Den här uppsatsen använder essä som kvalitativ metod för att undersöka ett dilemma som utspelar sig i flera gestaltade berättelser utifrån mina egna erfarenheter. De beskriver de dokumentationskrav i förskolans läroplan som påverkar mig. Jag granskar där några av de svårigheter som jag har mött i dokumentationsarbetet som finns på förskolan, såsom svårigheten med att vara emotionellt närvarande med barnen, samtidigt som jag dokumenterar. Jag använder mig av den hermeneutiska cirkeln för att få en mer nyanserad bild av dilemmat. Syftet med den här essän är att undersöka pedagogens förhållningssätt till dokumentationsarbetet och hur det påverkar barnen. De frågor jag ställer i uppsatsen handlar om dokumentationens syfte, barns inflytande, det etiska förhållningssättet till barns livsvärldar och pedagogens närvaro i dokumentationsprocessen. Jag belyser frågeställningarna genom att lyfta den pedagogiska dokumentationen som grund för ett gemensamt reflektionsarbete, som också fokuserar på barns inflytande och medverkan. Jag reflekterar även över pedagogens etiska förhållningssätt i dokumentationsarbetet, barnens integritet och livsvärldar. Min uppsats kommer diskutera det maktutövande som den vuxne har utifrån sin position, se till omdömesförmågan och fronesis som pedagogen behöver för att förstå hur man ska handla klokt och se saker från flera perspektiv. Även pedagogens närvaro och praktiska kunskap i dokumentationssituationerna samt reflektionens nödvändighet för att förändra det egna förhållningssättet och möta barnen på ett klokt sätt i de dokumentationssituationer som uppkommer i förskolans vardag. / This paper uses essay as a qualitative method to investigate a dilemma which takes place in multiple portrayed stories based on my own experiences. These stories describe how the documentation requirements in the preschool curriculum affect me. I review some of the difficulties that I have experienced within the process of documentation at the preschool, such as the difficulty to be emotionally present with the children while simultaneously documenting. I rely on the hermeneutic circle to present a more nuanced picture of the dilemma. The purpose of this essay is to examine the preschool pedagogue´s approach to documentation and how it in turn affects the children. The questions I ask in this essay concern the purpose of documentation, the influence of the children, the ethical approach to children's life worlds and the presence of the preschool pedagogue in the documentation process. I will highlight the issues by raising pedagogical documentation as a common ground for reflection work, which also focuses on the influence and involvement of the child. I also reflect over the preschool pedagogue´s ethical approach to documentation work as well as the children's integrity and life worlds. My essay will discuss how adults exert power based on their position, view the ability to reflect and make use of fronesis which is needed for the preschool pedagogue to understand how to act wisely and see things from multiple perspectives. The pedagogue’s ability to be emotionally present with the children and ability to make use of practical experience with regard to documentation coupled with pedagogue’s ability to reflect over situations are necessary factors for reevaluating a pedagogical approach.

Den här uppsatsen handlar om facilitatorns roll och yrkeskunnande. En roll som är relativt ny och för de flesta fortfarande helt obekant. Facilitatorn anlitas för att underlätta för grupper att föra samtal och dialog, men också för att gemensamt reflektera. Viktiga förutsättningar för att hitta formerna för fruktbara samarbeten, vilket står högt på många organisationers agendor idag.   I uppsatsen redogör jag inledningsvis för den möteskultur som råder inom organisationer idag. En kultur där medarbetare och chefer avsätter mycket tid i möten som vare sig ger dem själva, organisationen eller samhället något av värde. Det är många gånger envägskommunikation eller förmedling av information. I en tidsanda som ställer höga krav på rationaliseringar och effektivseringar har det dessvärre också blivit så, att tiden för samtal och genuina dialoger succesivt har reducerats till förmån för ökad kommunikation i olika digitala kanaler, inte misnt e-mail och sociala medier. Jag vill hävda att vi människor behöver träffas och samtala för att nå en gemensam och fördjupad förståelse för varandra och våra olika sakfrågor. Vad händer på sikt om vi inte ges möjlighet till gemensam reflektion? Hur ska vi kunna samarbeta om vi inte lär känna varandra och de förutsättningar som råder?   I inledningen redogör jag även för delar av den kunskapsteori som finns kopplat till ämnesområdet yrkeskunnande och teknologi, men också för min mission – att återerövra samtalet som en viktig arbetsmetod. Uppsatsen är skriven i essäistisk stil och det empiriska materialet kommer från de texter jag själv har författat under masterutbildnignens två år då dialogseminariemetoden tillämpats, men också från den dialogseminarieserie som jag själv har genomfört med sex andra facilitatorskollegor. Tillsammans har vi börjat utforska vår gemensamma profession och det yrkeskunnande som vi representerar.   Facilitatorns yrkeskunnande är mångfacetterat och svårfångat, men handlar i mångt och mycket om att vara öppen för människors olikheter. Se dem som berikande. Vara krockfrämjande. Bejaka olika perspektiv och infallsvinklar på saker och ting. Inte vara rädd för att konfrontera. Facilitatorn jobbar med olika tempoväxlingar och har en mängd olika metoder och tekniker till sitt förfogande för att möta olika problemställningar. Planerat eller improviserat. Det finns tydliga analogier med teatern, men också med läkar- och läraryrket. Det handlar om att skapa spänningar och väcka känslor hos deltagarna. Och sedan ta hand om och förvalta de känslor som väckts. Som facilitator blir man aldrig fullärd. Alla grupper är olika och varje ny mötessituation bjuder på nya utmaningar.   För mig känns det som att resan mot bättre vetande precis har börjat. I mina texter kan jag skönja en utveckling över tid, men det finns otaliga gator kvar att utforska. Jag är fortsatt nyfiken och jag vet bestämt att jag vil fortsätta att fördjupa mina kunskaper om facilitatorns yrkeskunnande och gärna då med dialogseminariet som fortsatt forskningsmetod. / This thesis explores the role and skills of a professional facilitator. A facilitator is hired to facilitate meetings and other group processes trough dialogue, conversations and active participation, with the purpose of makig reflection and collaboration within and between organisations possible.

This thesis discusses how to enhance the public discussion of moral and political questions. Enhancing public ‘deliberation’ is desirable since it provides citizens with influence, it enables coming to an understanding, and it ensures legitimacy. The concept of ethico-political judgment, with its two conditions, is elaborated on as an ideal that suggests how we should deliberate. In order to understand how we actually deliberate, an empirical inquiry into the public discourse on prenatal diagnosis and screening in the Netherlands and Sweden is conducted. On the basis of Kant’s ethics and his theory of the faculty of judgment, the two conditions for public deliberation are developed. These conditions are the giving of and asking for normative reasons as well as aiming at impartiality of judgment. Normative reasons are prescriptive, universal, and internal and these are related to Kant’s ethics. Impartiality is related to Kant’s ‘enlarged thought’, to think from the standpoint of others, as well as Kant’s practical philosophy. We need to think from the standpoints of others in order to consider whether or not the principle of our action applies to all. Four thematic foci in the public discourse on prenatal diagnosis are investigated – the unborn life, attitudes toward the disabled, implications of new choices, and the limits of medicine. The conclusion is that – if we wish to enhance public deliberation on the basis of the two conditions of ethico-political judgment – we should deal with both interpretive differences over universal principles (such as respect for autonomy and human dignity) and varying representations of ‘the other’ (such as the fetus, disabled persons, mothers-to-be, and future parents). / I denna avhandling diskuteras hur offentlig diskussion kring moraliska och politiska frågor kan intensifieras. Att intensifiera offentlig diskussion är önskvärt för att ge medborgare inflytande, för att främja förståelse och för att skapa legitimitet. Begreppet etisk-politisk bedömning utvecklas som ett ideal för hur vi bör diskutera. För att undersöka hur vi faktiskt diskuterar görs en empirisk undersökning av det offentliga samtalet om fosterdiagnostik i Nederländerna och Sverige. Med utgångspunkt i Kants etik och hans teori om omdömesförmågan utvecklas två villkor för offentlig diskussion. Dessa villkor är att ge och efterfråga normativa skäl och att sträva efter opartiskhet av omdömesförmågan. Normativa skäl är preskriptiva, universella och interna. Begreppet utvecklas utifrån Kants etik. Opartiskhet baseras på Kants ’utvidgade tänkande’: att tänka utifrån andras perspektiv. Denna idé relateras till Kants praktiska filosofi. Det ’utvidgade tänkandet’ innebär att vi tar ställning till om principen som vi väljer för en handling gäller alla. Fyra teman i det offentliga samtalet om fosterdiagnostik analyseras – det ofödda livet, attityder gentemot handikappade, implikationer av nya val och den medicinska praktikens gränser. Slutsatsen är att om vi önskar intensifiera offentlig diskussion med utgångspunkt i de två villkor som utvecklas, bör vi ta itu med tolkningsskillnader när det gäller universella principer (som respekt för autonomi och människovärde) samt olika representationer av ’den andra’ (som fostret, handikappade, gravida kvinnor och blivande föräldrar).