Bakgrund: Idag är cirka 350 miljoner människor i världen drabbade av depression. World Health Organization spår att depression kommer vara det ledande folkhälsoproblemet i världen år 2030. Depressiva symtom utgör grunden för depression och kan vara till exempel sömnstörningar, skuldkänslor samt aptitlöshet. Dessa ska ha pågått i mer än två veckor. Idag är det psykoterapi och antidepressiva läkemedel vilka fungerar som standardbehandling vid depression. Redan år 1905 väcktes tanken huruvida fysisk aktivitet hade effekt på depressiva symtom. Dorothea Orems omvårdnadsteori handlar om egenvård och denna egenvård kan bli möjlig först när individen själv är motiverad att utföra den fysiska aktiviteten. Syfte: Att sammanställa studier om fysisk aktivitet har effekt på depressiva symtom hos vuxna och äldre personer. Metod: En litteraturöversikt som baserats på 15 kvantitativa artiklar, en kvalitativ och en mixad metod. I studierna användes olika skalor för att skatta graden av depressiva symtom. Artikelsökningarna har gjorts i databaserna CINAHL, PsycINFO och PubMed. Resultat: Resultaten i de kvantitativa studierna påvisade att fysisk aktivitet har effekt på depressiva symtom som yttrar sig i att dessa minskar enligt de skalor som använts för skattning. Forskningen påvisade även att intensiteten, frekvensen och typ av fysisk aktivitet kan ha betydelse för effekten på de depressiva symtomen samt nödvändig individanpassning. Den kvalitativa studien påvisade att deltagarna kände sig nöjda efter träningen, att de fick ökat självförtroende samt bättre självkänsla. All fysisk aktivitet som behandlade effekt på depressiva symtom är egenvård. Konklusion: Enligt forskningen framkom det att fysisk aktivitet har effekt på depressiva symtom vilket innebär att depressionen blir lindrigare i sin form alternativt går tillbaka då poängen på använd skala inte uppfyller kriterierna för diagnosen depression. / Background: To this day there’s approximately 350 million people in the world who are suffering from depression. The World Health Organization predicts that depression will be the number one public health problem in the world by the year 2030. Depressive symptoms form the basis of depression. To get the diagnoses depression the symptoms must have been ongoing for more than two weeks. Psychotherapy and antidepressants is the treatment as standard for depression to this day. As early as the year 1905, the idea was raised whether physical activity had an impact on depressive symptoms. Dorothea Orem’s nursing theory is about self-care and only when the person is motivated enough to perform physical activity the self-care can be possible. Aim: To compile scientific studies regarding physical activity and its impact on depressive symptoms in adults and the elderly. Method: A literature review which is based on 15 quantitative articles, one qualitative and one mixed method which all used different scales to estimate the degree of depressive symptoms. The article searches have been made in the databases CINAHL, PsycINFO and PubMed. Results: The results in the quantitative studies showed that physical activity has an impact on depressive symptoms which reflects their decreases according to the scales used for estimation. The studies also showed that intensity, frequency and type of physical activity have an effect on the impact on the depressive symptoms and an individual adjustment is required. The qualitative study showed that the participants felt satisfied after the exercise, that they gained self-confidence and a better self-esteem. Conclusion: According to the research, physical activity has an impact on depressive symptoms, which means that the depression alleviates or that the person even recovers from the depression which is shown when the score on the used scale doesn’t meet the criteria for the diagnosis depression.

Background: Breast cancer (BC), the most common cancer affecting women, has consequences on physical and psychological health. Recent studies highlighted selfcompassions’-, and fear of receiving compassion's protective respectively detrimental effects on psychological health. This study explored the moderating role of fear of receiving compassion from others on the associations between self-compassion and psychological distress. Methods: Participants were 78 Portuguese women with non-metastatic BC. Participants completed self-report measures of self-compassion, fear of receiving compassion from others, and psychological distress. Moderation analyzes through PROCESS Macro in SPSS was conducted. Results: Fear of receiving compassion from others moderated the association between self-compassion and depressive symptoms. At moderate and high levels of the moderator, the association was significant, at low levels the association was nonsignificant. The associations of self-compassion with anxiety, and with stress were not moderated by fear of receiving compassion from others. Conclusions: To our knowledge this study is solitary in examining fear of receiving compassion from others as moderator of the associations between self-compassion and psychological distress. This study contributes to increased understanding of psychological distress among women with BC. The findings should direct future research towards longitudinal, intervention-based studies, targeting fear of receiving compassion, and self-compassion, through compassion-focused therapies. / Bakgrund: Bröstcancer (BC), den vanligaste cancerformen hos kvinnor, har konsekvenser för fysisk och psykologisk hälsa. Tidigare studier har belyst självmedkänsla och rädsla för att ta emot medkänslas skyddande, respektive skadliga effekter på psykologisk hälsa. Den här studien undersökte den modererande rollen av rädsla för att ta emot medkänsla från andra på sambandet mellan självmedkänsla och psykologiska besvär. Metod: Deltagarna var 78 portugisiska kvinnor med icke-metastaserad BC. Deltagarna genomförde självskattningar avseende självmedkänsla, rädsla för att ta emot medkänsla från andra och psykologiska besvär. Moderationsanalyser genomfördes i PROCESS Macro i SPSS. Resultat: Rädsla för att ta emot medkänsla från andra modererade sambandet mellan självmedkänsla och depressiva symtom. Vid moderata och höga nivåer av moderatorn var associationen signifikant, vid låga nivåer var associationen inte signifikant. Associationerna mellan självmedkänsla och ångest eller stress modererades inte av rädsla för att ta emot medkänsla från andra. Slutsatser: Såvitt vi vet är denna studie ensam att undersöka rädsla för att ta emot medkänsla från andra som moderator på sambandet mellan självmedkänsla och psykologiska besvär. Denna studie bidrar till ökad förståelse för psykologiska besvär hos kvinnor med BC. Resultaten bör rikta framtida forskning mot longitudinella, interventionsbaserade studier, inriktade på rädsla för att ta emot medkänsla och självmedkänsla genom compassionfokuserade terapier.