Background: Thoracic aortic aneurysms and dissections (TAAD) have a genetic component with an estimated 20-25% of the patients having a positive family history. An aneurysm often precedes a dissection. Acute aortic dissections are associated with high mortality and morbidity, even when operated on. Complications due to prophylactic surgery are considerably fewer. Therefore, patients at risk for dissection should be identified, followed-up and evaluated for prophylactic intervention. Aims: 1. To establish reference values for ascending (AoA) and descending aortic (AoD) diameters measured by computed tomography. 2. To study the effectiveness of phenotypic cascade screening in families with an inherited form of thoracic aortic aneurysms and dissections (FTAAD) and to address questions that arise when screening for a genetic disorder is applied. 3. To study the agreement of aortic diameters obtained by TTE and MRI and to study aortic stiffness in individuals from families with FTAAD. 4. To perform exome sequencing in order to identify pathogenic sequence variants causing FTAAD, to characterize the phenotype, and to compare thoracic aortic diameter and stiffness in mutation carriers and non-carriers. Results: Paper I: The diameter of the thoracic aorta increased by 0.17 mm (0.12 – 0.20 mm) per year. The mean sex-related difference in diameter was 1.99 mm (1.28 – 2.60 mm) with men having larger aortas than women. The mean difference in aortic diameter per unit BMI was 0.27 mm (0.14 – 0.44 mm). Upper normal limits for the AoA can be calculated by the formula D (mm)=31+0.16*age and for the AoD by D (mm)=21+0.16*age. Paper II: Of 106 individuals from families with FTAAD but without known thoracic aortic disease, 19 individuals (18%) were identified to have a dilated AoA. The expected number of individuals in this group with an autosomal dominant disease would have been 40 (p<0.0001). In first-degree relatives younger than 40, we found only one individual with a dilated aorta although the expected number of individuals with disease causing mutation would have been 10. Paper III: Of 116 individuals investigated, 21 were identified with thoracic aortic dilatation and 95 individuals with normal thoracic aortic diameter. Aortic stiffness increased with age and diameter. The individuals with aortic dilatation were older than those without (49 vs. 37 years, p=0.001) and showed lower aortic elastic properties. The diameters measured by TTE and MRI correlated strongly (r2=0.93). The mean difference in diameters between the two methods was 0.72 mm (95% CI 0.41-1.02) with TTE giving larger diameters than MRI. Paper IV: From exome sequencing and segregation analysis, a 2-bp deletion in the MYLK gene (c.3272_3273del) was identified to cause FTAAD. The age and the aortic diameter at dissection or rupture varied in the family members. We did not find any differences in aortic diameter, aortic stiffness, or pulse wave velocity between carriers and non-carriers. Conclusions: Thoracic aortic diameter increases with age, and sex and body size are also associated with the diameter. In FTAAD, screening identifies family members with a previously unknown aortic dilatation. However, a normal aortic diameter does not exclude an individual from being a carrier of FTAAD. TTE can be used in follow-up for the ascending aorta. Individuals identified to have a dilated thoracic aorta have increased aortic stiffness compared to individuals with normal thoracic aortic diameter. The MYLK mutation (c.3272_3273del) causes thoracic aortic dissections with variable clinical expression. No differences in aortic stiffness were identified between MYLK mutation carriers and non-carriers.

Although vasovagal syncope (VVS) is a common clinical condition the mechanisms behind VVS remain elusive. Upright posture is the major trigger of VVS and lower limb blood pooling affecting cardiac output has been proposed as a major determinant. The overall aim of this thesis was twofold. First, to develop new methodology for calculating limb venous compliance. Second, to study lower limb venous volume load and cardiovascular responses during hypovolemic circulatory stress caused by lower body negative pressure (LBNP) in healthy women and women with VVS, emphasizing compensatory mechanisms to maintain central blood volume. Net fluid filtration was associated with an underestimation ofvenous compliance. This could be accounted for with a correctionmodel. Further, a new venous wall model made it possible to adopt thevenous pressure-volume curve through the entire pressure range andthus provide a valid characterization of venous compliance. Calf blood pooling was similar between the groups and was not associated with tolerance to hypovolemic circulatory stress. Venous compliance was reduced at low venous pressures in VVS and correlated with decreased tolerance to circulatory stress. VVS women displayed attenuated sympathetic vasoconstrictor responses during graded circulatory stress, and mobilization of arm capacitance blood as well as capillary fluid absorption from extra- to intravascular space were reduced. Accordingly, more pronounced reductions in cardiac output were found in VVS. Thus, reduced compensatory mechanisms to maintain cardiac output could contribute to the pathogenesis oforthostatic VVS. In healthy women, rapid pooling in the lower limb was associated with higher tolerance to circulatory stress and more efficient cardiovascular responses, in part due to speed-dependent baroreflex-mediated sympathetic activation. In VVS however, rapid lower limb blood pooling was associated with lower tolerance and deficient cardiovascular responses. No speed-dependent baroreflexmediated sympathetic activation was found in VVS, indicating welldefined differences in cardiovascular regulation already in the initial responses to orthostatic stress.

Bakgrund:Befolkningen blir allt äldre och kräver en mer komplex vård, vilket gör att framtidens sjukvård måste kunna interagera med andra verksamheter. Intensivvårdssjuksköterskan och sjuksköterskan på akutmottagning har ett nära samarbete vid det akuta omhändertagandet av allvarligt sjuka patienter. Ett multiprofessionellt team i omhändertagandet ger snabbare diagnos ochhandläggning på akutmottagningen, vilket förkortar tiden till rätt vårdinstans. Professionerna i teamet kompletterar varandra, ökar patientsäkerheten och möjliggör personcentrerad vård. Ökad kunskap hos vårdpersonalen kring patientens upplevelse av det akuta omhändertagandet på akutmottagningen är väsentligt för att kunna förbättra vården för patienten i det initiala skedet, men fokus bör även riktas mot sjuksköterskors erfarenheter av akut omhändertagande för att identifiera riskfaktorer som kan påverka patienten negativt. Syfte:Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av akut omhändertagande av patienter med trauma och patienter med svår sepsis eller septisk chock.Metod: Metoden i studien utgick från en kvalitativ, induktiv ansats där 14 intervjuer genomfördes, varav sju var sjuksköterskor på akutmottagning och sju var intensivvårdssjuksköterskor på intensivvårdsavdelning. Samtliga intervjuer analyserades utifrån en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Resultat: Analaysprocessen resulterade i fem olika kategorier: ‘Kommunikation är A och O’, ‘Vikten av att veta sin roll’, ‘Arbete över gränserna’, ‘Att arbeta utifrån en tydlig struktur’ och ‘Vård på olika villkor’. Slutsats: Det finns en otydlig struktur i det akuta omhändertagandet av patienter med svår sepsis eller septisk chock, som var en följd av otydliga roller och bristfällig kommunikation i omhändertagandet. Det framträder fördelar med att införa tydliga riktlinjer i det akuta omhändertagandet av patientgruppen med svår sepsis eller septisk chock, förslagsvis genom checklistor eller någon form av medicinskt larm i likhet med traumalarm, och där ett multiprofessionellt team samverkar kring patienten. / Background: The population is aging and requires more complex healthcare. This means that in the future, interaction with other healthcare departments is essential. Such interaction would lead to increased demand on the ability to cooperate among healthcare personnel. The intensivecare nurse and the nurse in the emergency department have a close cooperation when managing the acute severely ill patient. A multiprofessional team gives a faster diagnosis and management in the emergency department, which shortens the time to the final instance of care. The members of the team complement each other, increasing patient safety and enabling person-centered care. Increased knowledge with the nursing staff on the acute management in emergency department is essential to be able to enhance the care for the patient in the initial stage, but focus should also be at the nurse’s experience of the acute management to identify risk factors that could pose a negative influence on the patient.Aim: The aim of this study was to describe nurses’ experience of acute management of patients with trauma and patients with severe sepsis or septic shock.Method: The method used was a qualitative, inductive approach where 14 interviews were conducted, seven with nurses from the emergency department and seven intensive care nurses from the intensive care department. The interviews were analysed using a qualitative, manifest content analysis.Result:The analyzation process resulted in five different categories: ‘Communication is A&O’, ‘The importance of knowing one’s role’, ‘Work over the borders’, ‘Working from a clear structure’ and ‘Care on different terms’. Conclusion: There is an unclear structure in the emergency care of patients with severe sepsis or septic shock, which was a result of unclear roles and inadequate communication in the care. It appears to be advantageous to introduce clear guidelines in the emergency care of the patient group with severe sepsis or septic shock, suggestively by checklists or some medical alert like a trauma alarm, and where a multi-professional team interacts around the patient.

Bakgrund: Halsont och heshet är några av de vanligaste postoperativa komplikationerna hos patienter som erhållit endotrakealtub eller larynxmask under generell anestesi. Syfte: Att kartlägga anestesisjuksköterskans perioperativa åtgärder för att förebygga och lindra patientens postoperativa halsont och heshet. Metod: En litteraturöversikt med deskriptiv design. Resultat sammanställdes utifrån 18 granskade artiklar av kvantitativ ansats, eftersökta i databaserna PudMed och Cinahl. Resultat: Litteraturöversikten visade flertalet åtgärder som kunde minska både incidens och svårighetsgrad av postoperativ halsont och heshet. En mindre endotrakealtub, användning av kontinuerlig tryckregulator, administrering av glukokortikoider och användning av larynxmask gav minskad incidens av halsont och heshet. Även videolaryngoskop, minskad kraft vid extraktion av ledare och vissa naturläkemedel visade sig minska incidensen. Åtgärderna visade på goda effekter i nära anslutning till operationen och inom första postoperativa dygnet, emellertid gav få artiklar resultat med bibehållen effekt över tid. Slutsats: Studien gav goda indikationer för åtgärder som kunde minska patienters förekomst av halsont och heshet och därigenom deras lidande. Resultatet visade på stor spridning vilket gjorde det svårt bedöma vilka åtgärder som var lämpliga att applicera i kliniken. Att minska storleken på endotrakealtuben och använda larynxmask när operationen tillåter var åtgärder som ansågs användbara. Även användning av glukokortikoider/antiinflammatoriska läkemedel samt att i större utsträckning utnyttja videolaryngoskopstekniken ansågs som adekvata åtgärder för att minska patientens lidande orsakat av postoperativ halsont och heshet. / Background: Sore throat and hoarseness are some of the most common postoperative complications in patients receiving endotracheal tube or laryngeal mask during general anesthesia. Aim: To investigate the anesthetic nurse's perioperative measures to prevent and alleviate the patient's suffering from postoperative sore throat and hoarseness. Method: A literature review with descriptive design. Results were compiled based on 18 articles of quantitative approaches, requested in the databases PudMed and Cinahl. Result: The literature review showed several measures that could reduce both incidence and severity of postoperative sore throat and hoarseness. A minor endotracheal tube, the use of continuous cuff pressure regulator, administration of glucocorticoids and use of laryngeal mask reduced the incidence of sore throat and hoarseness. Also, video laryngoscopes, reduced force when extracting stylet removal and some herbal medications seemed to give good results in reducing the incidence. The measures showed good effects close to surgery and within the first postoperative day, however, few studies gave results with retained effect over time. Conclusions: The study provided good indications for measures that could reduce patients' incidence of sore throat and hoarseness and thereby their suffering. The results showed a large spread, which made it difficult to assess which measures were suitable for application in the clinic. Reducing the size of the endotracheal tube and using the laryngeal mask when the operation allows was implications that considered useful. Also, the use of glucocorticoids / anti-inflammatory drugs and to a greater extent utilizing the video laryngoscope technique was considered adequate measures to reduce the suffering of patients caused by postoperative sore throat and hoarseness.

Bakgrund: Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som kännetecknas av ångest och oro relaterat till situationer som påminner om en traumatisk händelse. Intensivvårdsrelaterad PTSD har fått ökad uppmärksamhet de senaste åren. Genom ett preventivt arbete och tidiga insatser minskar risken för att patienter utvecklar PTSD. För att detta ska ske krävs god kunskap av problemet hos intensivvårdspersonal. Hur deras erfarenheter ser ut är tidigare outforskat. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors och anestesiologers erfarenheter av intensivvårdsrelaterad PTSD hos intensivvårdspatienter. Metod: En kvalitativ intervjustudie gjordes. Semistrukturerade och individuella intervjuer genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor och fyra anestesiologer. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: En känsla att vi kan göra mer, Att normalisera livet och Fortsatt stöd efter tiden på IVA. Resultatet visade att delirium upplevdes vara en ledande riskfaktor till PTSD. Relationer och kommunikation upplevdes som viktiga i det profylaktiska arbetet mot PTSD. Post-IVAmottagningar och dagböcker tros kunna bidra till bättre uppföljning och kan fungera preventivt mot PTSD. Slutsats: Resultatet visar att det finns en liten erfarenhet om PTSD efter intensivvård, ändå förekom ett omedvetet preventivt arbete. En organisatorisk satsning behövs för att öka medvetenhet hos intensivvårdspersonalen. Det behövs mer kvalitativ och kvantitativ forskning om bland annat riskfaktorer och uppföljning gällande intensivvårdsrelaterad PTSD.

Titel: Patienters upplevelser av att vara vaken i regional anestesi - En systematisk litteraturstudie med kvalitativ innehållsanalys  Bakgrund: Regional anestesi används idag i allt större utsträckning. Genom att blockera nervsignaler kan smärtsignaler blockeras och möjliggöra operationer på bedövad kroppsdel. Detta medför att patienten kan vara vaken under operationen och därmed ges möjlighet att interagera med vårdpersonalen i operationsrummet.  Syfte: Studiens syfte var att genom en systematisk litteraturstudie undersöka patienters upplevelser av att vara vaken i regional anestesi.   Metod: Litteraturstudien har genomförts genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet från tio vetenskapliga artiklar har sammanställts och analyserats enligt Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Resultat: Upplevelsen av att vara vaken under operation är individuell och varierar mellan nyfikenhet och djup oro. I litteraturstudien framkommer behovet av att patienten erhåller information som är anpassad efter deras behov samt att de finns en vårdrelation med vårdpersonal och då framförallt med anestesisjuksköterskan. Genom en god vårdrelation kan upplevelsen av operationen förbättras.  Slutsats: Vikten av kommunikation mellan patient och anestesisjuksköterska har framkommit ha en stor betydelse för hur operationen och anestesin upplevs. Genom en god vårdrelation minskar behovet av läkemedel och leder till ett snabbare tillfrisknande och hemgång. / Title: Patients experiences of being awake in regional anesthesia – A systematic litterature review with a qualitative content analysis.  Background: The use of regional anesthesia in surgery is increasing. By blocking nerve signals this enables different kind of surgeries on the anesthetized body. This means that the patient can be awake during the surgery and is able to interact with caregivers in the operating room.  Aim: The aim was to illuminate patients’ experiences of being awake in regional anesthesia.  Method: The litterature review has been conducted using a content analysis. The result from ten qualitative articles has been compiled and analyzed according to Bettany-Saltikov and McSherry (2016).  Results: The experience of being awake during surgery is individual and varies between curiosity and deep anxiety. The result of this study revealed the need of patient to get customized information according to their needs and the significance of the relationship with caregivers and especially the nurse anesthetist. Through a good relationship with caregivers the experience of the surgery can improve.  Conclusions: The importance of communication between the patient and the anaesthesia nurse has emerged to have a significant impact on how the surgery and anaesthesia are experienced. Through a good care relationship reduces the need for drugs and leads to a faster recovery.

Bakgrund: Awareness, oavsiktlig vakenhet, är en ovanlig men allvarlig komplikation vid generell anestesi. Awarenessupplevelsen kan vara traumatisk för patienterna och resultera i långvarig ohälsa. Patienterna har rätt till god vård och anestesisjuksköterskan är ansvarig för att patienterna är adekvat sövda under hela sin anestesi. Syfte: Att belysa patientens upplevelse av awareness under generell anestesi samt vilka konsekvenser det kan resultera i för patienten  Metod: En systematisk integrativ litteraturstudie genomfördes. Litteratursökningar gjordes i databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. 36 kvalitativa och kvantitativa studier identifierades och analyserades med tematisk syntes. Resultat: Fyra övergripande analytiska teman framkom. Dessa var sensoriska intryck, existentiella känslor, påkalla uppmärksamhet och psykisk ohälsa. De tre första temana berör patientens upplevelse i samband med awareness och det sista temat berör vilka konsekvenser denna upplevelse kunde få för patienterna.  I samband med awareness kunde patienterna uppleva olika sensoriska intryck som hörsel, syn, känsel, smärta och paralys. Dessa upplevelser kunde medföra existentiella känslor som rädsla, oro, ångest, panik och hjälplöshet. Flera patienter beskrev hur de försökte påkalla personalens uppmärksamhet. Upplevelsen av awareness var för en del patienter en traumatisk upplevelse som kunde medföra kortvarig eller långvarig psykisk ohälsa av varierande omfattning. Det kunde även medföra psykosociala konsekvenser med försämrade relationer till närstående och hälso- och sjukvården med följden att patienten ej kunde genomföra rekommenderad behandling. Slutsats: Att uppleva awareness kan innebära ett lidande för patienten. En ökad kunskap om awareness medvetandegör behovet av att förebygga awareness och ökar anestesisjuksköterskans möjlighet att identifiera och stötta patienter som drabbats. / Background: Awareness, (e.g. unintentional wakefullness) is an unusual but serious complication during general anesthesia. The awareness experience can be traumatic for the patients and result in long-term illness. The patients are entitled to good care and the anesthetist nurse is responsible for ensuring that the patients are adequately anesthetized throughout their anesthesia. Aim: The aim was to illustrate the patient’s perception of awareness during general anesthesia and the consequences this may have for the patient.   Method: A systematic integrative literature study was conducted. Literature searches were made in the databases CINAHL, PubMed and PsycINFO. 36 qualitative and quantitative studies were identified and analyzed with thematic synthesis. Result: Four comprehensive analytical themes emerged. These were Sensory impressions, existential feelings, calling for attention and mental illness. The first three themes concern the patient’s experience in relation to awareness and the last theme concerns what consequences this experience could have for the patients. In conjunction with awareness patients could experience different sensory impressions such as hearing, sight, feeling, pain and paralysis. These experiences could cause existential feelings such as fear, anxiety, panic and helplessness. Several patients described how they tried to call on the staff’s attention. The experience of awareness was for some patients a traumatic experience that could cause short-term or longterm psychological sequele of varying degrees. It could also result in psychosocial consequences with deteriorated relationships with both relatives and health care, with the result that the patient could not carry out recommended treatment.  Conclusion: Experiencing awareness may mean a suffering for the patient. An increased knowledge about awareness acknowledges the need to prevent it and increases the ability of the nurse to identify and support patients who are affected.

<p>Vid operation av primär total höftplastik finns det olika metoder för postoperativ smärtlindring. En tidigare genomförd studie på ett mellansvenskt sjukhus (nedan kallad ”höftprojektet”) visade att ”Local infiltration analgesia” (LIA) initialt minskade postoperativ smärta, underlättade mobilisering samt förkortade vårdtiden, jämfört med spinalt morfin. I denna studie genomfördes en långtidsuppföljning av höftprojektet med mätningar efter 6 respektive 12 veckor. Studiegruppen hade fått LIA vid operationsslutet och kontrollgruppen spinalt morfin. Båda grupperna hade en spinal bedövning under operationen. Denna långtidsuppföljning genomfördes med hjälp av journalgranskning och hade en deskriptiv och jämförande design med en kvantitativ ansats. Studiegruppen bestod av 40 patienter och kontrollgruppen 11 patienter. Studerade variabler var smärta mätt genom Visuell Analog Skala (VAS), behov av analgetika och mobilisering. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan de båda grupperna när det gäller mobilisering under ett längre perspektiv. Det fanns dock en signifikant skillnad när det gäller smärta efter 3 månader, då studiegruppen uppgav en lägre grad av smärta än kontrollgruppen.</p> / <p>There are several methods for postoperative pain treatment after primary total hip replacement. It was shown in a earlier study at a Swedish hospital (below named as "the hip project") that "Local infiltration analgesia" (LIA) decreased pain, facilitated early postoperative mobility and earlier discharge from the hospital, compared with spinally administered morphine. Present study is a long term follow up of the hip project with two measures at 6 and 12 weeks. The study group was given LIA towards the end of the operation while the control group were given spinal morphine at the induction. Both groups had spinal analgesia during the surgery. The long term follow up was conducted by a comparative design and the data was collected from the patient’s charts and files. The variables were pain measured by Visual Analogous Scale (VAS), need of pain relieves and general mobility. The study group contained of 40 patients and the control group of 11. The result relived no significant differences between the two groups regarding long term mobility. There was, however, a significant difference in pain after 12 weeks; the study group had less pain that the control group.</p><p> </p><p> </p>

<p>The aim of the study was to describe how anaesthetic nurses, within both advanced beginner and expert levels, experience their professional role as they perform a general anaesthetic.</p><p>The study had a descriptive design with a qualitative approach in which ten advanced beginners- and ten expert anaesthetic nurses from an operating theatre and an ambulatory surgical ward at a hospital located in the middle of Sweden, participated. All data was collected in an interview with semi-structured questions which focused on how the anaesthetic nurses experience their work. The data were analysed with qualitative content analysis. The results are presented in categories and themes. The themes were formed from the categories. Themes for the advanced beginners were: <em>support develops self confidence that gives the feeling of satisfaction</em> and <em>lack of support impedes further development of independency and gives the feeling of insecurity</em>. Themes for the experts were: <em>experience and new challenges in a supported environment give satisfaction</em> and <em>lack of support and own insecurity give dissatisfaction</em>. The advanced beginners described their experiences in a more descriptive way, while the experts had more difficult to describe what they experienced. The advanced beginners wanted more support from their colleagues while the experts wanted to be more independent and were also more confident in their professional role.</p> / <p>Syftet med studien var att beskriva hur anestesisjuksköterskor på avancerad nybörjarnivå respektive expertnivå upplever sin yrkesroll vid generell anestesi. Studien hade en deskriptiv design med kvalitativ ansats där tio avancerade nybörjare respektive tio expert anestesisjuksköterskor, från en allmän operations avdelning och en dagkirurgisk avdelning vid ett Mellansvenskt sjukhus, deltog i studien. Data samlades in via halvstrukturerade intervjufrågor som inriktade sig på anestesisjuksköterskors upplevelser av sitt arbete. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet redovisas utifrån kategorier som bildade olika teman. Teman som för avancerade nybörjare var <em>stöd utvecklar självförtroende som ger en känsla av tillfredställelse</em> samt <em>brist på stöd hindrar utvecklingen av självständighet och ger känsla av osäkerhet</em>. Teman för experterna var <em>erfarenhet och nya utmaningar i en stödjande miljö ger tillfredställelse</em> samt <em>bristande stöd och egen osäkerhet ger otillfredsställelse</em>. Avancerade nybörjarna beskrev sina upplevelser på ett mer beskrivande sätt medan experterna hade svårare att beskriva vad de upplevde. Avancerade nybörjarna ville ha mer stöd medan experterna ville vara mer självständiga och var mer trygg i sin yrkesroll.</p>

Vid operation av primär total höftplastik finns det olika metoder för postoperativ smärtlindring. En tidigare genomförd studie på ett mellansvenskt sjukhus (nedan kallad ”höftprojektet”) visade att ”Local infiltration analgesia” (LIA) initialt minskade postoperativ smärta, underlättade mobilisering samt förkortade vårdtiden, jämfört med spinalt morfin. I denna studie genomfördes en långtidsuppföljning av höftprojektet med mätningar efter 6 respektive 12 veckor. Studiegruppen hade fått LIA vid operationsslutet och kontrollgruppen spinalt morfin. Båda grupperna hade en spinal bedövning under operationen. Denna långtidsuppföljning genomfördes med hjälp av journalgranskning och hade en deskriptiv och jämförande design med en kvantitativ ansats. Studiegruppen bestod av 40 patienter och kontrollgruppen 11 patienter. Studerade variabler var smärta mätt genom Visuell Analog Skala (VAS), behov av analgetika och mobilisering. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad mellan de båda grupperna när det gäller mobilisering under ett längre perspektiv. Det fanns dock en signifikant skillnad när det gäller smärta efter 3 månader, då studiegruppen uppgav en lägre grad av smärta än kontrollgruppen. / There are several methods for postoperative pain treatment after primary total hip replacement. It was shown in a earlier study at a Swedish hospital (below named as "the hip project") that "Local infiltration analgesia" (LIA) decreased pain, facilitated early postoperative mobility and earlier discharge from the hospital, compared with spinally administered morphine. Present study is a long term follow up of the hip project with two measures at 6 and 12 weeks. The study group was given LIA towards the end of the operation while the control group were given spinal morphine at the induction. Both groups had spinal analgesia during the surgery. The long term follow up was conducted by a comparative design and the data was collected from the patient’s charts and files. The variables were pain measured by Visual Analogous Scale (VAS), need of pain relieves and general mobility. The study group contained of 40 patients and the control group of 11. The result relived no significant differences between the two groups regarding long term mobility. There was, however, a significant difference in pain after 12 weeks; the study group had less pain that the control group.