Denna uppsats är en textanalytisk studie som studerar artisten Håkan Hellströms låttexter. Texterna i fokus är från två olika album från olika delar av hans karriär. Detta i syftet att utifrån tematiken, influenserna och den klingande texten visa vad texterna representerar i olika delar av Hellströms liv. Metoderna som har använts vid analys av texterna har utgått från begreppen närläsning, fonotext och intertextualitet där närlyssning och närläsning har varit den huvudsakliga metoden för att få fram material ur texterna. Konklusionerna av denna studie är att Hellström skildrar ämnen i respektive album som är relevanta för den aktuella plats i livet han är i samt att metoderna i låtskrivandet har visat sig sammanfattningsvis vara att använda liknande metaforer för att beskriva olika ämnen, intertextualitet används som en konstnärlig metod och att Hellströms karaktäristiska bräckliga röst är den huvudsakliga kärnan i förmedlandet av texterna.

När Svenska Akademien år 2016 tilldelade Bob Dylan nobelpriset i litteratur väcktes en enorm debatt i svenska tidningar rörande frågan ifall priset kan tilldelas en musiker och ifall låttexten går att betrakta som litteratur. I denna uppsats undersöks vilka argumenten i debatten var för och emot låttexten som litteratur. Utöver detta analyseras även vilka litteraturideal debattörerna baserade sina argument på. Materialet för studien är artiklar ur svenska tidningar publicerade år 2016-2018 och debatten analyseras med hjälp av den franske sociologen Pierre Bourdieus fältteori för att påvisa hur det litterära fältets aktörer reagerade på Akademiens val av Dylan och en textform utanför det konventionella litteraturbegreppet. Studiens resultat visar att det i debatten förekom åtta argument för eller emot att Bob Dylans låttexter är litteratur. De till priset negativt inställda kritikerna menade att hindren för låttexten att vara litteratur är dess beroende av sin ljudande form, dess stora popularitet och publikframgång, den separata marknaden och de säregna marknadsförutsättningarna för låttexter gentemot den konventionella litteraturen. De positiva kritikerna menade istället att låttexten är litteratur på grund av likheten med antikens och romantikens lyrik och poesi, intertextualiteten och likheten med modernismen, dess estetiska kvalitéer och rim, samt dess emancipatoriska innehåll. Utöver detta påvisar undersökningen att Svenska Akademiens val av Bob Dylan tolkades av tidningarnas kulturskribenter som att institutionen försökte bredda litteraturbegreppet till att även innefatta låttexter.  För att försvara det litterära fältets autonomi användes strategier av de positiva kritikerna som att försöka förknippa Dylan med litterärt kapital och låttexterna med konsekrerade verk ur den västerländska kanon. De negativa kritikerna anklagade Svenska Akademiens val för att vara för kommersiellt samt hänvisade till värnandet om det skrivna ordet och den smala kulturen. Avslutningsvis ges låttexter och det litteratursamhälle som omgärdar dem som förslag på forskningsobjekt för framtida litteratursociologisk forskning.