Barn som bevittna våld i nära relationer brukar likställas med att utsättas för psykisk misshandel. Att utsättas för psykisk misshandel som barn kan resultera i en mängd skadeverkningar, detta på såväl kort som lång sikt. Studiens syfte är att synliggöra barnens situation när de bevittnar våld i nära relationer, vad säger aktuell forskning om detta? Den använda metoden i denna studie är en kvalitativ, systematisk litteraturstudie med en induktiv ansats och kvalitativ innehållsanalys. Studien är baserade på internationella och nationella vetenskapliga artiklar Den teoretiska utgångspunkt som använts var anknytningsteori och copingteori. Resultatet visar att flickors får fler inåtvända beteendeproblem medan pojkar utvecklar fler utåtagerande beteendeproblem vilket i stort kan kopplas till anknytningsteorier. De aktuella handlingsstrategier som används varierar mellan åldrarna då yngre barn är mer benägna att gömma sig för att slippa undan våldet medan äldre barn fysiskt försöker stoppa våldet. Studiens slutsatser är att barn som bevittnar våld utvecklar ett flertal psykiska, fysiska och sociala problem på grund våldet. Många barn känner sig svikna av samhället då barnen inte får hjälp i tid. Av denna anledning borde yrkespersoner som arbetar med barn ha vetskap om de symptom som dessa barn kan utveckla för att barnen snabbare ska få hjälp.

<p>Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.</p>

De sju domar som utgör urvalet i studien berör frågor som handlar om vårdnad, boende och umgänge. De är hämtade från Umeå tingsrätt mellan perioden år 2015–2017. Domarna studerades med riktad innehållsanalys, med fokus på fysiskt våld, psykiskt våld och barn som bevittnat våld. För att få en helhetsbild och en tydlig beskrivning på den rättsliga processen, från yrkande till domslut, har följande teman valts ut. Teman är: yrkande, fysiskt våld, psykiskt våld, barn som bevittnat våld, barns mående/beteende, insatser och domslut. Utifrån dessa teman ges en tydlig bild på hur tingsrätten resonerar i frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Resultatet visar på att tingsrätten resonerar utifrån barnets bästa med ett genomgående barnperspektiv där varje fall bedöms utifrån sin individuella situation. Vidare visar resultatet, att fysiskt- och psykiskt våld uttrycks och utförs på olika sätt och att barnet påverkas av det. Allt våld inom familjen bedöms inte som straffbart enligt den rådande lagstiftningen, trots att de kan ge stor skada på barnet, både i nutid och framtid.

<p>I denna uppsats studerar vi förhållningssättet hos gruppledare i olika skeden av pågående och begynnande gruppverksamhet för barn. Syftet med studien är att öka kunskapen och förståel-sen för hur socialsekreterare inom socialtjänsten kan bemöta och stödja barn i familjer där det förekommer våld. Studien grundar sig på kvalitativa intervjuer med dels socialsekreterare och dels projektanställda barngruppsledare. Tillvägagångssättet har varit att intervjua personer med blandad erfarenhet av att bemöta dessa barn. Behandlingsmetoden som studerats kombi-nerar individuell traumabearbetning med gruppmetodik. Gruppverksamheterna grundar sig på Rädda Barnens modell ”Trappan”, en stegvis metod som både stödjer och lär barnen strategier för att underlätta i deras nuvarande vardag. En förutsättning för barnen att delta i verksamhe-terna har varit att kontakten gått genom mamman och att hon själv varit hjälpsökande. I upp-satsen påvisar vi barnens behov av stöd och konsekvenserna av att uppleva våld i uppväxtmil-jön. Intervjuresultatet har analyserats utifrån ett kris- och traumaperspektiv och ett bemästran-deteoretiskt perspektiv. Resultatet speglar hinder och möjligheter för socialtjänsten, dess handlingsförmåga vad det gäller barn som bevittnar våld i hemmet. Vi visar hur det går till i praktiken, de visioner intervjupersonerna har kring att tillgodose barnens behov av stöd samt på vilket sätt begreppet barnperspektiv görs gällande och tolkas.</p>

I denna uppsats studerar vi förhållningssättet hos gruppledare i olika skeden av pågående och begynnande gruppverksamhet för barn. Syftet med studien är att öka kunskapen och förståel-sen för hur socialsekreterare inom socialtjänsten kan bemöta och stödja barn i familjer där det förekommer våld. Studien grundar sig på kvalitativa intervjuer med dels socialsekreterare och dels projektanställda barngruppsledare. Tillvägagångssättet har varit att intervjua personer med blandad erfarenhet av att bemöta dessa barn. Behandlingsmetoden som studerats kombi-nerar individuell traumabearbetning med gruppmetodik. Gruppverksamheterna grundar sig på Rädda Barnens modell ”Trappan”, en stegvis metod som både stödjer och lär barnen strategier för att underlätta i deras nuvarande vardag. En förutsättning för barnen att delta i verksamhe-terna har varit att kontakten gått genom mamman och att hon själv varit hjälpsökande. I upp-satsen påvisar vi barnens behov av stöd och konsekvenserna av att uppleva våld i uppväxtmil-jön. Intervjuresultatet har analyserats utifrån ett kris- och traumaperspektiv och ett bemästran-deteoretiskt perspektiv. Resultatet speglar hinder och möjligheter för socialtjänsten, dess handlingsförmåga vad det gäller barn som bevittnar våld i hemmet. Vi visar hur det går till i praktiken, de visioner intervjupersonerna har kring att tillgodose barnens behov av stöd samt på vilket sätt begreppet barnperspektiv görs gällande och tolkas.

Studiens syfte var att söka en förståelse för hur pappor, som deltar i en gruppverksamhet för män som misshandlar sina barns mammor, kan beskriva sin syn på våldet samt hur en sådan verksamhet kan hjälpa dessa män att förändra sitt beteende så att deras barns situation förbättras. Den gruppverksamhet som studeras i denna uppsats heter Pappaverksamheten och är en kurs som utgår från kognitiva teorier. Kursens upplägg är inspirerat av Duluthmodellen från USA och Changing Ways i Kanada, men har kompletterats med tydligt barnfokus. Studien har genomförts med kvalitativa intervjuer där personal inom Pappaverksamheten samt socialsekreterare som träffat dessa pappor, berättar om hur de uppfattar att papporna ser på sina våldshandlingar samt hur de tänker sig att pappor kan upphöra med våldet och hur en sådan förändring går till. Resultatet visar att papporna oftast förnekar eller bagatelliseras våldet och dess konsekvenser. Papporna förnekar även att barnen bevittnat våldet och har enligt intervjupersonerna dåliga kunskaper om barns behov och att de kan påverkas av det som sker. Genom att få kunskap om våld och dess konsekvenser samt möjlighet att diskutera alternativa tankar och handlingar, kan pappan nå en viss insikt som kan leda till förändring. Däremot är kurstiden för kort för att kunna uppnå en varaktig förändring, utan verksamheten behöver kompletteras med fler insatser.

Socialstyrelsen (2011) skriver att det är under de senaste tio åren som man har börjat uppmärksamma barn som bevittnat våld och att dessa barn kan reagera på samma sätt som barn som själva har utsatts för våld och är i behov av stöd och hjälp. Syftet med studien är att öka kunskapen om Socialtjänstens och Polisens arbete med barn som bevittnat våld. Målet är att försöka förstå om det finns en skillnad på myndigheternas bemötande med barn som har bevittnat våld gentemot barn som själva har utsatts för våld och hur denna skillnad i så fall yttrar sig. Studien har en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. Vi genomförde tre intervjuer med Socialtjänsten och tre med Polisen. Våra tre frågeställningar är: Hur arbetar Polis respektive Socialtjänst med barn som är offer för familjevåld? Hur jobbar Socialtjänsten och Polisen med barn som bevittnat våld? På vilket sätt skiljer sig Polisens och Socialtjänstens bemötande med barn som har bevittnat våld gentemot barn som själva har utsatts för våld? Vi använde oss av organisationsteorin för att på så sätt kunna beskriva hur Polisen och Socialtjänsten är organiserade och hur de bemöter barn som bevittnat våld. Resultatet från vår studie visar att informanterna upplever att det finns en stor skillnad med att arbeta med barn som bevittnat våld i jämförelse med barn som själva utsatts för våld. Informanterna menar att detta beror på att barn som bevittnat våld idag inte är brottsoffer fullt ut juridiskt sätt och att detta gör det svårare för de att hjälpa dessa barn. Alla våra informanter var eniga om att det idag behövs en lagändring som gör det lättare för de att höra dessa barn och att barnen på så sätt kan få den hjälp och det stöd de behöver. Däremot var de eniga om att alla barn de träffar värderas och bemöts på samma sätt.

Bakgrund: Det är ungefär 10 % av barnen som bor i Sverige som bevittnar våld mot mamman i hemmet. Våldet försiggår i olika familjesammansättningar, inom olika socioekonomiska samt psykosociala typer av familjer. Att bevittna våld kan leda till att barnen får svårt att klara sin skolgång och kan även ge både psykiska och fysiska symtom. Skolsköterskan är en person som alla barn på en skola träffar någon gång under sina skolår och har därför en viktig stödjande roll.Syfte: Syftet med studien var att beskriva skolsköterskors erfarenheter av att arbeta med barn som bevittnar våld mot mamman i hemmet.Metod: I denna studie användes en induktiv ansats där datamaterialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Datamaterialet bygger på intervjuer som genomfördes med sex skolsköterskor.Resultat: Ur analysen av datamaterialet framträdde två kategorier: identifiera utsatt barn samt tar emot och bekräftar barnets berättelse.Konklusion: Skolsköterskorna försöker skapa en relation mellan sig själv och barnet så att barnet skall uppleva att de har en personlig relation till skolsköterskan och på så sätt ha lättare för att söka stöd hos denne och berätta om sina erfarenheter. / Background: Approximately 10% of the children residing in Sweden witness violence against their mothers. The violence exists in different types of families – both different socioeconomic and psychosocial types. To witness violence can cause a child to struggle with schooling, but also give both psychological and physical symptoms. The school nurse is a person that meets with all the children of a school at least a few times during their school years and as such has an important supporting role.Aim: The aim of the study was to describe school nurses’ experiences of working with children who witness violence against their mother at home.Method: The method used was an inductive approach where data was analyzed with a qualitative content analysis. The data was collected through interviews with six school nurses.Results: Two categories emerged from the analysis; to identify exposed children and to receive and confirm the child's story, with their seven subcategories. Conclusion: The school nurses are trying to create a relationship between themselves and the child so the child feel a personal relationship with the school nurse and therefore seek support from her/him and share own experiences.

This essay touches on social workers experiences in the work of discovering children who have experienced violence. The social workers experiences in the work of discovering children who have witnessed domestic violence has shown to be very complex and previous studies have shown that the social services work is flawed. That is why we saw an interest in understanding the social workers point of view in this problem. The essay's result is built upon six semi-structured interviews with social workers who are active in their line of work. The result of the interviews was analyzed with the help of Michael Lipsky's theory “Street-level bureaucracy” and previous studies on the subject. The essay has shown that children’s voices have to be heard in order for the social workers to identify their exposure to violence. Other important aspects with the work of finding children who have experienced violence is the cooperation with other institutions such as the school and the police, as well as the importance of the social workers experience. Some of the difficulties that the social workers experienced were uncooperative parents, lack of time, high workload as well as the problems with the social services act and the care of young persons (special provisions) act in correlation to each other.

The Child Security Act (CSA) became legislated as a measurement to protect children from the infliction of psychological harm caused by witnessing domestic violence. The law was introduced as recently as July 2021 and is still new to such a degree that no research has been done about the impact it has had on social workers. Therefore, this study aims to map out the effects the CSA has had on social worker’s conducts when dealing with cases involving children and youth that has witnessed domestic violence, as well as how the CSA has affected the social worker’s use of their professional discretion. To study the topic, this study poses two questions; “To which capacity does social workers use the CSA in their work with children and youth who has witnessed domestic violence?”, and “How can social worker’s professional conduct be problematized by an analysis of the correlation between social worker’s own estimates of the influences by the CSA and their own discretion?  The gathering of information was conducted using an online survey, and sent out to every local government in Sweden, as well as the local social services offices that publicized their email contact information, the survey was also publicized on a social media platform. The survey received 378 responses with at least one from every region of Sweden.   This paper uses Lipsky’s term of discretion as a theoretical framework to interpret the survey’s findings. This means that this paper looks at the findings from the viewpoint of the social worker’s ability to use their own judgement to determine the proper course of action when dealing with their cases. The survey answers were coded into six different variables, these variables covered information, discretion, work with the children, the legislation of the CSA in their work and organization, the social workers experiences of their own capacity to help children as well as their own judgement and assessments of cases involving children. The last variable covered how the social workers estimate they have time to do what is needed for their work with children  The survey results show that the CSA had an impact on the social workers work with children, how they asses their own professional discretion, their capacity to help children, their own judgement in cases involving children as well how much time they have for their work with children. The results also show that the social workers answer that they aren't familiar with the CSA or got enough information regarding the law. The results also show that social workers don’t often use the CSA in their work with children and youth but that they find the law important and necessary.