Den här uppsatsen handlar om facilitatorns roll och yrkeskunnande. En roll som är relativt ny och för de flesta fortfarande helt obekant. Facilitatorn anlitas för att underlätta för grupper att föra samtal och dialog, men också för att gemensamt reflektera. Viktiga förutsättningar för att hitta formerna för fruktbara samarbeten, vilket står högt på många organisationers agendor idag.   I uppsatsen redogör jag inledningsvis för den möteskultur som råder inom organisationer idag. En kultur där medarbetare och chefer avsätter mycket tid i möten som vare sig ger dem själva, organisationen eller samhället något av värde. Det är många gånger envägskommunikation eller förmedling av information. I en tidsanda som ställer höga krav på rationaliseringar och effektivseringar har det dessvärre också blivit så, att tiden för samtal och genuina dialoger succesivt har reducerats till förmån för ökad kommunikation i olika digitala kanaler, inte misnt e-mail och sociala medier. Jag vill hävda att vi människor behöver träffas och samtala för att nå en gemensam och fördjupad förståelse för varandra och våra olika sakfrågor. Vad händer på sikt om vi inte ges möjlighet till gemensam reflektion? Hur ska vi kunna samarbeta om vi inte lär känna varandra och de förutsättningar som råder?   I inledningen redogör jag även för delar av den kunskapsteori som finns kopplat till ämnesområdet yrkeskunnande och teknologi, men också för min mission – att återerövra samtalet som en viktig arbetsmetod. Uppsatsen är skriven i essäistisk stil och det empiriska materialet kommer från de texter jag själv har författat under masterutbildnignens två år då dialogseminariemetoden tillämpats, men också från den dialogseminarieserie som jag själv har genomfört med sex andra facilitatorskollegor. Tillsammans har vi börjat utforska vår gemensamma profession och det yrkeskunnande som vi representerar.   Facilitatorns yrkeskunnande är mångfacetterat och svårfångat, men handlar i mångt och mycket om att vara öppen för människors olikheter. Se dem som berikande. Vara krockfrämjande. Bejaka olika perspektiv och infallsvinklar på saker och ting. Inte vara rädd för att konfrontera. Facilitatorn jobbar med olika tempoväxlingar och har en mängd olika metoder och tekniker till sitt förfogande för att möta olika problemställningar. Planerat eller improviserat. Det finns tydliga analogier med teatern, men också med läkar- och läraryrket. Det handlar om att skapa spänningar och väcka känslor hos deltagarna. Och sedan ta hand om och förvalta de känslor som väckts. Som facilitator blir man aldrig fullärd. Alla grupper är olika och varje ny mötessituation bjuder på nya utmaningar.   För mig känns det som att resan mot bättre vetande precis har börjat. I mina texter kan jag skönja en utveckling över tid, men det finns otaliga gator kvar att utforska. Jag är fortsatt nyfiken och jag vet bestämt att jag vil fortsätta att fördjupa mina kunskaper om facilitatorns yrkeskunnande och gärna då med dialogseminariet som fortsatt forskningsmetod. / This thesis explores the role and skills of a professional facilitator. A facilitator is hired to facilitate meetings and other group processes trough dialogue, conversations and active participation, with the purpose of makig reflection and collaboration within and between organisations possible.