggrann kvalitetsgranskning.  Resultatet påvisade att sjuksköterskor saknade kunskap om demenssjukdomar, smärtlindring och behandling. Vilket påverkade sjuksköterskors förmåga att identifiera och bedöma smärta hos personer med demenssjukdom. Vidare påvisade resultatet att sjuksköterskor kände en oro för de ökade riskerna med att använda narkotikaklassade läkemedel hos den äldre befolkningen. Sjuksköterskor oroade sig även för biverkningar som förstoppning, illamående, fallrisk och missbruk. I resultatet framkommer ett flertal hinder och barriärer för att bedöma smärta, svårigheter att kommunicera, tidsbrist och en hög arbetsbelastning. Strategier som underlättade identifieringen och bedömningen av smärta var teamarbete, ett gott samarbete med kollegor och att ta stöd av anhöriga. Sjuksköterskor använde sig av den icke-verbala kommunikation, när den muntliga kommunikationen inte fungerade. Beröring var en effektiv strategi för att kommunicera med demenspatienter och kunde användas för att stimulera och förmedla trygghet.  Slutsatsen är att vård av personer med demenssjukdom bör vara personcentrerad. Och sjuksköterskor är i behov av utbildning om demenssjukdomar för att kunna identifiera och bedöma smärttillstånd hos denna patientgrupp.

Hjärtstopp uppträder vanligen i slutstadiet av en döendeprocess. Alla döende patienter kan därför i princip betraktas som aktuella för hjärt-lungräddning (HLR) såvida ett beslut om att avstå från HLR inte har fattats. Läkare har det fulla ansvaret vid beslut om HLR. Studier belyser emellertid att samarbete med sjuksköterska, patient och närstående medför en bättre kunskapsplattform inför beslut om HLR. Trots att riktlinjer och föreskrifter förespråkar denna form av samarbete visar studier att samarbete inte alltid sker i det kliniska arbetet vid beslut om HLR.   Syftet med denna studie var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av samarbete med läkare, patient och närstående vid beslut om HLR.   Metoden som användes vid genomförandet av denna studie var av kvalitativ design. Nio semistrukturerade intervjuer genomfördes och det manifesta innehållet analyserades utifrån en induktiv innehållsanalys.   Resultatet visade att sjuksköterskornas upplevelser av samarbete varierade utifrån deras tidigare erfarenheter. Sjuksköterskorna delade dock en gemensam önskan om samarbete med läkare, patient och närstående. De reflekterade kring upplevda svårigheter i samband med samarbete och svårigheter som kunde förhindra att samarbete uppstod. De belyste även olika möjligheter som ett välfungerande samarbete kunde generera inför beslut om HLR.   Slutsatsen blev att sjuksköterskornas upplevelse av samarbete, vid beslut om HLR, skiljde sig från deras upplevda önskan om samarbete. Sjuksköterskorna beskrev vidare ett önskemål om samarbete som överensstämde väl med aktuella riktlinjer och föreskrifter för tillvägagångsätt vid beslut om HLR samt begreppen interprofessionellt teamarbete och partnerskap. Den stora utmaningen framöver är emellertid att kliniskt implementera sjuksköterskornas önskemål om samarbete vid beslut om HLR.

No description available.

Bakgrund: På senare år har vårdens syn på patienter blivit mer personifierad, vilket innebär att patienten inkluderas och ses som en individ med unika behov. Lagar och styrdokument beskriver att sjuksköterskor ska vårda personcentrerat. Patienter och anhöriga har erfarit att sjuksköterskor har lyssnat och bemött dem med respekt och blivit inkluderade. Patienter och anhöriga har också erfarit att dem inte blivit sedda eller lyssnade på, även att det varit svårt att veta vad som kan förväntas i den aktuella situationen. Syfte: Var att undersöka sjuksköterskors erfarenheter av personcentrerad vård inom sjukhusmiljö. Metod: En allmän litteraturöversikt inkluderande elva kvalitativa och en kvantitativ studie. Resultat: Fem kategorier framkom, dessa handlade om vårdrelation, kunskap, sjuksköterskans inställning, teamarbete och organisatoriska förutsättningar. Sjuksköterskor beskrev god kunskap om vad personcentrerad vård är, men det kunde vara svårt att tillämpa. Generellt erfor sjuksköterskor att personcentrerad vård förbättrade vården, dels genom att relationen till patienterna förenklade arbetet, dels genom att sjuksköterskorna erfor att teamarbetet med andra professioner mer tillfredsställande, samt att deras eget arbete blev mer tillfredsställande. Slutsats: Sjuksköterskor erfor att personcentrerad vård var komplext. Framför allt framkom att inkludera patienten var viktigt men att det fanns en del hinder som gjorde det svårt att tillämpa personcentrerad vård.

Bakgrunden till studien beskriver distriktssköterskans roll i palliativ vård. När sjukdom ärobotlig och kurativ behandling inte längre är möjlig riktas patientens vård in i ett palliativtförhållningssätt. Begreppet palliativ vård strävar efter en helhetsvård och är en aktiv ochomfattande dygnet runt vård, oavsett huvudman för hälso- och sjukvården. Palliativ vårddefinieras och den palliativa vårdens fyra hörnstenar benämns. Den teoretiska referensramen,teamets uppbyggnad och samverkan i team diskuteras i arbetet med palliativa vårdprogram.Syftet för studien är att belysa distriktssköterskors erfarenheter av samverkan i team ipalliativa vårdprogram inom kommunal hälso- och sjukvård.Metoden utgår från en kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med induktiv ansats.Informanter var nio distriktssköterskor inom kommunal hälso- och sjukvård.Resultatet belyser att ett teambaserat förhållningssätt inom det palliativa vårdprogrammetstärker omvårdnaden till patienten och närstående inkluderas mer. Vidare sågs attarbetstillfredsställelsen och yrkesstoltheten ökar för distriktssköterskorna som arbetar i ettpalliativt vårdprogram. En engagerad och inkluderande ledare har en betydande del församtalsklimat och rollfördelning vilket ger trygghetskänsla i teamet.Slutsatserna visar att distriktssköterskor finner en trygghet i att vårdprogrammens delargrundar sig på evidensbaserad forskning och ses gynna ett strukturerat arbetssätt. Genom attnärstående inkluderas på ett respektfullt sätt, under livets sista tid och efter dödsfallet, ges ettnaturligt tillfälle för utvärdering och reflektion över den palliativa omvårdnaden. Betydelsenav ledarens roll påvisas och ett team utan hierarkiskt synsätt skapar trygghet och arbetsglädje.Vidare framgår det att olika huvudmän tycks leda till försämrad konsensus i den palliativavården.

Bakgrund och problemformulering: Trauma är den vanligaste orsaken till död för unga vuxna under 40 år. Traumaomhändertagandet utgår från ett inövat koncept, där struktur och kommunikation utgör viktiga delar av omhändertagandet och genererar bättre hälsa och trygghet för patienten. För att maximera patientens chans att överleva är samverkan i traumateamet av vikt. Tidigare studier visar på att ledarskapet är betydande under traumaomhändertagandet, men ger ingen tydlig bild om anestesisjuksköterskans upplevelser. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelser i samband med traumaomhändertagande. Metod: Kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats, där resultatet bearbetats med innehållsanalys. Resultat: Resultatet presenteras i tre huvudteman. Att vara professionell, Att uppleva trygghet i traumaomhändertagande samt Att förhålla sig till sina känslor. Anestesisjuksköterskorna upplever att om de har ett professionellt förhållningssätt, håller sig inom ramarna för inövade traumakoncept och de kommunikationsmodeller som hör till konceptet så skapar det en upplevelse av trygghet i sin egen roll och dessutom en känsla av att vara en trygghet för övriga medlemmar i teamet. Detta gör dem anpassningsbara i sina uppgifter med utgångspunkt för att uppgifterna inom den egna rollen är klara. När traumaomhändertagandet fungerar bra upplever anestesisjuksköterskorna att det är ett stimulerande arbete och de beskriver många olika känslor som genereras i samband med traumaomhändertagandet. Slutsats: Studiens resultat stärker tidigare forskning och bidrar till en djupare förståelse för anestesisjuksköterskans upplevelser i samband med traumaomhändertagandet. Många delar är viktiga för en positiv upplevelse, där trauma- och teamsamarbetsövningar ökar förutsättningen för ett lyckat traumaomhändertagande, för så väl patienten som för traumateamet.

Bakgrund: Idén till ämnesfördjupning under kandidatuppsatsen härrör från den grundutbildade sjuksköterskans upplevelser av arbete i katastrofområden. Sverige är historiskt lite drabbat av katastrofer och det är därför angeläget att undersöka vilka behov av kunskaper och färdigheter om sjuksköterskor som ämnar att arbeta i katastrofområden behöver. Syfte: Syftet är att undersöka vilka kunskaper och färdigheter sjuksköterskan behöver om de tänker arbeta i katastrofområden utomlands. Metod: Studien genomfördes som en litteraturstudie utformad efter Willman et al (2013). Populationen i databassökningen var grundutbildade sjuksköterskor, området var sjuksköterskans färdigheter och kunskap. Resultatet i studierna berörde sjuksköterskans upplevelser från katastrofområden. Tio kvalitativa studier från Pubmed valdes ut. SBU’s granskningsprotokoll för studier med kvalitativ forskningsmetodik och för relevans användes för att kvalitetsbedöma artiklarna (2014a; 2014b). Granskningen av dessa tio studier inspirerades av Polit & Becks (2014) kvalitativa innehållsanalys.Resultat: Två teman framkom utifrån analysen: Kunskap och Färdigheter. Under temat Kunskap framkom att sjuksköterskorna hade behov av utökad kunskap i katastrofsjukvård. Inom det medicinska kunskapsområdet var framförallt fyra områden som behovet av kunskap var mest framträdande: Pediatrik, ortopedi, psykiatri och allmänmedicin. I tema Färdigheter lyfts flera färdigheter som sjuksköterskan behöver för arbete i katastrofområdet. Dessa färdigheter var fysiska, etiska, personliga, psykologiska, teamarbete och roller. / Background: The idea for advancement in the bachelor thesis derives the basic training of nurses' experiences of working in disaster areas. To date, Sweden has been little affected by disasters. Therefore it was consider to be relevant to explore the knowledge and skills nurses working in disaster areas need. Aim: The aim of this study was to investigate the needs for knowledge and skills that nurses were required to have if they considered to work in disaster areas internationally. Method: The study was conducted as a literature review designed by Willman et al (2013). The population in the database search was nurses with basic education, the area was the nurse's skills, needs and readiness. The result of the articles in the search was nurses' experiences from working in disaster areas. Ten qualitative articles were identified from the Pubmed database. SBUs review protocols for studies of qualitative research and relevance were used to assess the quality of the articles (2014a, 2014b). The qualitative content analysis tool from Polit & Beck (2010) was used for inspiration to analysis of data collected from the ten articles. Result: Two main themes were found based on the analysis: Knowledge and Skills. In the theme of Knowledge emerges that nurses had a need for increased knowledge in emergency medical care. Within the medical knowledge, it is primarily four areas of knowledge that were most prominent: Pediatrics, orthopedics, psychiatry and general medicine. In the theme Skills several skills were lifted that nurses need to work in the disaster area. These skills are physical, ethical, personal, psychological, teamwork and roles.