Eskilstunamålet har tidigare uppmärksammats, främst i de två studierna av Nordberg (1985) och Sundgren (2002). Dessa studier har tjänat som inspiration för denna undersökning. Syftet med denna uppsats är dels att undersöka vilka dialektala variabler som är synliga i nutid och om dessa skiljer sig i olika åldersgrupper och mellan de biologiska könen. Syftet är dels också att ta reda på om det skett någon förändring sedan tidigare studier. Utöver detta undersöks även attityden till dialekten hos Eskilstunaborna. Metoden som ligger till grund för att undersöka det upplevda dialektbruket hos informanterna är enkätundersökningar. Resultatet av informanternas upplevda bruk visar att Eskilstunamålet fortfarande lever kvar och det pekar på både ökningar och minskningar i användandet av variablerna sedan 1960- och 1990-talet. Informanternas attityder till de olika variablerna skiljer sig också åt mellan de olika informantgrupperna. Det generella resultatet följer även trenden från annan tidigare forskning om att kvinnor tenderar att tala mer standard än män.

The phenomenon of an ongoing sound change leads in some cases to the pronunciation of short ö becoming more like that of short u. This thesis examines the relationship between short ö and u in Uppland Swedish. The localities included in the investigation were Uppsala, Norrtälje, Östervåla and Gräsö. In particular, the thesis examines the effects of age, gender and social status on the acquisition of a pronunciation where the phonemes are produced in a similar way, and whether the change occurs earlier in some words than others. The informants on Gräsö appear to have the highest occurrence of the merger, while those in Norrtälje are best at keeping ö and u apart. In general, men have a smaller difference between ö and u than women. Three different age groups were analysed and the results show that the oldest informants have the largest difference between ö and u and the youngest informants have the smallest difference. There are no significant differences between the three social status groups, but there is a tendency for those with the lowest social status to be better at keeping the phonemes apart than those with the highest social status. 13 minimal (or near-minimal) pairs were analysed to investigate whether the phonetic context has an effect on the degree to which ö and u are becoming more similar. The study shows that the smallest phonetic difference is found for word pairs with r occurring in the preceding or following context. The largest phonetic distance was found in word pairs beginning with a vowel. The study also examined whether there is a relationship between production, perception and attitude to u-sounding ö in Uppsala. By combining the production test results with the informants’ categorisation of u and ö in the perception test, the study shows that the informants with a small phonetic distance in their own speech were better at categorising stimuli correctly than the speakers who had a larger phonetic distance between ö and u in their own speech.

This paper treats the relationship between form and meaning in conditional constructions in Damascus Arabic (DA). More specifically, it treats two, main formal categories of DA conditional constructions: the conditional marker and the verb morphology and, further, how these are related to various degrees of conditional hypotheticality. Apart from the introductory section (Introduction, Aim, Method and Classification of DA), the paper consists of three larger sections: Section 2 gives a basic, theoretical background of crosslinguistic conditional constructions as well as what previous scholars have said about the crosslinguistic relationship between conditional form and meaning. It is found that many of these scholars tend to describe form, but neglect deeper discussions of meaning. This section also provides a general background of the verbal system in DA and the primary TAM (Tense-Aspect-Mood) categories of DA verb forms. The main analysis of this thesis is found in section 3. In this section, I first suggest a method of analysis called ‘the hypotheticality continuum’ which is then employed in the following sub-sections, following Comrie (1986). Thereafter, attention is first paid to DA protasis markers and how the choice of marker is related to hypotheticality. Thirdly, I deal with verb morphology and how the choice of verb form together with a given protasis marker contributes to creating even more fine-grained distinctions of hypotheticality in DA conditional constructions. Lastly, a presentation of results and final discussion in section 4 conclude the paper.

Undersökningens syfte är att studera dialektutjämning och regionalisering i övre Norrland genom att undersöka fyra markerade dialektala drag – norrländsk förmjukning, oböjd predikativ i pluralis, norrländskt som och he/hä ’det’ – utifrån de utomspråkliga variablerna geografi, ålder och kön. Undersökningen har genomförts genom att lyssna på intervjuer av fyra informanter per ort från följande fem orter: Piteå i Norrbotten, Burträsk i Västerbotten, Sorsele i Lappland, Aspås i Jämtland och Anundsjö i Ångermanland. Materialet är inspelat för projektet SweDia 2000. Studien visar att norrländsk förmjukning finns på alla orter men används i huvudsak av äldre. I inlandet (Aspås och Sorsele) har man kategoriskt dialektvarianten medan man vid kusten växlar i sitt bruk. Oböjd predikativ i pluralis är vanligt på alla orter och står starkt emot eventuell utjämning. Norrländskt som används på alla orter och i högre grad av yngre än äldre, de yngre har även mer frekvent bruk. He/hä ’det’ finns hos nästan alla informanter på de nordligare orterna, däremot inte alls i Aspås och Anundsjö. Draget är starkt men används mer frekvent av de äldre. Dialektutjämning och regionalisering av dialekter sker i övre Norrland och olika drag klarar sig olika bra; norrländsk förmjukning ligger i riskzonen för att försvinna medan de övriga dragen står starka.

I denna uppsats beskrivs en grupp hälsingeungdomars bruk av – och attityd till den egna dialekten. Uppsatsen baseras på en tidigare attitydundersökning genomförd på Gotland varpå analysen i denna undersökning tar spjärn i en enkätundersökning omfattande 70 informanter i åldrarna 15 till 18. Denna delas upp i tre delar: sociologiska bakgrundsfaktorer, bruk och attityd och syftar i huvudsak att ge en indikation på hur ungdomarna använder dialekten i vardagen och på hur deras attityd ser ut gentemot dialekter som fenomen i allmänhet, men hälsingemålet i synnerhet ser ut. Därtill jämförs frågorna som behandlar attitydbegreppet med tidigare undersökning. Det kanske viktigaste resultatet som framkommit av denna undersökning är att attityden till informanternas egen dialekt, hälsingemålet, är förvånansvärt positiv, att många identifierar sig som dialekttalare samt att hälsingeungdomarna i större utsträckning är mer positiva till sin dialekt än vad de jämnåriga gotlänningarna är.

Så sent som vid 1900-talets början var pluralböjningen av verb ännu fullt levande på ett stort område i södra och västra Götaland. Den här studien undersöker det här pluralområdet på ett geografiskt, kronologiskt, och morfologiskt plan. Syftet är att fastställa var pluralformer fortfarande användes vid tiden för förra sekelskiftet, vilka ändelser som förekom och deras eventuella variation över tid, samt hur och när pluralböjningen slutligen försvann. Studien undersöker också pluralböjningens kronologiska utveckling i ljuset av morfologiska teorier om markering ('markedness'), för att på så sätt lämna ett bidrag till historisk-morfologisk teoribildning. Studiens huvudsakliga material utgörs av samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter på Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Ur dessa har pluralformer från tre specifika verb excerperats och analyserats. Studien preciserar området där pluralböjning förekom vid 1900-talets början och definierar fyra pluralparadigm som förekom inom detta, som vart och ett kan anses spegla olika historiska skeden i pluralformernas historiska utveckling. Kronologiskt är det möjligt att urskilja en geografisk tillbakagång tillsammans med morfologisk förenkling. Den morfologiska utvecklingen sammanfaller med de för studien aktuella teorierna och visar på att mer markerade ändelser har ersatts av mindre markerade. Dessa processer skedde dock långsamt, och var inte anledningen till att pluralböjningen slutligen försvann, vilket i stället tillskrivs riksspråklig påverkan.