Thesis (Ph. D.)--University of Texas at Austin, 1998. / Vita. Includes bibliographical references (leaves 219-268). Available also in a digital version from Dissertation Abstracts.

Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur svenska reklamproducenter ser på användandet av kändisar i reklam, så kallad celebrity brand endorsing. Att använda kändisar i reklamkampanjer är en vanlig marknadsföringsstrategi i både Sverige och utomlands, och en inledande fundering i studien är huruvida detta bottnar i en övertygelse hos reklamproducenterna om att kändisar "lönar sig". I bakgrunden finns vetskapen om att prislappen på kändisars medverkan i reklamproduktion är hög, till exempel uppges Zlatan Ibrahimovic ha fått tolv miljoner kronor för att figurera i Volvos kampanj "Made by Sweden". Resultaten i studien bygger på intervjuer med sex personer från den svenska reklambranschen, och tyder på en mycket ljum inställning till bruket av kändisar i reklam. Kändisreklam bedöms kosta mer tid och pengar än nödvändigt, och den ger ingen säker utdelning i form av ökad varumärkeskännedom bland konsumenterna eller ökade försäljningsvolymer på marknaden. En slutsats är att celebrity brand endorsing ändå kan fungera som reklamstrategi men att lämpligheten måste utvärderas från fall till fall. / <p>Bild</p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka relationen mellan reklamfilmers berättande och klippning. Hur använder man sig av olika klippmetoder i svensk reklamfilm idag och hur förs berättelsen framåt. Metoden för uppsatsen är en jämförande filmanalys. Fokusen kommer att ligga på sekvenser från tre olika svenska reklamfilmer. Gestaltningsmetoderna som kommer undersökas är kontinuitet, montage, rytm och kollision. Då ämnet inte är omskrivet innan så har gestaltningsmetoderna hämtats ur litteratur som tagit upp eller nämnt reklamfilm som ett exempel. Uppsatsen fokuserar på hur klippningen fungerar som storytelling och hur detta bidrar till att föra berättelsen framåt i det kortare formatet. Uppsatsen ger en ökad förståelse för hur man kan använda olika gestaltningsmetoder för att påverka en publik med reklamfilm.

The skin on her arms was like leather, wrinkly, so thin you could see the blood flow underneath thesurface. Ruption´s that reminded me of small universes or spider-like flowers leapt up and downher arms. She liked listening to the radio, or so I think. She was lying on the bed in the middle ofthe little house surrounded by trees. The massive furn wood dining table was tilted up against thewall, a defeeted gigant.Empty, empty, empty. Silent, silent, silent. The room was a shell, singing of what wasbefore time; a vase stood in the heart of the house, alabaster, smooth, cold holding thestill, distilled essence of emptiness, silence.-Virginia WoolfThe history of materiality can be expected because we have seen it. We can understand how it candisappear or slowly decay because we have at one point in time understood its presence. In mywork I have investigated how material and sound can help to define each other. My thoughts arethat the vase in this aspect is corpus, a recorder of its environment. The vase i.e. corpus stands forintimacy, connecting people in a home where everyday life occurs through communication. The oldvase has a presence, that presence vibrates of life that you can hint but not fully understand.Sound talks about the proportions between things in a different way by travelling between statesand time. How can we understand and access history that is invisible to the eye? GuglielmoMarconi (a pioneer in long-distance radio transmitting) believed that acoustic phenomena continuedto hang in the air. He thought of sounds as bodies of vibration whos decay extended to infinity.Marconi used a concept he called dead air, to describe silence. All sound that ever existed isaccessible to us if we know how to tune into it. What would the silence of the alabaster vase soundlike? In my examination work I have focused on sound to try and understand how it is connected tothe traces of life that are not written in history books.

Denna text är en reflektion kring frågeställningen: Hur kan ljudinstallationer skapas med utgångspunkt i biologiska processer?

This thesis is concerned with multi-media performance and installation art practices which foreground the live body in combination with mediatized images. The research is conducted through the making and examination of a number of the researcher's own art works. Practical multi-media performance and installation projects are analysed within the context of specific performance and visual cultural theories in order to advance their contribution to critical and cultural fields. The research champions a symbiotic relationship between theory and practice. Practical works were undertaken and exhibited as solo or collaborative art projects. These works then formed the basis for individual ‘case studies' and were subjected to a critical review informed by a variety of theoretical frameworks including feminist, psychoanalytic and poststructuralist philosophy. This practice-based methodology is contextualised by the mapping of historical and contemporary critical discourses for the field of multi-media performance. The ‘reflection-on-action' results in an understanding of the mechanisms and effects of multi-media performance as a cultural practice. Specifically this thesis aims to answer the question as to whether multimedia performance can form the basis for an ‘interrogation' of our contemporary media dominated society? Through a practice-led enquiry it unpacks the dynamics between a meeting of live bodies and mediatized images, concentrating on the differences and similarities of their experiential sensory qualities. The research then extends these findings into social and political contexts through a comparison with other ‘reality' and ‘identity' re/producing cultural practices. The study concludes that cameras and recorded images used within live and/or time based art contexts can counteract the conventional constitution of mediatized images. To the extent that mediatized images can also be said to reflect and in turn constitute human subjectivity, multi-media performance, therefore, can provoke a re-evaluation of culture and its associated human activities and behaviours.

This thesis is a critical examination of my own creative practice through my published works in the moving image: a short film, commercials and a television series title sequence. My creative approach has been to use a hybrid of digital and heritage practices to create original works for television, advertising and film. I define ‘heritage' as traditional, analogue and handmade practices that predate or overlap digital technology. I consider ‘digital' as a description of the means of production and also a medium of communication. Educational research, as a qualitative and quantative study in lens-based media also contributes to this thesis and forms an argument for future directions in art and design practice. The thesis explores the ways I fused heritage and digital practices to create works that were original at publication. A second aim is to recognise the different skills required by artists and designers to embrace a multiplicity of technologies, skills which can provide sites of resistance to technological and socio-economic change. Lastly, the thesis proposes a pedagogical imperative to ensure that heritage skills do not atrophy, but develop and are reinvigorated with new possibilities combined with digital practices and platforms of communication. Many of my works have been broadcast to a global audience, but I have also published through traditional academic journals. In the thesis I analyse the production methods that created the range of work presented here. My narrative of production unmasks the processes of illusion and argues that hybrid techniques can offer a more ‘human' expression that carries greater ‘authenticity' and a broader capacity of meaning than an entirely digitally created technique. Stimulated by a range of theoretical discourse I examine human relationships with technology in the creative industries. I also examine the conditions of production from a political economy perspective. The reflective and critical commentary on my published works argues for an urgency to this study. I conclude that to avoid ‘sleepwalking' into a digital conformity, heritage processes must be celebrated and advocated as areas of difference particularly in education. Taken together, I consider my creative practice and my educational work as a pedagogic intervention to explore a multiplicity of creative expression rather than enclose moving image in a solely digital medium.

Using my family experience as an auto-ethnographic case, I consider how photography creates postmemory and counter-memory and how it has come to adopt the position it currently holds in funereal rituals in Athens. My historical examination begins from the Byzantine creation of the cult of relics and the cult of saints. Through the history of the Orthodox religion and the creation of the Neohellenic state, I regard concepts of visual representation of death and identity. I examine the trends and tensions which have shaped death practices in relation to the semantic nature of and cultural impositions in the photographic artefact. These are the dominant factors which have constituted the photograph as a representation of death and counter-memory. I consider the cultural need to create visual representations and I examine such images as cultural products of communicating the thoughts and anxieties of the group which installs them; as such, photographs are representative of the mutability of death. In a secular age, the photographs of the deceased are treated by the living so they become quasi-sacred representations of symbolic capital and operate under a different system of values, according to the era in which they are produced. I argue that the way photographs in graveyards are currently transcending the roles Orthodox funereal doctrine bestowed upon them and the manner in which the photographic installations are accelerating in funereal practices, is a compensatory reaction to the postmodern disaffection of urban death. Keywords: photography, death-ritual, post-memory, identity, individualisation, Orthodoxy, Athens.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur bildlärarstudenter och nyutexaminerade bildlärare upplever att digitala verktyg implementerats i deras bildlärarutbildning. Studien har haft en kvalitativ ansats och genomförts genom intervjuer. Åtta bildlärarstudenter och två nyutexaminerade bildlärare, som studerar eller har studerat vid olika svenska lärosäten, har deltagit i undersökningen. Ett sociokulturellt lärandeperspektiv ligger som teoretisk bakgrund. Inledningsvis behandlas teman som bildämnets historia, bildlärarutbildningen, läroplanernas mål och den digitala revolutionen. Resultatet visar att endast två av tio upplever att de har undervisats om och med digitala verktyg i tillräckligt stor utsträckning i sin bildlärarutbildning. Deltagarna påpekar att digitala verktyg bör integreras i bildämnet, men poängterar samtidigt att dessa inte bör ta överhanden. En majoritet av de undersökta bildlärarna har en kommunikativ ämneskonception, som betonar vikten av att förbereda elever för vårt visuella samhälle, där digitala verktyg spelar en viktig roll. Studiens informanter beskriver en ojämlik verklighet i grund- och gymnasieskolans bildundervisning, där ramfaktorer samt bildlärarens egen förmåga och kompetens påverkar graden av implementering av digitala verktyg i ämnet. Det egna intresset spelar roll för hur den digitala kompetensen ser ut. En majoritet av bildlärarstudenterna/de nyutexaminerade bildlärarna upplever olika grader av osäkerhet inför att undervisa om och med digitala verktyg – och en del anser sig inte förberedda alls. En slutsats som tas är att en kompetenshöjning på det digitala området inom lärarutbildningarna behövs. En annan slutsats gäller att teoretiska ramverk för digitala verktygs implementering finns, men att det krävs mer explicita praktiska satsningar. En slutlig konklusion är att med ett sociokulturellt perspektiv kan den typen av insatser främja på fler plan i lärandet – och öppna för att olika verktyg samspelar. Ett sådant perspektiv skulle kunna leda till att de digitala verktygen jämställs med de traditionella och får en naturlig och integrerad plats inom såväl bildämnet som bildlärarutbildningen. Arbetet avslutas med förslag till vidare forskning.

Den här uppsatsen undersöker hur mammorna Kala och Gothel i Disneyfilmerna Tarzan och Tangled gestaltas. Mitt syfte med uppsatsen är att, genom att jämföra två till synes helt olika mammor, uppmärksamma hur Disney signalerar vilka mammor som är "bra" och vilka som är "dåliga" mammor. I analysen jämför jag, utifrån ett feministiskt perspektiv och med hjälp av teori från semiotiken, hur mammorna beter sig mot sina barn, huruvida deras egna behov framkommer och hur barnet och mamman interagerar mot slutet av varje film, när barnet gör valet att lämna modern. Jag skrev den här uppsatsen med förhoppningen att belysa hur presentationen av kvinnor, framförallt mammor, kan se ut i ett samhälle som sätter orimligt hårda krav i media på hur kvinnor bör bete sig. Eftersom det finns mycket tidigare forskning om kvinnlig representation hoppas jag att mitt arbete kommer kunna vara ett bidrag i forskningen.