Each year approximately 2,000 new detailed development plans are accepted in Sweden. When an area is covered by a new detailed development plan, it is often necessary that land has to be acquired to adjust the property units to the new plan. The owner conditions of the property units can usually be adjusted through negotiations between the seller and the buyer. But in some situations, when no agreements can be reached, it is possible to use coercive measures to purchase the land. Compulsory purchases are only permitted when certain legal criteria’s are met. The legal ability of compulsory purchases also affects voluntary negotiations since they function as "game rules". The compensations that are given in compulsory purchases then functions as a sort of minimum level of the compensations given in voluntary negotiations. The purpose of this thesis is to study the compensation that should be given in different situations when land is being compulsory purchased. Furthermore, the purpose is also to study the motives behind the legislation regarding compulsory purchases. In order to find an answer to the purpose of this thesis, a study has been made with a representative property unit. In the study, land was taken with coercive measures in four different situations from the property unit when a new detailed development plan covered the property unit. The four different situations were chosen to illustrate the differences between the given compensations. In the four different situations two different legal systems were applied. First, the existing legal system in Sweden was applied and then an alternative system based on principles that earlier could be found in the, now no longer existing, Act regarding development cooperation units (SFS 1987:11, lag om exploateringssamverkan) was applied. The result of the study shows that the compensation given depends upon the allowed land use in the new detailed development plan and upon which legal system that is applied. In the current Swedish legal system, the allowed land use for the specific property unit in the detailed development plan had the largest impact on the compensation given. In the alternative system, the total allowed land use in the detailed development plan was of importance for the given compensation together with what the property owner had contributed to the development area. / Varje år antas cirka 2000 detaljplaner i Sverige. När ett område detaljplaneläggs behöver mark vanligtvis förvärvas för att anpassa fastigheterna till de nya förhållandena. Ägarförhållandena kan vanligtvis anpassas via förhandlingar mellan köpare och säljare. Men i vissa situationer, om ingen överenskommelse kan nås, är det tillåtet att använda tvångsregler för att förvärva marken. Tvångsreglerna får bara användas när kriterier uppställda i lagen är uppfyllda. Även vid frivilliga förhandlingar fyller tvångsreglerna en funktion eftersom de då fungerar som spelregler. Lagstiftningens ersättningsbestämmelser utgör en slags miniminivå för ersättningens storlek. Syftet med denna uppsats är dels att studera vilken ersättning som betalas i olika situationer när mark tvångsförvärvas inom detaljplanelagt område och dels att studera de motiv som ligger till grund för lagstiftningens utformning. För att besvara syftet har en typfallsstudie genomförts där mark frångick en typfastighet för fyra olika markåtkomstsituationer när en ny detaljplan blev gällande över området. Situationerna valdes för att tydliggöra att ersättningen som utgår vid olika markåtkomstsituationer kan variera. I studien tillämpades både dagens ersättningssystem samt ett konstruerat ersättningssystem som baserades på den upphävda lagen om exploateringssamverkan (ESL). Framkomna resultat visar att ersättningen kan variera dels beroende av vad marken ska användas till och dels beroende av vilket ersättningssystem som tillämpas. I det nu gällande ersättningssystemet är den största påverkan på ersättningen vad marken får användas till enligt detaljplanen. I det alternativa ersättningssystemet är det detaljplanens totala utformning som styr ersättningsbeloppet tillsammans med vad respektive fastighetsägare bidragit med till planområdet.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.