Bakgrund: Operationsavdelningen klassas som en högriskmiljö, fel eller kommunikationsmisstag kan få allvarliga konsekvenser för patienten. Teamarbete, effektiv och frekvent kommunikation mellan personalen leder till minskade risker för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelse av kommunikationen med operationsteamet under operation Metod: Kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer med anestesisjuksköterskor med olika bakgrund och erfarenhet. Innehållet har analyserats utifrån kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Resultatet resulterade i tre kategorier; perioperativt samarbete, betydelsen av WHO´s checklista och klimatet på operationssalen. Anestesisjuksköterskorna upplevde förbättrad kommunikation när det hade ett fungerade teamarbete och alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig och ömsesidig dialog var helt avgörande för att optimera förutsättningarna för anestesisjuksköterskan att göra det bästa för patienten. Sedan införandet av WHO´s checklista upplevde anestesisjuksköterskorna förbättrad kommunikation och ökad delaktighet. De visade sig också att klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Tillåtande klimat skapade möjligheter för god kommunikation medan andra faktorer försämrade och försvårade kommunikationen med operationsteamet.  Slutsats: Det framkom i studien att kommunikationen förbättrades av teamarbete och att alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig dialog mellan alla i operationsteamet var avgörande för att optimera anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det bästa för patienten. Införandet av WHO´s checklista hade förbättrat kommunikation och klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Det framkom också att bristande kommunikation skapade frustration och försämrade anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det så bra som möjligt för patienten. Att belysa vikten av god kommunikation mellan yrkeskategorierna på operation kan förbättra omvårdnaden och patientsäkerheten.

Reliable access to the circulation is paramount in most medical and surgical emergencies. When venous access cannot be expediently established, intraosseous (IO) access is indicated. This method has a high success rate even in relatively inexperienced hands and there is considerable clinical experience of IO administration of drugs and fluids. There is however limited evidence on the use of IO samples for laboratory analysis. Also, uptake of drugs during shock has not been extensively studied. Further, there have been concerns that analysis of IO samples may damage laboratory equipment. We have studied, in a porcine model, the use of IO samples for point of care analysis of blood gases, acid base parameters and blood chemistries in stable circulation, in experimental septic shock, and in hypovolemia after major hemorrhage, comparing IO samples with arterial and venous samples, and comparing IO samples from different sites. We have also studied coagulation assays on IO samples in stable circulation and after major hemorrhage. Furthermore, we have compared IO and intravenous administration of antibiotics in experimental sepsis. Average differences between IO and arterial/venous samples varied between the studied analytes. During stable circulation, average IO levels of blood gases, acid-base parameters, hemoglobin/hematocrit and several blood chemistries approximated venous levels relatively well. Differences in acid-base and blood gas parameters, and lactate, were more pronounced in hypovolemia, as well as in sepsis. The dispersion of the differences was often relatively large, indicating limited precision. Average differences between two intraosseous sites were small. Intraosseous samples were clinically hypercoagulable with a strong tendency to clot in vitro, and thromboelastography demonstrated shortened reaction times compared with venous samples. Major bleeding and hemodilution moderately affected the studied coagulation parameters. In endotoxemic animals with circulatory instability, concentrations of cefotaxime and gentamicin in samples from the pulmonary artery were comparable at 5 minutes after intraosseous and intravenous administration, and during a 3 hour observation period. In summary, agreement between analytes in intraosseous and conventional blood samples was variable and often unpredictable, especially during circulatory compromise. Intraosseous samples clinically appeared hypercoagulable, and thromboelastography confirmed this. High and comparable concentrations of cefotaxime and gentamicin were found after intraosseous and intravenous administration of equivalent doses, suggesting that uptake is acceptable during septic instability.

Shivering är ett fenomen som uppstår hos patienterna postoperativt. Det innebär att patienten har okontrollerbara muskelskälvningar som gör att patienten darrar, skälver eller huttrar i mer än 15 sekunder. Shivering påverkar kroppen negativt, men är också obehagligt och ett onödigt lidande för patienten. I takt med den tekniska utvecklingen utarbetas nya operationstekniker och idag utförs flera operationer med laparoskopisk teknik. Pilotstudiens syfte var att undersöka före-komsten av postoperativ shivering hos patienter som opererats med laparoskopisk teknik. Denna studie har gjorts empirisk med en kvantitativ ansats. En egen konstruerad enkät tillsammans med ett mätinstrument har använts vid datainsamlingen. I pilotstudien deltog 33 patienter i ålders-spannet 23-78 år. Resultatet i pilotstudien visar att det var sex (n=6) av alla (n=33) patienterna i studien shivrade efter genomgången laparoskopisk kirurgi. Då studien är gjord i en liten skala är resultatet inte generaliserbart, men det går ändå att se att vissa påverkande faktorer så som till exempel anestesiläkemedel kan bidra till att patienterna shivrar. / Shivering is a phenomenon that occurs in patients postoperatively. This means that the patient has uncontrollable muscles tremors which allow the patient to tremble or shiver in more than 15 seconds. Previous research shows that shivering have a negative effect on the body, but is also an unpleasant and unnecessary suffering for the patient. In step, with today's rapid development in technology, more and more patients undergo surgery with laparoscopic techniques. The pilot- study aimed to investigate the incidence of postoperative shivering in patients who were surgical operated with laparoscopic technique. This empirical study has been done with a quantitative approach. Self-designed questionnaires, together with an instrument were used in the data col-lection. The pilot study enrolled 33 patients in the age range 23-78 years. The results of the pilot study suggest that the presence of shivering was little in relation to laparoscopic surgery, six (n = 6) of all (n = 33) patients in the study was shivering. When the study is made of a small scale is the result not possible to generalize, but you can still see that certain stressors, such as anesthesia drugs may contribute the patient shivering.

Bakgrund: Många barn upplever ett stort stresspåslag inför sövning, detta kallas preoperativ oro och drabbar mellan 40-60 % av alla barn som sövs. Preoperativ oro hos barnet kan ge upphov till känslor av anspänning, stress, nervositet och oro samt agitation vid uppvaknande. Preventiva metoder för att minska preoperativ oro kan delas in i grupper som innefattar icke-farmakologiska och farmakologiska metoder. Syfte: Syftet med studien var att beskriva olika preventiva åtgärder och deras effektivitet för att minska barns preoperativa oro i åldrarna 2-12 år. Metod: Litteraturstudie med metaanalys. Inklusionskriterierna var RCT-studier publicerade mellan 2006-01-01 och 2017-01-12, engelskspråkiga och publicerade i referee-granskade tidskrifter, tydligt beskriven intervention, mätning av preoperativ oro samt att deltagarålder skulle vara mellan 2-12 år. Databassökningarna utfördes i PubMED, Cinahl och PsycINFO. Resultat: Video- och dataspelsdistraktion, clowner, teknikbaserad preoperativ information och lekterapi är effektivt för att minska barns preoperativa oro och ängslan. Föräldranärvaro saknar effekt på barns preoperativa oro och ängslan. Midazolam är effektivt som premedicinering. En inspelning av barnets moders röst samt en icke-farmakologisk multidisciplinär approach har båda effekt på barns preoperativa oro och ängslan. Konklusion: Video- och dataspelsdistraktion, clowner, lekterapi och premedicinering var välfungerande och effektiva interventioner för att minska barns preoperativa oro.

Background: Subarachnoid haemorrhage (SAH) is a severe stroke that in 85% of all cases is caused by the rupture of a cerebral aneurysm. The median age at onset is 50-55 years and the overall mortality is approximately 45%.Sufficient cortisol levels are important for survival. After SAH hypothalamic/pituitary blood flow may be hampered this could result in inadequate secretion of cortisol. SAH is also associated with a substantial inflammatory response. Asymmetric dimethyl arginine (ADMA), an endogenous inhibitor of nitric oxide synthase, mediates vasoconstriction and increased ADMA levels may be involved in inflammation and endothelial dysfunction. Continuous electroencephalogram (EEG) monitoring can be used to detect non-convulsive seizures, leading to ischemic insults in sedated SAH patients. Elevated ADMA levels are risk factors for vascular diseases. Vascular disease has been linked to stress, inflammation and endothelial dysfunction. SAH possesses all those clinical features and theoretically SAH could thus induce vascular disease. Aims: 1. Assess cortisol levels after SAH, and evaluate associations between cortisol and clinical parameters. 2. Assess ADMA levels and arginine/ADMA ratios after SAH and evaluate associations between ADMA levels and arginine/ADMA ratios with severity of disease, co-morbidities, sex, age and clinical parameters. 3. Investigate occurrence of subclinical seizures in sedated SAH patients. 4. Evaluate if patients that survive a SAH ≥ one year have an increased risk of vascular causes of death compared to a normal population. Results: Continuous infusion of sedative drugs was the strongest predictor for a low (&lt;200 nmol/L) serum cortisol. The odds ratio for a sedated patient to have a serum cortisol &lt; 200 nmol/L was 18.0 times higher compared to an un-sedated patient (p &lt; 0.001). Compared to admission values, 0-48 hours after SAH, CRP increased significantly already in the time-interval 49-72 hours (p&lt;0.05), peaked in the time-interval 97-120 hours after SAH and thereafter decreased. ADMA started to increase in the time-interval 97-120 hours (p&lt;0.05). ADMA and CRP levels were significantly higher, and arginine/ADMA ratios were significantly lower in patients with a more severe condition (p&lt;0.05). Epileptic seizure activity, in sedated SAH patients, was recorded in 2/28 (7.1%) patients during 5/5468 (0.09%) hours of continuous EEG monitoring. Cerebrovascular disease was significantly more common as a cause of death in patients that had survived a SAH ≥ one year, compared to the population from the same area (p&lt;0.0001). Conclusions: Continuous infusion of sedative drugs was associated with low (&lt;200 nmol/L) cortisol levels. ADMA increased significantly after SAH, after CRP had peaked, indicating that endothelial dysfunction, with ADMA as a marker, is induced by a systemic inflammation. Patients with a more severe condition had significantly higher ADMA and CRP levels, and significantly lower arginine/ADMA ratio. Continuous sedation in sedated SAH patients seems to be beneficial in protecting from subclinical seizures. Cerebrovascular causes of death are more common in SAH survivors. / <p>Funding: The Swedish Society of Medicine, the Faculty of Medicine at Umeå University, The Kempe Foundations and The Stroke Foundation of Northern Sweden supported this study financially.</p>

No description available.

Luftvägshantering är ett av anestesisjuksköterskors främsta kompetensområden och ska utövas tryggt och säkert. En säker luftvägshantering beror i första hand på den preoperativa identifieringen av en svår luftväg. Det finns dock flera studier som visar att detta är en utmaning. I en studie framgick det att 93 procent av alla svåra luftvägar som påträffades, inte visade några tecken på svår luftväg preoperativt och därmed inte bedömdes som sådan. Det finns således en stor sannolikhet att anestesisjuksköterskor kan konfronteras med oväntade svåra luftvägar inom yrkeslivet. Samtidigt finns det sparsamt med vetenskapliga studier som sammanfattar och ger en överblick över detta område. Syftet var att sammanställa anestesisjuksköterskors erfarenheter av oväntad svår luftväg vid generell anestesi. En kvalitativ systematisk litteraturstudie genomfördes. Resultatet indikerade att anestesisjuksköterskor mestadels hade negativa erfarenheter vid oväntad svår luftväghantering. Negativ stress var en känsla som anestesisjuksköterskorna oftast upplevde. Det förekom även positiva erfarenheter som positiv stress, en känsla av stolthet och ansvar. Sämre arbetsförhållanden som mycket stress kan leda till utmattningssyndrom. Utmattningssyndromets konsekvenser är även ohållbara eftersom det kan innebära ett personligt lidande för anestesisjuksköterskorna men kan även bidra till höga samhällskostnader.

SAMMANFATTNING Bakgrund: Kunskapsläget inom sjukdomen Covid-19 är under upptågande efter att klassificerats som en pandemi av WHO (World health organisation) den 11 mars 2020. Sedan dess har pandemin eskalerat med fortsatt stor spridning och skadeeffekter i samhället vilket återspeglas i fullbelagda sjukhus, intensivvårdsplatser samt ökad mortalitet. Studien delger kunskap kring drabbades upplevelser som kan appliceras och ses ur hälso- sjukvårdens, intensivvårdssjuksköterskans, ett samhälleligt och vårdetiskt perspektiv. Syfte: Syftet med denna studie har varit att undersöka patienters upplevelser av att ha vårdats på intensivvårdsavdelning med Covid-19.  Metod: Studien var en kvalitativ litteraturstudie med systematisk ansats med deduktiv ingång, baserad på sex kvalitativa originalartiklar. Datainsamlingen genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed, artiklarna analyserades enligt Evans (2002) beskrivande modell och granskades med SBU:s kvalitetsmall (2012) för kvalitativ forskning. Resultat: Vid resultatanalys framkom nio subteman; skam, pandemi, delirium, isolering, utanförskap, PICS, (Post Intensive Care Syndrome), PICS-F, (Post Intensive Care Syndrome Family), PTSD (Posttraumatic Stress Disorder) och social kontakt som sammanslogs i tre huvudteman bestående av Covid-19, isolering och familjecentrerad omvårdnad. Resultatet visade att patienters upplevelser av att ha vårdats för Covid-19 eller intensivvårdats av annan orsak innebär risk för oro, skam, skuld, depression, PICS och PTSD, men kan även ge positiva upplevelser.  Slutsats: Studiens resultat visar att patienter som vårdats både för Covid-19 och inom intensivvården upplever negativa känslor, men kan även skapa nya, positiva perspektiv. Studien bidrar med kunskap kring hur pandemin påverkat individer, familjer, samhällen, vårdens resurser samt bidrar till förståelsen av intensivvårdssjuksköterskors syn på och arbetssätt med patienterna.

Vårdmiljön delas upp i två perspektiv; den fysiska miljön och den psyko-sociala, vilka integrerar och stödjer varandra. Vårdmiljön upplevs ofta som främmande och skrämmande för barn som ska genomgå anestesi. Genom att skapa ett förberedelserum där fysisk vårdmiljö är anpassad efter barnet med möjlighet till lek och distraktion, kan ångest reduceras och istället leda till ett ökat välbefinnande. Syftet med denna systematiska integrativa litteraturstudie var att sammanställa och beskriva forskningsresultat om barns vårdmiljö på sjukhus. Studien är genomförd som en systematisk och integrativ litteraturöversikt enligt Whittemore och Knalfs (2005) beskrivning. Tio artiklar inkluderades varav tre var genomförda på en operationsavdelning. De inkluderade studierna var genomförda med både kvalitativ och kvantitativ ansats hittades i databaserna CINAHL, PubMed och Scopus. I analysen av studierna framkom kategorier. “Fysiskt utformning av vårdmiljön” och “En barnvänlig vårdmiljö”. Resultatet visade att oro, ångest och behovet av lugnande läkemedel minskade när barnen fick förbereda sig perioperativt och distraherades med portabla mediaspelare. Ett barnanpassat förberedelserum har en betydande roll och tillsammans med ett åtgärdsprogram minskar den farmakologiska användningen perioperativt. En gynnsam vårdmiljö stärker och hjälper också anestesisjuksköterskan att skapa en bättre vårdrelation till barnet. Positiva hälsoeffekter kan ses vid en icke farmakologisk alternativ vilket förkortar den postoperativa processen och stärker förtroendet mellan anestesisjuksköterskan och barnet inför framtida besök.

Bakgrund: Överlämnandet av patientansvaret från en vårdgivare till en annan är ett känt och återkommande riskmoment som påverkar kvaliteten och säkerheten inom vården. Tidigare forskning gällande anestesisjuksköterskans postoperativa överrapportering är begränsad. Syfte: Syftet var att identifiera faktorer som påverkar patientsäkerheten vid postoperativ överrapportering. Metod: En strukturerad litteraturstudie där 16 vetenskapliga artiklar analyserats utifrån Bettany-Saltikov och McSherrys stegmodell (2016). Resultat: Resultatet beskriver fyra kategorier: tillgång till information, variationer i arbetssätt, det professionella samspelet samt miljöfaktorers påverkan. Tillsammans beskriver de olika faktorer som påverkar patientsäkerheten vid postoperativ överrapportering. Slutsats: Studien pekar på ett samband mellan kvaliteten på överrapporteringen och patientsäkerheten. Anestesisjuksköterskan lämnar över patienter i särskilt utsatta situationer och måste därför vara extra uppmärksam på att korrekt och komplett information lämnas över samt att mottagaren har förstått det som sagts. Anestesisjuksköterskan kan bidra till en ökad patientsäkerhet genom att skapa rätt förutsättningar för säker överrapportering med ett organiserat arbetssätt, god förberedelse och genom att lämna rapport som är relevant för mottagaren. / Background: The transfer of patient responsibility from one healthcare provider to another is a known risk factor that continues to affect the quality and safety of patient care. Previous research on the nurse anesthetist’s postoperative patient handover is limited. Aim: To identify factors that affect patient safety in postoperative patient handover. Method: A systematic literature review where 16 articles were analyzed according to Bettany-Saltikov and McSherry’s nine step approach (2016). Results: The result describes four categories: access to information, variations in work procedures, professional interaction and the impact of environmental factors. Conclusion: According to this review there is a connection between the quality of the handover and patient safety. The nurse anesthetist takes care of patients in particularly vulnerable situations and must pay extra attention to providing accurate and complete information. The nurse anesthetist can contribute to improved patient safety by creating good conditions for safe handovers by being well organized, well prepared as well as ensuring the information is relevant for the recipient.