The purpose of this essay is to analyse Søren Kierkegaard’s “Fear and Trembling”, Karl Jaspers “Philosophy of Existence” and Paul Tillichs “Systematic Theology part 2” on their stand on Christian existentialism. The method used in the analysis is Hermeneutic, which is a must, when reading and understanding these three philosophical works. The essay will also have a comparative approach to obtain depth in the conclusions. Another purpose is to link the conclusions of the essay to the school values and the school curriculum. The link will not be strong but a correlation will become visible. The conclusions of this essay will show that the three authors have similarities and differences. The three authors unite in the idea that the purpose of life is faith in the Christian God. But how to reach that faith differs; Kierkegaard writes that an infinite resignation is a must, so that faith in the absurd will bring you everything back. Jaspers writes that science is a mean to create a framework for every individual. The framework will give you a perception of existence but can’t be used to achieve Existenz. Existenz is the goal in the search for the truth of yourself and what being means. Tillich writes that the purpose of life is to return to your being of essence, which means how man was supposed to be before “the fall”. Tillich writes an ontological analysis of being.

No description available.

Thesis (Ph.D.)--Duquesne University, 2007. / Title from document title page. Abstract included in electronic submission form. Includes bibliographical references (p. 218-237) and index.

<p>Detta är en teoretisk uppsats med syftet att belysa relationen mellan mänskligt (språkligt) meningsskapande och beteende. Tre drifter stipuleras: kontroll (förutsägbarhet), socialitet (samhörighet), och motilitet (spontan rörelse). Utifrån dessa konstrueras en modell för meningsskapandet bestående av fyra s.k. egokomponenter (jaget, miget, existensen och essensen) som på olika sätt är kopplade till drifterna. Ett sekundärt syfte är att undersöka möjligheten att konstruera ett s.k. trialektiskt meningssamband där tre aspekter (figur, grund och bakgrund) samverkar för att göra omvärlden begriplig samtidigt som det ges möjlighet för att själva metoderna för meningsskapandet utvecklas som en sekundär effekt av dess egen verksamhet. Trialektiken diskuteras i ett separat kapitel och inkorporeras sedan med den övriga modellen. Det jag tycker mig finna är att relaterande (interpersonellt beteende) och resonerande (meningsskapande) utvecklas parallellt och skapar varandras förutsättningar, medan kontrollbehov och utvecklingspotential står i ett ömsesidigt motsatsförhållande, varför en pendling mellan kontroll och utveckling är nödvändig.</p>

<p>De flesta människor som är självdestruktiva i vårt samhälle får en diagnos ställd som understryker att de på ett eller annat vis är psykiskt sjuka, den vanligaste diagnosen är Borderline Personlighetsstörning. I denna studie ifrågasätts detta psykopatologiska perspektiv och istället ämnar jag undersöka om det går att bredda begreppet självdestruktivitet genom att använda ett existentiellt perspektiv. I grunden för studien återfinns teorier från Kierkegaard, May och Fromm vilka berör begrepp som ångest och frihet, två nyckelbegrepp i denna studie. Materialet är insamlat via intervjuer. Genom att använda hermeneutik som analysmetod har uppsatsförfattaren haft möjlighet att använda sin förförståelse i ämnet och via den hermeneutiska cirkeln tolkas materialet. Resultatet speglar de självdestruktivas inre upplevelser av kampen mot ångesten. De söker en identitet men låg självkänsla och tron att de behöver de destruktiva handlingarna för att överleva slår ständigt undan benen för dem. Att ha utgångspunkten i existentialism bidrar till att människan och hennes existentiella frågor får stå i fokus. Genom att ha tilltro till människors egen förmåga att ta sig ur sin problematik skapas en alternativ behandling. Istället för att, som i det psykopatologiska perspektivet, ställa en determinerande diagnos på människan kan man i det existentiella perspektivet lägga mer ansvar på människan och utveckla henne genom att våga se det friska och sunda.</p>

Detta är en teoretisk uppsats med syftet att belysa relationen mellan mänskligt (språkligt) meningsskapande och beteende. Tre drifter stipuleras: kontroll (förutsägbarhet), socialitet (samhörighet), och motilitet (spontan rörelse). Utifrån dessa konstrueras en modell för meningsskapandet bestående av fyra s.k. egokomponenter (jaget, miget, existensen och essensen) som på olika sätt är kopplade till drifterna. Ett sekundärt syfte är att undersöka möjligheten att konstruera ett s.k. trialektiskt meningssamband där tre aspekter (figur, grund och bakgrund) samverkar för att göra omvärlden begriplig samtidigt som det ges möjlighet för att själva metoderna för meningsskapandet utvecklas som en sekundär effekt av dess egen verksamhet. Trialektiken diskuteras i ett separat kapitel och inkorporeras sedan med den övriga modellen. Det jag tycker mig finna är att relaterande (interpersonellt beteende) och resonerande (meningsskapande) utvecklas parallellt och skapar varandras förutsättningar, medan kontrollbehov och utvecklingspotential står i ett ömsesidigt motsatsförhållande, varför en pendling mellan kontroll och utveckling är nödvändig.

De flesta människor som är självdestruktiva i vårt samhälle får en diagnos ställd som understryker att de på ett eller annat vis är psykiskt sjuka, den vanligaste diagnosen är Borderline Personlighetsstörning. I denna studie ifrågasätts detta psykopatologiska perspektiv och istället ämnar jag undersöka om det går att bredda begreppet självdestruktivitet genom att använda ett existentiellt perspektiv. I grunden för studien återfinns teorier från Kierkegaard, May och Fromm vilka berör begrepp som ångest och frihet, två nyckelbegrepp i denna studie. Materialet är insamlat via intervjuer. Genom att använda hermeneutik som analysmetod har uppsatsförfattaren haft möjlighet att använda sin förförståelse i ämnet och via den hermeneutiska cirkeln tolkas materialet. Resultatet speglar de självdestruktivas inre upplevelser av kampen mot ångesten. De söker en identitet men låg självkänsla och tron att de behöver de destruktiva handlingarna för att överleva slår ständigt undan benen för dem. Att ha utgångspunkten i existentialism bidrar till att människan och hennes existentiella frågor får stå i fokus. Genom att ha tilltro till människors egen förmåga att ta sig ur sin problematik skapas en alternativ behandling. Istället för att, som i det psykopatologiska perspektivet, ställa en determinerande diagnos på människan kan man i det existentiella perspektivet lägga mer ansvar på människan och utveckla henne genom att våga se det friska och sunda.

Thesis (Ph. D.)--University of Wisconsin--Madison, 2001. / Includes bibliographical references (p. 193-205). Also available on the Internet.

Thesis (diblūm dirāsāt ʻulyá)--Jāmiʻat al-Rūḥ al-Qudus-al-Kislīk, 1978. / Includes bibliographical references (p. 227-229).

Denna kvalitativa undersökning handlar om elevers tankar och tolkningar utifrån läsningen av novellen ”Det osynliga barnet” av Tove Jansson. Denna aktionsforskning är genomförd som en del av vår egen undervisning på två skolor. Vi använder existentialismen och utvecklingspsykologins teorier för att närma oss högstadieelevernas egna livsfrågor och tolka deras resonemang. Arbetet baseras på elevsamtal i form av fokusgrupper samt elevuppsatser, som ett sätt att få syn på elevers inre tankar. Analysen av resultaten visar på att eleverna har många funderingar kring existentiella frågor och att de resonerar, filosoferar och tolkar novellen i relation till sina egna erfarenheter av vad osynlighet och synlighet är. Eleverna berättar i relation till sig själv och andra om sin syn på människan och de val hon ställs inför.