En undersökning av en klädaffär utifrån Greimas aktantmodell.Gestaltande del: En filmatisering av en teaterinstallation vars syfte är att ge tittaren en möjlighet att studera skådespelarnas tecken.

Syftet med denna uppsats är att om möjligt bidra till en större kunskap och ett större intresse för det som kan utgöra en av grundbultarna i uttrycket ”livslångt lärande”, nämligen studier i vuxen ålder vid Komvux. Vidare är syftet att försöka framhäva betydelsen av att hela livet få möjlighet att både som person och som vetande människa växa och genom att få chansen till detta också vara en del av ett ständigt förändrande kunskaps- och informationssamhälle. Litteraturmässigt behandlas detta utifrån vad tidigare forskning lyft fram som karaktäristiskt för vuxenstuderande. Det tidigare forskning framhäver, ställs i undersökningen mot det som framkommit i denna studie. Undersökningen har utnyttjat en narrativ metod och analys, i form av insamlandet av narrativ (livsberättelser), där informanterna på ett ärligt och trovärdigt sätt delger sin bild av sina egna vuxenstudier. Teoretiskt används därför såväl hermeneutiken som narratologin, detta för att det är texter som behöver tolkas och detta gör själva berättandet i narrativen ytterst viktigt. Resultatet visar att till skillnad från vad tidigare forskning visat är målgrupperna för vuxenstudier idag något förskjuten och detta kan ha att göra med förändrade tider, såväl i samhället som utbildningsmässigt. Informanternas narrativ (livsberättelser) visar prov på att de som personer införlivat en helt ny syn på inte bara sig själva utan också på vad utbildning är, samt vad kunskap är och kan användas till. En större tro på det livslånga lärandet växer i narrativen (livsberättelserna) fram likt kunskapens träd.   Nyckelord: Aktantmodell, Hermeneutik, Komvux, livslångt lärande, målgrupp, narrativ.

Denna uppsats avser att belysa hur flickor och pojkar porträtteras i skönlitterära böcker för barn i åldern 9–12 år. Skönlitteratur för barn bidrar till barns uppfattning och förståelse av genus, och ofta ges det i berättelser uttryck åt köns- eller genusnormer i karaktärer och i de diskursiva rum som de framställs (Earles 2017, s. 369). Eftersom berättelser fyller en både deskriptiv och normativ funktion, är de intressanta att analysera för att åskådliggöra underliggande ideal och ideologier (Lind Palicki 2010, s. 111; Rehnberg 2019, s. 65). Studien utgår från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv och undersöker huvudsakligen genom Greimas aktantmodell och Propps agentroller hur pojkar och flickor utifrån narrativa aspekter såsom rolltilldelning framställs i fem skönlitterära böcker skrivna i original på svenska under 2022 och 2023. Resultaten visar en ojämn fördelning av flickor och pojkar som innehavare av subjektsrollen, att pojkar framställs som innehavare av agentrollen offer och även som omhändertagande och emotionella. Den flicka som porträtteras som innehavare av aktantrollen subjekt, och utgör 1 av 5 studerade huvudkaraktärer, kan även anses vara innehavare av agentrollen hjälte. Utöver detta tyder resultaten på att flickor med en mer central roll inte sällan ingår i en mansdominerad grupp eller porträtteras med en pojke i en nära roll.

Denna kandidatuppsats är en undersökning av Rädda Barnens externa kommunikation under tiden för kampanjen #KarmaLemonChallenge som genomfördes under våren 2020, till följd av pandemin Covid-19. Syftet med undersökningen är att analysera vilken syn på ansvaret för välfärden som Rädda Barnen och replikerande aktörer förmedlar under kampanjen. Det teoretiska ramverket utgörs av kritisk diskursanalys och den huvudsakliga analysmetoden är Greimas aktantmodell, då jag inspirerad av den narrativa forskningen utforskar narrativitet i strategisk kommunikation. De frågeställningar som undersökningen utgår från är: Vem eller vilka tillskrivs ansvaret för välfärden? Vilka narrativ används för att positionera olika välfärdsaktörer och hur positioneras de som gagnas av kampanjen? Vilka diskurser framträder och vad har de för konsekvenser för Rädda Barnens förhandling? Resultatet visar att staten är den aktör som Rädda Barnen tillskriver ansvaret för välfärden. Under kampanjen konstruerar dock organisationen sig som en aktiv givare av välgörenhet och framträder i rollen som hjälte, medan de som gagnas av kampanjen främst tillskrivs rollen som offer och staten åtminstone delvis framstår som en skurk. I kommunikationen aktualiserar Rädda Barnen en rättighetsbärardiskurs, en välgörenhetsdiskurs och en marknadsdiskurs. I många av replikerna delas synen på att välfärdsansvaret åligger staten, men ansvaret förhandlas även som individens och här skapas en individualitetsdiskurs. I replikerna framträder även en inspirationsorienterad solidaritetsdiskurs.  Att rättighetsbärardiskursen och välgörenhetsdiskursen existerar parallellt i Rädda Barnens kommunikation är problematiskt då det underminerar barn som rättighetsbärare. Välgörenhetsdiskursen kan dock vara den kompromiss som uppstår när rättighetsbärardiskursen hamnar i samspel med en marknadsdiskurs.