<p>”Familjecentrerad behandling” (FCB) är ett numer vanligt förhållningssätt inom vård och habilitering av barn. Teorin för FCB är ännu oenhetlig och dess teori och praktik utvecklas kontinuerligt i växelverkan vilket gör valida och reliabla mätinstrument nödvändiga. MPOC-20 är ett instrument som mäter den familjecentrerade behandlingsprocessen och används i många länder, däribland Sverige. Dess fem ursprungliga skalor brister i replikerbarhet och etablerades med bl.a. ”egen-värde-större-än-ett-metoden” som statistiker anser är godtycklig och opålitlig. Syftet med studien var att med matematiskt grundade, validerade metoder som rekommenderas av statistiker, bl.a. ”Parallel analysis” och ”minimal average partial test”, undersöka MPOC-20:s faktorer i en svensk kontext. Explorativ faktoranalys gav en tolkningsbar faktorlösning med tre faktorer. Sammantaget med tidigare forskning är detta ett argument för att instrumentets faktorer är färre än fem vilket bör undersökas vidare.</p>

<p>Syftet med föreliggande studie var att skaffa fram ett underlag för att från habiliteringens sida kunna vara ett adekvat stöd till professionella, när det gäller bemötande av föräldrar, särskilt mammor, med intellektuella begränsningar.</p><p>För detta syfte behövde vi kartlägga de professionellas inställning och attityder till föräldrar med intellektuella begränsningar, men också förmedla den bild som mammorna/föräldrarna har på det stöd de får. I en kvalitativ studie intervjuades åtta mammor med intellektuella begränsningar om deras syn på det stöd de får. En enkätstudie ställd till professionella gav kännedom om olika verksamheters arbetssätt och utbud av stöd till familjer där en eller båda föräldrarna har intellektuella begräsningar. I resultatdelen speglades informationen från mammorna mot enkätsvaren. Samverkansaspekter beaktades särskilt noga. Studien utgick från följande frågor: Vilka erfarenheter och vilken inställning har de professionella till föräldrar med intellektuella begränsningar? Hur kan mammornas egna synpunkter på den hjälp de får bidra till förståelse för familjernas behov? Vilket stöd finns idag, hur skulle det eventuellt behöva förstärkas och vilken roll kan habiliteringen ha?</p><p>De båda undersökningarna gav samstämmiga resultat när det gäller att beskriva stödinsatsernas omfattning och mångfald. En annan aspekt som belystes från ömse håll var behovet av utökat tidsutrymme för kontakt. Denna samstämmighet kunde utgöra grund för fortsatt arbetsallians. Vi konstaterade vidare att det fanns behov av ett kunskapscenter som kunde bidra till lättillgänglig information för både professionella och familjer. Professionella uttryckte önskan om att lära mer avseende funktionshinder och dess konsekvenser särskilt i kombination med föräldraskap. Behov av utökad och rutinmässig samverkan framkom mellan de instanser som möter föräldrar med intellektuella begränsningar och deras barn. Slutligen konstaterades en naturlig roll för habiliteringen, framför allt avseende fyra aspekter. Det gällde förmedling av kunskap om funktionshinder, liksom insatser av preventiv art, nätverksbyggande och samordnarfunktion.</p>

<p>CHARGE syndrom är ett syndrom där hörselnedsättning är ett av flera kännetecken. Varje bokstav i akronymen CHARGE står för, det engelska namnet på, en missbildning som är ofta förekommande vid syndromet. C står för kolobom (skada i ögat), H står för hjärtfel, A står för hinder i bakre näsöppningen, R står för tillväxthämning och utvecklingsstörning, G står för missbildade könsorgan och E står för öronmissbildningar. Syndromet är mycket ovanligt och drabbar cirka en per 5 000 - 12 000 nyfödda. De flesta med CHARGE, över 90 %, har en utvecklingsstörning. Uppemot 80 % har ögonmissbildningar och de flesta, 80- 100 % har någon form av öronmissbildning och hörselnedsättning. En systematisk litteraturstudie genomfördes för att beskriva hur kommunikationsförmågan påverkas hos personer med CHARGE syndrom samt hur hörselutredning och hörselhabilitering går till för dessa personer. Personer med CHARGE utvecklas olika eftersom deras funktionshinder ser olika ut. Deras kommunikation påverkas av i vilken utsträckning deras sinnen är påverkade. De har ofta ett beteende som påminner om autism, men beteendet ser inte exakt likadant ut. Hörselutredning och hörselhabilitering hos personer med CHARGE skiljer sig inte nämnvärt från hörselutredning och habilitering av personer utan syndromet. För att förbättra hörseln kan hörapparat eller cochleaimplantat vara alternativ.</p>

”Familjecentrerad behandling” (FCB) är ett numer vanligt förhållningssätt inom vård och habilitering av barn. Teorin för FCB är ännu oenhetlig och dess teori och praktik utvecklas kontinuerligt i växelverkan vilket gör valida och reliabla mätinstrument nödvändiga. MPOC-20 är ett instrument som mäter den familjecentrerade behandlingsprocessen och används i många länder, däribland Sverige. Dess fem ursprungliga skalor brister i replikerbarhet och etablerades med bl.a. ”egen-värde-större-än-ett-metoden” som statistiker anser är godtycklig och opålitlig. Syftet med studien var att med matematiskt grundade, validerade metoder som rekommenderas av statistiker, bl.a. ”Parallel analysis” och ”minimal average partial test”, undersöka MPOC-20:s faktorer i en svensk kontext. Explorativ faktoranalys gav en tolkningsbar faktorlösning med tre faktorer. Sammantaget med tidigare forskning är detta ett argument för att instrumentets faktorer är färre än fem vilket bör undersökas vidare.

No description available.

Bakgrund: Personer som har en utvecklingsstörning är i hög grad utsatta för ohälsa där otillräcklig fysisk aktivitet är en bidragande orsak. Fysisk aktivitet på recept (FaR) är en effektiv metod för att främja fysisk aktivitet, men det saknas kunskap om hur den fungerar för personer som har en utvecklingsstörning. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva erfarenheter hos sjukgymnaster inom habiliteringsverksamheter i Sverige av att använda FaR för vuxna personer som har en utvecklingsstörning på lindrig eller måttlig nivå samt hur tillvägagångssättet såg ut vid en förskrivning av FaR. Metod: Studiens design var explorativ med en kvalitativ ansats. Tolv intervjuer utfördes och materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier och elva subkategorier. De tre kategorierna var Att ha rutiner för förskrivning, Att ta hänsyn till patientens förutsättningar inför en förskrivning och Att uppnå följsamhet. Informanternas beskrivning av tillgång till rutiner och struktur i arbetssättet varierade. De beskrev vikten av att göra en noggrann kartläggning av patientens förutsättningar för att avgöra vilken form av fysisk aktivitet som var lämplig. Tilläggsdiagnoser, nätverkets storlek och motivation liksom den ekonomiska aspekten var viktiga omständigheter att ta hänsyn till. Utbudet inom friskvården avgjorde om möjlighet till organiserad träning fanns. Inte bara den fysiska tillgängligheten eller tillgången till anpassade träningspass var viktigt utan också bemötandet. FaR beskrevs som ett sätt att ge tyngd till sin rekommendation liksom att tydliggöra den och det fanns erfarenheten av att följsamheten kunde öka genom ett FaR. Viktiga faktorer för att nå följsamhet var regelbunden uppföljning, att introducera patienten på plats liksom att arbeta nätverksbaserat. Man beskrev positiva bieffekter av träning utanför sjukvården. Det fanns också upplevelsen av att FaR inte gjorde någon skillnad, då det ofta var svårt för patienterna att förstå receptet och att arbetssättet var detsamma med eller utan ett FaR. FaR kunde inte påverka hinder som fanns för patienterna som den ekonomiska aspekten, det begränsade utbudet inom friskvården och avsaknad av personligt stöd. Konklusion: Erfarenheterna av och tillvägagångssättet vid en FaR-förskrivning till personer med utvecklingsstörning varierade liksom tillgång till rutiner och struktur för förskrivningen. Det framkom positiva erfarenheter av arbetet med FaR, men det framkom också en upplevelse av att FaR inte kunde påverka de hinder för fysisk aktivitet som fanns för patientgruppen.

Syftet med föreliggande studie var att skaffa fram ett underlag för att från habiliteringens sida kunna vara ett adekvat stöd till professionella, när det gäller bemötande av föräldrar, särskilt mammor, med intellektuella begränsningar. För detta syfte behövde vi kartlägga de professionellas inställning och attityder till föräldrar med intellektuella begränsningar, men också förmedla den bild som mammorna/föräldrarna har på det stöd de får. I en kvalitativ studie intervjuades åtta mammor med intellektuella begränsningar om deras syn på det stöd de får. En enkätstudie ställd till professionella gav kännedom om olika verksamheters arbetssätt och utbud av stöd till familjer där en eller båda föräldrarna har intellektuella begräsningar. I resultatdelen speglades informationen från mammorna mot enkätsvaren. Samverkansaspekter beaktades särskilt noga. Studien utgick från följande frågor: Vilka erfarenheter och vilken inställning har de professionella till föräldrar med intellektuella begränsningar? Hur kan mammornas egna synpunkter på den hjälp de får bidra till förståelse för familjernas behov? Vilket stöd finns idag, hur skulle det eventuellt behöva förstärkas och vilken roll kan habiliteringen ha? De båda undersökningarna gav samstämmiga resultat när det gäller att beskriva stödinsatsernas omfattning och mångfald. En annan aspekt som belystes från ömse håll var behovet av utökat tidsutrymme för kontakt. Denna samstämmighet kunde utgöra grund för fortsatt arbetsallians. Vi konstaterade vidare att det fanns behov av ett kunskapscenter som kunde bidra till lättillgänglig information för både professionella och familjer. Professionella uttryckte önskan om att lära mer avseende funktionshinder och dess konsekvenser särskilt i kombination med föräldraskap. Behov av utökad och rutinmässig samverkan framkom mellan de instanser som möter föräldrar med intellektuella begränsningar och deras barn. Slutligen konstaterades en naturlig roll för habiliteringen, framför allt avseende fyra aspekter. Det gällde förmedling av kunskap om funktionshinder, liksom insatser av preventiv art, nätverksbyggande och samordnarfunktion.

Förväntat kunskapsbidrag:I arbetet med elever i behov av särskilt stöd kan skolan behöva samarbeta med andraverksamheter för att stödet ska optimeras, till exempel samarbeta med habiliterandeverksamhet. Kunskapsbidraget i denna litteraturstudie är att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola genom att redogöra för på vilka olika sätt forskare beskriver samarbetet. Genom det kan nya tankar framkomma och möjligen överföras till den egna verksamheten. Alternativt kan litteraturstudien vara underlag för vidare forskning.Syfte och frågeställningar:Syftet med litteraturstudien är att få en överblick över på vilka olika sätt forskare belysersamarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Genom att få en överblick kan synen på ett sådant samarbete vidgas. Habilitering är ett svenskt fenomen, men för att inte enbart beskriva forskning inom svensk kontext används internationellt publicerad forskning som handlar om samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet. Artiklarna sätts i relation till varandra utifrån vilka likheter och skillnader som går att utläsas gällande metodval, specialpedagogiskt perspektiv och systemteori, för att på så sätt få överblick över forskningsfältet.Teori:I litteraturstudien används specialpedagogiska perspektiv, systemteori och organisationsteori. Specialpedagogiska perspektiv används för att belysa vad forskarna fokuserar på i sina artiklar gällande samarbete mellan olika verksamheter. De specialpedagogiska perspektiv som artiklarna utläses från är kategoriskt perspektiv, relationellt perspektiv och dilemmaperspektiv. Systemteori används för att få en överblick över vilka olika nivåer forskare utgår ifrån när de beskriver samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet och vad som sker i gränserna mellan de olika nivåerna. De systemteoretiska nivåer som artiklarna utläses ifrån är meso, mikrooch makro. Organisationsteori används eftersom organisationers uppbyggnad kan ha betydelse för samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet.Metod:Systematisk litteraturstudie används som metod för att få en överblick över forskningsfältet. Befintlig forskning som publicerats under de senaste tjugo åren används för att vidga synen på samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola. Artiklar som analyseras och diskuteras väljs utifrån inklusions- och exklusionskriterier och kvalitativ innehållsanalys används för att finna likheter och skillnader i de olika artiklarna.Resultat:De vanligaste metoderna som forskare använder sig av när de ska beskriva samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola är dokumentanalys och enkäter. Ingen av artiklarna hade observation eller etnografi som metod. Majoriteten av artiklarna skrivs utifrån ett relationellt perspektiv. Resultatet visar att det finns olika anledningar till att samarbete mellan habiliterande verksamhet och skola är komplext. Det som påverkar samarbetet på makronivå är lagar och policys, till exempel att de är otydligt framskrivna och därmed tolkas på olika sätt. På mesonivå påverkas samarbetet av bristande förståelse för varandras verksamheter och avsaknaden av professionella relationer mellan instanserna. Oklarhet gällande vilken roll habiliteringen harpåverkar samarbetet på mikronivå. Gemensamt för de olika nivåerna är problematiken i vem det egentligen är som ska ta ansvar för att anstifta och upprätthålla samarbete mellanhabiliterande verksamhet och skola.Specialpedagogiska implikationer:Samarbete mellan skola och habiliterande verksamhet kan stötta elever i behov av särskilt stöd. Men på grund av otydliga förordningar är samarbete inte självklart och det går inte att ta för givet att personal ute på skolor är medvetna om vilken stöttning de kan få från habiliteringen. Å andra sidan går det inte heller att ta för givet att samarbetet leder till förändring. Olika specialpedagogiska synsätt, traditioner och terminologier kan försvåra kommunikationen och därmed påverka samarbetet. Det kan exempelvis vara att personal på habilitering ser skolsituationen ur ett kategoriskt perspektiv och utgår från elevens funktionsnedsättning, istället för att utgå ifrån den kontext som eleven befinner sig i. Därför behövs det någon, exempelvis en specialpedagog, som både informerar om samarbetsmöjligheter och även utvärderar dem.

Bakgrund: Virtual reality (VR) är en välfärdsteknik som passar att använda inom hab-/rehabilitering. VR ger personen möjlighet till ett effektivt upprepat rörelsemönster samt att den kan utföras i en säker och virtuell miljö. Det finns dock inte i någon större utsträckning beskrivet hur svenska arbetsterapeuters inställning till och användningen av VR ser ut. Syftet med studien var att undersöka arbetsterapeuters inställning till och användning av Virtual Reality. Metod: Det gjordes en tvärsnittsstudie med kvantitativ metod. Datainsamlingen skedde genom en webbenkät, publicerad i en sluten Facebookgrupp, Arbetsterapeuter på Facebook. Det var totalt 91 personer som besvarade enkäten. Data analyserades med SPSS och EXCEL. Resultat: Endast 7 personer (7,7%) använder sig av VR i arbetet. Av dem som inte använder VR svarade 60 personer (65,9%) att de var intresserade av att göra det men att det bland annat är brist på kunskap och resurser som gör att det inte används idag. Enligt de respondenter som använder sig av VR är fördelarna att det är lättare att bibehålla motivationen, spänningen och når fler personer. Nackdelar kan vara att det inte passar alla och att tekniken kan krångla. Slutsats: Det är få arbetsterapeuter som använder VR idag men de flesta uppger ett intresse. Det verkar som att verksamheten och den digitala utvecklingen inom vården i Sverige inte är lika långt komna inom digitaliseringen, som vissa andra delar av världen, baserat på denna studie. Därav behövs vidare forskning om att använda VR inom svensk arbetsterapipraxis.

Examensarbetets syfte är att få veta vad föräldrarna till döva och hörselskadade barn i länet vill vad det gäller Hörselhabiliteringens informationsmöten för föräldrarna samt Hörselhabiliteringens gruppverksamhet för deras barn.Jag valde att göra en kvantitativ undersökning och skickade ut 124 enkäter till föräldrar till döva och hörselskadade barn i Jönköpings län. Resultatet grundar sig på 88 av 124 möjliga enkäter. Sammanfattningsvis pekar resultatet av undersökningen på att de flesta föräldrar till döva och hörselskadade barn vill att Hörselhabiliteringen organiserar gemensamma informationsmöten för föräldrar tillsammans med andra föräldrar. Resultatet i undersökningen visar också att det stora flertalet av föräldrarna som svarat på enkäten vill att Hörselhabiliteringen ordnar gruppverksamhet för deras barn. / Expectations on habilitation from parents of children who are deaf and hard of hearing