Frågan om parternas hävningsrätt vid aktiebolagsförvärv behandlas sparsamt i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen. Den allmängiltiga uppfattningen är att parterna vid aktiebolagsförvärv själva bör reglera hävningsrätten i aktieöverlåtelseavtalet, eftersom de dispositiva lagregler som står till parternas förfogande består av 1990 års köplag (1990:931), vars tillämpning i regel anses illa lämplig vid aktiebolagsförvärv. Även om parterna avtalar bort den dispositiva köplagen och reglerar hävningsrätten i aktieöverlåtelseavtalet, riskerar parterna fortfarande att de allmänna köprättsliga principerna på området anses tillämpliga vid situationer som lämnats oreglerade av parterna. Dessutom anses köprättsliga och avtalsrättsliga principer, som ligger till grund för ovan nämnda lag, alltjämt tillämpliga vid en tolkning av parternas aktieöverlåtelseavtal. Denna masteruppsats redogör för och undersöker parternas hävningsrätt till följd av avtalsbrott, med beaktande av de allmänna köprättsliga reglerna på området, men med hänsyn till de specifika omständigheter som föreligger vid aktiebolagsförvärv. Arbetet har visat sig vara mer omfattande än planerat och en bidragande anledning till detta har varit att det inom ämnet saknas tydliga riktlinjer såväl för parternas förpliktelser som för avtalsbrott, men framför allt för hävningsrätten – arbetet kan på så vis liknas vid att gå från tunn is ut till ännu tunnare is, alltmer ju längre arbetet framskridit. De källor som finns angående aktiebolagsförvärvsrätt tenderar att lyfta fram och behandla det som i de flesta fall redan är klart för parterna, exempelvis parternas garantiförpliktelser och garantibrister, medan andra företeelser såsom abstrakt standard och säljarens upplysningsplikt behandlas sparsamt eller inte alls, vilket även gjort behandlingen av dessa företeelser särskilt besvärligt. Härtill tenderar doktrin att frånse från M&A försäkringen, vilket onekligen är intressant, eftersom försäkringen liksom garantiskrivningar, påverkar riskplaceringen vid aktiebolagsförvärv och även kan visa sig ha inverkan vid hävningspåföljdsbedömningen. Min förhoppning är att uppsatsen i vart fall kan tjäna till att synliggöra de skrymslen och jämförelser som inte tidigare gjorts vad gäller parternas förpliktelser utanför aktieöverlåteseavtalet och vad gäller parternas hävningsrätt vid försäkrade aktiebolagsförvärv samt belysa betydelsen av de allmänna avtalsrättsliga köprättsliga principerna på området, liksom behovet av en djupare diskussion och analys av dessa vid aktiebolagsförvärv.

Det finns en reglerad företeelse som kallas dubbelförsäkring. Dubbelförsäkring är reglerad i 6 kap. 4 § försäkringsavtalslagen (FAL) och avser en situation när samma intresse är försäkrat mot samma risk av flera försäkringsgivare. Samma intresse är ett omdiskuterat rekvisit eftersom det inte är klarlagt vilket intresse som ska anses vara samma. Det har således uppstått oenigheter i frågan huruvida två eller fler olika försäkringstagare kan ha försäkrat samma intresse, alltså vara dubbelförsäkrade. Jag har kommit fram till två eller fler försäkringstagare kan vara dubbelförsäkrade, detta har jag kommit fram till genom att ha undersökt olika rättskällor som förklarar begreppen intresse, samma intresse och dubbelförsäkring. Slutsatsen speglar hur FAL har tillämpats i praktiken, i underrättspraxis och i rättspraxis, samt hur dubbelförsäkringens innebörd har uppfattats av försäkringsbolagen. Emellertid finns det delar av dubbelförsäkringsreglerna i FAL som indikerar att flera försäkringstagare inte kan vara dubbelförsäkrade, vilket är en svaghet i lagstiftningen. Enligt 6 kap. 4 § FAL ska de försäkringsbolag som har dubbelförsäkrat ett försäkringsfall i en dubbelförsäkringssituation dela på skyldigheten att utge försäkringsersättning. Uppdelningen av ansvaret ska enligt FAL ske i förhållande till det ansvarsbelopp som de har åtagit sig enligt försäkringsvillkoren. Denna reglering är dispositiv och försäkringsbolagen kan avtala om hur ansvaret att utge försäkringsersättningen ska fördelas i samband med att en dubbelförsäkringssituation förekommer. Dubbelförsäkringsöverenskommelsen (DÖ) är ett exempel på ett sådant avtal; när försäkringsbolag har avtalat om en annan uppdelning av ansvaret att utge försäkringsersättning i en dubbelförsäkringssituation. DÖ är specifikt anpassad till dubbelförsäkringssituationer när flera försäkringstagare är dubbelförsäkrade. Till följd av ovan nämnda brist i FAL har jag i uppsatsen gett förslag på hur FAL skulle kunna förändras genom att införa regleringen om uppdelningen av ansvaret enligt DÖ som en ny del av FAL:s dubbelförsäkringsreglering. Det skulle innebära att FAL även skulle vara anpassad att reglera dubbelförsäkringssituationer där två eller fler försäkringstagare är dubbelförsäkrade utan att det uppstår motstående intressen.

Tidigare studier har påvisat skillnader mellanmän och kvinnors riskbenägenhet. Syftet för detta arbete är att studerakönsskillnader för ett faktiskt sakförhållande. De hypoteser som formuleratsämnar undersöka hur variabeln kvinna påverkar sannolikheten att inneha en vissförsäkringsomfattning för bilar eller välja en hög kontra låg självrisk. Istudien används en linjär sannolikhetsmodell vilken appliceras på data medinformation om bilförsäkringsomfattning för ett försäkringsbolag som ärverksamt i Kronobergs län i södra Sverige. Resultatet av studien är att detförekommer skillnader mellan män och kvinnors sannolikhet att inneha delkaskosamt kaskoförsäkring där kvinnor har större benägenhet att inneha respektiveförsäkringsomfattning. Detta indikerar att kvinnor i större utsträckning ärriskavvikande än män. Vidare påvisas det att individer i takt med stigandeålder blir mer riskavvikande.

Att företag skyddar sin verksamhet med hjälp av olika försäkringslösningar är idag vanligt. Syftet med försäkringen är att inbringa en trygghet för försäkringstagaren mot oönskade händelser. Följden blir att försäkringen är viktig ur ett socialt och samhällsekonomiskt perspektiv, särskilt då en inträffad skada kan innebära stora ekonomiska följder. Dock förekommer det fall där försäkringstagaren nekas ersättning. Anledningen kan vara att försäkringsgivaren tolkar försäkringsavtalet till försäkringstagarens nackdel. Hur man tolkar ett försäkringsavtal är därför av stor vikt med anledning av försäkringstagarens behov av trygghet och förutsägbarhet. Tolkningen av försäkringsavtal finns inte behandlat omfattande i svensk rättspraxis. Underlag för vad gäller tolkningen av individuella avtal finns det desto mer av både i rättspraxis och i doktrin. Uppsatsens syfte är att utreda om man vid tolkningen av försäkringsavtal kan tillämpa samma tolkningsmetoder som vid individuella avtal enligt svensk rättspraxis. Syftet med uppsatsen har genomförts genom en studie av relevanta rättskällor som utrönar de tolkningsmetoder som används vid individuella avtal i komparitet med de tolkningsmetoder som används vid försäkringsavtal. Komparationen mellan tolkningsmetoderna har frambringat en konkret slutsats om vilka skillnader som existerar. Skillnaderna talar för att tolkningsförfarandet vad gäller individuella avtal respektive försäkringsavtal bör särskiljas. Följden blir att det måste finnas en viss försiktighet med att förespråka ett enda tolkningsförfarande för samtliga avtal. Att tolkningsförfarandet bör särskiljas kan dock skapa svårigheter. Detta särskilt då individuella avtal samt försäkringsavtal kan vara av skiftande slag.

2006 trädde en ny försäkringsavtalslag i kraft. Den nya försäkringsavtalslagen innebar bland annat vissa förändringar i försäkringstagarens upplysningsplikt. På grund av de stora konsekvenser som följer av en brist i upplysningsplikten är det av yttersta vikt att parterna vid tecknandet av ett försäkringsavtal vet om vad som gäller. Denna uppsats utreder vad som utgör gällande rätt rörande upplysningsplikten vid tecknandet av företagsförsäkringar. Uppsatsen analyserar såväl upplysningspliktens omfattning som vilka eventuella rättsföljder som kan bli aktuella vid ett brott mot upplysningsplikten. Upplysningsplikten kan delas in i två separata delar vad gäller företagsförsäkringar. Det finns dels en passiv upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att svara på frågor och lämna de upplysningar som försäkringsgivaren begär om de är av betydelse för såväl den faktiska försäkringsgivarens riskbedömning som för risken eller en eventuell skadas storlek. Det finns även en spontan upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att upplysa försäkringsgivaren om förhållanden som för en försäkringstagare i allmänhet förstår är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. För att upplysningsplikten ska få några rättsföljder krävs det även att försäkringstagaren åsidosatt sin upplysningsplikt antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet. För att försäkringstagaren ska kunna anses ha handlat oaktsamt krävs att denne borde insett att den lämnade eller förtigna uppgiften var felaktig eller ofullständig. De eventuella rättverkningarna som aktualiseras vid brott mot upplysningsplikten är antingen ogiltighet, om försäkringstagaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, nedsättning enligt prorataregeln, eller om avtalet stadgar det, nedsättning enligt kausalitetsregeln. Dessutom har försäkringsgivaren rätt att säga upp avtalet. / In 2006 a new law governing insurance contracts went into force. The new law brought among other things a few changes regarding what the insurance takers has to inform the insurance companies about when they want to buy insurance. This essay clarifies the current legal situation regarding this duty. The essay analysis both the extent of the duty as well as the legal consequences one might face if the duty is not fulfilled. The information an insurance taker is forced to give to the insurance company can be divided into two separate groups. The first group contains the kind of information that has been requested by the insurance company. In this case the insurance taker has to give the information to the company if the information is important for the company while calculating the risk. The second group contains the information the insurance taker has to give to the insurance company even if it does not request it. In this case the insurance taker has to inform the insurance company of circumstances that for an ordinary insurance taker are of obvious importance for the risk calculation. In order for there to be any consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled there has to have been some kind of carelessness from the insurance taker. In effect this means that the insurance taker is only obliged to inform the insurance company about circumstances it should have known. There are four possible consequences for the insurance taker when this duty is not fulfilled. If it would be in conflict with belief an honor to invoke the contract or if there has been actions equivalent to fraud the contract is deemed void. In other cases the insurance payment is reduced in accordance to the pro rata principle or by the principle of causality. The insurance company also has the right to give notice of dismissal of the contract.

No description available.

The purpose of this report is to predict annual insurance data with quarterly data as predictors and to evaluate its accuracy against other naive prediction models. A relationship is discerned between the two data categories and the interest goes beyond publication frequency as there is a fundamental difference between quarterly and annual data. The insurance industry organization Insurance Sweden publishes quarterly data that contain all insurance events reported while the annual data only contain insurance events which led to disbursement from the insurance companies. This discrepancy shows to be problematic when predicting annual outcomes. Forecasts are estimated by ARIMA models on short time series and compared with classic linear regression models. The implied results from all insurance subcategories in traffic, motor vehicles and household- and corporate insurance are that, in some cases, prediction using linear regression on quarterly data is more precise than the constructed naive prediction models on annual data. However, the results vary between subcategories and the regression models using quarterly data need further improvement before it is the obvious choice when forecasting annual number of events that led to disbursements from the insurance companies.

Att fela är mänskligt, att framhärda i felaktighet djävulskt. Empiri visar att klagomål sällan rapporteras i svenska försäkringsbolag trots att data visar att kunderna inte är helt nöjda med tjänsternas utformning. Syftet med denna kandidatuppsats är att bidra till en förklaring hur aktuell praktik inom klagomålshantering i svenska försäkringsbolag skiljer sig ifrån best practice genom att titta på motivationsfaktorer bland frontlinjeanställda. Vi använder oss av teoretiska perspektiv inom klagomålshantering, service recovery och Vrooms förväntansteori för motivation. En kvalitativ metod har tillämpats för att samla empiriska data från klagomålsansvariga och frontlinjeanställda genom semistrukturerade intervjuer. Sedan har denna data analyserats med hjälp av en för studien konstruerad modell. Studien är abduktiv då vi jämför teorin med empirin. Genom studien har ett antal upptäckter gjorts. En av dessa är att anställda i frontlinjen prioriterar customer recovery på grund av en stark motivation till att genom kundmötet gemensamt skapa värde med kunden. En annan är att dessa anställda agerar som interna kunder i organisationerna och prioriterar customer recovery före process recovery på grund av otillräcklig employee recovery.

<p>Produktansvar är det ansvar en tillverkare, säljare eller någon annan har för skada som uppkommer genom en levererad produkts skadebringande egenskaper. Enligt gällande rätt kan en säljare bli ansvarig gentemot en kommersiell köpare i Sverige för produktskador på två grunder, dels culpa, dels garanti. Garantiansvar innebär att en säljare blir strikt ansvarig för skadan, om han på ett eller annat sätt har garanterat att den levererade varan inte skall ge upphov till några skador. Vad som kan rymmas inom en säljares garantiansvar är oklart, det finns i dagsläget inga fastställda regler för när en säljare kan bli ansvarig till följd av garanti men genom praxis kan man utläsa att den kan vara både uttrycklig och underförstådd.</p><p>Enligt min mening finns det två – eventuellt tre – slags underförstådda garantiförpliktelser. Den ena är då säljaren garanterar att varan kan användas till ett visst angivet ändamål. Exempel på sådana garantier, vilka jag kallar instruktionsfelsgarantier, kan spåras relativt tydligt i praxis. Den andra är då säljaren levererat en vara med andra egenskaper än de som köparen uttryckligen efterfrågat. Även i fall av denna art har man bedömt att säljaren skall ha ett garantiansvar. Den tredje, och svagaste garantiförpliktelsen som man kan hävda föreligger utgörs av de fall då säljaren sålt varan under en viss beteckning och att varan sedan visar sig avvika från denna.</p><p>Utvidgningen av garantiansvaret medför konsekvenser för skadevållaren då han i egenskap av försäkringstagare i sin tur inte kan få ersättning ur sin ansvarsförsäkring. Trots att utsikterna att kräva en part längre bak i distributionskedjan ofta är goda, finns det emellertid en viss risk att kostnaderna stannar hos en säljare vars agerande inte varit det "egentliga" upphovet till skadan. Garantiundantaget medför inte bara konsekvenser för säljaren, utan indirekt även för köparen. I och med garantiansvarets utvidgning riskerar garantifiktionerna närma sig culpaansvaret på ett sätt som gör att de likväl, eller rentav hellre, åberopas och tillämpas. För köparens del innebär en sådan utveckling att hans utsikt att faktiskt få betalt för sin skada, äventyras om säljaren av denna anledning inte får ersättning ur sin ansvarsförsäkring.</p> / <p>Product liability is the liability held by a producer, seller or third party for the damage his products inflict on others. According to present/existing law a seller can be liable to a commercial buyer in Sweden for product damage on two counts: culpa and guaranty. Guaranty liability means that a seller is strictly liable for any damages if the seller in any way has guaranteed the harmlessness of the product. The precise standard for imposing guaranty liability on a seller is not codified in the law, but it can be inferred through case law that a guarantee can be either explicit or implied.</p><p>There are two – possibly three – types of implied guarantees. One is when the seller guarantees that the product can be used for a certain specified purpose. Evidence of these guarantees, which I call “instructional defect guarantees,” is found throughout the case law. The second type of implied guarantee is when the seller delivers a product with different characteristics than those expressly asked for by the buyer. The third and weakest type of guaranty occurs when the seller sells the product under a label that designates certain characteristics and the product later proves not to meet the wording on the label.</p><p>The extension of guaranty liability to these kinds of implicit guarantees results in negative consequences for a seller who causes harm, because in his capacity as policy holder, he will not be compensated by third-party insurance for the damages he pays. Although he will have a good possibility to claim that the damage was caused by a party further back in the distribution chain, there is still a risk that the cost will remain on the seller, even if he is not the one who actually caused the damage. The extension results in consequences not only for the seller but, indirectly, also for the buyer. With the extension of guaranty liability the guaranty risk to nearer the culpa in a way that makes it more likely to be invoked than culpa. For the buyer this means that his chance of being compensated for the damage suffered is jeopardized if the seller in this situation does not receive compensation from his third party insurance.</p>

<p>I en försäkringsavtalssituation har försäkringstagaren dels en huvudförpliktelse att betala försäkringspremien, dels ett antal biförpliktelser att ta hänsyn till för att försäkringsersättning skall komma att utbetalas. En av dessa biförpliktelser är räddningsplikten, vilken skall beaktas vid ett eventuellt försäkringsfall. Räddningsplikten innebär att den försäkrade åtar sig, genom avtalsingåendet, ett visst ansvar för att efter förmåga ingripa när ett försäkringsfall har inträffat eller befaras vara omedelbart förestående. Passivitet i dessa situationer kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen. Räddningsplikten kommer till uttryck i 4 kap. 7 § samt 8 kap. 13 § FAL. Vid uppfyllelse av räddningsplikten kan den försäkrade vara tvungen att vidta räddningsåtgärder. Om den försäkrade i försäkringsfallet lyckas begränsa skadan kan ersättning betalas ut även för de extra kostnader som har drabbat den försäkrade vid begränsningen av skadan. Kostnaderna för dessa räddningsåtgärder ersätts enligt 6 kap. 5 § samt 8 kap. 13 § FAL. I denna uppsats diskuteras vilka begränsande åtgärder som bör vidtas för att räddningsplikten skall anses vara uppfylld och hur snabbt dessa åtgärder bör vidtas. Vidare diskuteras vilket syftet räddningsplikten har och vem som skall uppfylla plikten. Utöver detta diskuteras motiven bakom regeln om ersättning för räddningskostnader och vad som grundar rätten till ersättning för räddningskostnader.</p>