Bakgrund: Sociala och medicinska framsteg har resulterat i en växande andel äldre i befolkningen, vilket ställer ökade krav på hälso- och sjukvården. E-hälsa har lyfts fram som ett sätt att effektivisera vården utan att göra avkall på dess kvalitet. Digitalisering anses kunna främja en god och jämlik hälsa, samtidigt som den enskildes delaktighet och inflytande stärks. Det är dock centralt att ha ett personcentrerat förhållningssätt med fokus på den enskildes behov. Syfte: Att undersöka äldre personers erfarenhet av delaktighet vid användande av e-hälsa. Metod: Studiedesignen var allmän litteraturstudie. Inledningsvis genomfördes strukturerad databassökning, därefter kvalitetsgranskades de vetenskapliga artiklar som svarade mot syftet och slutligen genomfördes innehållsanalys av utvalda artiklar.  Resultat: I resultatet framträdde två teman med sju kategorier. Det första temat var Faktorer som främjar delaktighet (kategorier: Vården blev mer flexibel och tillgänglig, Förbättrad kontinuitet i vården, Känsla av att vara sedd och hörd samt Ökad sjukdomsinsikt och egenvårdsförmåga) och det andra temat var Faktorer som hindrar delaktighet (kategorier: Känslor av ensamhet och maktlöshet, Svårigheter att hantera det ökade ansvaret för sin vård samt Problem med tekniken). Diskussion: Resultatet visade att e-hälsa kan vara ett sätt att öka äldre personers delaktighet i vården. Äldre som grupp har gemensamma nämnare, men det är viktigt att se till individens förutsättningar och önskemål och anpassa användningen av e‑hälsa efter den enskildes digitala resurser.

Under Covid-19-pandemin har behovet av digitalisering ökat inom vården. Användningen av e-hälsa blir allt vanligare vilket ställer nya krav på arbetsterapeuters kompetens inom videouppföljningar. Det finns dock begränsad forskning med kvalitativ design om svenska arbetsterapeuters användning av videouppföljning. Syftet med den här studien är att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda videouppföljningar. För att besvara syftet genomfördes en kvalitativ intervjustudie med en semistrukturerad intervjuguide. Det insamlade materialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys och resulterade i en presentation av tre kategorier och sju underkategorier. Deltagarna beskrev att kvaliteten på videouppföljningen påverkas av ljud- och bildproblematik, arbetsterapeutens erfarenhet samt patientens omgivning, digitala kunskap, utrustning och eventuella diagnos. Användandet av videouppföljning upplevs kunna kräva samarbete med patient eller andra professioner för en god rehabilitering. Det kan möjliggöra för patienten att vara hemma, vilket blir kostnads- och tidseffektivt. Arbetsterapeutens arbete effektiviseras, men blir samtidigt begränsat och försvårat. Studieförfattarna drar slutsatsen att videouppföljningar upplevs mestadels positivt av de deltagande arbetsterapeuterna. Användandet kan bidra till en mer effektiviserad och tillgänglig arbetsterapiprocess. Tekniska problem kan dock ställa krav på arbetsterapeuters kunskap.

Telehälsa är ett område som varit aktuellt i drygt 60 år. I och med Covid-19 ställdes nya krav på terapeuter att arbeta på distans.  EFT som parterapi är en upplevelse- och anknytningsbaserad metod. En kvalitativ intervjustudie genomfördes och materialet bearbetades med induktiv fenomenologisk ansats. Syftet var att undersöka sex certifierad EFT terapeuters erfarenhet och upplevelse av att bedriva EFT via skärm.  Studien visar att terapeuterna upplever att interventionerna i EFT fungerar lika bra via skärm.  Det terapeutiska rummet behöver teknik-anpassas och terapeuten modifiera sitt förhållningssätt något då det tredje rummet, som utgörs av skärmen, är ett annat rum än det fysiska rummet. Slutsatsen blev att terapeuten kan facilitera nya emotionella erfarenheter för paret via skärm om terapeuten känner sig trygg med sitt nya tredje rum- skärmen.

Bakgrund: Primärvården behöver förbättras för att kunna bemöta den höga efterfrågan på vård, samtidigt som det råder en betydande brist på sjuksköterskor globalt. Telehälsa, som är en del av e-hälsa, har visat sig vara en god väg till effektivisering av vårdarbetet. Samtidigt har vården bristande kunskaper om teknik och implementeringssvårigheter. Det har dock visat sig att sjuksköterskors delaktighet i beslutstagande under implementeringsprocessen ökar möjligheterna för implementeringens framgång.Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av implementering av telehälsa inom primärvården. Metod: Allmän litteraturöversikt enligt Friberg (2017) med kvalitativ ansats. Studien använde sex vetenskapliga kvalitativa artiklar som analyserades enligt Fribergs (2017) analysmetod. Resultat: Litteraturöversikten resulterade i fyra huvudkategorier och fyra underkategorier som svarade på syftet. Huvudkategorierna framkom som En lyckad implementering kräver resurser, Delaktighet påverkar implementeringens framgång, Olika förkunskaper skapar olika förutsättningar för implementering samt Attityder och engagemang på arbetsplatsen påverkar implementering. Fyra underkategorier framkom från huvudkategorin En lyckad implementering kräver resurser som var Stöd behövs, Olika aspekter av tid påverkar inställningen till implementering, Brist på personal är ett hinder och Rätt utrustning behövs.Slutsats: Sjuksköterskors erfarenheter är att det krävs tillräckligt med resurser, kunskap, delaktighet samt ett gott samarbete med organisationen under hela implementeringsprocessen för en lyckad implementering. När implementering inte utformas efter vårdens behov resulterar det i en högre arbetsbelastning, en sämre omvårdnad och motstånd till implementeringen.

Bakgrund: Diabetes typ 2 är en kronisk sjukdom samt ett globalt folkhälsoproblem. Hälso-och sjukvården i många länder strävar efter att minska diabetesrelaterade komplikationer. Patientens egenvård och självhantering av diabetes typ 2 har en betydande roll i behandlingsförloppet. Digital hälsoteknik och m-hälsa är en resurs som kan möjliggöra att patienter känner sig delaktiga och självständiga i hantering av diabetes typ 2. Dessa hälsoinsatser har potential att öka patientens välbefinnande och livskvalité.   Syfte: Syftet är att beskriva erfarenheter från användning av m-hälsa och digital hälsoteknik bland patienter med diabetes typ 2.   Metod: Allmän litteraturöversikt med tematisk analys som baserades på 11 vetenskapliga originalartiklar med kvalitativ ansats. Resultat: Dataanalysen resulterade i fem teman: Förbättrad egenvård och empowerment, Ökad kunskap och patientcoaching, Integritet, säkerhet och trovärdighet, Tillgänglighet till vårdgivare, samt Utmaningar- kostnad och teknisk erfarenhet. Resultatet visade att det finns både möjligheter och utmaningar med användning av m-hälsa och digital hälsoteknik för patienter med diabetes typ 2. Dessa hälsoresurser kunde stärka patienters förmågan till egenvård som bidrog till ökad egenmakt och självständighet hos patienterna. Slutsats: Patienterna hade en positiv upplevelse av tillämpning av digital hälsoteknik och m-hälsa med avseende på egenvårdaktiviteter samt kunskap och kontroll över sjukdomstillståndet. Digitala hälsovårdstjänster på distans möjliggjorde en lätt och bekväm tillgång till sjukvårdspersonal för patienter med diabetes typ 2. Detta ökade deras tillfredsställelse och minskade behovet av fysiska besök av sjukvårdspersonal. Kostnaden för teknikutrustning samt låga nivåer av digital kompetens begränsade patienters upplevelse av de möjligheter som dessa resurser kan bidra med. En god och jämlik hälsa kan uppnås genom att öka medvetenheten kring de möjligheter som erbjuds av m-hälsa och digital hälsoteknik. / Background: Type 2 diabetes is a chronic disease and a global public health problem. Healthcare in many countries are working hard to reduce diabetes-related complications. Patient self-care and self-management of type 2 diabetes play a major roll during the treatment. Digital health technology and mHealth are resources that can enable patients to feel involved and independent in the management of type 2 diabetes. These health initiatives have the potential to increase the patient’s well-being and quality of life.  Aim: The aim was to describe experiences of the use of mHealth and digital health technologies among patients with type 2 diabetes.  Method: General literature review with thematic analysis based on 11 original scientific articles with a qualitative approach.  Results: The data analysis resulted in five themes: Improved self-care and empowerment, Increased knowledge and patient coaching, Integrity, safety and credibility, Accessibility to care providers, Challenges- costs and technical experience. The results showed that there are both opportunities and challenges with the use of m-health and digital health technology for patients with type 2 diabetes. These health resources could strengthen patients' ability to self-care which contributed to increased autonomy and independence in patients. Conclusions: The patients had a positive experience of applying digital heath technologies and mHealth regarding to self-care activities as well as knowledge and control over the disease state. Digital health care services in long distance enabled easy and convenient access to healthcare professionals for patient with type 2 diabetes, increased their satisfaction and reduced the need for physical visits by healthcare professionals. The cost of technology equipment and low levels of digital competence limited patients’ experience of the opportunities that might be used of these resources. Good and equal health can be achieved by increasing awareness of the opportunities offered by mHealth and digital health technologies.

Bakgrund: Vårdronden genomförs dagligen av vårdpersonal tillsammans medpatienter inneliggande på slutenvårdsavdelning. Syftet med vårdronden är att tillgodose patientens behov av vård och behandling och kan inkluderaundersökningar, prognos, planering och undervisning av personal. Den digitalautvecklingen sker även inom sjukvården och ställer nya krav på vården och erbjudersamtidigt nya tekniska möjligheter. Syfte: Syftet med denna kartläggande litteraturöversikt är att identifiera typer av eHälsointerventioner som används i vårdronden inom slutenvården samt att studera hur vårdronden inom slutenvården har utvecklats med hjälp av eHälsointerventioner. Metod: För att svara på studiens frågeställning genomfördes en scoping review för att kartlägga litteratur inom detta område. Data hämtades från två olika databaser där sexton artiklar svarade på studiens syfte och uppfyllde inklusionskriterierna. En tematisk analys genomfördes därefter för att analysera artiklarna. Resultat: Fyra teman samt åtta underteman identifierades: konsulter på distans, deltagande i virtuella vårdronder, ny teknik och utbildning. eHälsointerventioner har medfört ökad patientsäkerhet, minskat bristen på specialistkompetens, minskat avståndet mellan patient/specialist, ökat delaktigheten för anhöriga, minskat smittspridning och stärkt det interprofessionella samarbetet i samband medvårdronden. Slutsats: Vårdronden har utvecklats genom nya arbetssätt vilka möjliggjorts av ny teknik med exempelvis robotar och virtuella glasögon. Geografiska avstånd kan minskas med hjälp av virtuella vårdronder, vilket även ställer höga krav på tillgången på internetuppkoppling och personal med uppgift att koordinera de nya arbetssätten. eHälsointerventioner har potential att stärka patientsäkerheten, bidra till en mer jämlik vård och minska resursbristen inom slutenvården. / Background: Wardrounds are carried out daily by healtcare staff in the inpatient ward. The purpose of the wardround is to meet the patient´s needs for care and treatment and include examinations, prognosis, planning and teaching of staff. The digital development also takes place in healthcare and places new demands on care and at the same time offers new technical opportunities. Purpose: The purpose is to identify types of eHealth interventions that are used in the wardround in inpatient care and to study how the wardround in inpatient care has developed with the help of eHealth interventions. Method: To answer the study´s question a scoping review was carried out to survey literature in this field. Data were retrieved from two different databases where sixteen articles responded to the purpose of the study and met the inclusion criteria. A thematic analysis was then carried out to analyze the articles. Results: Four themes and eight subthemes were identified. Consultants ondistance, participation in virtual wardrounds, new technology and education. eHealthinterventions have resulted in increased patient safety, reduced the lack of specialistcompetence, reduced the distance between patient/specialist, increased the participation of relatives, reduced the spread of infection and strength enedinterprofessional cooperation in connection with the wardround. Conclusion: The wardround has developed through new working methodsmade possible by new technology, for example robots and virtual glasses. Geographical distances can be reduced with the help of virtual wardrounds, which also places high demands on the availability of an internet connection and staff with coordinating the new working methods. eHealth interventions have the potential to strengthen patient safety, contribute to more equal care and reduce resource shortagesin inpatient care.

Introduction The prevalence of depressive symptoms in persons with heart failure is higher than in age- and gender-matched populations not suffering from heart failure. Heart failure in itself is associated with an unpredictable trajectory of symptoms, a poor prognosis, high mortality and morbidity, and low health-related quality of life (HrQoL). With the addition of depressive symptoms to heart failure the negative health effects increase further. Though the negative consequences of depressive symptoms in heart failure are well known, there is a knowledge gap about the course of depressive symptoms in heart failure and about how to effectively manage these symptoms. Pharmacological treatment with serotonin reuptake inhibitors has not been able to demonstrate efficacy in persons with heart failure. In a few studies, cognitive behavioural therapy (CBT) delivered face-to-face, has demonstrated effects on depressive symptoms in persons with heart failure. However, currently there are barriers in delivering face-to-face CBT as there is a lack of therapists with the required training. As a solution to this, the use of Internet-based CBT (ICBT) has been proposed. ICBT has been shown to be effective in treatment of mild and moderate depression but has not been evaluated in persons with heart failure. Aim The overall aim of this thesis was to describe depressive symptoms over time and to develop and evaluate an ICBT intervention to treat depressive symptoms in persons with heart failure. Design and Methods The studies in this thesis employ both quantitative (Studies I, II and III) and qualitative (Studies II and IV) research methods. The sample in Study I (n=611) were recruited in the Netherlands. The participants (n=7) in Study II were recruited via advertisements in Swedish newspapers. Studies III and IV used the same cohort of participants (Study III n=50, Study IV n=13). These participants were recruited via an invitation letter sent to all persons who had made contact with healthcare services in relation to heart failure during the previous year, at the clinics of cardiology or medicine in four hospitals in southeast Sweden. Study I had a quantitative longitudinal design. Data on depressive symptoms was collected at baseline (discharge from hospital) and after 18 months. Data on mortality and hospitalisation was collected at 18 and 36 months after discharge from hospital. Study II employed three differentBehind the Screen2patterns of design, as follows: I) The development and context adaptation of the ICBT program was based on research, literature and clinical experience and performed within a multi-professional team. II) The feasibility of the program from the perspective of limited efficacy and function was investigated with a quantitative pre-post design. III) Participants’ experience of the ICBT program was investigated with a qualitative content analysis. Data on depressive symptoms was collected pre and post intervention. The time used for support and feedback was logged during the intervention, and qualitative interviews were performed with the participants after the end of the intervention. Study III was designed as a randomised controlled trial. A nine-week ICBT program adapted to persons with heart failure and depressive symptoms was tested against an online moderated discussion forum. Data on depressive symptoms, HrQoL and cardiac anxiety was collected at baseline (before the intervention started) and after the end of the intervention (approximately 10 weeks after the start of the intervention). Study IV had a qualitative design to explore and describe participants’ experiences of ICBT. The participants were recruited from within the sample in Study III and all had experience of ICBT. Data collection occurred after the ICBT program ended and was carried out using qualitative interviews by telephone. Results The mean age of the samples used in this thesis varied between 62 and 69 years of age. Concerning the symptom severity of heart failure, most persons reported New York Heart Association (NYHA) class II (40-57%) followed by NYHA class III (36-41%). Ischaemic heart disease was the most common comorbidity (36-43%). The vast majority had pharmacological treatment for their heart failure. Six percent of the persons in Study I used pharmacological antidepressants. In Studies II and III, the corresponding numbers were 43% and 18% respectively. Among persons hospitalised due to heart failure symptoms, 38% reported depressive symptoms. After 18 months, 26% reported depressive symptoms. Four different courses of depressive symptoms were identified: 1) Non-depressed 2) Remitted depressive symptoms. 3) Ongoing depressive symptoms. 4) New depressive symptoms. The highest risk for readmission to hospital and mortality was found among persons in the groups with ongoing and new depressive symptoms. A nine-week ICBT program consisting of seven modules including homework assignments on depressive symptoms for persons with heart failure was developed and tested. The RCT study (Study III) showed no significant difference in depressive symptoms between ICBT and a moderated discussion forum. Within-group analysis of depressive symptoms demonstrated a significant decrease of depressive symptoms in the ICBT group but not in the discussion forum group. The participants’ experience of ICBT was described in one theme: ICBT- an effective, but also challenging tool for self-management of health problems. This theme was constructed based on six categories: Something other than usual healthcare; Relevance and recognition; Flexible, understandable and safe; Technical problems; Improvements by live contact; Managing my life better. Conclusion After discharge from hospital, depressive symptoms decrease spontaneously among a large proportion of persons with heart failure, though depressive symptoms are still common in persons with heart failure that are community dwelling. Depressive symptoms in persons with heart failure are associated with increased risk of death and hospitalisation. The highest risks are found among persons with long-term ongoing depressive symptoms and those developing depressive symptoms while not hospitalised. ICBT for depressive symptoms in heart failure is feasible. An intervention with a nine-week guided self-help program with emphasis on behavioural activation and problem-solving skills appears to contribute to a decrease in depressive symptoms and improvement of HrQoL. When ICBT is delivered to persons with heart failure and depressive symptoms the participants requests that the ICBT is contextually adapted to health problems related to both heart failure and depressive symptoms. ICBT is experienced as a useful tool for self-care and something other than usual healthcare. ICBT also requires active participation by the persons receiving the intervention, something that was sometimes experienced as challenging.