I mitt examensarbete vill jag undersöka och utveckla en mer hållbar lösning till dagens förpackningar i plast som numera används och produceras. 1 280 000 ton plastråvara sattes på den svenska marknaden under 2019 och av denna mängd uppgick total plastmängd av plastprodukter till 660 000 ton (Naturvårdsverket, 2022). En betydande andel av denna plast används i förpackingsindustrin (Upphandlingsmyndigheten) där dessegenskaper oftast betraktas som nödvändiga. Emellertid, genom att använda andra material som är mer hållbara, kan det vara möjligt att hitta andra alternativ. För att minska användningen av plastförpackningar har jag designat en kollektion av förpackningar i ett biologiskt nedbrytbartmaterial för oljebaserad hudvård och kosmetika, så som hudolja,fettade krämer och ögonskugga. Genom att tillämpa användningen av ett biologiskt nedbrytbart material kan förbrukningen minska av plastprodukter som tillverkats från fossila bränslen. Detta är särskilt relevant eftersom de flesta förpackningar i dagens samhälle går till förbränning snarare än återvinning (SCB, 2022). För att uppnå detta mål utforskades olika komponenter i form av ett material som kan användas som ett alternativ till traditionella förpackningar i plastmaterial. Mitt designförslag resulterade i förpackningar tillverkade av en grund från alger och äggskal till ett biobaserat och biologiskt nedbrytbart material. Jag hade som utgångspunkt att återskapa äggets material i form av styrka och tålighet som till största del består av kalciumkarbonat. Äggskal är även en restprodukt i Sverige som vi har en tillgång av då svensken i genomsnitt äter ett halvt ägg om dagen, cirka 207 ägg per år. Under påskveckan ökar vår konsumtion av ägg med det dubbla, då konsumerar vi totalt 2000 ton ägg (Från Sverige, 2021). Denna mängd av äggskal resulterar i en resurskälla som jag ser att äggskalen kommer till användning av i form av ett nytt material. För att stärka materialet lades det till ytterligare en komponent som är brunalg. Brunalg är likaså här ett material från naturen som är biologiskt nedbrytbart och har en mer positiv inverkan på miljön. För mig är det viktigt att arbeta med material som produceras i Sverige för att knyta an hela cirkeln av hållbarhet. Alger är även ett klimatsmart och hållbart vattenbruk som förbättrar havsmiljön i och med att alger odlas i havet behöver man varken vattna eller gödsla skörden, utan den sköter sig själv tills det är dags att skörda (GU, 2021).

Jordens resurser används åt att tillfredsställa människans livsstil vilket har lett till att jorden har börjat säga ifrån genom klimatförändring eftersom den inte klarar av det som människan gör. Hållbarhet är ett av de viktigaste ämnena i dagens samhälle och aldrig har det varit viktigare att tänka på miljön och hur man inte skadar den. Hållbarhet är ett ämne som det bedrivs mycket forskning kring, vilket företaget RISE lägger stora resurser på. De har tagit fram ett nytt material som baseras på träavfall, eftersom de vill undersöka ifall människan kan återanvända något som inte har ett värde och ge det ett nytt värde och nytt liv. I ett samarbete med RISE har jag undersökt detta material som kallas för White Wood och fått i uppdrag att hitta ett användningsområde för materialet baserat på dess egenskaper. Forskningen kring White Wood har inte ännu kommit till stadiet där det kan börja produceras i stor skala, då det krävs en hel del fortsatta studier innan det steget kan tas. Målet med min studie har varit att hitta ett lämpligt användningsområde för White Wood när det är redo att ta det steget. Jag har använt mig av Material Driven Design metoden då detta är ett materialdrivet arbete som utgår ifrån materialets egenskaper och möjligheter. Jag har haft ett öppet sinne och låtit materialet och utforskandet av detta ta mig framåt, men mina tidigare erfarenheter och kunskaper har också varit till stor nytta. Genom att utmana och testa gränserna för White Wood så har jag upptäckt unika egenskaper och tillverkningsmetoder. Denna summering använde jag mig av för att sedan kunna placera White Wood inom elektronikområdet och ge konkreta produktförslag. Jag hoppas att mitt bidrag inom denna forskning kommer till nytta och kan inspirera till ökad hållbarhet nu och för framtiden.

Plastic waste is a severe environmental problem in today's society which has been noticed and discussed during the last couple of years. A constant increase of production over the last decades hasled to a large amount of plastic waste ending up in oceans as microplastics. With harder restrictions of plastic use from the European Parliament, alternative plastics that are bio-based and therefore degradable have increased in demand. The aim of this project was therefore to synthesize alignocellulose-based material which contains the minimum amount of latex, the plastic component, while still satisfying the same requirements as a thermoplastic. The original idea was to create the latex with PISA-RAFT technique however, this was not possible since the needed materials could not be delivered due to COVID-19, therefore radical emulsion polymerization was carried out. Two latexes were synthesized to create composites with wheat-straw, latex A and latex B. Both latexes consisted of 75% of monomer vinyl acetate (VAc) which was the main component but with different weight percentages of monomers methacrylic acid (MAA) and methyl methacrylate (MMA). Latex A consisted of 20 % MAA and 5% MMA and latex B consisted of 20% MMA and 5% MAA. Latex A and latex B were then mixed with wheat straw to create composites. Due to problems withthe wheat-straw composites one additional composite was created to be able to do all of the analyses. This composite was created by using filter paper as biofiber to mix with the two different latexes. Various characterization analyses including FE-SEM, DLS, DSC, FTIR, NMR, TGA and tensile tests were performed on the composites. The NMR and DSC analyses indicated that the actual composition of monomers differs from the theoretical composition and demonstrates that the presence of MAA is hard to detect. This is due to the DSC value for latex A experimental Tg being lower than latex B experimental Tg when latex A consists of more MAA which has a higher detected Tg. During the NMR analysis MAA was also not detected in either latex A nor latex B. The analyses of FTIR contradicts the NMR and DSC analyses hence peaks believed to be from MAA are detected. When comparing the analysis for latex A and B, DLS analysis resulted in latex A having a low PDI and a bigger emulsion sphere size which is preferred when producing composites. The tensile test resulted in latex B achieving the higher values for Young’s modulus and max stress while latex A had a higher value for strain at break. The TGA and DSC analysis however resulted in latex B having a higher Tg and higher thermal stability. The overall analyses indicated that latex B was the most optimal choice for composite production with aslight difference. The analysis of the composites indicated by FE-SEM that the interaction between latex and filter paper were higher than for latex and wheat straw. A total of four wheat-straw composites were created with the weight-ratio of wheat-straw:latex, 50:50 and 75:50 for both latex A and B. Due to not being able to grind the wheat straw to the minimum size needed to create composites only FE-SEM and FTIR analyses of the wheat-straw composites could be made. Because of this no conclusion could be made whether the 75:50 or 50:50 weight ratio was the most optimal. / Plastavfall är ett allvarligt miljöproblem i dagens samhälle som uppmärksammats mycket under de senaste åren. En ständig ökning i produktionen under de senaste decennier har lett till att stora mängder plast hamnat i haven där de sönderdelas till mikroplaster. Med strängare krav av plastanvändning från Europaparlamentet har nya alternativa plaster som är biobaserade och därmed nedbrytbara ökat i efterfråga. Målet med detta projekt var därför att syntetisera ett lignocellulosabaserat material som innehåller så lite icke-nedbrytbar latex, plastkomponenten, som möjligt utan att behöva mista de egenskaper som efterfrågas av termoplaster idag. Den ursprungliga idén var att syntetisera latexen genom PISA-RAFT tekniken, dessvärre pga rådande omständigheter gällande COVID-19 var detta inte möjligt då materialen som behövdes inte kunde levereras. Därför syntetiserades latexen genom emulsionspolymerisation istället. På grund av problem med halmen skapades två olika typer av kompositer, halm kompositer och filterpapper kompositer. De två kompositerna gjordes i två varianter, en innehållande latex A och en med latex B. Latex A och B syntetiserades av olika mängd monomerer vilka var metakrylsyra (MAA) och metylmetakrylat (MMA). Både latex A och B innehöll 75 % av monomeren vinylacetat (VAc). Olika karakteriseringsmetoder, FE-SEM, DLS, DSC, FTIR, NMR, TGA och tensile test utfördes på kompositerna. NMR och DSC analyserna indikerade att den analyserade kompositionen av monomererna skiljer sig åt från den teoretiska kompositionen då närvaron av MAA var svår att detektera. FTIR analysen motsäger dock de analyserade värdena av NMR och DSC då MAA tros ha detekteras då. För jämförelsen av latex A och B resulterade DLS i lägre PDI och större emulsions sfärer för latex A vilket föredras vid produktion av kompositer. Genom analys av tensile test uppnådde latex B högre värden för Young`s modul och max stress medans latex A uppnådde högre värden för belastning vid brottet. TGA och DSC analysen resulterade dock i högre Tg och högre termisk stabilitet för latex B. Den övergripande analysen indikerade att latex B var det mer optimala valet för kompositproduktion meden liten skillnad i jämförelse. Analysen av kompositerna genom FE-SEM indikerade att interaktionen mellan latex och filterpapper var högre än latex och halmen. Total skapades fyra halm kompositer med halm:latex viktförhållandet 50:50 och 75:50 för både latex A och B. Till följd av att halmen inte kunde malas ned till den minimala storleken som behövdes för att bilda kompositer, kunde endast FE-SEM och FTIR analyser utföras. På grund av detta kunde ingen slutsats dras om vilket viktförhållande, 50:50 eller 75:50, som bildade den mest optimala kompositen.

I takt med att fossila resurser begränsas och allmänhetens krav på miljövänliga alternativ ökar, har utvecklingen av biobaserade plaster tagit fart. Nya framsteg i form av fler material, innovativa tillverkningsprocesser och förbättrade egenskaper har gjort att applikationsområdet nu sträcker sig från engångsartiklar med krav på nedbrytbarhet, till tekniska och ingenjörsmässiga applikationer. Syftet med arbetet var att undersöka möjligheterna för företaget Flaxta att använda biobaserade polymerer vid tillverkning av fotbollsbenskydd. Ett klassiskt fotbollsbenskydd består av ett hårdare yttre skal i termoplast tillsammans med en mjukare insida i skumplast. Målet var att identifiera biobaserade polymerer som kan ersätta de fossilbaserade polymerer som idag används vid tillverkning av benskydd för fotbollsspelare. Undersökningen av material utifrån begränsningar på biobaserat innehåll visade att det finns flera biobaserade termoplaster som är identiska med deras konventionella fossilbaserade varianter och direkt kan sättas in i befintliga produktionssystem. Dessa material har goda förutsättningar att ersätta de material som idag används i fotbollsbenskydd. Biobaserade termoplastisk polyuretan (TPU) och polyamid (PA 11) identifierades som de två mest lämpliga termoplasterna för att ersätta befintliga benskyddsmaterial. En övergång till biobaserad TPU skulle kunna minska koldioxidavtrycket vid primärproduktion med 36 % jämfört med fossilbaserad TPU. PA 11 är 100 % biobaserad och släpper ut betydligt mindre koldioxid i atmosfären vid primärproduktion jämfört med flera fossilbaserade polyamider. Undersökningen av biobaserade skummaterial resulterade i att etenvinylacetat (EVA) från företaget Braskem har potentialen att ersätta fossilbaserad EVA och polyuretan (PU) som idag används som mjukt energiabsorberande skummaterial i benskydd på marknaden.  Valet av material tillsammans med benskyddets geometri och design utgör benskyddets skyddande egenskaper. Därför krävs ytterligare tester och analyser av benskydd tillverkade i de biobaserade materialen för att säkerhetsställa att kraven på stötdämpningsförmåga uppnås. / In response to the reduction of fossil resources and increasing public demands for environmentally friendly alternatives, development of bio-based plastics have accelerated. New advancements in the form of more materials, innovative manufacturing processes and improved properties mean that the application area now extends from disposable products with the requirements of biodegradability to products for technical and engineering applications. The purpose of this work was to investigate if the company Flaxta could use bio-based polymers when developing shin guards for football players. A classic shin guard is made out of a thermoplastic outer shell together with a softer inner foam material. The aim was to identify bio-based polymers that could replace fossil-based polymers currently used when developing shin guards.   The study of bio-based materials showed that there are several thermoplastics that are similar to the petrochemical plastics and can be directly inserted into existing production systems. These materials have good potential to be used as environmentally friendly alternatives to the current materials in shin guards. Bio-based thermoplastic polyurethane (TPU) and polyamide (PA 11) were identified as the two most suitable thermoplastics to be used in shin guards. A transition to bio-based TPU could reduce the carbon footprint from primary production by 36% compared to fossil based TPU. PA 11 is 100% bio-based and emits significantly less carbon dioxide in the atmosphere during primary production compared to several fossil-based polyamides, therefore does not contribute as much to climate change. The study of bio-based foam materials showed that ethylene vinyl acetate (EVA) from the company Braskem had the potential to replace the fossil based EVA and polyurethane (PU) which is currently used as soft energy absorbing materials in shin guards on the market.   The choice of material together with the geometry and design make up the protective properties of shin guards. Therefore, further tests and analyzes of shin guards made out of the bio-based materials identified as potential replacements are required to ensure that the standards for shock absorptions are met. / <p>Betyg 2020-07-07</p>

Syftet med detta masterprojekt var att undersöka möjligheten att använda biobaserat, mjukgjort natriumalginat (NaAlg) som enzymbärare. Alginaterna görs traditionellt bearbetbara genom att tillsätta olika mjukgörare, såsom polyoler (glycerol, sorbitol, etc.), i detta arbete användes glycerol. Den experimentella aspekten av projektet involverade beredning i laboratorieskala av prover, som omfattade blandning, varmpressning, potentiell behandling med nedsänkning i kalciumbad och efterföljande torkning. Förlusten av kemikalier under bearbetningen kvantifierades med hjälp av termogravimetrisk analys (TGA) och ultraviolett-synlig spektroskopi (UV-Vis). De preparerade bearbetade proverna karakteriserades genom extraktionsexperiment. Under den första halvan av projektet undersöktes färgämnesladdningen av proverna för enkelhets skull. Senare byttes den laddade föreningen ut mot enzymer. UV-Vis-mätningar användes i båda fallen för att effektivt karakterisera proverna. De initialt preparerade mjukgjorda natriumalginatproverna var för känsliga och löstes lätt i vatten. Följaktligen utfördes experiment för att förbättra stabiliteten hos matrisen till en tillräcklig nivå genom jonbyte av natriumjoner till kalciumjoner. Denna process förbättrade avsevärt vattenstabiliteten hos proverna. Av resultaten verkar det som om frisättningen av den laddade föreningen kan kontrolleras genom jonbytesbehandlingen. När väl förbättrad vattenstabilitet hos matrisen upptäcktes, undersöktes effekten av mjukningsmedlet genom att ändra blandningsförhållandet för glycerol. Det visade sig att nivån av glycerol i provet är omvänt proportionell mot den laddade föreningens återhållbarhet. De enzymladdade proverna implementerades först med användning av lipasenzymer på grund av att de var lättillgängliga i laboratoriet. Inom kort visade det sig att analysen för att kvantifiera lipasaktivitet utförs i 2-metyl-2-butanol (2M2B), vilket inte orsakade någon svullnad i proverna som observerats tidigare. Därför byttes det laddade enzymet till Horseradish Peroxidase (HRP). Det visade sig att HRP-laddade prover hade aktivitet efter bearbetning. De vattenstabiliserade HRP-laddade proverna hade mätbar aktivitet under fyra timmars exponering för analysen. Förutom enzymatisk analys övervakades frisättningsprofilen för protein också med användning av Bradford-analysen. Man såg att efter en initial måttlig frisättning av enzymerna, planade frisättningen ut och upphörde efter fyra timmar. Resultaten av Bradford-analysen överensstämde med de enzymatiska aktivitetsmätningarna. Det bör noteras att den ursprungliga formuleringen av projektet var starkt baserad på en nyligen utvecklad bearbetningsmetod, extrudering för alginatkompositer. Tyvärr gjordes inga tester med extrudering på grund av tekniska svårigheter med instrumentet. / The aim of this master project was to investigate the possibility to use bio-based, plasticized sodium alginate (NaAlg) as enzyme carrier. The alginates are traditionally made processable by adding various plasticizers, such as polyols (glycerol, sorbitol, etc.), in this work glycerol was used. The experimental aspect of the project involved the lab-scale preparation of samples, which encompassed compounding, hot pressing, potential treatment with a calcium bath immersion, and subsequent drying. The loss of chemicals during processing was quantified using Thermogravimetric analysis (TGA) and Ultraviolet-Visible spectroscopy (UV-Vis). The prepared processed samples were characterized by extraction experiments. In the first half of the project, the colorant loading of the samples was investigated for simplicity. Later the loaded compound was exchanged for enzymes. UV-Vis measurements were employed in both cases to characterize the samples effectively. The initially prepared plasticized sodium alginate samples were too sensitive and readily dissolved in water. Consequently, experiments were performed to improve the stability of the matrix to a sufficient level by ion exchange of sodium ions to calcium ions. This process significantly improved the water stability of the samples. From the results, it seems the release of the loaded compound can be controlled by the ion exchange treatment. Once enhanced water stability of the matrix was found, the effect of the plasticizer was investigated by changing the mixing ratio of glycerol. It was found that the level of glycerol in the sample is inversely proportional to the restrainability of the loaded compound. The enzyme loaded samples first were implemented by the use of lipase enzymes due to being readily available in the laboratory. Shortly, it was found that the assay to quantify lipase activity is performed in 2-methyl-2-butanol (2M2B), which did not cause any swelling in the samples as observed before. Therefore, the loaded enzyme was switched to Horseradish Peroxidase (HRP). It was found that HRP loaded samples possessed activity after processing. The water stabilized HRP loaded samples possessed measurable activity over four hours of exposure to the assay. In addition to enzymatic assay, the release profile of protein was also monitored using Bradford assay. It was seen that after an initial moderate release of the enzymes, the release leveled off and stopped after four hours. The results of the Bradford assay aligned with the enzymatic activity measurements. It should be noted, that the original formulation of the project was heavily based on arecently developed processing method, extrusion for alginate composites. Unfortunately,no tests were performed with extrusion due to technical difficulties with the instrument.

Under det här kandidatexamensarbetet har protein-nanofibers påverkan på material undersökts genom att jämföra fibrillerade filmer med ofibrillerade. Sojaproteinisolat fibrillerades under förhållandena pH 2 och 85 ◦C under minst ett dygn och de syntetiserade nanofibrerna analyserades med Thioflavin T (ThT) fluorescens och atomkraftsmikroskopi (AFM). Spektra från analysmetoden ThT fluorescens indikerade på förekomsten av β-flak och analyserna med AFM visade på att fibrerna hade en morfologi som är karakteristisk för protein-nanofibrer. Resultaten antyder att de parametrar som påverkar morfologin hos fibrerna är fibrilleringstid och typ av protein. De gjutna filmerna från fibrillära respektive ofibrillära proteiner var sammanhängande bortsett från vissa sprickor. Värdena på E-modulen från AFM visade att det fibrillerade materialet var mer heterogent än det ofibrillerade. Filmer med sammanhängande yta erhölls vid tillsats av det mjukgörande additivet glycerol. Slutligen, material av både fibrillär och ofibrillär form kan framställas, däremot krävs vidare forskning för att optimera materialens egenskaper. / During this bachelor thesis project, the impact of protein nanofibers on materials has been analysed by comparing films made from fibrillar and non-fibrillar protein. Fibrillation of soy protein isolate was performed during at least 24 hours at pH 2 and a temperature of 85 ◦C. Analysis of the nanofibers was made with Thioflavin T (ThT) fluorescence and atomic force microscopy (AFM). The spectra from ThT Fluorescens indicated the presence of β-sheets and AFM confirmed that the fibrils had a morphology that is characteristic of protein nanofibers. The results indicated that heating time and protein type were the parameters which had the largest impact on the morphology of the fibrils. The synthesised films from both fibrillar and non-fibrillar protein were coherent with exception of some cracks. The elastic modulus from AFM indicated that the fibrillar film was more heterogeneous compared to the non-fibrillar film. To attain coherent films, the plasticising agent glycerol was added. To summarise, both fibrillar as well as non-fibrillar materials were successfully synthesised, however, further research is necessary to optimise the properties of the material.

Byggande står för betydande resursanvändning och miljöbelastning. Att bygga i trä är en möjlighet att bidra till ett mer hållbart byggande och de senaste 10 åren har det skett en snabb utveckling av byggsystem och lösningar för flerbostadshus med stommar av trä. Samtidigt når inte alltid kunskap om dessa byggnaders detaljlösningar fram till beställare i byggprojektens tidiga skeden — kunskap som är viktig för ett mer hållbart byggande.  I syfte att öka kunskapen om hur byggtekniska detaljer påverkar en byggnads miljöbelastning så har det här arbetet studerat och dimensionerat byggtekniska detaljer för flerbostadshus med stommar av trä. Med utgångspunkt i de studerade detaljerna har fem byggnader modellerats och deras miljöbelastning utvärderats. Detaljerna har dimensionerats för att klara gällande lagkrav och vanligt förekommande beställarkrav. Byggnadernas miljöbelastning har utvärderats med hänsyn till resurseffektivitet, klimatpåverkan och innehåll av farliga ämnen.  Resultatet visar att krav på luftljudsreduktion, nedböjning av bjälklag, ytterväggens U-värde och brand blir avgörande vid dimensionering.  Utvärdering av byggnaden visar att isolering och stommar i KL-trä är de mest resurskrävande byggdelskategorierna. En av detaljerna bidrar till högre klimatpåverkan per BTA än krav i LFM30 och alla detaljer innehåller farliga ämnen. Några av lärdomarna från arbetet är att detaljer med pågjutning av bjälklag bidrar negativt till byggnadens klimatpåverkan och att dimensionering av detaljer är beroende av en mängd olika skivmaterial. Skivmaterial bidrar till en betydande del av byggnadens klimatpåverkan. Det finns många miljövinster att göra då byggnader uppförs med stommar av trä. Trots detta är det inte självklart att den byggtekniska detaljen är fri från miljöbelastande innehåll och utvärdering måste göras från fall till fall. Förhoppningsvis kan det här arbetet öka förståelsen för vilka faktorer som påverkar dimensionering av byggtekniska detaljer och hur detta i sin tur sitter ihop med byggnadens miljöbelastning, så att nya lösningar kan utformas och bidra till ett mer hållbart byggande. / Construction is responsible for significant resource use and environmental impact. Building with wood is an opportunity to contribute to more sustainable construction. Over the past ten years, there has been a rapid development of construction systems and solutions for residential buildings built with wood. However, knowledge about the construction details of such buildings does not always reach clients during the early stages of project development – knowledge that is important for sustainable construction. With the aim to increase knowledge on how construction details affect the environmental impact of a building, this study focus on construction details for residential buildings built of wood. The environmental impact of five buildings have been evaluated using models based on the studied details. The details were designed to meet both legal requirements as well as clients’ requests. The environmental impact was assessed with regard to resource efficiency, climate impact and hazardous substances. The results show that requirements for sound reduction, deflection of floors, heat transmission and fire are crucial to the design process. The evaluation of the buildings shows that insulation and CLT frames are the most resource-intensive components. One of the details studied contributes to higher climate impact per GFA than requirements in LFM30, and all the details contain a fraction of hazardous substance. Details with casted floors contribute negatively to the climate impact of the building and the design process greatly depends on various sheet materials. Sheet materials contribute to a significant part of the building’s climate impact. Many environmental gains can be made when buildings are constructed in wood. Nevertheless, it is not self-evident that construction details are free from environmentally harmful content and evaluation must be done on a case-by-case basis. Hopefully this study can illuminate factors that influence the design process of construction details and how they are connected to the environmental impact of the building, so that new solutions can be formed and contribute to more sustainable construction. / <p>2023-06-26</p>

Due to the rapid development of technology, electrical products are being shipped all over the world. The electronic components have gotten greater in capacity but are smaller in size, making them sensitive to electrostatic discharge (ESD). ESD packaging protects sensitive components from electrostatic discharge and electrical fields. There are different types of packaging solutions depending on the sensitivity of the product. Rigid packaging of insulating paperboard, impregnated with a thin, conductive carbon layer was used in this study. The conductive material is supposed to lead the static electricity away from the product, to the packaging which is insulated, where it safely can discharge. The inside of the packaging, normally dressed in a foam to protect the device inside, is supposed to be replaced with paperboard. The purpose of this master thesis is to investigate whether or not an ESD-packaging can be created by coating a paperboard with a dispersion containing nanographite and nanocellulose. Solid Bleached Board is a paperboard made by the mill Iggesund Paperboard, used for graphical products and packaging of high quality. Paperboard is made from cellulose, an environmentally sustainable raw material from the forest. Classifications of materials used in ESD packaging-solutions are divided into how quickly electricity moves through the material. Carbon is normally within the range of 10^2 to 10^6 Ω for sheet- and volume resistance. Maximal charge and maximal electrical discharge of the packaging are by standard not supposed to exceed 100 V and 50 nJ. Two different nanographite dispersions with different binders (polyvinyl alcohol and cellulose nanofibres) have been made. These have been coated onto the paperboard using a bench-coater. Measurements of ESD- and paperboard-properties have been performed onto the paperboard. The measured values were within the range of what was considered acceptable to be able to create an ESD packaging. The prototype was designed materially with solid bleached board, coated with a dispersion made of 220g nanographite, 22g cellulose nanofibres and 3791g water with a solid content of 8,2%. The design has been developed with the company's existing packaging in mind together with information about the already existing ESD packages. The results from the measurements show that it is fully possible to create and produce ESD-packaging, but needs further testing after this thesis. Societal, ethical and environmental aspects have been considered during the entire study. / På grund av den snabba tekniska utvecklingen transporteras elektriska produkter över hela världen. Elektroniska komponenter har fått större kapacitet men är mindre i storleken vilket gör dem känsliga för elektrostatisk urladdning (ESD). ESD-förpackningar skyddar känsliga komponenter från elektrostatisk urladdning och elektriska fält. Det finns olika typer av förpackningslösningar beroende på produktens känslighet. Styva förpackningar av isolerande kartong, impregnerade med ett tunt, elektriskt ledande kolskikt användes i denna studie. Det ledande materialet leder den statiska elektriciteten bort från produkten, till förpackningen som är isolerad, där den säkert kan urladdas. Förpackningens insida, som normalt är klädd med ett skum för att skydda produkten inuti, är tänkt att ersättas med kartong. Syftet med examensarbetet är att undersöka om en ESD-förpackning kan skapas genom att bestryka ett kartongark med en dispersion innehållande nanografit och nanocellulosa. Homogen helblekt kartong (Solid Bleached Board, SBB) är en kartong tillverkad av pappersbruket Iggesund Paperboard, som används för grafiska produkter och förpackningar av hög kvalitet. Kartong är tillverkad av cellulosa, ett miljövänligt och hållbart material från skogen. Klassificeringar av material som används i ESD-förpackningar är indelade i hur snabbt elektricitet rör sig genom materialet. Kol ligger normalt inom intervallet 10^2 till 10^6 Ω för yt- och volymresistans. Maximal uppladdning och maximal elektrisk urladdning av förpackningen ska inte överstiga 100 V och 50 nJ. Två olika dispersioner med olika bindemedel (polyvinylalkohol och cellulosa nanofibrer) har tillverkats. Dessa har bestrukits på kartongen med en bänkbestrykare. Mätningar av ESD- och kartong-egenskaper har utförts på kartongen. Mätdata låg inom det intervall som ansågs vara acceptabelt för att kunna skapa en ESD-kartong. Prototypen, sample B, är designad materiellt med homogen helblekt kartong, bestruken med en dispersion gjord av 220g nanografit, 22g cellulosa nanofibrer och 3791g vatten med en torrhalt på 8,2%. Designen har utvecklats med företagets befintliga förpackningar i åtanke tillsammans med information om de redan existerande ESD-förpackningarna. Resultaten från mätningarna visar att det är fullt möjligt att skapa och producera ESD-kartong, men det kräver ytterligare tester efter denna studie. Samhälleliga-, etiska- och miljöaspekter kommer att beaktas under hela studien.

Lergjord is a thesis that puts emphasis on the possibility of innovation by using local biobased material in the building industry of Skåne in Sweden. The thesis examines if rammed earth can be used in the implementation of LFM30 (Translated into English: Local Sustainable Goals in Malmö by 2030). By use of qualitative research methods, views on rammed earth as a building technique was explored by three stakeholders. This research has concluded if rammed earth is possible in Skåne as a conventional material in the future. We (Ludvig Dovberg and Tobias Löfgren) have examined the practical aspect of rammed earth on Urban Living Lab in the municipality of Lund by the use of local clay material from excavation for an expansion of a new railway between Malmö and Lund in collaboration with Trafikverket. This thesis concludes that rammed earth is feasible with clay from the excavation masses through project LERGJORD. Also, due to the vast quantity of it the resource might be useful for future rammed earth projects in Skåne. However, the building technique itself has some major drawbacks such as time-consumption and the knowledge gap is easily addressed. Although, there has been a development of a pre-fabrication concept of the building technique in Germany since the late 1990s, that could be a solution to the problem. The thesis also concludes that  higher education and research is compulsory to establish a knowledge base for architects to work by. The case study showcased that a standardization of the material is needed to prevent vast material testing before being accepted for construction, like the Lehmbau-praxis in Germany. According to the material’s low impact in CO₂-emission and circularity this resourceful extraction could be of interest by the members of LFM30 to implement in the building industry of Skåne. / Lergjord är ett arbete som undersöker möjligheten till innovation genom att utnyttja lokala biobaserade material i Skåne i Sverige. Arbetet undersöker om stampad jordbyggnad kan användas för att genomföra de Lokala Färdplansmålen som Malmö Stad sätter fram till år 2030 (förk. LFM30). Genom kvalitativa forskningsmetoder undersöktes stampad lerjord som byggnadsteknik hos tre intressenter. Studien har sammanfattat möjligheten om hur stampad lerjord i Skåne kan bli ett konventionellt byggmaterial i framtiden. Vi (Ludvig Dovberg och Tobias Löfgren) har utvärderat den praktiska aspekten i stampad lerjord på Urban Living Lab i Lund med användandet av lokal lerjord från utgrävningar av tillbyggnation för järnvägsspår mellan Malmö och Lund i samarbete med Trafikverket. Arbetet visar att stampjordstekniken är möjlig med utvunnen lera från schaktmassorna mellan Lund och Malmö med hänvisning till projekt LERGJORD. Med tanke på den stora kvantitet av lera som finns kan denna utvinning vara användbar för andra projekt i Skåne. Hursomhelst, byggtekniken besitter på utmaningar såsom tidskrav och kunskapsluckan är tämligen lätt att adressera. Trots det, har ett prefabriceringskoncept inom byggtekniken utvecklats sedan slutet på 1990-talet i Tyskland, som kan vara en lösning på problemet. Arbetet tyder också på att högre utbildning och forskning krävs för att etablera en kunskapsbas som arkitekter kan arbeta vidare på. Fallstudien visar på att en standardisering av materialet krävs för att undvika långa och omständliga materialtester innan godkännande för konstruktion, likt Lehmbau-lagstiftningen i Tyskland. Materialets låga klimatpåverkan och cirkularitet gör det relevant för LMF30’s medlemmar att se vidare på alternativet för implementering i den skånska byggindustrin.

Den globala efterfrågan på textila produkter ökar ständigt, samtidigt som branschen står inför stora utmaningar gällande dess höga klimat- och miljöpåverkan. Omkring 65 miljoner ton syntetiskt material framställs årligen, där polyester står för 82% och dominerar marknaden. Polyester (PET) tillverkas från fossila råvaror, det vill säga icke-förnybara källor, vilket bidrar till en ökad andel CO2 i atmosfären, vilket i sin tur leder till en förhöjd medeltemperatur. För att lyckas minska koldioxidavtrycket med 30% fram till år 2030 behövs flera åtgärder genomföras. Bioplaster kan komma att bidra till en mer hållbar livscykel, då de jungfruliga polymererna tillverkas av förnyelsebara eller återvunna råvaror. Denna rapport söker svar på effekten av att ersätta konventionell polyester med biobaserade polymera material i textila produkter. Studien ger en inblick i fibervalets klimatpåverkan under framställning, användarfasen och hantering vid end-of-life som en del av vägen mot en cirkulär ekonomi. Arbetet utgår ifrån en produkt tilldelad från uppdragsgivaren BRAV Norway, Lundhags. Med hjälp av en litteraturstudie och Higg MSI, som mäter klimatpåverkan cradle-to-gate, utvärderas och jämförs återvunnen polyester (rPET), polytrimetylenteftalat (Bio-PTT), polyetenfuranoat (PEF), polyetentereftalat (Bio- PET), polymjölksyra (PLA), polybutensuccinat (PBS) och polyhydroxialkanoater (PHA). I teorin kan samtliga biobaserade material som undersökts spinnas till textila fibrer, vissa finns redan på marknaden och andra är under utvecklingsfasen. Resultatet i Higg MSI visar att råvarans ursprung har en inverkan, men att de biobaserade råvaror inte alltid leder till en lägre klimatpåverkan, här kan återvunna fossilbaserade material uppvisa bättre resultat. Biobaserade material är fördelaktiga ur den synpunkt att de utvinns från förnybara källor, vilket bidrar till lägre koldioxidutsläpp längs hela värdekedjan. Konceptet kring bioekonomi stärker tillämpningen av biopolymerer, då materialet kan övergå från den tekniska till biologiska cykeln enligt Ellen MacArthus fjärilsdiagram. Hanteringen när produkten når end-of-life avgör om man kan närma sig ett cirkulärt kretslopp. Bionedbrytningsbara polymerer ingår i en open-loop- För en cirkulär ekonomi eftersträvar man att material skall ingå i en closed-loop samt uppnå så lång livslängd som möjlig för att minska den totala klimatpåverkan, vilket kan var kritiskt för de bionedbrytningsbara material. I detta område krävs mer efterforskning. Bio-PET och PEF är fördelaktiga då de går att framställa och återvinna i samma strömmar som PET. Det är även avgörande hur stor tillgängligheten är, möjlighet för återvinning och materialets egenskaper när det kommer till val av fibrer för en minskad klimatpåverkan. Bland de bionedbrytningbara materialen är PLA den mest lämpade. Polyester är i dagsläget svårt att ersätta med ett annat polymert material som avsevärt förbättrar produkten under användarfasen. Forskningen som bedrivs leder till ökad tillgång av de biobaserade materialen samt förbättrade egenskaper under användarfasen. Biobaserade material är ett bra komplement till återvunna material för att fasa ut tillverkningen av jungfruliga material. / The global demand for textiles is constantly increasing, and at the same time the textile industry is facing major challenges regarding its significant impact on the climate and the environment. Approximately 65 million tons of synthetic materials are produced annually, with polyester accounting for 82% and dominating the market. Polyester (PET) is produced from non-renewable resources, increasing the share of CO2 in the atmosphere and contributing to higher average temperatures. Several measures need to be implemented to reduce CO2 emissions by 30% until 2030. Bioplastics have the potential to contribute to a more sustainable life cycle because they are made from renewable or recycled raw materials. The purpose with this report is to investigate the impact of replacing conventional polyester with bio-based polymeric materials in textile products. The study will provide insight into the climate impacts of fiber choices production, usephases, and waste management as part of the transition to a circular economy. The study is based on products provided by the Norwegian company BRAV (Lundhags). The information is based on a literature review and the Higg MSI, and is based on cradle-to-gate. Recycled polyester (rPET), polytrimethylenephthalate (bio-PTT), polyethylenefuranoate (PEF), polyethyleneterephthalate (bio-PET), polylactic acid (PLA), and polybutenesuccinate (PBS) and polyhydroxyalkanoate(PHA) were evaluated and compared in terms of their impact on the climate, recycled PET and polytrimethylene (BPET) shows the best result. Theoretically, all of the biobased materials considered can be spun into fiber, some are already on the market, and others are still under development. The result from HiggMSI shows that the source of the raw material has an impact, but biobased raw materials doesn't necessarily have a lower impact on climate and conversely, fossil-based recycled feedstock may show better results. Bio-based feedstocks are advantageous in that they are extracted from renewable resources and contribute to lower carbon emissions throughout the value chain. The concept of bioeconomics enhances the application of biopolymers because it allows materials to move from the technological cycle to the biological cycle according to the Ellen MacArthus butterfly diagram. Waste management determines whether a material can be moved closer to a circular cycle or not. Biodegradable polymers are part of an open-loop, and in a circular economy, the goal is for materials to be part of this system. It is also desirable to achieve the longest possible lifetime to reduce the impact on climate, which is critical for biodegradable materials and requires further research in this area. Bio-PET and PEF have the advantage that they can be produced and recycled in the same stream as PET. In addition, availability, recyclability, and properties are important to consider when choosing fibers to reduce climate impact. Among biodegradable materials, PLA is the most suitable. Polyester is currently difficult to replace with other polymeric materialsals can significantly improve products during the usephase. As research continues, access to biobased materials will increase and their properties will improve. Biobased materials are an effective complement to recycled materials and can help phase out the production of virgin materials.