Truppgymnastik (eng. teamgymnastics) är en mycket populär form av gymnastik vars ursprung finns i Skandinavien. Idag finns det runt 20,000 tävlingslicensierade trupp-gymnaster i Sverige. Fot/fotled är de kroppsdelar som är mest utsatta för skador inom idrotten. Syftet var att undersöka skadeincidens och skadetillfälle av fotledsdistorsioner de tre månaderna innan och under en svensk juniortävling 2011 i kvinnlig truppgymnastik. Ytterligare syfte var att undersöka om uppvärmning och/eller styrketräning för fot/fotled minskar skadeincidensen. Uppsatsen var en retrospektiv deskriptiv studie, där nitton kvinnliga juniorlag inom truppgymnastik blev tillfrågade att delta i studien. Huvudledarna fick svara på ett frågeformulär om idrottsskador samt fotledsdistorsioner. Antal inkluderande lag var nio. Undersökningen resulterade i en låg skadeincidens (3,5 %) för fotledsdistorsioner i jämförelse med tidigare forskning inom svensk truppgymnastik. Fem (n = 146) truppgymnaster drabbades av fotledsdistorsioner de tre månaderna innan Junior-SM 2011 (september-november), varav två fotledsdistorsioner var återskador. Under Junior-SM 2011 var det en (n = 95) truppgymnast som drabbades av en fotledsdistorsion, en förstagångsskada. Majoriteten av huvudledarna ansåg att flest skador, oavsett lokalisering, uppstod under träning, samt vid moment på tumbling. Sju av nio lag utförde uppvärmning för fot/fotled med syftet att förebygga skador och alla nio lag utförde styrketräning för fot/fotled med syftet att förebygga skador. Kvinnliga truppgymnaster på juniornivå utförde en generell uppvärmning samt uppvärmning och/eller styrketräning för fot/fotled, som en del av eller enskilt från den generella uppvärmningen, med syftet att förebygga skador. Det preventiva arbetet som lagen utförde kan ha betydelse för den låga skadeincidensen i undersökningen. Det var dock truppgymnaster som drabbades av fotledsdistorsioner, vilket kan bero på att fotledsdistorsioner inte går att undvika helt och hållet, på grund av de krafter som gymnastens kropp utsätts för. Det är dock oklart om antalet fotledsdistorsioner hade varit fler och mer allvarliga utan dessa åtgärder. Ytterligare forskning om preventiva metoder, framförallt uppvärmning

No description available.

Bakgrund: Truppgymnastik är en relativt ung tävlingsgren inom gymnastik med ursprung från de Nordiska länderna. I Sverige är det den mest utövade formen av tävlingsgymnastik med flest rapporterade  skador i nedre extremiteten samt återkommande besvär i ryggen. Tester i syfte att förebygga skador är efterfrågade och få studier har utvärderat tester för idrottande barn och ungdomar. Syftet med studien var att beskriva en grupp unga truppgymnaster utifrån bakgrundsvariabler, och rörelsekontroll med screeningtestet Performance Base Matrix samt att mäta förekomst av muskuloskelettala skador under en period på sju månader.  Metod: Nitton unga truppgymnaster (flickor,7-9 år) genomförde screeningtestet Base Matrix i syfte att bedöma deras rörelsekontroll vid låg respektive/ low threshold och hög belastning/ high threshold. Testerna analyserades visuellt och genom videoupptagning. Resultatet av testerna dokumenterades i ett protokoll som bearbetades on-line samt för beräkning av procentuell förekomst av sämre utförd test i form av svaga länkar. Information om skadeförekomst inhämtades från föräldrar och tränare. Resultat: Alla försökspersoner genomförde screeningtesterna i sin helhet. Försökspersonerna hade en medelpoäng av 15 (max 50), där fler poäng anger fler svaga länkar/ weak links. Vid låg belastning var ländrygg/bäcken i flexion/ Low back/pelvis flexion den mest förekommande svaga länken (58%). Vid hög belastning var anterior rotation i skuldran / shoulder tilt den mest förekommande (63%). Tre skador rapporterades under tidsperioden: två fotledsskador och ett nackbesvär.  Konklusion: Denna studie indikerar att screeningtestet Base Matrix är genomförbart på unga truppgymnaster. Resultaten visar att skuldra framför allt under hög belastning samt ländrygg/bäcken framför allt under låg belastning är områden som uppvisar flest svaga länkar. Detta indikerar att dessa områden vore särskilt att beakta i skadeförebyggande träning av unga truppgymnaster. / Background: Team gym is a relatively new kind of competition in gymnastics with its origin from the Nordic countries. In Sweden it is the most practiced form of competitive gymnastics. Correlations have been found between altered trunk control and injuries in the extremities. Injury prevention testing is performed more frequently and tests requested for improving the training regimen.The purpose of this study was to describe a group of young team gymnasts regarding background variables, test results from Performance Base Matrix screening test and injury incidence during a period of seven months. Method: Nineteen team gymnasts, 7-9 year-old, were screened with the protocol Base Matrix for uncontrolled movement (weak links) under low and high load (threshold). Background data were collected on age, height, weight, dominant side, injuries in the recent year and the practice of other sports. The coaches were asked to register the number of injuries over a period of seven months.Results: The mean age was 8.8 years, BMI 16.1, 89% were right-handed and the average value of the Base Matrix score of 15 out of 50. Two injuries to the ankle and one on the neck reported totally from coaches and parents. Among the most apparent weak links were Low back / pelvis flexion at low load (58% of group) while the shoulder tilt at high load (63% of the group).Conclusion: The result indicates that the Base Matrix screening test is ​​feasible to use in young gymnasts. More studies are needed to confirm the results. The result indicates that the shoulder especially under high load and the lower back especially under low load were the body segments that showed the most weak links. These parts of the body are the most important to take  into consideration in the training of the young team gymnasts.

Bakgrund: Lateral fotledsstukning är en av de vanligaste traumatiska muskuloskeletala skadorna och av alla som ådrar sig denna skada utvecklar upp till 40 procent något som kallas kronisk ankelinstabilitet. Det är en skadeform som förekommer inom nästan alla idrotter. Typiskt är en kraftig stukning som följs av ytterligare stukningar och instabilitetskänsla. Konsekvenser är ofta nedsatt kraft, balans och prestationsförmåga. Syftet med denna studie var således att undersöka fotledsfunktion med avseende på styrka, balans och funktionella tester hos personer med kronisk ankelinstabilitet. Metod: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med tester vid ett tillfälle. Deltagare söktes via idrottsföreningar och distriktsmottagning. Totalt inkluderades 17 personer (10 kvinnor och sju män), med kronisk fotledsinstabilitet, vilka utförde fem tester för att utvärdera balans, styrka och funktionell prestationsförmåga. Testerna utgjordes av enbentstående, isometrisk styrka i inversion och eversion i liggande, samt enbent längdhopp och sidohopp.  Resultat:  Skadad sida var signifikant svagare jämfört med frisk sida i både eversion (75N respektive 92N, p=0,001) och inversion (75N respektive 85N, p=0,002). Deltagarna visade också sämre prestation, på skadad sida jämfört med frisk sida, vid enbentshopp (101cm respektive 107cm, p=0,05) samt i sidohopptestet (antal 30 respektive 39, p<0,001). Balansen var också nedsatt i skadad jämfört med frisk sida (poäng 17 respektive 11, p<0,001). Det fanns en signifikant korrelation mellan styrka i eversion och inversion (r=0,731, p=0,001). Inversion hade, utöver eversion, signifikanta korrelationer med enbentshopp (r=0,517, p=0,033), och med sidohopp (r=0,644, p=0,005). Enbentshopp korrelerade även med sidohopp (r=0,650, p=0,005). Antal sidohopp hade en hög korrelation, (p <0.01), med samtliga övriga parametrar, undantagen balans. Det förelåg ingen korrelation mellan balansen och några av övriga parametrar (p ≥0,600). Konklusion: Den här studien visar att individer med kronisk ankelinstabilitet har sämre funktion i skadad jämfört med frisk fot. Funktionell prestationsförmåga, i form av sidohopp, och balans var de variabler som var mest påverkade. Det faktum att det fanns en 50-procentig skillnad i balans tyder på att utvärdering av balans är av betydelse i denna grupp av patienter och att rehabilitering bör syfta till att förbättra balansförmågan. / Background: Lateral ankle sprain is one of the most common traumatic musculoskeletal injuries, is present in almost all fields of sport, and up to 40 percent of everyone that is injured developes something called chronic ankle instability. A typical description is a severe strain followed by more straines and a sense of instability. Strenght, balance and performance deficits are often seen consequences of the disorder. Objective: The aim of this study was to survey the function concerning strenght, balance and functional ability within this group. Methods: This study was conducted as a cross-sectional study with participants recruited through various sport clubs and at a clinical practice. A total of 17 persons with chronic ankle instability were included (10 women and seven men). The test battery consisted of five tests for assessment of balance, strength and functional performance; Single leg balance, isometric strength in inversion and eversion, single leg hop and side hop test Result: The affected side was signifikantly weaker compared to the non-affected side in both eversion (75N vs. 92N, p=0,001) and inversion (57N vs 85N, p=0,002). The same pattern was seen, with a lesser performance on the affected side in, single leg hop (101cm vs. 107cm p=0,05) and number of sidehops (30 vs. 39, p <0,001). The balance was also lesser in the affected versus non-affected side (17 vs. 11, p <0,001). There were a signifikant correlation between strenght in eversion and inversion (r=0,731, p=0,001). Inversion strenght had also signifikant correlationes with the performance in the single leg hop (r=0,517, p=0,033), and the side hop tests (r=0,644, p=0,005). Single leg hop also correlated with the side hop performance (r=0,650, p=0,005). The performance in the side hop test had high correlation, (p <0.010), with every other parameter except balance which did not correlate with any of the other tests (p ≥0,600).  Conklusion: In this study, strength, balance and functional performance were all impaired at the injured side, compared to the non-injured side. The fact that there was a 50% difference between sides in balance performance suggests that evaluation of balance is of importance in this group of patients and rehabilitation should aim to improve balance.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar: Syftet med uppsatsen är att undersöka om individer med bakgrund av upprepade fotledsstukningar har sämre balans och styrka jämfört med individer som har friska fotleder, samt om det skiljer sig i balans och styrka mellan dominant och icke-dominant fot. Författarnas hypotes är att kronisk instabilitet i fotleden är vanligt förekommande bland kvinnliga fotbolls- och basketspelare som lidit av upprepade fotledsstukningar under sin karriär. Följande tre frågeställningar undersöktes: (1) Har en individ med bakgrund av upprepade stukningar sämre resultat i balanstestet SEBT, jämfört med en individ utan tidigare fotledsproblem? (2) Har en individ med bakgrund av upprepade stukningar lägre styrka, jämfört med en individ utan tidigare fotledsproblem, i ett plantarflexionstest? (3) Skiljer sig resultaten i balans- och styrketestet mellan den dominanta- och den icke-dominanta foten? Metod: Balansförmågan testades genom att mäta räckvidden i en modifierad version av Star Excursion Balance Test. Styrkan uppskattades i ett kvalitativt plantarflexionstest där antal repetitioner räknades. Statistisk analys i STATISTICA genomfördes med ANOVA och students oberoende t-test. Testgruppen (n=10) bestod av individer som tidigare drabbats av upprepade stukningar och kontrollgruppen (n=5) bestod av individer med friska fotleder. Resultat: BI balanstestet visade ingefanns en signifikant skillnad mellan testgrupp och kontrollgrupp för dominant fot respektive icke dominant fot i riktningarna anterior,  och posteromedial och posterolateral (p<>0,05) samt för icke-dominant fot i riktningen posteromedial. Dock fanns ingen signifikant skillnad för den dominanta foten i riktningen posterolateral (p>0,5) samt för den icke-dominanta foten i riktningarna anterior och posterolateral. Resultatet för styrketestet visade inge på en signifikant skillnad mellan testgrupp och kontrollgrupp för både den dominanta och den icke-dominanta foten (p<>0,05). Det förekom ingen signifikant skillnad (p>0,5) i styrketestet eller i någon av riktningarna i balanstestet mellan den dominanta och den icke-dominanta foten för varken testgruppen eller kontrollgruppen. Resultatet visar på att SEBT i riktningen posteromedial, samt styrketestet på den dominanta foten är de mest relevanta testerna för framtida försök. Slutsats: (1) Fler testdeltagare i testgrupp och kontrollgrupp hade möjligtvis kunnat visa ettmer representativt resultat. En individ med bakgrund av upprepade stukningar har signifikant sämre resultat i balanstestet SEBT jämfört med en frisk fot i riktningarna anterior och posteromedial. (2) En individ med bakgrund av upprepade stukningar havisarrinte på ett signifikant sämre resultat i balanstestet SEBT ochett plantarflexionstest, jämfört med en individ med en frisk fot.i riktningarna anterior och posteromedial. En individ med bakgrund av upprepade stukningar har signifikant sämre resultat än en individ utan tidigare problem i ett plantarflexionstest. (3) Det är ingen signifikant skillnad mellan den dominanta foten och den icke-dominanta i resultaten för balans- eller styrketestet.

IntroduktionFrämre korsbandsskador (ACL-skador) leder till nedsatt knäfunktion och är en stor bidragande orsak till att de ACL-skadade slutar med sin idrott. Detta kan delvis förklaras av nya rörelsestrategiser som används för att minska belastning på den skadade knäleden. Få studier har dock undersökt fotisättningens betydelse för rörelsestrategier vid hopptester. Syftet med denna studie var att undersöka fotisättning vid enbenslängdhopp efter ACL-skada i jämförelse med elitatleter och kontroller. Sekundärt syfte var att undersöka samband mellan fotisättning och självskattad knäfunktion samt rörelserädsla. MetodStudipopulationen bestod av kvinnliga deltagare i åldrarna 17-34år (medel 22.8, SD 3.87) uppdelat i tre grupper, ACL-grupp (n=28), knäfriska elitatleter (n=19) samt knäfriska kontroller (n=19). Data bestod av kinematik för fotleden, knäleden och bålen under landningsfasen vid ett enbenslängdhopp samt svar från Tampa scale for kinesiophobia och Lysholm knee scoring scale. Rörelser registrerades med ett 3D-motion capture system med åtta kameror (Oqus 300, Qualisys AB, Göteborg, Sverige). Data processerades och kalkylerades med programvaran Qualisys Track Manager (v.2.2, Qualisys AB, Göteborg, Sverige) och Visual3D. ResultatStudien fann inga signifikanta skillnader mellan grupperna i fotisättningens gradantal (p=0.653). Däremot sågs en signifikant skillnad i frekvens av hälisättning, helfot eller framfot där användning av framfot som landningsstrategi var dominerande hos samtliga grupper (p<0.001). Ett signifikant samband fanns mellan längre hopplängd och en mer dorsalflekterad fotisättning. (p=0.005, r=0.327). Inget samband sågs mellan självskattad rörelserädsla/knäfunktion och fotisättning efter ett enbenslängdhopp. KonklusionStudien fann inga kompensatoriska rörelsestrategier hos personer med skadat ACL i jämförelse med elitatleter och kontroller med friska knän. Framfot var dominerande landningsstrategi hos alla grupper vid enbenslängdhopp med en tendens till mindre vinkel i plantarflexion hos ACL-skadade. Rörelserädsla och knäfunktion verkar inte påverka fotisättning vid enbenslängdhopp.

The structure of the ankle joint complex creates an ideal balance between mobility and stability, which enables gait. If a lesion emerges in the ankle joint complex, the anatomical structure is altered, which may disturb mobility and stability and cause intense pain. A lesion in the articular cartilage on the talus bone, or a lesion in the subchondral bone of the talar dome, is referred to as an Osteochondral Lesion of the Talus (OLT). Replacing the damaged cartilage or bone with an implant is one of the methods that can be applied to treat OLTs. Episurf Medical develops and produces patient-specific implants (Episealers) along with the necessary associated surgical instruments by, inter alia, creating a corresponding 3D model of the ankle (talus, tibial, and fibula bones) based on either a Magnetic Resonance Imaging (MRI) scan or a Computed Tomography (CT) scan. Presently, the3D models based on MRI scans can be created automatically, but the 3Dmodels based on CT scans must be created manually, which can be very time-demanding. In this thesis project, a U-net based Convolutional Neural Network (CNN) was trained to automatically segment 3D models of ankles based on CT images. Furthermore, in order to optimize the quality of the incoming CT images, this thesis project also consisted of an evaluation of the specified parameters in the Episurf CT talus protocol that is being sent out to the clinics. The performance of the CNN was evaluated using the Dice Coefficient (DC) with five-fold cross-validation. The CNN achieved a mean DC of 0.978±0.009 for the talus bone, 0.779±0.174 for the tibial bone, and 0.938±0.091 for the fibula bone. The values for the talus and fibula bones were satisfactory and comparable to results presented in previous researches; however, due to background artefacts in the images, the DC achieved by the network for the segmentation of the tibial bone was lower than the results presented in previous researches. To correct this, a noise-reducing filter will be implemented. / Fotledens komplexa anatomi ger upphov till en ideal balans mellan rörlighetoch stabilitet, vilket i sin tur möjliggör gång. Fotledens anatomi förändras när en skada uppstår, vilket kan påverka rörligheten och stabiliteten samt orsaka intensiv smärta. En skada i talusbenets ledbrosk eller i det subkondrala benet på talusdomen benämns som en Osteochondral Lesion of the Talus(OLT). En metod att behandla OLTs är att ersätta den del brosk eller bensom är skadat med ett implantat. Episurf Medical utvecklar och producerar individanpassade implantat (Episealers) och tillhörande nödvändiga kirurgiska instrument genom att, bland annat, skapa en motsvarande 3D-modell av fotleden (talus-, tibia- och fibula-benen) baserat på en skanning med antingen magnetisk resonanstomografi (MRI) eller datortomografi (CT). I dagsläget kan de 3D-modeller som baseras på MRI-skanningar skapas automatiskt, medan de 3D-modeller som baseras på CT-skanningar måste skapas manuellt - det senare ofta tidskrävande. I detta examensarbete har ett U-net-baserat Convolutional Neuralt Nätverk (CNN) tränats för att automatiskt kunna segmentera 3D-modeller av fotleder baserat på CT-bilder. Vidare har de speciferade parametrarna i Episurfs CT-protokoll för fotleden som skickas ut till klinikerna utvärderats, detta för att optimera bildkvaliteten på de CT-bilder som används för implantatspositionering och design. Det tränade nätverkets prestanda utvärderades med hjälp av Dicekoefficienten (DC) med en fem-delad korsvalidering. Nätverket åstadkom engenomsnittlig DC på 0.978±0.009 för talusbenet, 0.779±0.174 för tibiabenet, och 0.938±0.091 för fibulabenet. Värdena för talus och fibula var adekvata och jämförbara med resultaten presenterade i tidigare forskning. På grund av bakgrundsartefakter i bilderna blev den DC som nätverket åstadkom för sin segmentering av tibiabenet lägre än tidigiare forskningsresultat. För att korrigera för bakgrundsartefakterna kommer ett brusreduceringsfilter implementeras