<p>Kan de olika föreställningar om vad det innebär att tillhöra Europa, och därmed också underförstått Europeiska unionen, synliggöras av Turkiets medlemsförhandlingar? Turkiet antas inte självklart vara Europeisk vare sig geografiskt eller värderingsmässigt. Jag vill visa att Turkiet kan vara den ”rumsprovocerarande” aktören som synliggör oförenliga uppfattningar om EU:s självbild. Jag utgår från två aspekter; dels en geografisk och dels en värderingsaspekt på unionens medlemskrav. Utifrån dessa analyserar jag diskursen hos aktörerna: Turkiet, rådgivande Europeiska kommissionen och beslutande Europaparlamentet. Efter kompletteringar med intervjuer i Turkiet framkom att medlemskap i unionen inte enbart handlar om formella krav, utan snarare om attraktion mellan nationalstater. EU:s avsaknad av en samstämmig värdegrund leder till en självbild definierad av negationer: ”vi är i alla fall inte som de”. Turkiet förhandlar därmed, paradoxalt nog, om att inkluderas i den självbild som definieras av att Turkiet inte är del av unionen.</p>

Kan de olika föreställningar om vad det innebär att tillhöra Europa, och därmed också underförstått Europeiska unionen, synliggöras av Turkiets medlemsförhandlingar? Turkiet antas inte självklart vara Europeisk vare sig geografiskt eller värderingsmässigt. Jag vill visa att Turkiet kan vara den ”rumsprovocerarande” aktören som synliggör oförenliga uppfattningar om EU:s självbild. Jag utgår från två aspekter; dels en geografisk och dels en värderingsaspekt på unionens medlemskrav. Utifrån dessa analyserar jag diskursen hos aktörerna: Turkiet, rådgivande Europeiska kommissionen och beslutande Europaparlamentet. Efter kompletteringar med intervjuer i Turkiet framkom att medlemskap i unionen inte enbart handlar om formella krav, utan snarare om attraktion mellan nationalstater. EU:s avsaknad av en samstämmig värdegrund leder till en självbild definierad av negationer: ”vi är i alla fall inte som de”. Turkiet förhandlar därmed, paradoxalt nog, om att inkluderas i den självbild som definieras av att Turkiet inte är del av unionen.

Den här uppsatsen syfte är att är att ta reda på vilka funktioner som nationalstaten har fått under globaliseringens era. Ett delsyfte blir också att studera hur nationalstaten tar hand om de utmaningar som globaliseringen har fört med sig. Detta görs med hjälp av en kvalitativ textanalys, som utgår från sekundärdata. Särskild uppmärksamhet ägnas åt hur Sveriges regering har agerat när det gäller direktiven från EU:s kommission, som har en överordnad ställning när det gäller den nationella lagstiftningen. Det gäller särskilt visstidsdirektivet från 1999, som Sverige inte har genomfört helt och hållet.  Men efter krav från EU-kommissionen, så har alltså den svenska regeringen tänkt om och skärper därför reglerna i LAS.Globaliseringen har påverkat nationalstaten, som nu mer har en annan funktion och form än vad den hade tidigare. Vad som har hänt rent konkret är att vissa delar av den politiska beslutandemakten har flyttat till andra styrningsnivåer, vilket påverkar nationalstatens suveränitet. Mellanstatliga organisationer, transnationella samarbetsorgan, övernationella sammanslutningar samt internationella toppmöten är nu för tiden vardagsmat för åtskilliga stater världen över. Att ställa sig utanför detta är hart när omöjligt. Överlevnaden kräver därför att stater samarbetar, även om det innebär inskränkningar i nationell självbestämmanderätt.       Undersökningen landar i slutsatsen att nationalstaten inte längre är ensam om att kunna påverka händelseutvecklingen inom världspolitiken. Den har med andra ord fått konkurrens. En situation som är gemensam för de flesta stater världen över.Globaliseringen leder till att nationalstaten får en annan ställning än vad den har haft tidigare. Den finns fortfarande kvar, men verkar inom ett politiskt landskap som inte har så mycket gemensamt med gångna tider.

By comparative analysis of Swedish cultural policy (including art policy, heritage policy and Church policy) during the Riksdag periods of 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 the relationship between cultural policy and the concept of the nation as a homogenous cultural community (defined by either an ethnic or a state-framed concept) is explored. Neoinstitutional analysis of cultural policy as an organisational field is combined with analysis of how the nation is conceived as an imagined community, and what values it strives to uphold to show how these values and concepts are institutionalised in its cultural policy and how this supports the legitimacy of the State as a nation-state. In the early seventies, when a general cultural policy was first established in Sweden, most of its fields were already institutionalised and bound by strong path dependencies, binding art policy to protecting universal aesthetic values within the state-framed nation and heritage policy to ethnic particularism while Church policy stood between universalism and ethnic particularism (which infected the relationship between Church and State). These contradictions were managed by strong borders between the fields. In the early seventies these were overlaid with a general cultural policy focused on universal civil values within the state-framed nation. Since then the conflict between Church and State has been defused and the norms of heritage policy have become closer to those of cultural policy at large by the claim that cultural heritage should be used to uphold civil values (e.g. democracy and tolerance). In the late nineties cultural policy has again become less integrated by new government initiatives with specific goals. Civil universal values remain dominant while concepts of the nation are increasingly multi-ethnic. / Genom jämförande analys av svensk statlig kulturpolitik (inklusive konstpolitik, kulturarvspolitik och religionspolitik) under riksdagsperioderna 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 undersöks relationen mellan kulturpolitiken och föreställningen om nationen som en homogen kulturell gemenskap som i vissa fall tänks inkludera dess innevånare och i andra fall en etnisk grupp. Nyinstitutionell analys av kulturpolitik som organisatoriskt fält kombineras med analys av hur nationen konceptualiseras som en föreställd gemenskap och vilka värderingar den upprätthåller för att visa hur dessa värden och koncept institutionaliseras i statens kulturpolitik och hur denna bidrar till att upprätthålla nationalstatens legitimitet. När en enhetlig kulturpolitik etablerades i Sverige i början av 1970-talet var de flesta av de ingående fälten redan låsta i sedan länge etablerade stigberoenden som band konstpolitiken till upprätthållandet av estetiska värden inom ramarna för en med utgångspunkt i staten definierad nation samtidigt som kulturarvspolitiken bundits vid etniskt partikularistiska nationskoncept och kyrkopolitiken slets mellan universalism och etnisk partikularism (vilket komplicerade kyrka-stat-relationen). Motsättningar hanterades genom kraftiga institutionella gränser mellan fälten. Till dessa fogades en övergripande kulturpolitik baserad på universella civila värden inom ramarna för den statsdefinierade nationen. Sedan dess har konflikten mellan kyrka och stat lösts upp och kulturarvspolitiken integrerats i den generella kulturpolitiken bl.a. genom organisatoriska reformer. I slutet av 1990-talet tycks trenden mot en allt mer integrerad kulturpolitik dock ha vänt bl.a. genom direkta men begränsade regeringsinitiativ. Den domineras fortfarande av universella civila värden, men också av alltmer mångetniska föreställningar om nationen.