Barn ska enligt FN:s barnkonvention ha rätt att bilda egna åsikter och fritt uttrycka dem i alla frågor som rör barnet, och dessa åsikter ska tas på allvar. Förståelsen av vad det innebär att ha ett barnperspektiv har ändrats på senare år och differentierats i två betydelser. Barnperspektiv syftar till att ta hänsyn till barns villkor och verka för barnens bästa och barns perspektiv innebär att barns åsikter och synsätt tas på allvar i planeringen. Flera studier har tidigare undersökt barns deltagande i olika planeringsprojekt och visat att barnen ofta endast är med på bild i projekt utan att ha något egentligt inflytande. I min uppsats undersöker jag ett dagsfärskt projekt för att se vilket sorts barnperspektiv som är mest framträdande. Då barnperspektivet går hand i hand med deltagande har jag arbetat fram ett mätverktyg utifrån tre olika delaktighetsstegar. Mätverktyget som jag döpt till Lunnergard’s Ladder of Participation har applicerats på min empiri för att kunna undersöka vilken nivå som projektet når upp till. Då barnperspektivet dels handlar om att få med barn, dels om att ta tillvara barns idéer så diskuteras svårigheten att åstadkomma detta. Här används egna intervjuer med barn som varit delaktiga i projektet. Resultatet av min fallstudie visar att projektet har en genuin touch men att det inte når upp till delaktighetsnivån där barnen lämnar egna åsikter. Studien visar således att den första betydelsen av barnperspektivet varit det mest framträdande.

Barnkonventionen reglerar barns rättigheter och ansvaret för att den tillämpas i fysiskplanering faller på kommunerna. Rätten till lek kan planeras resurseffektivt genom rationellplanering men för att barns rätt att uttrycka sig i frågor som rör dem krävs kommunikativplanering. Det ställer krav på att kommuner själva aktivt samlar in åsikter genom oprövademetoder och icke traditionella sätt att arbeta. Synen på konst inom stadsplanering harbreddats och offentlig konst har en självklar plats i våra städer idag. Det finns en traditionellroll av en konstnär där denne bidrar med ett verk i slutet av en planprocess men allt oftarebidrar konstnärer utifrån en roll som konsult eller inspiratör i planprocessen, både vidmedborgardialog och gestaltning. Syftet med studien är att se över hur konstnärlig kompetens kan verka för barn deltagande iplaneringen av våra städer. Metoden utgörs av en fallstudie över Kristinebergs Slottspark därbarn varit närvarande genom historien och även planerades fortsatt verka för barn i framtiden.Studien tar hänsyn till hur planeringsprocessen, planeringsdiskurs och fysisk utformningutförts med barns deltagande i åtanke. Intervjuer med projektets konstnärlig ledare PäviErnkvist samt konstnär Elisabeth Westerlund har utförts för att se över konstnärens roll.Slutsatsen är att konstnärlig inblandning och kompetens kan verka bidragande för barnsdeltagande men det ställer krav på kommunikativ planering, medborgardialog och tydligmålsättning från planerarnas håll samt en kunskap och bredare syn på konstnärens roll. Allt fler barn växer upp inne i storstäder och synen på vad de kan bidra med har till viss delförändrats. Idag anses barn vid tillfällen vara experter på sin egen miljö och bidragande tillnya sätt att se på planeringen av våra offentliga miljöer. Deltagande är viktigt ur ettdemokratiskt perspektiv och värdefullt för människors livskvalitet. Synen på konstens värdeför stadsplanering har emellertid vunnit större acceptans genom ett mätbart ekonomiskt värdevilket omvandlar en del av varje byggbudget till konst. Konst främjar dialog och resulterardessutom ofta i fysiska verk i vår stad. Kan barn då vara med och skapa staden genom konst? / Communicative planning is considered to create participation for many social groups andcontribute to new perspectives on urban planning of public spaces as more levels ofknowledge are added. Through communicative planning, children's right to be consulted onmatters concerning them as stated in the Convention of Childrens Rights, can be taken in toaccount. But in order for children to be heard municipalities are required to actively collectchildren's views, and that in itself demands unproven methods and non-traditional ways ofworking. The view of art in urban planning has broadened. The traditional role of an artist iscontribution with a piece at the end of the planning process, but an artist's work can alsocontribute artistic competence or act as an inspiration. These roles, compared to thetraditional role, have not been fully accepted by officials and planners. The purpose of this study was to examine how artistic work can promote greater participationof children. An extensive literature study has been conducted based on scientific papers,legislation, reports from concerned authorities, reports, statistics, interviews and facts to get abroad understanding of children's participation and the role of art in the planning discourse,the planning process and the design of our public spaces. To interviews were held withartistic leader Pävi Ernkvist and artist Elisabeth Westerlund. The conclusions drawn were thatartistic involvement and expertise can enhance the communication with children, whichcreates a higher level of participation. Art can serve as a prototype for possible changes andwithin it the reflections may eventually create spaces based on the children's terms, whichcan give them a higher level of participation, primarily in smaller projects.

I Sverige ratificerades barnkonventionen för över 30 år sedan men barnrättsfrågor får än idag inte tillräckligt med uppmärksamhet. Barn får mindre och mindre plats i stadsmiljöer och deras rörelsefrihet och tillgång till grönområden minskar. Syftet med studien är därför att undersöka på vilka sätt barnkonventionen kan användas i fysisk översiktsplanering för att säkerställa barnens rättigheter.Studien består delvis av en litteraturstudie där de artiklar i barnkonventionen som går att relatera till fysisk planering beskrivs och kopplas till aktuell lagstiftning och vetenskapligforskning. För att undersöka vilken del av planprocessen de olika artiklarna berör delas de in i två kategorier: artiklar som kan kopplas till planeringen av mark och vatten och artiklar som kan kopplas till resultatet av planeringen, det vill säga resultat i den fysiska miljön. Resultat visar på att för att säkerställa rättigheterna i planprocessen är det viktigt att hålla i dialoger med barnen. Dessa dialoger bör vara inkluderande, icke-diskriminerande och barn med olika bakgrund och förutsättningar bör representeras. För att säkerställa barnens rättigheter med hjälp av resultat i den fysiska miljön är goda platser för lek, säkra trafikmiljöer, trygga och säkra platser samt universell utformning några viktiga aspekter. I litteraturstudien presenteras teori om barns deltagande och olika metoder för deltagande där barnkonsekvensanalyser anses vara den metod som mest systematiskt behandlar barnrättsfrågor. I litteraturstudien undersöks det även hur Göteborgs stad samt Stockholms stad arbetar med barnkonsekvensanalyser. Vidare presenteras ett antal framgångsfaktorer förimplementeringen av barnkonventionen i en verksamhet. Studien baseras delvis på en fallstudie där syftet är att med hjälp av dokumentstudier, deltagande observationer och en fokusgrupp undersöka hur Luleå kommun i utvecklingsplanen för Porsön arbetar med barnkonventionen och barnrättsfrågor. I fokusgruppen framkommer det att utmaningar med genomförandet av barnkonsekvensanalyser är att hitta aktuell forskning och att hålla i dialoger med barnen. Det framkommer även att utmaningar med implementeringen av barnkonventionen i utvecklingsplanen är att utvecklingsplanen rör många barn som har olika behov och den har en generell karaktär där barnen ofta berörs indirekt. Det kan därmed vara svårt att veta när artiklarna i barnkonventionen ska länkas till praktiken. En slutsats från fallstudien är att artiklar i barnkonventionen som går att koppla till fysiska resultat av översiktsplaneringen är lättare att beakta än de som är kopplade till planprocessen. Den artikel som har varit lättast att beakta är artikel 31 som behandlar aspekterna lek, fritid, rekreation, kultur och vila vilka har tydliga kopplingar till den fysiska planeringen. Studiens resultat tyder på att de artiklar som är anknutna till fysiska resultat är lättare att beakta då de kräver kunskaper som planerarna redan besitter, medan de artiklar som behandlas i planprocessen kräver mer kunskaper om dialoger med barn vilket deltagarna i fokusgruppen ansåg vara utmanande. / In Sweden, the children’s rights convention was ratified over 30 years ago, but to this day, child right issues still do not get enough attention. Children are allocated less and less space in urban environments and their freedom of movement and access too green areas are decreasing. The purpose of this study is therefore to examine how the children´s rights convention can be used in comprehensive planning. The study consists in part of a literature study where the articles in the convention that are connected to physical planning are described and linked to current legislation and scientific research. To examine which part of the planning process each article affects, they are divided into two categories: articles that are connected to planning of land- and water use, and articles that are connected to results of this planning, that is result in the physical environment. Results show that to ensure the children’s rights in the planning process, a dialogue with the children is important. These dialogues should be inclusive and non-discriminating, and children with different backgrounds should be represented. To ensure children’s rights through results in the physical environment, aspects such as good play environments, safe traffic environments, safe urban spaces and universal design are important. In the literature study, theories about children’s participation and different methods for participation are presented, and child impact assessment is identified as the method that most systematically processes child rights issues. The literature study examines how Gothenburg and Stockholm work with child impact assessments. Furthermore, several success factors when implementing the children’s rights convention are presented in the literature study. The study includes a case study where the purpose is to examine how Luleå municipality, in a comprehensive plan focused on a specific area, works with the children’s rights convention and child right issues. The case study consists of document studies, participant observations and a focus group. The participants of the focus group express that challenges with conducting child impact assessments include finding research and having a dialogue with children. Additionally, they find that the challenges with implementing the convention are that the type of plan affects many children with different needs, and it is of a general character where the children are often affected indirectly. Hence, it can be difficult to know when the articles in the convention should be connected to practice. A conclusion from the case study is that articles in the convention that can be connected to physical results of the comprehensive planning are easier to consider than those that can be connected to the planning process. In the case study, article 31 has been the easiest to implement. It includes the aspects play, free-time, rest, culture, and recreational activities, which have evident connections to physical planning. Results imply that articles that are connected to physical results are easier to consider seeing that they require knowledge that the planners already have, while the articles that are connected to the planning process require knowledge of having dialogues with children which is something that the participants of the focus group described as challenging.

The purpose of this study is to investigate how the child perspective is considered, interpreted and applied in the investigation process within financial aid. Using the qualitative method as a tool, the investigation has been carried out in the form of semi-structured interviews with six financial assistance officers in order to answer the purpose of the study. The empirical material is analyzed in the study based on various theoretical starting points such as power theory and bureaucracy as well as the meaning of the children's perspective. Due to the limited contact with children, the results show that the children's perspective becomes more difficult to implement when handling cases. The result also shows that there is a problem with the implementation of the child perspective as the unit is adult-centered and thus only collects information from what is provided by the parents. In the results of the study, it also appears that aid workers interpret the child's perspective and the child's best interests differently, but that they nevertheless share the same motivation behind their varying interpretations. The result can therefore show that there are shortcomings in the adult-centered unit when considering the best interests of the child, as underlying problems such as power and room for action contribute to difficulties.

AbstractIn the following text we analyse different perspectives in a meeting between a theatreand a visiting school class from grade six in the Swedish Primary School, in order toinvestigate the conditions for children’s participation and for making children’s ownvoices heard in professional theatres. Though it is common for Swedish theatre artists totry to understand and interpret children’s perspectives, it is rare for children to be giventhe opportunity to show their own perspectives in professional theatres in Sweden(Davet 2011 p. 18). The authors of this text have their theoretical base in a socioculturalperspective that gives that learning and creation of meaning and purpose takes place in asocial and cultural context (Vygotskij 1978). In the analysis of our material we havefound Feiwel Kupferberg’s (2009) theory on different creative regimens and Robert A.Harts (1992) descriptions of children’s participation useful. This is a casestudy and our primary method is qualitative interviews. Our informants are four pupils,one teacher, one theatre pedagogue and two theatre artists. The result shows that theartistic creative regimen and the pedagogical creative regimen are different and this hasan impact on how our informants approach the meeting between school and theatre, aswell as on how they think about making children’s voices heard in theatres. Formal andinformal demands and expectations present obstacles to working with children’sparticipation in a co-operation between school and theatre. The social reception after thetheatre performance has been an important part of the participating pupils’ experience.The pupils show enthusiasm about the thought of expressing themselves through theatretogether with teachers and theatre artists. We come to the conclusion that there is a needfor a change in professional roles among all the adult participants in this meeting if theywant to make children’s participation a reality. For this to happen they need to take itupon themselves to use their different professional skills to make children’s ownprojects come to life.Key words: children’s participation, children’s voices, creative regimen, democracy,radical aesthetics, theatre.

In this minor field study, we have employed a qualitative methodology to examine the role of  the non-governmental organisation Wale Wale in the operationalisation of supranational mandates to improve the rights and experiences of children in Kenya through participatory activities. In doing so, this study is able to combine the literature on Sense of Place and The Right to The City with Critical Development in novel ways. This has allowed us to examine the chasm between supranational and national mandates and local articulations using an interesting case study. Indeed, Wale Wale  demonstrates the difficulty of (i) implementing analogous supranational legislation, such as the Convention of The Rights of The Child (CRC), without practical or legally binding frameworks; (ii) that reactionary government frameworks are ineffective  in implementing supranational policy at the local scale when compared with proactive non-governmental organisations; (iii) that participatory democracy introduced in childhood has played a fundamental role in the empowerment of local residents in reclaiming space in the city and that (iv) understanding this case study is impossible without uniting the disparate literatures on Sense of Place and The Right to The City in understanding the role of local organisations in Critical Development Studies.

<p>There is an ongoing discussion in Sweden about child perspective and child’s perspective.</p><p>The municipalities’ family law units are required to include these perspectives in their investigations. But how do they affect the outcome of custody investigations? This essay addresses that issue. I have looked at how much say children have and how much they participate in their custody investigations. I have studied fourteen children, from seven custody investigations, what their views are and how children are presented in these investigations.</p><p>I use a social constructionist theory according to which the way children are viewed is constructed through interactions between people. This essay uses the terms “showing” and “telling” to see how children get their say. In a showing text it is the child who tells the story. In a telling text it is the narrator who is telling us about the child.</p><p>Nine of the children give a clear opinion of which parent they want to live with and how much they want to see the other parent. Eight of the investigations use a showing text to describe the children. These children’s opinions have a greater impact on the investigation than the ones described with a telling text.</p>

There is an ongoing discussion in Sweden about child perspective and child’s perspective. The municipalities’ family law units are required to include these perspectives in their investigations. But how do they affect the outcome of custody investigations? This essay addresses that issue. I have looked at how much say children have and how much they participate in their custody investigations. I have studied fourteen children, from seven custody investigations, what their views are and how children are presented in these investigations. I use a social constructionist theory according to which the way children are viewed is constructed through interactions between people. This essay uses the terms “showing” and “telling” to see how children get their say. In a showing text it is the child who tells the story. In a telling text it is the narrator who is telling us about the child. Nine of the children give a clear opinion of which parent they want to live with and how much they want to see the other parent. Eight of the investigations use a showing text to describe the children. These children’s opinions have a greater impact on the investigation than the ones described with a telling text.