Syftet med studien var att beskriva arbetet med Fysisk aktivitet på Recept, FaR®, bland fysioterapeuter och arbetsterapeuter i Uppsala kommun sex månader efter införandet. Metoden som användes var kvantitativ och genomfördes i form av en webbaserad enkätstudie. Kriteriet för att delta i studien var att ha en anställning som fysioterapeut eller arbetsterapeut inom något av Uppsala kommuns ansvars- och verksamhets-områden. Enkäten besvarades av 111 personer och analyserades i SPSS. Resultatet visade att förskrivningen av FaR® sker sporadiskt och utförs av en liten andel av personalen. Attityden till FaR® som metod tycktes vara positiv och man hade tillräcklig kunskap för att förskriva, däremot verkade man inte anse att FaR® passar de aktuella patientgrupperna. Slutligen ansåg en majoritet av respondenterna att det organisatoriska stödet i form av riktlinjer, planering och utveckling av det lokala arbetet saknades. Slutsatsen är att fortsatta insatser är nödvändiga för att undvika att implementerings-processen avstannar. Resultaten pekade på tre viktiga faktorer att beakta i det fortsatta implementeringsarbetet: tillämpning i det dagliga arbetet, personalens attityd och motivation att förskriva FaR® samt behovet av en stödjande organisation.   Nyckelord: Implementering, Fysisk aktivitet på recept (FaR®), Inställning, Kunskap, Samordning.

Bakgrund: Det är viktigt att främja barns fysiska aktivitet, eftersom det leder till många positiva hälsoeffekter. Tyvärr är många små barn idag inaktiva och når aldrig den rekommenderade gränsen på 60 minuters fysisk aktivitet per dag.  Syfte: Att beskriva hur fysisk aktivitet kan främjas bland barn, i åldrarna 2-8 år. Metod: Studien som utfördes var en litteraturstudie där tio vetenskapliga artiklar granskades. Resultaten sammanfattades genom att söka meningsbärande enheter och därefter skapades teman av dessa.  Resultat: Det finns ett antal sätt att främja barns fysiska aktivitet. Att renovera lekplatser, öka tillgången till gräsmattor och stimulerande lekutrustning, schemalägga fysisk aktivitet och att ge barnen uppmuntran och stöd ökade deras fysiska aktivitet. I diskussionen klargjordes det att flera av de studerade insatserna hade ägt rum i förskolan. Studien belyste ytterligare vikten av socialt stöd och att åldersanpassa miljö och utrustning, så att barns fysiska aktivitet kan främjas. Slutsats: Slutsatsen av denna studie var att föräldrar och skolor kan göra mycket för att främja barns fysiska aktivitet. Barn är mycket beroende av den uppmuntran och det stöd de får av andra och det är därför viktigt att människor i barns omgivning tar sitt ansvar i främjandet av barns fysiska aktivitet.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att, genom en intervention med kontorsarbetare, undersöka hur effektiv fysisk aktivitet är i jämförelse med en mental träningsform, Mindfulness, som stressreduceringsmetoder på upplevd psykisk hälsa. De frågeställningar som undersöks var: Hur har Mindfulness och fysisk aktivitet påverkat upplevd stress? Hur har Mindfulness och fysisk aktivitet påverkat medveten närvaro? Hur effektiv är fysisk aktivitet i jämförelse med Mindfulness som stressreduceringsmetod? Metod Studien som genomförts var en kvantitativ cross-over undersökning där 16 kontorsarbetare med en medelålder på 55,6 ± 4,97, år deltog. Majoriteten av deltagarna var inte regelbundet fysiskt aktiva vid interventionens start. Deltagarna delades slumpvis in i två olika grupper där den ena gruppen startade med fysisk aktivitet och den andra gruppen med Mindfulness som de utförde under tre veckor för att sedan byta aktivitet. En enkät om aktivitetsvanor, upplevd stress och medveten närvaro fylldes i av deltagarna vid fyra olika tillfällen. De statistiska metoder som användes var oberoende och beroende t-test för att analysera resultaten från enkäterna. Resultat Resultaten från grupperna separat efter båda behandlingsformerna visade att den grupp som började med Mindfulness och avslutade med fysisk aktivitet hade både signifikanta minskade stressnivåer och ökad medveten närvaro. Resultaten när gruppernas enkätsvar lades samman visade att deltagarna hade signifikant minskade stressnivåer efter genomförd fysisk aktivitet. När fysisk aktivitet och Mindfulness jämfördes, differensen Efter-Före, för att undersöka om de var lika effektiva som stressreduceringsmetoder visade ingen signifikant skillnad. Slutsats Slutsatsen av studien kan tolkas utifrån resultaten som att en kombination av fysisk aktivitet och Mindfulness är att rekommendera för att göra stressreduceringen så effektiv som möjligt för den upplevda psykiska hälsan.

Syfte: Syftet med studien var att med accelerometri undersöka hur stillasittande tid skiljer sig mellan individer med olika aktivitetsnivå på ett företag. En vidare målsättning var att undersöka sambandet mellan objektiv och subjektiv mätmetod av fysisk aktivitet och stillasittande tid. Metod: Totalt 86 personer fullföljde sin medverkan, av dessa var 72 kvinnor och 14 män. De fick dels besvara ett frågeformulär om fysisk aktivitet och stillasittande, samt bära en accelerometer under 7 dagar i följd. Frågeformuläret bestod av delar av och hela redan befintliga frågeformulär: den korta versionen av IPAQ, Socialstyrelsen och GIH:s hälsoenkät. Deltagarna delades in i två grupper efter aktivitetsnivå enligt accelerometrimätningen, de som uppnådde rekommendationen för fysisk aktivitet och de som inte gjorde det. Stillasittande tid jämfördes sedan mellan dessa två grupper. Vidare undersöktes samband mellan rapporterad data från frågeformulären och resultat från accelerometrimätningen för samtliga deltagare.  Resultat: Den grupp som nådde upp till rekommendationen hade medianvärdet 10,9 timmar (IQR = 1) totalt stillasittande per dag och den grupp som inte nådde upp till rekommendationen för fysisk aktivitet hade medianvärdet 11,2 timmar (IQR = 2). Ingen signifikant skillnad mellan gruppernas totala tid i stillasittande framkom.   Högst signifikant samband (*), mellan accelerometridata och enkätfrågor, sågs för uppmätt fysisk aktivitet med hög intensitet både för formulären från Socialstyrelsen och IPAQ (r=0,46*-0,48*), för både öppna frågor och de med fasta svarsalternativ. För minst måttligt intensiv fysisk aktivitet var motsvarande samband högst för en av GIH:s hälsoenkätfrågor (0,40*), en fråga med fasta svarsalternativ. Liknande nivå sågs för Socialstyrelsens öppna fråga (0,39*) om totalt antal aktivitetsminuter. Sambanden för stillasittande tid var lägre, där en fråga från GIHs hälsoenkät gav den starkaste signifikanta korrelationen (0,30*) som hade fasta svarsalternativ. IPAQ kort version, som är ett internationellt frågeformulär som ofta används i forskningssammanhang, visade på ett lågt icke signifikant samband mellan accelerometridata och frågan om stillasittande tid (r = 0,20).  Slutsats: Enligt denna undersökning skiljer sig inte stillasittande tid mellan individer som uppfyller rekommendationen för fysisk aktivitet gentemot dem som inte gör det. Man bör utveckla mätningar av och rekommendationer för stillasittande tid, där det är önskvärt med mer forskning inom detta område. Majoriteten av studier på stillasittande är självrapporterad data med frågeformulär, som har visat på brister enligt denna och andra studier.

Disputats, Örebro universitet, 2008. / Findes også på internet. Med litteraturhenvisninger.

Syftet med denna studie var att beskriva fysiskaaktiviteters påverkan på de äldres fysiska och psykiska välbefinnande, vilkaeffekter som har uppnåtts och vilka metoder som har använts vid de uppnåddaeffekterna. Vidare var syftet att beskriva de ingående artiklarnas urvalsmetod.Målgruppen för studien var kvinnor och män som var 65 år eller äldre.Artiklarna söktes i databaserna PubMed, Cinahl och PsykINFO och var publiserademellan 2006 och 2015. Sökordsom användes var physicalactivity, elderly, age65, 65+, well-being, wellbeing, benefits,effects of och exercise. Resultatetbaserades på 12 artiklar. I studien framkommer att fysiskaktivitet generellt har positiva effekter på äldres fysiska och psykiskavälbefinnande. Ur resultatet framkommer att fysisk aktivitetförbättrar äldres välbefinnande. Effekternaär bland annat förbättrade sensoriska funktionen, socialt deltagande och känsla avförbättrade livskvalite. Det även framkommer att fysisk aktivitet förbättrarfunktionsförmågan. De uppnådda effekterna var ökad muskelstyrka,flexibilitet, rörlighet, balans, minskade risk för fallolyckor och minskaderisk för en för tidig död. Metoder som användes föratt uppnå effekterna var aktivitetens form och intensitet.Det råder konsensus bland de inkluderade artiklarna att uppmuntra äldre attutföra mer fysisk aktivitet och även fortsätta med detta i höga åldrar.

Fysisk aktivitet hos äldre är viktig för att förebygga sjukdom samt för att upprätthålla självständighet och en bra livskvalitet. Fysisk aktivitet går att mäta med instrument, såsom accelerometer eller att skatta med skattningsskalor. Syftet med detta arbete var att undersöka om den fysiska aktiviteten är korrelerad med den fysiska funktionsförmågan och om fysisk aktivitet bestämd med accelerometri går att prediktera med skattningsskalor. I studien inkluderades totalt 27 patienter som opererats för höftfraktur. 14 av dessa var kvinnor med medelåldern 80 år (62-94) och 13 var män med medelåldern 82 år (73-94). För att mäta aktiviteten användes accelerometern ActiGraph GT1M. Resultatet visade ett måttligt, förväntat samband mellan uppmätt fysisk funktion och uppmätt fysisk aktivitet. Resultaten talar för att det inte är möjligt att använda skattningsskalor för att få en rättvisande bild av den habituella fysiska aktiviteten hos äldre personer som nyligen opererats för höftfraktur. Det verkar därför vara bättre att mäta den fysiska aktiviteten än att skatta den.

No description available.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar   Syftet med studien var att undersöka hur fysiskt aktiva högstadie- och gymnasieelever är i förhållande till vad de har möjlighet till att vara under skoltid.   Erbjuds eleverna tillräckligt med fysisk aktivitet under skoldagen för att kunna uppnå rekommendationerna för fysisk aktivitet? Skiljer sig utbud, vanor och inställning mellan gymnasieelever och högstadieelever? Motiverar och informerar skolan eleverna kring fysisk aktivitet?   Metod Studien bygger på en kvantitativ enkätundersökning i Stockholmsområdet på två kommunala skolor, 80 högstadie- och 80 gymnasielever i åldern mellan 13 och 16 år deltog. Eleverna var slumpvist utvalda oberoende av kön. Urvalet av skolorna skedde ur ett bekvämlighetsurval, då urvalet av skola styrdes av tillgänglighet och kontakter.   Resultat Resultaten visade att de flesta högstadieeleverna transporterade sig vanligen via egen fysisk aktivitet till eller från skolan medan gymnasieeleverna vanligen transporterade sig via kollektivtrafik. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur många dagar eleverna oftast transporterade sig via egen fysisk aktivitet till eller från skolan. Typvärdet för gymnasieeleverna var 0 dagar medan typvärdet för högstadieeleverna var 5 dagar. 64 % av gymnasie- och 75 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuters måttlig fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever erbjuds tillräcklig måttlig fysisk aktivitet för att uppnå rekommendationerna om måttlig fysisk aktivitet. 69 % av gymnasie- och 56 % av högstadieeleverna svarade att de får tillgång till 90 minuter eller mer mycket ansträngande fysisk aktivitet vilket tyder på att dessa elever uppnår rekommendationerna om mycket ansträngande fysisk aktivitet. Majoriteten av eleverna har svarat att de väljer att delta i både måttliga och mycket ansträngande fysiska aktiviteter, slutsatsen dras utifrån den vetskapen att eleverna inte verkar ha brist på motivation. Det visade sig vara en signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat angående om de är fysiskt aktiva under raster. 71 % av gymnasie- och 30 % av högstadieeleverna utövar aldrig fysisk aktivitet på raster, detta tyder på att aktivitetsnivån sjunker desto äldre eleverna blir. Det var ingen signifikant skillnad i fördelningen mellan hur gymnasie- och högstadieeleverna har svarat kring uppmuntran och kunskapsgivande från skolan. Majoriteten av både gymnasie- och högstadieeleverna anser att de uppmuntras och får tillräckligt mycket kunskap om fysisk aktivitet från lärare.   Slutsats Avslutningsvis går det att konstatera att alla elever inte uppnår rekommendationerna för fysisk aktivet under skoltid. Utbud och vanor vad gäller fysisk aktivitet skiljer sig mellan gymnasieelever och högstadieelever främst när det kommer till transport till eller från skolan samt den fysiska aktivitetsnivån under rasttid. / <p>Fristående kurs Idrott III VT 2014.</p>

Bakgrund: Mental ohälsa är ett växande hälsoproblem i dagens samhälle och framförallt ökar förekomsten av depression och ångest, vilket grundar sig i en stress att ständigt prestera efter samhällets krav. Begreppet hälsa definierades utifrån olika teorier och perspektiv med utgångspunkt i Nordenfelt, Antonovsky och Gadamers skilda teorier om begreppet hälsa, där det förklaras hur fenomenet kan uppnås på individnivå. Syfte: Studiens syfte var att belysa hur fysisk aktivitet påverkar mental hälsa. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes som resulterade i tre kvalitativa och tio kvantitativa artiklar som belyste fysisk aktivitet i samband med mental hälsa och som därefter kvalitetsgranskades och analyserades. Analysen utmynnade i fem kategorier; Stress, Depressiva symtom och ångest, Välbefinnande, Fysisk aktivitetsgrad och Meningsfullhet. Resultat: Resultatet visade att fysisk aktivitet i olika grader påverkade den mentala hälsan positivt och all aktivitet var till fördel för välbefinnandet. Då den mentala ohälsan ökar är det av betydelsefull vikt att få kunskap om faktorer som kan hindra denna utveckling. Genom att sjuksköterskan frambringar kunskap och delger information omkring betydelsen av fysisk aktivitet kan den mentala hälsan främjas oberoende på sjukdomstillstånd. Fysisk aktivitet kan användas som ett hälsofrämjande hjälpmedel och i förebyggande av mental ohälsa.