No description available.

När EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG) antogs 2000 fick medlemsstaterna ett ansvar att uppnå god ekologisk och kemisk status i alla vatten 2015 med vissa undantag. Vattendirektivet införlivades i Sverige genom förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (2004:660) 2004, där det stod att det, för varje vattendistrikt, ska finnas en länsstyrelse som ska utgöra vattenmyndighet för distriktet. De fem vattenmyndigheterna har, på grund av föreskrifter i Miljöbalken och förordningen om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön, utfärdat åtgärdsprogram. I åtgärdsprogrammen finns 7 punkter av 38 riktade åt kommuner, varav punkt 37 lyder:   ”Kommunerna behöver, i samverkan med länsstyrelserna, utveckla vatten- och avloppsvattenplaner, särskilt i områden med vattenförekomster som inte uppnår, eller riskerar att inte uppnå, god ekologisk status, god kemisk status eller god kvantitativ status”   Även om kommuner ska få stöd av länsstyrelser, vattenmyndigheter och Havs- och vattenmyndigheten när det gäller vattenfrågor har handledning och riktlinjer för att utforma kommunala vattenplaner inte funnits. Frågan har endast kort behandlats i riktlinjedokument och handböcker inriktade på planering utanför området. Trots detta har kommunala vattenplaner skapats i olika kommuner, där man sett behovet av ett övergripande dokument som tagit upp den miljömässiga situationen gällande det kommunala vattnet. I de vattenplaner som behandlas i examensarbetet, Västerås, Örebros och Upplands Väsbys kommunala vattenplaner har de gått efter praxis och diskuterat fram i arbetsgrupper var den bör innehålla. Alla kommunala vattenplaner har stort sett samma upplägg: övergripande information om vattenförekomsterna, den kemiska och ekologiska status som råder i vattenförekomsterna, miljökvalitetsnormer vilka beskriver den kemiska och ekologiska status som ska råda, och åtgärder. iv Syftet med denna studie var att genom samtal med inblandade i utvecklandet av de kommunala vattenplanerna beskriva vad som bör ingå i en kommunal vattenplan, för att bygga upp riktlinjer för vad en kommunal vattenplan ska behandla. För att vägledningen ska innehålla värdefulla tips skedde samtal kring problematiken kring arbetsgången under de aktuella kommunala vattenplanerna. För att se om de kommunala vattenplanerna har fått en kommunal förankring skedde dialog med personer som inte varit involverade under vattenplansutformandet, för att få en uppfattning om de kommunala vattenplanerna inverkat på annan planering. Då uppföljning är viktigt för att se till att åtgärderna utförs och har effekt, togs även detta upp under samtalen.  Uppföljning av åtgärderna sker i alla tre kommuner, men de skiljer sig något. I Västerås finns en grupp som samlar information om åtgärdernas status, där man hittills funnit att vissa åtgärdsutföranden är självgående, medan vissa är stillastående. I Örebro har det bestämts att uppföljning av åtgärderna ska ske 2015, genom att undersöka effekter av åtgärderna. I Upplands Väsby finns en extern åtgärdsdatabas där åtgärderna registreras och status läggs in. I både Västerås och Upplands Väsby har problematik kring de involverades arbetsmässiga bakgrund uppkommit, genom att olika synsätt och intressen har påverkat arbetsgången. I Örebro var det planerat att den kommunala vattenplanen skulle ingå i den kommunala översiktsplanen, men då översiktsplanen nästan var klar vid den kommunala vattenplanens framtagande blev den kommunala vattenplanen ett eget dokument.  Örebro tog 2002 fram en kommunal vattenplan, vilken innehöll åtgärder som ansågs vara för svävande, vilket ledde till en utveckling av en ny vattenplan 2010. Uteblivande av tidig politisk initering av Upplands Väsbys kommunala vattenplan 2005 gjorde att den aldrig blev godkänd. Detta togs i beaktande vid utformandet av den nya kommunala vattenplanen som är på gång under 2014. För att undvika att personers bakgrund blir för avgörande bör arbetet ske efter utformade riktlinjer som tydliggör innehållet. Då undviks antalet frågeställningar och motsättningar som kan uppkomma under planeringsskedet. Det är viktigt att den kommunala vattenplanen blir förankrad politiskt för att garantera planens kommunala värde och inverkan på övrig vattenrelaterad planering. För att underlätta uppföljning av åtgärder bör de redan i planeringsskedet garanteras en mätbar uppföljning, där åtgärdens storlek och tidspann bestäms innan de utförs. Projektledaren för Västerås vattenplan lade fram vikten av att också veta den föroreningsmängd i kg som måste reduceras, och vilka åtgärder som kan tillfredsställa reduktionsbehovet. Uppföljningsarbetet måste ingå som en naturlig del av vattenplansutvecklandet, istället för att se det som extra arbete efter en färdig kommunal vattenplan. Åtgärdsplanering måste avhandla tidsplan och ansvar för att främja det kommande uppföljningsarbetet.   Vägledningen beskriver dels vad en kommunal vattenplan bör innehålla, men tar även upp frågor utanför själva dokumentutformningen: politisk initiering, finansiering, datahämtning, åtgärdsval och prioritering av områden. Då ett värde på reduktionsbehovet anses viktig ingår ett beskrivande av två modeller, LakeMab och Vattenmyndigheten i Norra Östersjöns betingsberäkning, som två exempel för att kontrollera reduktionsbehov för fosfor. Kommunerna måste själva avgöra vilken modell de ska använda, då komplexitet måste vägas med den tid och kunskap som finns att tillgå. / The aim of this thesis has been to, mainly because of EU requirements on Sweden concerning the chemical and ecological quality for both surface- and groundwater through the Water Framework Directive (2000/60/EC), produce a guide for municipal water plans. Municipal water plans are a planning basis for reaching the environmental quality standards, which describe the quality a water body should have at a certain time.  The guidelines were developed based on an examination of what the Water Framework Directive means for municipalities and their responsibilities, and the study of earlier municipal water plans made. Dialogues were held with people who participated in the working groups to answer what a municipal water plan should contain, and also the problems encountered both during the work and after the municipal water plan was made. To get a good idea of how the municipal water plans impact on other planning, dialogues were held with other professionals who work in the field. Focus was to examine the monitoring of the municipal water plans, in order to see how well the proposed measures to achieve the environmental quality standards embodied in practice.   Results showed that the municipalities did not receive adequate guidance, and have followed earlier practice. Municipalities must get educated about what a municipal water plan means through definition and guidance of an appropriate authority. The importance of follow-up measures must gain more space in the process in order to promote the goal: to reach the required status before or by the deadline. The measures must be measurable and have a timetable. In order to make the amount in kg for a pollutant to be reduced in a body of water, the quantity should be determined, for example by modeling. The guidance in this thesis for the formulation of municipal water plans provides a basis for future water planning processes with suggestions on what a municipal water plan should treat: a brief description of the water situation in the municipality or municipalities, the chemical and ecological status today, the objectives to be achieved and what actions to be taken to achieve them. The economic and labor conditions in each municipality, as well as the river basin characteristics, mean that a municipal water plan will always be unique.

Mode- och textilbranschen är en bransch som bidrar till stora mängder textilavfall vilketpåverkar miljön negativt. Studien undersöker hur väl rustade klädföretag är för att möta EU:s reviderade avfallsdirektiv (2018/851) gällande textilier till år 2025. Studien avgränsades till hållbarhetsrapporter framtagna av de största företagen baserat på årsomsättning i Sverige och med SNI-kod 47.71 (specialiserad butikshandel med kläder). Kvalitativ innehållsanalys användes för granskning av tio hållbarhetsrapporter där Corporate Social Responsibility, asymmetrisk information och greenwashing applicerades på insamlad empiri. Resultatet visar på att det finns intentioner till att främja cirkulär ekonomi med fokus på reducering, återanvändning och materialåtervinning. Vidare ses textilavfall som en viktig resurs, men dock lyfts bristen av tillgänglig återvinningsteknologi som den främsta utmaningen för att uppnå cirkuläritet. Forum och samarbete lyfts som avgörande för hur branschen ska bli mer hållbar inom en överskådlig framtid, dock saknas gemensamma definitioner av centrala begrepp. Då det finns en risk för att hållbarhetsrapporterna med dess kommunicerade hållbarhetsarbete kan vara vilseledande, är vår slutsats att ytterligare material, såsom årsredovisning med avsatta ekonomiska resurser, behöver granskas för att kunna svara på hur väl rustade klädföretagen är för att möta EU:s reviderade avfallsdirektiv (2018/851). Vår stickprovsstudie kan med fördel ligga till grund för vidare forskning för att skapa bästamöjliga förutsättningar för ökad cirkuläritet i Sverige. / The fashion and textile industry contributes to large amounts of textile waste, whichnegatively impacts the environment. This study investigates how well-prepared clothingcompanies are for meeting the EU's revised waste directive (2018/851) on textiles by the year 2025. The study was limited to sustainability reports by the largest companies based on annual sales in Sweden and with SNI code 47.71 (specialized retail in clothing). Qualitative content analysis was used to review the ten sustainability reports in which Corporate Social Responsibility, asymmetric information and greenwashing was applied to collected empirics. The results show that there are intentions to promote circular economy with a focus on reduction, reuse and material recycling. Furthermore, textile waste is seen as an important resource, however, the lack of recycling technology is highlighted as the main challenge in achieving circularity. Forums and cooperation are brought out as crucial for how the industry will become more sustainable in the foreseeable future, however, there are no agreed definitions of key concepts in the industry. As there is a risk that sustainability reporting with its communicated sustainability work can be misleading, our conclusions is that additional material, such as annual report with allocated financial resources, needs to be reviewed to be able to answer how well-equipped clothing companies are to meet the EU´s revised waste directive (2018/851). Our sample study can beneficially serve as a basis for further research to create the best possible circumstances for the increased circularity in Sweden.

<p>Syftet med uppsatsen har varit att studera och analysera Sveriges insatsområde Tillgänglighet inom EU:s strukturfonder och de eventuella svårigheter som begreppets olika innebörder medför i arbetet för ökad tillgänglighet i Sverige. Genom att sätta begreppsanvändningen inom teori, politik och praktik mot varandra kan kopplingar och olikheter belysas. För att detta skulle kunna göras har politiska dokument på nationell och regional nivå granskats samt intervjuer med tjänstemän på regionala programkontor och stödmottagare i regionen Norra Mellansverige genomförts. Den teoretiska utgångspunkten har legat på tillgänglighet och hur begreppet definieras och utnyttjas inom forskning. Utifrån detta kunde begreppsanvändningen inom teori, politik och praktik ställas mot varandra i en analyserande diskussion. Det framkom i denna att svårigheterna i strukturfondsarbetet för tillgänglighet till viss del beror på att regionernas fokus, både ekonomiskt och praktiskt, inte ligger på insatsområdet Tillgänglighet. Dock är det avsaknaden av kopplingar mellan de olika områdena som utgör grundproblematiken till strukturfondernas arbete för ökad tillgänglighet.</p>

<p>Kan de olika föreställningar om vad det innebär att tillhöra Europa, och därmed också underförstått Europeiska unionen, synliggöras av Turkiets medlemsförhandlingar? Turkiet antas inte självklart vara Europeisk vare sig geografiskt eller värderingsmässigt. Jag vill visa att Turkiet kan vara den ”rumsprovocerarande” aktören som synliggör oförenliga uppfattningar om EU:s självbild. Jag utgår från två aspekter; dels en geografisk och dels en värderingsaspekt på unionens medlemskrav. Utifrån dessa analyserar jag diskursen hos aktörerna: Turkiet, rådgivande Europeiska kommissionen och beslutande Europaparlamentet. Efter kompletteringar med intervjuer i Turkiet framkom att medlemskap i unionen inte enbart handlar om formella krav, utan snarare om attraktion mellan nationalstater. EU:s avsaknad av en samstämmig värdegrund leder till en självbild definierad av negationer: ”vi är i alla fall inte som de”. Turkiet förhandlar därmed, paradoxalt nog, om att inkluderas i den självbild som definieras av att Turkiet inte är del av unionen.</p>

Kan de olika föreställningar om vad det innebär att tillhöra Europa, och därmed också underförstått Europeiska unionen, synliggöras av Turkiets medlemsförhandlingar? Turkiet antas inte självklart vara Europeisk vare sig geografiskt eller värderingsmässigt. Jag vill visa att Turkiet kan vara den ”rumsprovocerarande” aktören som synliggör oförenliga uppfattningar om EU:s självbild. Jag utgår från två aspekter; dels en geografisk och dels en värderingsaspekt på unionens medlemskrav. Utifrån dessa analyserar jag diskursen hos aktörerna: Turkiet, rådgivande Europeiska kommissionen och beslutande Europaparlamentet. Efter kompletteringar med intervjuer i Turkiet framkom att medlemskap i unionen inte enbart handlar om formella krav, utan snarare om attraktion mellan nationalstater. EU:s avsaknad av en samstämmig värdegrund leder till en självbild definierad av negationer: ”vi är i alla fall inte som de”. Turkiet förhandlar därmed, paradoxalt nog, om att inkluderas i den självbild som definieras av att Turkiet inte är del av unionen.

Vår studie handlar om hur EU:s arbetstidsdirektiv har implementerats inom den svenska äldreomsorgen, sett ur enhetschefens perspektiv. Syftet med studien är att förstå vilken betydelse implementeringen haft och hur enhetschefen hanterat implementeringen i förhållande till information, delaktighet och förändringsvilja. Dessutom vill vi veta om enhetscheferna har uppmärksammat några konsekvenser för personal och omsorgstagare. Vi har valt en kvalitativ intervjumetod och våra informanter är verksamma som enhetschefer inom äldreomsorgen, med inriktning särskilt boende. De resultat vi fått fram har analyserats utifrån modeller som tidigare använts inom implementeringsforskning. Som ytterligare redskap till analysen har vi också tittat på vilka olika sätt som anställda kan hantera organisationsförändringar. Resultat visar på flera motsägelser. Samtidigt som cheferna tycker att allt gått bra medger man att personalens villkor försämrats väsentligt. Direktivet har införts utan något tillskott av resurser vilket innebär sämre arbetstider och mer stress för personalen. Dessutom har personalens möjligheter till flexibilitet försvunnit - man kan inte längre byta turer som tidigare - samtidigt som chefernas yrkesroll alltjämt präglas av frihet och självständighet. En annan konsekvens är att kontinuiteten i bemanningen försämrats vilket torde påverka omsorgstagaren i viss mån. Detta har dock inte kunnat bekräftas. Då studien inte riktar sig mot arbetstagarens upplevelser av direktivet och dess konsekvenser, vill vi lyfta fram behovet av ytterligare forskning ur ett personalperspektiv.

Syftet med uppsatsen har varit att studera och analysera Sveriges insatsområde Tillgänglighet inom EU:s strukturfonder och de eventuella svårigheter som begreppets olika innebörder medför i arbetet för ökad tillgänglighet i Sverige. Genom att sätta begreppsanvändningen inom teori, politik och praktik mot varandra kan kopplingar och olikheter belysas. För att detta skulle kunna göras har politiska dokument på nationell och regional nivå granskats samt intervjuer med tjänstemän på regionala programkontor och stödmottagare i regionen Norra Mellansverige genomförts. Den teoretiska utgångspunkten har legat på tillgänglighet och hur begreppet definieras och utnyttjas inom forskning. Utifrån detta kunde begreppsanvändningen inom teori, politik och praktik ställas mot varandra i en analyserande diskussion. Det framkom i denna att svårigheterna i strukturfondsarbetet för tillgänglighet till viss del beror på att regionernas fokus, både ekonomiskt och praktiskt, inte ligger på insatsområdet Tillgänglighet. Dock är det avsaknaden av kopplingar mellan de olika områdena som utgör grundproblematiken till strukturfondernas arbete för ökad tillgänglighet.

<p>Vår studie handlar om hur EU:s arbetstidsdirektiv har implementerats inom den svenska äldreomsorgen, sett ur enhetschefens perspektiv. Syftet med studien är att förstå vilken betydelse implementeringen haft och hur enhetschefen hanterat implementeringen i förhållande till information, delaktighet och förändringsvilja. Dessutom vill vi veta om enhetscheferna har uppmärksammat några konsekvenser för personal och omsorgstagare. Vi har valt en kvalitativ intervjumetod och våra informanter är verksamma som enhetschefer inom äldreomsorgen, med inriktning särskilt boende. De resultat vi fått fram har analyserats utifrån modeller som tidigare använts inom implementeringsforskning. Som ytterligare redskap till analysen har vi också tittat på vilka olika sätt som anställda kan hantera organisationsförändringar. Resultat visar på flera motsägelser. Samtidigt som cheferna tycker att allt gått bra medger man att personalens villkor försämrats väsentligt. Direktivet har införts utan något tillskott av resurser vilket innebär sämre arbetstider och mer stress för personalen. Dessutom har personalens möjligheter till flexibilitet försvunnit - man kan inte längre byta turer som tidigare - samtidigt som chefernas yrkesroll alltjämt präglas av frihet och självständighet. En annan konsekvens är att kontinuiteten i bemanningen försämrats vilket torde påverka omsorgstagaren i viss mån. Detta har dock inte kunnat bekräftas. Då studien inte riktar sig mot arbetstagarens upplevelser av direktivet och dess konsekvenser, vill vi lyfta fram behovet av ytterligare forskning ur ett personalperspektiv.</p>

In the European Convention and the EU charter the principle ne bis in idem is provided, which implies that a person can not be tried or punished twice for the same offense. Since the European Convention was incorporated into Swedish law in 1995 the principles application has been discussed in tax law. Several cases have been examined by the European Court and the Supreme Court (HD) in order to determine whether dual punishment has occurred in the national rules concerning tax surcharge, tax crime and accounting fraud. The judicial trials have brought different assessments concerning the matter, which have resulted in a lack of clarity on the application of the principle in Swedish law. The thesis purpose is to clarify whether the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime, and the relationship between tax surcharge and accounting fraud. The authors' conclusion is that the principle ne bis in idem is applicable on the relationship between tax surcharge and tax crime because both sanctions are considered criminal in nature and concern the same crime, since they are based on substantially the same circumstances. Furthermore, the principle ne bis in idem is considered applicable on the relationship tax surcharge and accounting fraud, because both sanctions are criminal in nature and their circumstances have a connection, therefore they are considered as the same crime. / I Europakonventionen och EU:s stadga föreskrivs principen ne bis in idem som innebär att en person inte kan bli dömd eller straffad två gånger för samma gärning. Sedan Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt år 1995 har principens tillämpningsområde på det skatterättsliga området blivit omdiskuterad. Flera fall har prövats av både Europadomstolen och Högsta Domstolen (HD), i strävan att avgöra huruvida dubbelbestraffning har förekommit vid tillämpning av de svenska skatterättsliga bestämmelserna om skattetillägg, skattebrott och bokföringsbrott. Rättsinstansernas prövningar har resulterat i olika bedömningar, varpå rättsläget för principens tillämpningsområde i svensk rätt anses oklart. Uppsatsens syfte är att klargöra om ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott samt förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott. Författarnas slutsats är att principen ne bis in idem är tillämplig på förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott för att båda sanktionerna skattetillägg och skattebrott har straffrättslig karaktär samt att sanktionerna vid en jämförelse av omständigheterna är väsentligen samma och därför avser samma brott. Avseende förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott, som prövas av HD för tillfället, är författarnas bedömning att båda sanktionerna har straffrättslig karaktär och baseras på samma omständigheter för att en anknytning mellan omständigheterna för sanktionerna föreligger och därför utgör de samma gärning. Principen ne bis in idem ska därför vara tillämplig även på förhållandet mellan skattetillägg och bokföringsbrott.