När en patient har drabbats av obotlig sjukdom, och död kan väntas inom en överskådlig tid bör vårdpersonal erbjuda planering av den palliativa vården för patient och närstående. Syftet med planeringen är att vägleda och möjliggöra förberedelse, val av vårdform och skapa delaktighet och valfrihet inför behandling. Här samtalas det även om önskningar inför livets slut. Denna process kan medföra många svårigheter för både närstående och patient. Närstående är ett känslomässigt stöd för patienten och kan hjälpa till att föra dennes talan i en svår situation. Syftet med studien var därför att beskriva närståendes upplevelser av avancerad vårdplanering. En systematisk litteratursökning i databaserna Cinahl och PubMed genomfördes och efter kvalitetsgranskning valdes slutligen elva studier. Dessa analyserades med kvalitativ manifest innehållsanalys och resulterade i fem slutliga kategorier: Att vilja vara engagerad i vården, Att ha behov av planerad och återkommande information, Att behöva prata om döden trots att ämnet var svårt, Att önska samtal vid rätt tidpunkt, Att inte vilja men känna sig tvungen att ta beslut. Studiens slutsatser visade att närstående ville vara engagerade i vården och deltog oftast i all kommunikation med vårdpersonal. Det visade sig att det fanns många svårigheter för närstående vid deltagande av beslut gällande patientens vård. Det var tydligt att tidpunkten för brytsamtal hade stor betydelse. Samtalen bör vara återkommande och påbörjas redan i primärvården. Kommunikationen ska ges med finkänslighet, den är mycket betydelsefull eftersom närstående söker stöd i den svåra situation de befinner sig i. Patient och närstående behöver i den palliativa vården ses som en enhet och det är viktigt att sjuksköterskan har kunskap i ämnet. Det behövs mer forskning inom området, palliativ vård inriktat på hälsa och välbefinnande är idag relativt outforskat i Sverige.

Den samordnade vårdplaneringen genomförs när ansvaret för fortsatt vård för en patient efter sjukhusvistelse övergår från landsting till kommun. Ett vårdplaneringsmöte ska hållas och en vårdplan upprättas. I vårdplanen ska det framgå vilka insatser som behövs efter slutenvården. Involverade parter vid en samordnad vårdplanering är landsting, kommun, primärvård och eventuella privata utförare, oftast inom äldreomsorg, samt patienten och närstående. Från att ha genomförts med hjälpmedel som fax och telefon utförs den samordnade vårdplanering i allt större omfattning med hjälp av IT-stöd. Studien har genomförts inom ramen för ett projekt, där man som ett led i forskningen om hur IT-investeringar kan utvärderas använt en modell, framtagen för att värdera nyttan av infrastrukturella IT-investeringar inom vård och omsorg. I huvudprojektet genomfördes en studie av IT-stöd för samordnad vårdplanering i tre olika landsting och eller regioner, delprojektet studerade Västra Götalandsregionen och Östergötlands landsting. Syftet för delprojektet var att se vilken påverkan införandet av ett IT-stöd har för den samordnade vårdplaneringen och berörda verksamheter, samt hur IT-investeringen kan utvärderas utifrån en modell. Sammanlagt har 20 respondenter intervjuats, fördelat på beställare/systemägare/IT-chefer och verksamhetsrepresentanter. Insamlad data har analyserats dels gemensamt i en övergripande analys i huvudprojektet utifrån en modell, dels var för sig i huvudprojektet och delprojektet. Resultatet visar att skillnader i påverkan mellan landstingen förekommer även om anledningarna till och effekterna av införandet av IT-stöd är likartade för de olika landstingen och eller regionerna. Informationen förtydligas och blir säkrare, men det går att förbättra den ytterligare. Rutiner behöver omarbetas och förankras i verksamheten som en konsekvens av införandet av IT-stöd. Patientsäkerheten var ett viktigt skäl bakom implementeringen och förbättringar märks i verksamheten, även om IT-stödet inte alltid verkar användas fullt ut.

Syftet med studien var att belysa sjuksköterskans uppfattning av samordnad vårdplanering som ett fenomen. Studien är en kvalitativ empirisk studie och intervjuer användes som metod. Dessa spelades in på band, transkriberades, analyserades, tolkades av författarna och resulterade i fyra övergripande teman. Urvalet bestod av åtta sjuksköterskor med olika lång yrkeserfarenhet som representerade två olika kliniker. Båda könen ingick i urvalet. Resultaten visade att grundtanken med samordnad vårdplanering var bra men det organisatoriska ifrågasattes. Sjuksköterskan reagerade på att det visades dålig respekt för patientens delaktighet, autonomi och integritet i samband med dessa möten. De gemensamma resurserna verkade otillräckliga, för att ge en fortsatt god och trygg omsorg i människors liv. En administrativt tidskrävande arbetsuppgift som sjuksköterskan är ålagd att hantera i sitt dagliga arbete. Slutsatser blev att sjuksköterskans möjligheter att påverka vårdplaneringens utgång är små och därför uppfattas det som ett komplicerat arbetsmoment. Tidskrävande då vårdplaneringens administrativa del tar mycket av en sjuksköterskas dagliga arbetstid. / The aim of this study was to emphasize the nurse’s knowledge of the coordinated care planning as a phenomenon. This is an empirical qualitative study, we have used interviews as a method and the analysed our own. The results were four global themes. The selections consisted of eight nurses whit different various work and they represent two different clinics. Both sexes were represented. The results show that the basic idea with coordinated care planning was good but the organization skills was missing The nurse in charge reacted because the patients did not get involved in the activity, autonomic and was not showed any personal integrity at the meetings. Te common resources seemed insufficient to give a continued good and confident care in these people’s lives. The lack of time was due to the administrative deskwork that the nurses will be able to do daily. The conclusion became that the nurses possibility to influence the planning’s outcome is very small. Due to this it was seen a boring work moment. The lack of administrative care planning, take much time from the daily routine work.

Bakgrund: Den äldre personen som flyttar in på ett äldreboende kan ha ett komplext sjukdomstillstånd och det finns en rädsla för att inte ha diskuterat hur den boende och närstående vill att den sista tiden i livet ska vara. Vårdplanering i livets slutskede är en kontinuerlig process där sjuksköterskor och läkare, tillsammans med närstående och patienter planerar för deras sista tid i livet, diskuterar preferenser och görs delaktiga i beslutsfattande kring medicinska beslut. Syfte: Att beskriva närståendes upplevelser av vårdplanering i livets slutskede inom äldreomsorgen. Metod: En litteraturstudie med kvalitativ design baserad på 12 vetenskapliga artiklar inom ämnet som analyserats genom kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen genererade i fyra slutkategorier; Att förberedelse och rätt tidpunkt för vårdplanering är betydelsefullt. Att vilja vara delaktig och värna om den boendes önskemål och självbestämmande. Att vårdplaneringen och dess beslutsfattande kan kännas känslomässigt påfrestande, men också givande. Att tillit, engagemang och effektiv kommunikation är viktigt för närstående. Slutsats: Resultatet visade att vårdplanering i livets slutskede kan vara komplext, men att tidig dialog, känslan av delaktighet, effektiv kommunikation och tillitsfulla relationer till vårdpersonal var viktiga faktorer för att ge närstående en god upplevelse av vårdplanering i livets slutskede.

Trots lagstiftning kring patienters delaktighet i vården ses en tydlig brist på delaktighet vid vårdplanering hos patienter inom psykiatrisk vård. Syftet med det här arbetet var att sammanställa kunskap genom en metasyntes för att nå en djupare förståelse av patienters upplevelser av delaktighet vid vårdplanering i den psykiatriska vården. Detta genom frågeställningarna vad beskriver patienter främjar respektive hindrar delaktighet vid vårdplanering i den psykiatriska vården. Tio artiklar svarade mot vårt syfte och inkluderades. Analysen av dessa resulterade i att tre teman identifierades: 1.“Det yttre lagret: Vårdplanen som ett värdefullt stödverktyg eller en meningslös upprepning” 2. Det mellersta lagret: “Att navigera oenigheter för en känsla av att äga innehållet”, och 3. Det inre lagret: “En vilja att ses som expert men en samtidigt upplevd maktlöshet”. De tre identifierade lagren syntetiserades i syfte att få en djupare förståelse och ny kunskap av patienters upplevelser av delaktighet i vårdplaneringsprocessen. Syntesen visar på tre lager som har en bestämd ordning där kärnan i syntesen och de tre identifierade lagren utgår från individen, som är expert.

<p> </p><p><strong>Bakgrund:</strong> Allt fler vårdas av en nära anhörig i sitt hem. En vårdplanering ska utföras för att tydliggöra vårdtagarens behov av fortsatt vård i hemmet. De uppgifter som anhörigvårdaren och vårdtagaren utför efter utskrivning beskrivs som icke sjukvård; egenvård. Omvårdnadsteoretikern Dorothea Orem beskriver egenvården och dess betydelse för att uppnå en god hälsa. Kraven på anhörigvårdare ökar och behov finns för stöd, eftersom de ofta står ensamma i vårdsituationen. <strong>Syfte:</strong> Syftet var att belysa vårdtagare och deras anhörigvårdares upplevelser efter vårdtid inom slutenvård, med särskilt fokus på vårdplaneringens centrala roll. <strong>Metod:</strong> En allmän litteraturstudie har utförts. Nio stycken vetenskapliga artiklar har genom en kvalitativ innehållsanalys analyserats. <strong>Resultat:</strong> Följande teman framkom från analysen: Bristande kommunikation/information, Behov av trygghet och stöd, Ökad ansvarsbörda samt Känslomässig påverkan. Huvudrubrikerna i resultatet innefattar både positiva och negativa upplevelser kring vårdsituationen i hemmet. Upplevelserna skiljer sig mellan anhörigvårdare och vårdtagare beroende på hur de uppfattar situationerna i omvårdnaden. <strong>Konklusion:</strong> Anhörigvårdarna står ensamma med ansvarbördan och de har en betydande roll för sin anhöriges välbefinnande. Vårdplaneringen har en väsentlig funktion för en väl förberedd hemgång och en fungerande eftervård för vårdtagaren och dennes anhörige.</p><p> </p> / <p><strong>Background:</strong> Many patients receive care in their home by relatives. The needs of the patient for continued care at home can be addressed with discharge planning. Tasks that carers and patients performs after discharge are described as non-care, self-care. Nursing theorist Dorothea Orem describes self-care and its importance for achieving good health. Increasing demands on carers requires additional assistance and support as they are alone in the care situation. <strong>Aim:</strong> Was to highlight the patients and carers experiences of care after hospitalization and the significant roll of discharge planning. <strong>Method:</strong> A general literature review was conducted. Nine scientific articles provided the base. A qualitative content analysis has been used to analyze the articles. <strong>Findings:</strong> Lack of communication /information, The need for safety and support, Increasing responsibility and Emotional impact are the main headings in the results and includes positive and negative experiences regarding the care situation at home. Experiences differ between carers and patients due to, different understandings of the situations in the nursing care. <strong>Conclusion:</strong> Carers are alone with the burden of caring and they have a significant role for their families´ welfare. A discharge plan has an essential function after discharge and in the aftercare for the patient and relatives.</p>

Bakgrund: Allt fler vårdas av en nära anhörig i sitt hem. En vårdplanering ska utföras för att tydliggöra vårdtagarens behov av fortsatt vård i hemmet. De uppgifter som anhörigvårdaren och vårdtagaren utför efter utskrivning beskrivs som icke sjukvård; egenvård. Omvårdnadsteoretikern Dorothea Orem beskriver egenvården och dess betydelse för att uppnå en god hälsa. Kraven på anhörigvårdare ökar och behov finns för stöd, eftersom de ofta står ensamma i vårdsituationen. Syfte: Syftet var att belysa vårdtagare och deras anhörigvårdares upplevelser efter vårdtid inom slutenvård, med särskilt fokus på vårdplaneringens centrala roll. Metod: En allmän litteraturstudie har utförts. Nio stycken vetenskapliga artiklar har genom en kvalitativ innehållsanalys analyserats. Resultat: Följande teman framkom från analysen: Bristande kommunikation/information, Behov av trygghet och stöd, Ökad ansvarsbörda samt Känslomässig påverkan. Huvudrubrikerna i resultatet innefattar både positiva och negativa upplevelser kring vårdsituationen i hemmet. Upplevelserna skiljer sig mellan anhörigvårdare och vårdtagare beroende på hur de uppfattar situationerna i omvårdnaden. Konklusion: Anhörigvårdarna står ensamma med ansvarbördan och de har en betydande roll för sin anhöriges välbefinnande. Vårdplaneringen har en väsentlig funktion för en väl förberedd hemgång och en fungerande eftervård för vårdtagaren och dennes anhörige. / Background: Many patients receive care in their home by relatives. The needs of the patient for continued care at home can be addressed with discharge planning. Tasks that carers and patients performs after discharge are described as non-care, self-care. Nursing theorist Dorothea Orem describes self-care and its importance for achieving good health. Increasing demands on carers requires additional assistance and support as they are alone in the care situation. Aim: Was to highlight the patients and carers experiences of care after hospitalization and the significant roll of discharge planning. Method: A general literature review was conducted. Nine scientific articles provided the base. A qualitative content analysis has been used to analyze the articles. Findings: Lack of communication /information, The need for safety and support, Increasing responsibility and Emotional impact are the main headings in the results and includes positive and negative experiences regarding the care situation at home. Experiences differ between carers and patients due to, different understandings of the situations in the nursing care. Conclusion: Carers are alone with the burden of caring and they have a significant role for their families´ welfare. A discharge plan has an essential function after discharge and in the aftercare for the patient and relatives.

Denna studie tar med hjälp av patientcentrerad vård upp hur man via en potentiell IT-tjänst ska kunna hjälpa och förbättra den fortsatta vården för patienter som genomgår en samordnad vårdplanering. Studien grundas på ett förslag av en IT-tjänst. Den stöds även av teorin om medveten närvaro inom organisationer då man kan se samspelet mellan sjukhus, kommun och patient/anhörig som en organisation. Studien använder sig även av barriärteori där man kan se patienten som en sista säkerhetsbarriär. Utifrån dessa två teorier lägger denna studie fokus på patienten och hur man med hjälp av en IT-tjänst ska kunna ge patienten ett större fokus inom organisationen i form av större deltagande. I studien utfördes en intervju och kompletterande data samlades in för att skapa personor som baserades på patienter. Utifrån dessa personor identifierades senare fyra användarkrav för att få reda på vad som är viktigt för patienter som genomgår en samordnad vårdplanering: Ta del av information, feedback och statistik på framsteg, möjlighet att ställa frågor och få svar och slutligen möjligheten att kunna dela sina åsikter och ha en öppen diskussion. Efter varje användarkrav presenteras även en potentiell lösning på användarkravet. Användarkraven som identifierats tillfredsställer till stor del de principer organisationen IAPO har lagt fram för uppnå en patientcentrerad vård. Slutligen visade det sig även att medveten närvaro behöver ha större fokus på patienten i organisationen för att utifrån barriärteorin, kan reducering av risktagande optimeras inom vården.

Background: Globally, cancers are the second leading cause of death. When the cancer can no longer be cured, the care can be re-focused to palliative care. It is then important for patients to be able to participate and influence their care, and the quality of life for patients improves. Advance care planning is a person-centered process, through for example conversations, that supports patients at different stages of health to understand and share their values, life goals and preferences about their future care. Aim: The purpose of this literature review is to describe views on advance care planning in patients with a cancer diagnosis.Method: Literature review based on 16 peer-reviewed qualitative articles that … via specific criteria, these have been quality reviewed, analyzed with thematic analysis, and compiled into a result. Searches were conducted in CINAHL, PubMed and PsycInfo. Results: Advance care planning (ACP) is associated with both positive and negative emotions linked to conducting the conversation, how the conversation is structured, and involving others in the conversation. Three main themes and 7 sub-themes emerged: (1) Views on participating in conversation - Positive to conversation; Negative to conversation. (2) Views on content and execution - The importance of information and how it is presented; The decision-making process. (3) Views on the role of others in the process - Family and other close relatives or friends; Healthcare staff; Spiritual support. Conclusion: Our conclusion is that patients believe that this is an important topic that needs to be addressed more, not only in palliative care but also before patients are in need of palliative care. It is important for the nurse to find out if the patient is ready for conversations, to contribute with the information the patient needs, to support the patient in the decisions they make, and to include relatives in the conversations if the patient so wishes.

Bakgrund: Var tredje sekund insjuknar en person i demenssjukdom i världen. Demenssjukdom är en progressiv sjukdom som medför förlust av den mentala kapaciteten och individen får svårare att vara delaktig i beslut. Att vara anhörig till en person med demenssjukdom är utmanande då ens närstående sakta försvinner. Förlusten av mental kapacitet innebär att anhöriga väljer att inte involvera PMD i beslutsfattande. Enligt patientlagen 5 kap. 1 § samt patientsäkerhetslagen 6 kap. 1 § ska vården och behandlingen utformas och genomföras i samråd med patienten i största möjliga mån. PMD lägger stor tillit till sina anhöriga att ta beslut när stunden för vård i livets slut inträffar. Regelbunden och kontinuerlig kommunikation och information från vårdpersonal till anhöriga och PMD främjar en kvalitetssäkrad vård- och omsorg.  Syfte: Syftet med uppsatsen var att beskriva anhörigas upplevelser av avancerad vårdplanering för personer med demenssjukdom med fokus på vård i livets slutskede.  Metod: Examensarbetet är en allmän litteraturöversikt. Resultatartiklar har analyserats i syfte att skapa en kvalitativ innehållsanalys enligt Harden &amp; Thomas (2008). Kvalitativa artiklar från Pubmed och Cinahl har analyserats.  Resultat: Resultatet presenteras med tre analytiska teman för att svara på examensarbetets syfte. Anhöriga uttryckte svårigheter att finna rätt tidpunkt för avancerad vårdplanering och en önskan om att skydda PMD från sjukdomen. Avancerad vårdplanering kunde också ses som en process över tid för att skapa en relation till sjukdomen men också till vårdgivare för att finna tillit och trygghet. Slutligen sågs avancerad vårdplanering som en strategi för att minska bördan hos anhöriga att fatta beslut när de slutligen ofta blir ställföreträdande beslutsfattare.  Slutsats: Avancwerad vårdplanering är inte ett engångstillfälle utan bör följas upp regelbundet under sjukdomsförloppet. Kunskap och information om sjukdomen är viktigt och en stor del i den avancerade vårdplaneringen kan i längden minska bördan på anhöriga som ställföreträdande beslutsfattare. / Background: One person every three seconds develops dementia. Dementia is a progressive disease and entails loss of mental capacity and makes it difficult to participate in decisions. Being a relative of a person with dementia is challenging as one's loved ones slowly disappear. This loss of mental capacity means that relatives choose not to involve the PWD in decision-making. According to the Patient Act ch. 5 § 1 and the Patient Safety Act ch. 6 § 1 care and treatment must be designed and carried out in consultation with the patient as far as possible. PWD leaves it up to relatives to make decisions when the end-of-life approaches. Regular and continuous communication and information from healthcare staff to relatives and PWD promotes quality-assured healthcare. Aim: The purpose of this essay was to describe relatives' experiences of advanced care planning for people with dementia in the early stages of the disease with a focus on end-of life care. Methods: The thesis is a general literature review. Result articles have been analyzed with the aim of creating a qualitative content analysis according to Harden &amp; Thomas (2008). Both qualitative and quantitative articles from PubMed and Cinahl have been analyzed. Results: Relatives expressed difficulty finding the right time for advanced care planning and a desire to protect PWD from the disease. Advanced care planning was seen as a process over time to create a relationship with the disease but also with caregivers to create trust. Finally, advanced care planning was seen to facilitate decision-making for relatives when they ultimately often become substitute decision-makers. Conclusion: Advanced care planning is not a one-time event but should be followed up. Knowledge and information is important and a large part of the advanced care planning can in the long run reduce the burden on relatives as substitute decision makers.