Immateriella tillgångar debatteras flitigt i företagsekonomiska sammanhang. En immateriell tillgång som har stor betydelse för svenska börsbolag och som stått i centrum av denna debatt är goodwill. Syftet med denna studie är att undersöka hur företag som är i ett behov av att skriva ned sitt goodwillvärde men som inte gjort detta motiverar det beslutet i sin årsredovisning samt bakomliggande faktorer som kan förklara detta. Studien har en kvantitativ ansats där företag noterade på Stockholmsbörsen åren 2005-2010 har studerats och t-test samt multipla regressionsanalyser har genomförts på urvalet. Vi förväntade oss att de undersökta företagen skulle vara generellt sämre på att uppfylla upplysningskraven i IAS 36 än företag som inte är i ett nedskrivningsbehov. Vår undersökning finner att företag som är i ett nedskrivningsbehov av goodwill men som inte gjort denna nedskrivning i stort inte skiljer sig, vad det gäller att lämna upplysningar om goodwill, från företag som inte är i ett nedskrivningsbehov, om än att vissa mindre skillnader konstateras.

Sedan 2016 gäller lagstiftningen om obligatorisk byrårotation. Syftet var att stärka revisorns oberoende. Kritiker menar dock att regleringen förstärker oberoendet på bekostnad av kvalitén. Detta innebär att det finns både möjligheter och svårigheter med obligatorisk byrårotation. Utifrån Agent-principalteorin och legitimitetsteorin har studien skapat förståelse för hur revisorns oberoende påverkas av hot, samt hur byrårotation påverkar oberoendet hos revisorn. Det empiriska materialet har samlats in med hjälp av semistrukturerade telefonintervjuer med revisorer. Resultatet tyder på att revisorerna har en väl inarbetad professionell integritet i sin yrkesroll. Revisorerna är överens om att obligatorisk byrårotation förstärker oberoende genom att främst förhindra vänskapshot som riskerar att uppstå med en lång relation med en klient.

Sverige har ett för världen unikt pensionssystem i det att systemet tar hänsyn till den ekonomiska och demografiska utvecklingen samt att det i systemets konstruktion finns ett pensionsreservsystem med fyra separata fonder, AP-fonder. Dessa fyra fonder som även går under benämningen buffertfonder har en viktig funktion att fylla när det gäller den långsiktiga finansieringen och i sin roll att fungera som buffert i tider av stora påfrestningar för pensionssystemet. Denna studie undersöker och analyserar 1-4 AP-fondernas uttalade strategi om att diversifiera sina totalportföljer i syfte att få en mer robust portfölj som bättre kan tåla finansiella påfrestningar. En del i AP-fondernas strategi för att uppnå diversifieringsfördelar är att låta sina fastighetsportföljer växa och ta en större andel av totalportföljen. Studien undersöker vilka konsekvenserna har blivit för fastighetsportföljernas andel av totalportföljen till följd av den uttalade diversifieringsstrategin samt hur utfallet har varit för dessa fastighetsportföljer under 2003-2012. Författarna har utifrån insamlad kvantitativ och kvalitativ data utfört beräkningar och sammanställt resultatet i form av tabeller och figurer. Fondernas fastighetsportföljer har även utvärderats utifrån ett externt jämförelseindex, IPD-index. Studien undersöker även buffertfondernas diversifieringsstrategi ur ett agent-principalperspektiv för att kunna utvärdera huruvida fastighetsinvesteringarna som ett diversifieringsverktyg är till gagn för alla blivande och nuvarande pensionärer.Studiens resultat visar att alla fyra undersökta AP-fonders fastighetsportföljer vuxit under 2003-2012 och att deras andel av totalportföljen ökat. Fastighetsportföljernas genomsnittliga utfall under perioden har samtliga överträffat utfallen för totalportföljerna exklusive fastighetsportfölj. Effekten av fastighetsportföljernas utfall på totalportföljen har dock inte inneburit att fastighetsportföljernas bidrag signifikant har gjort att det totala utfallet blivit procentuellt högre. Denna förhållandevis marginella påverkan kan delvis förklaras med att fastighetsportföljernas storlek varit så liten och att AP-fonderna enligt beskrivna teorier troligtvis är underinvesterade i tillgångsslaget fastigheter. Vid jämförelse med IPD-index presterar AP-fondernas fastighetsportföljer under2003-2012 bättre än det jämförande indexet, vilket i sig skulle innebära att målsättningen om att AP-fonderna i sina utfall ska avvika positivt från jämförande indexförvaltning är uppfyllt.Sett ur ett agent-principalperspektiv visar studiens resultat att den diversifieringsstrategi som AP-fonderna kommunicerar; att låta fastighetsportföljerna växa för att uppnå diversifieringsvinster, är en i praktiken framgångsrik strategi som gagnar alla blivande och nuvarande pensionärer. Detta sagt med den reservation att fastighetsportföljernas avkastningsbidrag till och påverkan på totalportföljen procentuellt varit marginell och att strategin därför inte i nuläget kan definieras som tydligt framgångsrik på grund av fastighetsportföljernas storlek.

På senare tid har styrelsearbetet blivit mer komplext och tidskrävande. Detta till trots förekommer det att styrelseledamöter innehar flera parallella styrelseuppdrag. Enligt vissa kan parallella uppdrag medföra fördelar för bolaget i form av erfarenhets- och kunskapsutbyte. Samtidigt menar andra att det istället leder till att ledamöterna tar på sig för många uppdrag för att kunna fullgöra sina åtaganden. Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns något samband mellan antalet parallella styrelseuppdrag i en bolagsstyrelse och bolagets värde för bolag noterade på Stockholmsbörsen. Mot bakgrund av tidigare forskning formuleras hypotesen att antal parallella styrelseuppdrag påverkar företagets värde. För att genomföra undersökningen används en kvantitativ metod genom att studera bolag noterade på Stockholmsbörsen under perioden 2001-2013. Den huvudsakliga statistiska metoden består av en multipel regressionsanalys som görs på ett urval bestående av 2333 företagsår. Resultatet visar att det finns ett statistiskt signifikant negativt samband mellan antal parallella styrelseuppdrag och bolagets värde. Det går även att urskilja ett signifikant negativt samband mellan en högre andel styrelsemedlemmar som bedöms vara upptagna och värderingen av bolaget. Således accepteras hypotesen.