Bakgrund: Allt fler svårt sjuka patienter får vård i hemmet. Områdesansvarig distriktssköterska i kommunal hemsjukvård ansvarar ensam för både omvårdnad och medicinska insatser kring patienten. En hög arbetsbelastning ökar risken för att göra fel när distriktssköterskan har ansvar för många patienter. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskornas upplevelser av arbete inom kommunal hemsjukvård med omvårdnadsansvar för patienter i ordinärt boende. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats användes i studien. Genom ett strategiskt urval har 14 distriktssköterskor från fyra kommuner intervjuats. Resultat: I resultatet framkom tre kategorier: ”Arbetsglädje”, ”Stödjande resurser” och ” Upplevelser av svåra situationer”. Distriktssköterskornas upplevelse av arbetsglädje kunde relateras till patientkontakten, användandet av sin kompetens, allmänhetens förtroende, variation i arbetet, trivseln på arbetsplatsen och samarbetet med andra i vården.  Distriktssköterskornas kompetens, relation med patienten och anhöriga, teamarbete och arbete i grupp, samarbete med andra vårdenheter, stöd från ledningen, arbetsmiljö och hjälpmedel och administrativt arbete är stödjande resurs i distriktssköterskans arbete. Distriktssköterskor i studien hade individuellt olika belastning i arbetet och förutsättningar till stödjande resurser i sitt arbete, därför upplevde de olika mycket arbetsglädje och upplevelser av svåra situationer såsom etiska dilemman, oförutsägbarhet, otillräcklighet, frustration och irritation. Slutsats: Fungerande stödjande resurs i distriktssköterskans arbete kan öka distriktssköterskornas upplevelse av arbetsglädje. Tillsammans med resurser och kontinuerlig kompetensutveckling finns förutsättningar för att uppleva arbetsglädje, vilket behövs för att uppfylla distriktssköterskornas skyldighet att ge bra vård till patienterna. Ytterligare forskning behövs inom området eftersom kommunal hemsjukvård är i ständig utveckling i alla kommuner och det är oklart vilket sätt som är bäst att bedriva den. / Background: An increasing number of severe ill patients receive care at home. Area manager district nurse in municipal home care alone is responsible for both nursing and medical interventions regarding the patient. A high workload increases the risk of making mistakes when district nurse have the responsibility for many patients. Objective: The aim of this study was to describe district nurses' experiences of working in municipal home care with nursing responsibilities for patients in regular housing. Methods: Qualitative methods with inductive approach used in the study. Through the strategic selection 14 district nurses from four municipalities had been interviewed. Results: The results revealed three categories: "Job satisfaction", "Supporting Resources" and” Experiences of difficult situations". District nurses experience of job satisfaction could be related to patient contact, use of their skills, public trust, variation of work, being at work and cooperation with others in care. District nurses skills, relationship with the patient and family, team work and group work, collaboration with other health care units, management support, work environment and facilities and administrative work is supportive resource in the district nurse work. District nurses in the study had individually different workloads and prerequisites for supporting resource in their work because they experienced different amounts of job satisfaction and perceptions of difficult situations such as ethical dilemmas, unpredictability, inadequacy, frustration and irritation. Conclusion: Functional supportive resource in the district nurse work can increase district nurses experience of job satisfaction. Along with resources and continuous professional development are prerequisites for experiencing job satisfaction, which is needed to fulfill the district nurses obligation to provide good care to patients. Further research is needed in the area since the municipal home care is in constant development in all communities and it is unclear how best to pursue it.

Bakgrund: När patienter vårdas på sjukhus görs bedömning om förväntade behov efter att patienten är färdigbehandlad i slutenvården och ska gå hem. När behov av insatser i hemmet bedömts för att ge patienten en trygg utskrivning behöver slutenvård, öppenvård och kommun samverka. Distriktssköterskor i öppenvård och kommunal vård deltar i samverkan runt patienten. Samverkan sker för att vårdansvaret ska flyttas över från en part till en annan samt att insatser från socialtjänst ska kunna säkerställas. 2018 kom en ny lag, Samverkanslagen som anger hur samverkan ska genomföras och studien syftar till att undersöka denna process utifrån distriktsköterskans erfarenheter.  Syfte: Syftet var att beskriva distriktsköterskors erfarenheter av samverkan mellan öppenvård, slutenvård och kommunal vård kring patienter vid utskrivning från slutenvård. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metod och en induktiv ansats. Då avsikten var att undersöka informanters erfarenheter av en företeelse genomfördes semistrukturerade intervjuer med 7 informanter. Materialet som samlats in analyserades därefter med kvalitativ innehållsanalys för att belysa ett manifest innehåll i materialet. Resultat: Distriktssköterskorna identifierade faktorer som avgjorde hur väl samverkan fungerade när en patient ska skrivas ut från slutenvården. Faktorerna kunde delas in i två kategorier. Den första kategorin var faktorer som främjar samverkan som innefattade underkategorierna att samarbeta över verksamhetsgränser, att vidta försiktighetsåtgärdersamt att patienten medverkar. Den andra kategorin var faktorer som försvårar samverkan som innefattade underkategorierna när inte alla professioner tar sitt ansvar, när patienten inte vill medverka samt när covid-pandemin påverkar samverkan.  Slutsats: Distriktssköterskorna ser en positiv utveckling av samverkan över tid. De tillkortakommanden som identifierats i studien tyder på behov att utveckla organisatoriska förutsättningar för samverkande parters möjlighet att ta ansvar i samverkan. Distriktssköterskorna har ett personcentrerat förhållningssätt och verkar för att överbrygga brister som kan ha en negativ effekt på patientsäkerheten / Background: When patients are cared for in hospital, an assessment of expected needs is conducted after the patient has completed treatment in inpatient care and is deemed ready to go home. When the need for interventions in the home has been assessed necessary in order to give the patient a safe discharge, inpatient care, outpatient care, and the municipality need to cooperate so as to achieve the desired outcome. Collaboration takes place so that the responsibility for care is transferred from one party to another and that efforts from social services can be ensured. A new law was passed in 2018, the Collaboration Act, which states how collaboration is to be implemented. This study aims to investigate the process of collaboration between departments based on the district nurse's experiences. Aim: The purpose is to describe district nurses' experiences of collaboration between outpatient care, inpatient care and municipal care for patients upon dischargement from inpatient care.  Method: The study was conducted with a qualitative method and an inductive approach. As the intention was to investigate informants' experiences of a phenomenon, semi-structured interviews were conducted with seven informants. The material collected was then analyzed by qualitative content analysis in order to illuminate a manifest content in the material.  Results: The informants in the study identified a number of factors that determine how well the collaboration works when a patient is to be discharged from inpatient care. The factors could be divided into two main categories. The first category, factors promoting collaborationcontained the subcategories to cooperate across organizational boundaries, to take precautionary measures, and that the patient participates. The second category, factors impeding collaboration contained subcategories when not all professions take their responsibility, when the patient does not want to participate and when the Covid pandemic affects collaboration. Conclusion: District nurses see a positive development of collaboration over time. The shortcomings identified in the study indicate the need to improve the organizational conditions for all collaborating parties in order for them to be able to take their responsibility in collaboration. The district nurses work with a person-centered approach and bridge shortcomings that can have a negative effect on patient safety

Bakgrund: Barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden utan utnyttjande eller våld. Tyvärr far barn illa på många sätt, vilka är en utmaning att identifiera. Distriktssköterskan har en skyldighet enligt lag att orosanmäla till socialtjänsten då ett barn misstänks fara illa, dock finns det försvårande faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten. Det är svårt att identifiera riskfaktorer för barn i fara under korta vårdmöten på vårdcentral. Samtidigt åligger det distriktssköterskan att arbeta på ett familjecentrerat sätt och ta hela familjens mående i beaktande. Syfte: att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att få kännedom om eller misstänka att ett barn far illa. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, som analyserades med konventionell innehållsanalys. Individuella intervjuer över telefon eller video hölls med 12 distriktssköterskor från varierande arbetsplatser inom primärvården, med erfarenhet från vårdcentral. Resultat: I resultatet framkom ett övegripande tema: barn i fara är ett komplext ämne för distriktssköterskan. Två kategorier framträdde i resultatet: distriktssköterskans samlade kompetens om barn som far illa samt faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten negativt. Distriktssköterskorna såg orosanmälan som en plikt, ibland saknades dock rätt förutsättningar. Det gjorde att distriktssköterskorna kunde tvivla på bedömningen och undvika orosanmälningar. Ett familjecentrerat arbetssätt underlättade. Slutsats: Inför beslut om orosanmälan behöver distriktssköterskan kartlägga familjens situation och barnets utsatthet, eftersom det oftast inte är tydligt att barnet far illa. För att känna trygghet i professionen behöver distriktssköterskan rätt förutsättningar på arbetsplatsen. Arbetsmomentet underlättas om distriktssköterskan har färdigheter i kommunikationstekniker med barn och föräldrar. Ytterligare insatser i form av samverkan med socialtjänsten behövs för att stärka distriktssköterskans anmälningsbenägenhet.

Bakgrund: Hälso- och sjukvården är i ständig utveckling. Omorganisering mellan vårdinsatserna leder till mer ansvar för primärvården. Sjuksköterskor förväntas arbeta evidensbaserat, hålla sig uppdaterade och ha kompetens för att kunna utföra sitt arbete. Sjuksköterskors kompetens har större påverkan på patientsäkerheten än bemanningsfrågan. Syfte: Syftet är att kartlägga sjuksköterskors kompetensutveckling inom primärvården; värdet av, påverkan på patientsäkerheten och tiden. Metod: En icke experimentell, tvärsnittsstudie med insamlad data från webbenkäter.  Data analyserades med statistikprogrammet IBM SPSS statistics version 29. Analysmetoderna Spearman bivariat korrelation och Mann-Whitney U-test användes och presenterades med deskriptiv statistik i text, tabeller och figurer. Signifikansnivån var p <0,05. Inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på en regional vård- eller hälsocentral i södra Sverige. Resultat: Sjuksköterskorna hade generellt ingen tid för kompetensutveckling och var generellt missnöjda. De ansåg att det var rimligt med mer tid för kompetensutveckling än den då befintliga tiden. Många respondenter läste eller studerade på sin fritid och en del på grund av obefintlig tid på arbetet. Sjuksköterskors värdesätter sin egen och sjuksköterskekollegornas kompetens. Samtliga ansåg att sjuksköterskans kompetens påverkar patientsäkerheten.  Slutsats: Schemalagd tid för sjuksköterskornas kompetensutveckling bör prioriteras inom primärvården. Det krävs kompetenta sjuksköterskor för att bedriva en god och säker vård. Sjuksköterskorna behöver kompetensutveckling för att öka arbetstillfredsställelsen och för en hållbar utveckling inom hälso- och sjukvården. / Background:  Health care is in constant development. Reorganization leads to more responsibility for primary health care. Nurses are expected to work based on evidence, stay up-to-date and have competence to be able to perform their work. Nurses competency has a greater impact on patient safety then the issue of staffing. Aim: The aim is to chart nurses competency development in primary health care; value of, impact on patient safety and time.  Method: A non-experimental, cross-sectional study with a web survey. The results were presented with descriptive statistics in text, tables and figures.  Data were analyzed in the statistical program IBM SPSS statistics version 29. The analysis methods Spearman bivariate correlation and Mann-Whitney U-test was used and presented with descriptive statistics in text, tables and figures. The significance level was p <0.05. Nurses who worked at a regional primary health care center in southern Sweden were included in the study. Results: The nurses generally had no time for competence development and were generally not satisfied. They considered that it was reasonable to have more time for competence development that the existing time. Many respondents read or studied in their spare time and some due to non-existent time at work. Nurses value their own competence and that of their nursing colleagues. All nurses considered that the nurse's competence affects patient safety. Conclusion: Scheduled time for competence development for nurses should be prioritized in primary health care. It requires competent nurses to provide good and safe care. Nurses need competence development to increase job satisfaction and for sustainable development in health care.

Bakgrund: Användning av digital rådgivning ökar snabbt och teknologin utvecklas konstant. Distriktssköterskor ska driva utvecklingen framåt och arbeta med att förbättra omvårdnad. Digital rådgivning är en del i förbättringsarbetet och kan förbättra omvårdnadsarbetet och vården genom att öka möjligheterna att erbjuda personcentrerad vård och på sikt mer jämlik vård. Syfte: Att beskriva distriktssköterskors upplevelser av att arbeta med digital rådgivning. Metod: Kvalitativ studie med induktiv ansats. Datainsamlingen genomfördes med två semistrukturerade fokusgruppsintervjuer, med totalt nio deltagare, som analyserades med kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier.Verksamhetens betydelse i arbetet med digital rådgivning; Hur verksamheten är upplagd samt hur arbetsresurser fördelas har stor betydelse för upplevelsen av att arbeta med digital rådgivning. Möjligheter och utmaningar för att kunna arbeta patientsäkert; Det finns möjligheter att arbeta patientsäkert, till exempel underlättade det om alla systemets funktioner används. Att kunna se bilder var positivt, men den icke-verbala kommunikationen saknades. Potential för att kunna ge tillgänglig och nära vård; Digital rådgivning underlättade för att kunna ge tillgänglig och nära vård. Distriktssköterskor såg digital rådgivning som en del av framtiden. Slutsats: Digital rådgivning har förutsättningar att öka tillgängligheten till vård men det krävs en bra arbetsmiljö och tillräckligt med resurser, vilket verksamheten har ansvar för, samt ytterligare utbildning och utveckling för att kunna arbeta mer patientsäkert. Det finns behov av fortsatt forskning gällande digital rådgivning, både från personal- och patientperspektiv.